En kort resa från Sverige ligger en ö där tiden står stilla. På estniska Ösel hänger hammaren och skäran kvar i fallfärdiga trähus. Einar Askestd upplever en overklig rofylldhet.
En punktering och taxibilen blir stående på grusvägen. Jag går en bit ut på fältet för att få tiden att gå. Här lär finnas varg, björn, räv, lo och rådjur, har jag just läst i en broschyr. Och vildsvin lär det finnas fler än öbor. Inne i Viidumãe naturreservat, en bit härifrån, kan man hitta över sex hundra kärlväxtarter, varav femtiosju fridlysta i Estland. Vidare rariteter som röd skogslilja, guckusko och otaliga andra orkidéer, eller Ösels alldeles egen höskallra, Rhinantus osiliensis.
Sådant intresserar mig dock föga, och jag ser igen mot taxichauffören som svettas i eftermiddagssolen där han sliter med däcket.
Asfalterade vägar är ovanliga på Ösel, regeln är snarare kritvita grusvägar vars vita moln först lägger sig till ro flera minuter efter att bilen farit förbi. Vilket inte sker ofta, för på Ösel råder stillhet och tystnad intill ödslighet.
Att samspråka med lokalbefolkningen utan att ha några estniska språkkunskaper är inte heller oproblematiskt, få öbor talar någon engelska, och endast någon enstaka av dem behärskar tyska hyggligt. Ändå är Ösel ett bortglömt paradis och ingenting annat, och inget språk behövs för att konstatera att så är fallet, det räcker gott och väl med sina sinnen.
Ösel är förvillande likt Gotland på femtiotalet, säger de som var med på den tiden. Jungfrulig mark, knappt någon turism, ängar, skogspartier, långgrunda vita stränder. Ja, som Gotland, fast vackrare, mer storslaget, mer variationsrikt, mer spännande.
Luften är förtätad intill bristningsgränsen på denna ö, eller kanske snarare över gränsen. Det råder en sällsam stämning, påtaglig så fort man stigit ut från flygplanet. Tiden stannar upp. En overklig rofylldhet tar över, kanske en syrsa hörs på avstånd, liksom bekräftande att här råder en evighet. Jag får för mig att Ösels historia kanske har varit allt för magstark, allt för smärtsam, för att livet ska orka bära de samlade minnena, att ön därför lämnats för sig själv, utmattad men samtidigt befriad från allt det onda den tvingats igenom.
Den långa ofriheten, från slaget vid Valjala år 1227, då de stolta Öselmännen, söner av friheten, gav upp mot tyska riddare i vita mantlar med rött kors och svärdstecken, över århundradena med främmande herrar, tyskar, svenskar, tsarryssar, fram till den sovjetiska ockupationen, vilken bokstavligen isolerade Ösel inte bara från omvärlden, utan från det egna fastlandet, i nästan femtio år.
Missilerna, långt inne i skogarna, som plockats ner eller rostar bort, kolchoserna, med de fria bönderna som åter blev som livegna, grå spökbyggnader ute på fälten, sedda för ett ögonblick från bilen. Öselborna blev främlingar på sin egen ö, i sina egna liv, och kanske är det därför de är så tystlåtna, och oändligt tålmodiga.
En vråk kretsar över träden på andra sidan grusvägen. Chauffören torkar svett från pannan. Kanske hinner vi inte till Vilsandi i dag. Vägkorsningar är enligt den gamla folktron heliga. Alla vägar troddes ligga öppna för den som stod vid en korsning, men spöken och vanföreställningar kom aldrig vidare, när de väl hamnat vid ett vägskäl.
I Henrik Livländarens krönika från tolvhundratalet kan man läsa om den påvlige legaten Wilhelm som mötte en flotta från Ösel ute på Östersjön. De estniska krigarna hade varit och plundrat i Sverige och seglade hem med ett rikt byte. Kyrkklockorna och kyrksilvret från Sigtuna tog man med sig. De tillfångatagna kvinnorna fick bli bihustrur eller såldes till kurerna, ett av de många folk som kuvats, skingrats och försvunnit genom historien.
På andra sidan näset, i Kogova by, har inte mycket hänt sedan femtonhundratalet. De gamla gårdarna har kvar sina vasstak, och samma släkten lever vidare i ett slags tidlöshet som ändå rör sig genom tiden, för generationerna kommer och går, som överallt annars.
Flera av gårdarna i byn hyr ut rum till besökande, och bland höns och tuppar, barn och en och annan bydåre flyter det lantliga vardagslivet ihop med turistverksamheten. ”Här vilar själva tiden”, säger museichefen, som även guidar besökaren runt bland vasstäckta hus, uråldriga träd och stenmurar. Hon berättar om byns berömdhet Juhan Schmuul, som finns som staty en bit ner mot vattenbrynet. Han hade sin storhetstid under det sovjetiska styret och dog ensam och olycklig. Kanske tillmötesgick han de främmande herrarna för mycket för sitt eget bästa? Museichefen vill nyansera bilden, och invänder att mycket samtidigt var bättre på den tiden.
– Friheten är kanske inte svaret på alla frågor, säger hon.
En gammal gumma på marknaden inne i Ösels enda stad Kuressaare gör sig påmind. Bland de traditionella hantverken i dolomit, ljusstakarna, askarna, äggen, satt hon och stickade sina färgstarka tröjor. När besökaren vill lägga en handpenning för en tröja, som hon ska sticka i en storlek som hon inte har, säger hon att det inte går. Besökaren räcker fram sina sedlar, men dem vill hon inte att ta emot. Varför? Jo, för hon är gammal, säger hon, och för att bara Gud vet om hon hinner sticka färdigt tröjan innan hon dör.
Och Karja, en ung kvinna som tröttnat på fastlandet och storstaden och arbetet som revisor. På våren slår hon ihop sina pärmar, tar färjan över sundet med sin lilla familj och åker upp till Tagamöisä, där gården väntar med det bed and breakfast som hon driver med sin man tills hösten kallnar och mörkret åter tätnat.
Länge arbetade Karjas man i baren på färjorna över till Finland, och han skakar på huvudet när han tänker på den tiden. Bräkandet från de gråsvarta fåren i gården på andra sidan grusvägen tystnar alldeles innan skymningen, och Karjas lilla dotters glädjerop när hon får sin drake att lyfta är sådant som väcker en besökare på Annis turistgård.
Chauffören vinkar, dags att åka vidare. Till Vilsandi. Inga vägar leder dit. De sista kilometrarna från Kihelkonna ner till Papisaare hamn är på en väg som verkar lagd för att inte användas. Titt som tätt slår den främre hjulaxeln i den gropiga och steniga marken, och taxichauffören ser allt olyckligare ut.
Vilsandi. En magisk liten ö som ingår i det stora naturreservatet med samma namn, bortom den sista bebyggelsen, så långt västerut man kommer på Ösel. Taxibilen skumpar vidare, radion slår av och på om vart annat och avbryter varje melodi och tankegång. Där. Kaptenen som vankar fram och tillbaka på den lilla piren. Båten är av trä, och ur dess inre skymtar en sotsvart motor som ser ut att överleva sig själv hela tiden.
Båtfärden går över ett hav där botten är synlig. Mellan kobbar, näs och rev. Vilsandi är en ung ö, som reste sig ur havet ungefär vid Kristi födelse. Jaan Tätte, en berömd estnisk författare, ska bjuda på flundror och han berättar att han vandrar till Kihelkonna från Vilsandi. Alltså går i vattnet. Båtfärden tar trekvart. Ibland tar han med sig sin fru, som är ganska kortväxt och som får sitta på hans axlar när vattnet är för strömt eller djupt.
Han vandrar över havet, men bara när båten inte går att använda för drivande is. När Ösels eget troll Store Töll gick fram över havet nådde det upp till knäna på honom. Jaan Tättes hav når till bröstet, ibland till hakspetsen. Ljuset är överväldigande. Vilsandi är ett paradis inte bara för fåglarna. Tiotusentals sjöfåglar passerar eller häckar på ön och öarna omkring, och i närheten samlas merparten av Östersjöns gråsälar för att föda sina ungar.
Nu löper båten i hamn, motorn stryps, puttrar svagt innan den dör. Fåordigt tas besökaren emot. Lasten lastas av. Tystnaden är djup, sjöfåglarna ropar på avstånd, men lämnar bara mer stillhet efter sig.
Vilsandis fyr är bländande vit under den blå himlen. Landskapet är kargt och ändå milt. Konrad Mägi, den estniske konstnären, fann många av sina motiv på Vilsandi, men förstärkte ofta färgerna och lade till en energi där Vilsandi kanske mer är vila, en stillhet som inte låter sig beskrivas med starka uttryck. Den siste fyrvaktaren är borta. Automatiseringen gjorde honom överflödig, men han levde länge kvar i det lilla huset alldeles intill fyren. Förändringens vind når ut även till Vilsandi, och fyrvaktarens hus och båthus blir sommarhus som står tomma under större delen av året.
Flundrorna har Jaan Tätte fiskat under morgonen. Hans fru tillreder dem, och författaren och vissångaren berättar att han har slutat spela teater. Hans leende antyder att han menar någonting annat än att stå på scenen. Och han spelar en sång på gitarren, den visa av Evert Taube som var orsaken till att Jaan Tätte blev vissångare. Utan att förstå ett ord av den berömde svenskens sång satte han egna ord till melodin. Hans fru höjer plötsligt handen, pekar för att berätta att räven står borta på muren igen, med nosen i vädret följer den doften från de stekta flundrorna.
RESA DIT
Att resa till Ösel med flyg från Arlanda tar cirka fyrtio minuter. Skyways har under sommaren avgångar två dagar i veckan. Priset är 798 kronor enkel väg.
Tallink erbjuder färjor som avgår varje dag från Stockholm till Tallinn, därifrån kan man ta en buss och färja alternativt inrikesflyg över till Ösel.
BOENDE
Boendet på Ösel är främst av två slag. Billigare men charmigt rustika bed and breakfast-ställen och större spahotell. Sedan artonhundratalet är Ösel nämligen känt för sina lerbad.
Georg Ots Spa Hotel
Det främsta spahotellet, beläget i Kureessaare hamn. En stilren och exklusiv miljö, med såväl inomhus- som utomhusbassäng. Restaurangen är utmärkt, och liksom det mesta på Ösel är det anmärkningsvärt prisvärt.
Adress: Tori 2, 93815, Kuressaare
Tel. +372-455 00 00
Lediga rum & priser
Saaremaa Spa Hotel
Några kilometer söder om staden vid en lång och vacker strand ligger spahotellet Saaremaa. Det är mycket familjevänligt och gediget men aningen opersonligt.
Adress kontor: Kastani 20, Kuressaare
Tel. +372-452 71 00
www.sanatoorium.ee/se
Pädaste Mõis
Pädaste, herrgården på ön Muhu, är perfekt för den som vill bo slottsliknande och betala därefter. Här kan till exempel man hyra en egen biograf.
Adress: Pädaste, Muhu
Tel. +372-454 88 00
Lediga rum & priser
Anni Turistgård
Ett utmärkt bed and breakfast (se artikeln).
Adress: Tammese, Kihelkonna
Tel. +372-508 27 02
www.anniturism.ee
Nami Namaste
Ett annat idylliskt bed and breakfast-ställe med traditionella hus med designad finish, som drivs av en finsk tv-kändis och kokboksförfattare som även erbjuder matlagningskurser. Tre dygn är minimum, och boka i god tid.
Adress: Namaste, Muhu
www.sikkesumari.com
RESTAURANGER
Att äta på Ösel är än så länge en begränsad historia.
La Perla
En populär italiensk restaurang inne i Kuressaare som drivs av en före detta CIA-agent med erfarenheter från Mellanöstern. På sitt amerikanska vis sprider ägaren en märkvärdigt lättsam trivsel över såväl mat som servering. Från högtalarna ljuder påfallande ofta ABBA, men det är sådant man får överse med på Ösel.
Adress: Lossi 3, Kuressaare
Tel. +372-453 69 10
www.laperla.ee
Trahter Veski
Inhyst i en gammal kvarn finns det mer inhemska alternativet, restaurangen Veski. Ett populärt tillhåll redan på sovjettiden som än i dag serverar grytor, kåldomar och annan husmanskost.
Adress: Pärna 19, Kuressaare
Tel. +372-453 37 76
www.veskitrahter.eu
BRA ATT VETA
Bankomater finns. Kriminaliteten är minimal på Ösel. Och njut av tystnanden.
