Hemliga rum och heta hak i Tallinn

Den gamla allvarsamma Hansastaden Tallinn har blivit en av Nordens hetaste städer. Det byggs ständigt nya restauranger, hotell, klubbar och kasinon. Och till skillnad från andra städer är krogarna i gamla stan inga turistfällor.

Sokos Hotel Viru byggdes under den sovjetiska ockupationen, och bara utländska gäster fick bo där. Först efteråt upptäcktes ett hemligt rum – eller snarare ett hemligt våningsplan.

På sovjettiden gick hissen bara till tjugoandra våningen. Ingen visste att det fanns en våning till, förrän de nya ägarna gick husesyn. En dörr gick till maskinrummet och en annan dörr var låst och fick brytas upp. Bakom den hittades en massa kvarlämnad spionutrustning.

Vi får tag på hotellets front office manager som berättar att det hemliga rummet var KGB:s avlyssningscentral. Rummet visas vanligtvis inte för allmänheten, men vi tjatar och hissen tar oss slutligen ända till tjugotredje våningen. Rummet ser ut precis som det gjorde när spionerna lämnade det, cigarettfimparna av ryskt märke finns kvar i askkoppen, en tältsäng står inträngd bakom skrivbordet och bakelittelefonerna står på bordet, en utan nummerskiva och förmodligen med direktkontakt till Moskva. Ett riktigt ruggigt rum som sätter fart på fantasin.

KGB lämnade rummet 1989 och tog med sig det mesta av den tidens topputrustning för telefon- och radioavlyssning. Spioneriverksamheten ska framför allt ha varit riktad mot Finland. I matsalen på hotellet fanns dessutom extra tjocka tallrikar med inbyggda mikrofoner som de som skulle avlyssnas fick sin middag serverad på. En man i den estniska personalen skulle vid ett tillfälle lämna en ny telefon till en av KGB-agenterna och hamnade av misstag på det förbjudna våningsplanet. Han fick en pistol riktad mot sig. ”Du har inte sett det här”, sa ryssen och mannen berättade ingenting förrän rummet upptäcktes av de estniska ägarna.

Hemligt

Det var inte lett att vara est, men i dag är det balt. Ursäkta ordvitsen, men det känns som om den äntligen börjar stämma in på verkligheten. Den gamla allvarsamma Hansastaden Tallinn har blivit en av Nordens hetaste städer. Det byggs ständigt nya krogar, hotell, klubbar och kasinon. Esterna är märkbart stolta över sin relativt nyvunna frihet. De refererar ofta till att de också tillhör Norden. Och visst, trots att man stående i spionerirummet på tjugotredje våningen känner vingslagen från en historia som ligger väldigt långt ifrån den svenska vardagen och verkligheten, så hade vi ursprungligen och väldigt länge mycket kontakter med Estland och Tallinn.

Estland är en av Europas äldsta nationer och esterna har bott här sedan egyptierna börja fundera på att bygga sina första pyramider. Men redan 1219 förlorade de sin självständighet för första gången. Då till danskarna, som också gav Tallinn dess namn. Staden hette ursprungligen Taani linn som betyder dansk stad eller danskborgen.
1561 blev den norra delen av Estland en svensk besittning som utvidgades med den södra delen och ön Ösel 1645. Esterna talar fortfarande om den gamla goda svenska tiden.

Från balkongen utanför KGB-rummet ser vi Tallinns silhuett och hamnen. Gamla nerslitna trähus trängs mellan nybyggda glas- och stålskrapor. En terrass på taket till en av skyskraporna mitt emot ser häftig ut och väcker vår nyfikenhet.

Takträdgården visar sig tillhöra Vertigo, Tallinns nyaste och kanske mest exklusiva restaurang. Kontrasterna är minst sagt påtagliga. Vi tar steget från den mörka dåtiden till den ljusa framtiden.

Vertigo är bara ett exempel på att stan växer med en rasande fart. Lite för fort ibland tycks det. Våningsplanen under Vertigo är fortfarande byggarbetsplats, men det hindrade inte ägaren från att öppna sin restaurang, även om den bara var öppen för bokade sällskap när vi besöker den.

Vertigo ägs av Imre Kose, Estlands mest kände kökschef. Han är lika entusiastisk och omtyckt för sina matprogram i tv som Mat-Tina är i Sverige. Jamie Oliver, den nakne kocken, är som en stilla sommarbris jämförd med honom. Imre Kose är en orkan, är cool, har is i magen och stenkoll på personalen. Han bjuder på ett glas champagne i baren medan han far som en Duracellkanin mellan baren och köket. Personalen på trettio personer styr han med skratt, värme och järnhand.

Vertigo är en oerhört elegant för att inte säga sofistikerad restaurang i två plan. Inredningen är italiensk, i baren hänger bilder av den finske fotografen Lauri Eriksson och på en av väggarna finns en stor målning av den estniske konstnären Ivar Kaasik. Varje liten sak är vald av Imre Kose och med säker smak.

Maten är en upplevelse för både ögat och gommen, smaklökarna får glädjefnatt. Här serveras det bästa av det bästa. Vertigo direktimporterar vinerna från mindre franska och italienska vingårdar och matsedeln anpassas efter årstiderna. Det är en blandning av ”local rustic” och ”world chic”. En riktig höjdare.

 

Framför den stora öppna spisen i entrén på lyxhotellet Schlössle i hjärtat av gamla stan träffar vi dess marknadschef Anton Olkin, en ännu ung och kunnig est som också ansvarar för systerhotellet St. Petersbourg en bit bort.

 

Schlössle tillhör The Leading Small Hotels of the World och det är här celebriteterna bor när de besöker Tallinn. I Schlössle Suite har kungligheter och politiker bott, som till exempel Anna Lindh och Lena Hjelm-Wallén (även om den senare på plaketten över digniteter fått heta Kjell Wallen). Musiker och artister som Sting, Duran Duran och Alice Cooper, Pet Shop Boys och Joe Cocker har alla bott i sviten. Listan är lång. Men smakar det så kostar det, 949 euro per natt. Säkerligen värt det, om någon annan betalar …

En trappa ner ligger hotellets restaurang, Stenhus, ett säkert val om man är gourmet. Här är allt dead on right, från dukning och ljussättning till förstklassigt cuisine, och vinlistan är omfattande. 2005 tilldelades Stenhus Estlands gastronomiska sällskaps utmärkelse Silver Spoon för bästa gourmetrestaurang.

För den som inte har en budget som tillåter den sortens utsvävningar, för givetvis kostar det en hel del, finns det dock finfina restauranger och småkrogar i vartenda hörn där priserna är betydligt mer humana.

På Sushihouse till exempel serveras både lunch och middag för en mycket rimlig peng. Där möts det medeltida Tallinn och det moderna japanska köket i ett fem hundra år gammalt hus. Och på Meister Michel serveras pomme toute la pomme, från appetizers till desserter. Kökschefen gör sitt eget dessertvin av den förbjudna frukten som är gudomligt gott.

Restaurangen har fått sitt namn efter Estlands mest kände konstnär, Michel Sittow (1469–1525), vars målningar finns på bland annat Louvren i Paris, National Gallery i Washington D.C. och på Statens museum for kunst i Köpenhamn.

På tal om konst, missa inte det nya museet KUMU ritat av den finske arkitekten Pekka Vapaavuori. Efter åttiofem år och ett antal arkitekttävlingar har Tallinn äntligen fått sitt museum och samlingarna gemensamt tak över huvudet. Men det tog två starka kvinnor och en kreativ finansiering. Lite extra skatt på inkomsterna från stans alla casinon slussades från finansdepartementet till kulturdepartementet och saken var klar. Högst uppe på en kalkstenskulle intill parken Kadriorg där presidenten har sitt residens i det vackra palatset från tsar Peter I:s tid ligger museet i kalksten, glas, ek och koppar. Det enorma huset påminner om en båt på väg ut i Tallinnbukten med sikte på gamla stan på andra sidan parken. En upplevelse, både arkitektoniskt och för invigningsutställningen av internationell nutidskonst.

Tillsammans ger palatset och museet en bild av landets historia. Från den ryska ockupationen, vars första period varade ändra från 1710 till 1917 med ett kort självständigt avbrott fram till 1939 då andra världskriget bröt ut. Och fram till det ständiga framtidshoppet och optimismen som rått sedan ”den sjungande revolutionen” 1988 som drev ut ockupationsmakten med sång i stället för med vapen.
Ernest Hemingway skrev: ”I varje hamn i världen hittar du en estländsk sjöman.” Nu hittar du en ung estländsk chef i varje företag. Fyrtiotalisterna har inga positioner att försvara och sitter inte som proppar i hålen, det är unga män och kvinnor på ledande poster.

På Stereo Lounge i gamla stan hänger IT-generationen, oftast med datorn i knäet. Som nästan överallt är uppkopplingen trådlös. Tallinn är tveklöst high-tech. I den kritvita inredningen är det gästerna som blir dekoren. Här serveras allt från frukost till drinkar, soppor, pasta och kött och till ett helt okej pris.

Innan natten börjar blir det en liten och sen måltid i Merchant’s House restaurang under stjärnorna på den kringbyggda innergården. Charlie, the chef, föreslår carpaccio på foie gras och oxfilé, serverad med en korg gjord av parmesan fylld med rättika och gurksallad och ett torrt vitt vin. Det är himmelskt och försvinnande gott.

Mellan tuggorna konstaterar vi att gamla stan i Tallinn inte är en turistfälla som i de flesta andra städer med en sådan gammal stadsdel. Vi hittar inget märkbart Västerlånggatantingeltangel. Finns det, så finns det gömt på någon hemlig våning någonstans.

Relaterade artiklar