För att komma till paradiset på Kreta måste du först passera genom skärselden. Det är i alla fall så det kommer att kännas om du har oturen att dela mina anlag för svindel. Inledningsvis är det i och för sig en angenäm resa. Från den sävliga byn Vrysses, några mil öster om Chania på Kretas nordsida, leder vägen söderut, uppåt i Lefka Ori, de respektingivande vita bergen. Det slår lock för öronen nästan omgående, men branterna är hanterbara och månlandskapet en bit upp i massivet hänförande i all sin karga bisterhet. Det är efter Imbros allvaret börjar. Den sista byn innan den milslånga, serpentinskruvade nedstigningen mot Kretas sydkust har skänkt namn åt Imbrosravinen.

I konkurrens med den närliggande Samariaravinen är det Kretas mest förlamande spektakulära bergsformation och ett Mecka för vandrare från hela världen. Men naturupplevelsen är knepig att tillgodogöra sig från passagerarsätet i en hyrd Renault vars bromsar skriker i panik redan på plan landsväg. Bitvis finns här skyddsräcken, men på flera ställen har de deformerats till bristningsgränsen av bilister som förhastat kört rakt fram där vägen svänger 180 grader. Emellanåt finns det ingenting alls mellan den lömskt uppluckrade vägrenen och stupet ner i ravinens evighet. Vi väjer för tankbilar, bussar, bergsgetter och kretensare som färdats vägen tusentals gånger och knappt lättar på gasen i hårnålskurvorna tusen meter över havet.

DE KARAKTÄRISTISKA MINIATYRKYRKORNA, som placeras ut som minnesmärken längs vägkanten där människor omkommit i trafiken, ökar i antal ju längre vi kommer. Kyrkorna är egentligen en vacker tradition, men för en höjdfobikers sinnesfrid är de här att jämställa med att hälla bensin på en skogsbrand. När vi slutligen, äntligen, vindlat oss ner genom bergen parkerar vi bilen i färjeläget Hora Sfakion. I närmaste bar beställer jag en Mythos, den lokala ölen, för att stilla nerverna. Adrenalinet i kroppen gör att jag blir berusad direkt. Lättad ser jag hur färjan Kastalogiannis lösgör sig ur solnedgången i Libyska havet. Nu är vi nära. Efter tjugo minuters båtfärd från Hora Sfakion ska vi lägga till i Loutro. Det var för denna hänryckande kustbys skull jag trotsade mina överlevnadsinstinkter på bergsvägen genom Imbrosravinen. Skymningsljuset i den lilla bukten, husens vita putsfasader och de fladdrande lyktorna på hamnens tavernor: utsikten från övre däck är ett rent vykort när vi närmar oss piren. Vårt upphetsade minspel avslöjar oss.
- Första gången i Loutro? frågar en engelsman i kakishorts och vandrarkängor.

Vi hyr in oss hos Pavlos, en robust man som med sitt vita tomteskägg är omöjlig att missa om man promenerar längs hamnen. För tjugofem euro natten får vi ett tämligen enkelt dubbelrum med dusch, men det är rent och balkongen är Grekland på en pinne: blå trädörrar, havsutsikt, en jättelik bougainvillea. Det finns inga bilvägar till Loutro, och därmed heller inga bilar i byn. Det är en lugn plats. Nästan slö. Men så har det inte alltid varit. I bergen runtomkring kan vandrarna upptäcka åtskilliga spökstäder - små byar som i århundraden styrts av en släkt men som till sist övergivits, inte sällan för att rädda söner som hamnat i blodsfejd med män från andra familjer. Här finns också ruinerna av det som tros vara den romerska hamnen Fenix, som nämns i Bibeln i samband med aposteln Paulus resa till Rom.

Länge användes Loutro som en vinterhamn av fiskarna i Hora Sfakion, det skyddade läget i den otillgängliga havsviken gjorde att båtarna skonades från stormar. Länge gjorde det, och avsaknaden av vägar hit, också att Loutro som resmål förblev en välbevarad hemlighet. I dag hittar fler och fler hit, men bergen bakom byn omöjliggör någon större utbyggnad och Loutro tillägnas fortfarande bara några pliktskyldiga rader i de flesta Kretaguider. Att resenärerna ökat något i antal har i alla fall förbättrat kommunikationerna.

Nästa morgon hoppar vi på en gammal fiskebåt till stenstranden Glyka Nera tio minuter bort (eller en knapp timme om du går vandringsleden längs bergskammen). Här strömmar sötvattnet ut i havet från bergen, som alldeles bakom oss bygger en rå, dramatisk kuliss. I ena änden av stranden står en vinglig liten taverna och en skäggig fiskare, i den andra tältar några nudister. Mittemellan får vi vår egen privata strandremsa. Inga strandförsäljare, ingen trängsel. Det enda som bryter tystnaden är ett par hungriga ankor och en bergsget som nyfiket nosar omkring. Det är mitten av oktober och havet, som är klarare än vårt kranvatten hemma i Stockholmslägenheten, håller fortfarande tjugofyra grader.

Innan det skymmer återvänder vi till Loutro. Vi äter varsin grillad red snapper på restaurangen To Limani, som på typiskt Loutrovis erbjuder både mat och rum. Vid bordet intill sitter en kortklippt, gråsprängd kvinna i sextioårsåldern med ett par väldiga glasögonbågar av den modell statsminister Göran Persson föredrog innan han fick stylisthjälp. Hon heter Julie Friedeberger, är författarinna, ihärdig Kretaresenär sedan tjugofem år och något av en institution i Loutro. Hit kom hon första gången 1992. När hon två år senare återhämtade sig efter en svår bröstcanceroperation fanns det ingen plats hon hellre ville vara på. I sin bok A visible wound: A healing journey through breast cancer tillägnar Julie Loutro ett eget kapitel med rubriken "A healing place".
- Jag har rest hit två gånger varje år de senaste tolv åren, ibland ännu oftare, säger Julie.

I sin bok berättar hon lidelsefullt om Loutros vänliga invånare, naturen, havet, sitt eget andliga uppvaknande och bergsvandringarna som fick henne att glömma sin sjukdom och sitt förlorade bröst. När jag frågar Julie om hennes relation till Loutro i dag ger hon ett mer kluvet intryck.
- Det har blivit mycket större, konstaterar hon. Det vore intressant för din artikel om du kunde få tag på en bild av Loutro för femton år sedan för att illustrera skillnaden. Det var först under nittiotalet som turisterna började hitta hit i någon nämnvärd omfattning.

Det är svårt att tänka sig hur en by som i nuläget består av ett par rader vita stenhus längs en två hundra meter lång hamn rimligen kan ha blivit "mycket större". Jag förklarar att jag som förstagångsbesökare upplever Loutro som märkvärdigt oförstört. Att byn, trots att den domineras av små kombinerade tavernor och hotell, fortfarande känns som de bofastas egendom.
- Visst, säger Julie. Turismen har inte blivit en okontrollerbar kraft här. Några av männen här fiskar fortfarande, och en av dem har lite getter och får. Men det är också allt. Jag känner bara tre, fyra Loutrobor som stannar här hela året, de flesta drar sig tillbaka till sina hem i Chania eller Aten över vintern. Agia Roumeli väster om Loutro är bra som kontrast, fortsätter hon. Dagtid, när alla vandrare som vill se Samariaravinen är där, kan det verka turistigare än Loutro. Men på kvällen upptäcker man att det är en riktig by, att folk faktiskt bor där och inte bara jobbar med att mata och härbärgera turister. Sougia, ännu lite längre västerut längs kusten, är ett annat fint exempel.

Julie låter lite som en thailandsveteran som gärna dissar den dåsigaste av paradis-stränder eftersom "det var mycket mysigare innan de fick elektricitet i strandbaren". Men efter ett tag får jag känslan av att hon fintar mig, att hon bakslugt baissar Loutro. Jag kan förstå henne i så fall. Det är inte ofta man kommer till en plats man vill behålla för sig själv, som en särskilt ömtålig hemlighet. Loutro är en sådan plats. Jag testar Julie genom att fråga om hon planerar att återvända.
- Självklart, svarar hon direkt. Jag kommer att resa tillbaka till Loutro så länge jag orkar. Jag ska hit i vår igen, i april, när är det som allra lugnast här.

En mobiltelefons isande signal skär plötsligt genom den perfekta kvällen. Några meter bort, på Pavlos uteservering, svarar Arja Saijonmaa obekymrat i sin lur. Alla övriga restaurangbesökare vänder sig förnärmat om med ansiktsuttryck som om schlagersångerskan just lagt av en brakskit bara för att jävlas med dem. Vissa saker är inte tillåtna i Loutro.

Någon vecka tidigare får vi en glamourös Kretaupplevelse av annat slag. Efter att ha landat på Chanias flygplats och bilat tre timmar österut längs öns norra kust - förbi Rethymnon och huvudstaden Heraklion, med det koboltblå Medelhavet på ena sidan och de oktoberbrända bergssluttningarna på den andra - når vi vår resas första anhalt. Så sent som i början av sjuttiotalet var Elounda en mindre bemedlad fiskeby utan något större framtidshopp. Många av invånarna vandrade med jämna mellanrum de knappa två milen till Agios Nikolaos, dit charterturismen kom på sextiotalet och gav staden ett ekonomiskt lyft, för att knacka dörr och tigga pengar. Det är andra tider nu.

I dag påstås lilla Elounda ha den högsta koncentrationen av femstjärniga hotell i Europa. Vi kör förbi Porto Elounda och Elounda Mare, där lyxkedjan Six Senses nyligen öppnade ett av sina omtalade spaställen, innan vi svänger in på Elounda Beach, den äldsta och mest anrika av de imposanta anläggningarna. Hotellet ägs av familjen Mantonanakis, ett slags kretensisk Hilton-motsvarighet.
- De började bygga hotellet 1971, berättar Manolis Rassoulis, general manager på Elounda Beach. På den tiden fanns det inga andra hotell här. Manolis gör en konstpaus. Vilket egentligen är otroligt. Du ser ju själv vilken magisk miljö och utsikt vi har här, fortsätter han och pekar med hela handen ut över bergssluttningarna, havet och grannön Spinalonga i horisonten.

I dag är Elounda Beach ett jättebygge i upphottad medelhavsarkitektur: skiffer, vita stenhus och en omedelbar närhet till havet. Hotellet restes direkt på klipporna innan dagens striktare byggregler infördes, så flera av rummen hänger i princip ovanför vattnet. Det är resortlyx av ett slag som europeiska badorter sällan är bortskämda med: sex gourmetrestauranger, helikopterplattform, juvelerare, fotbollsplaner, fler pooler än du hinner med och två egna sandstränder. Samtidigt finns här efter trettiofem år en trivsam patina. Manolis Rassoulis har jobbat här sedan 1973, då han var nitton år och stod i receptionen.
- Det blev rusning hit direkt. Men vi hade inga datorer på den tiden, så det var ett organisatoriskt kaos. Vi hade två managers och båda bokade in gäster, inte sällan i samma rum. Ofta när folk checkade in fick vi be dem om ursäkt för dubbelbokningen och erbjuda dem en temporär sovplats - i lobbyn.

I dag slarvas det inte med välkomnandet. När vi anlände hann vi knappt öppna bildörrarna förrän våra väskor lyftes ur bagaget och placerades på en liten eldriven golfvagn som ljudlöst pep i väg mot vårt rum. Vår sjaviga hyrbil parkerades åt oss, utan höjda ögonbryn. En del av den gamla tidens brackiga attribut har bevarats. Den översvallande frukostbuffén, komplett med champagne, äter du med tunga silverbestick som har Elounda Beach-logotypen ingraverad.

Men moderniseringen pågår ständigt. Varje höst och vinter stänger hotellet i fem månader för renovering och utveckling. Av det ursprungliga hotellet återstår i dag bara cirka tio procent. Det byggs om, byggs till eller rivs för att ge plats åt nya generationers önskemål. Närmast väntar uppförandet av ett nytt spa, som Manolis Rassoulis försäkrar ska hålla "högsta internationella klass".
- 1997 utsågs vi till det bästa hotellet av alla de tre hundra som ingår i lyxkedjan "The leading hotels of the world", säger han. Men det var 1997. Trots att det bara är åtta år sedan, och trots att sjuttio procent av våra gäster är återkommande, så är kraven helt annorlunda i dag. Vi har konkurrerande lyxhotell till höger och vänster, bokstavligt talat. Folk förväntar sig mer hela tiden. Och vi ger mer. Elounda Beach kallas femstjärnigt, men jämfört med de flesta andra hotell i samma kategori är vi sexstjärniga.

Det är svårt att säga emot. Under vår vistelse bor vi i en så kallad "island villa". Bland bekvämligheterna finns ett privat soldäck med havsutsikt, egen pool med jetstream (om man vill simträna), ett litet kontor med dator, internetuppkoppling, skrivare och fax, en 42-tums plasma-tv i vardagsrummet och en mindre i badrummet (som bara det är i storleksordningen liten lägenhet), dvd-spelare, ljudsystem, kombinerad dusch och ångbastu, walk-in-closet, höj- och sänkbar säng, motionscykel samt en uppsättning schampo, balsam, duschkräm och hudlotion från det italienska glamourvarumärket Bulgari. Och då räknar jag ändå till en handfull rumstyper av ännu tjusigare snitt i prislistan.

Om du inte vill behöver du aldrig gå utanför dörren när du väl checkat in på Elounda Beach.
- Det är på sätt och vis tanken, säger Manolis Rassoulis. Utrymme, tid och avskildhet är vår tids stora bristvaror, och därmed också vår tids stora lyx. De flesta av oss bor inte så stort som vi skulle önska, vi jobbar för mycket och har alltid folk omkring oss. På semestern vill vi vara ifred. Vi har 140 000 kvadratmeter landyta här på Elounda Beach - det är tre hundra kvadratmeter per gäst vid hundraprocentig beläggning. Därför märks det inte när det är fullbokat här, ingen behöver trängas.

Boendet kostar från 174 till 2 200 euro per person och natt, beroende på rumstyp och säsong. Hotellet finns även i bland annat Apollos katalog, och en veckas charterpaket i april för två personer i ett dubbelrum kostar runt 12 000 kronor. Ändå är bara tre till fyra procent av gästerna skandinaver.
- Det brukar i och för sig ni svenskar uppskatta, ler Manolis.

En av kvällarna på Elounda Beach unnar vi oss en flöjt champagne i hotellets jettybar, belägen på en klippa ute i havet. Där träffar vi Dimitris Konstantinidis, en fryntlig figur som visar sig vara god vän med Alexandra Pascalidou. Dimitris jobbar också som pr-ansvarig för Elounda Beach, och när han inser att jag är journalist börjar han genast berätta om hotellets prominenta gäster:
- Danny DeVito, Ben Kingsley, delar av den brittiska kungafamiljen. Gorbatjov har varit här - och alla hans tjugo livvakter! Många fotbollsspelare kommer hit. Nästan hela det grekiska landslaget, förstås. Real Madrids Luis Figo brukar också bo här, han är väldigt privat och håller sig på sin kant med sin familj. Inte alls som Ronaldo - han ville bara spela fotboll med barnen nere på stranden! Maradona var också väldigt social och rolig.

Jag frågar Dimitris om hotellet haft några paparazziproblem.
- En gång var det en gäst som upptäckte att en prins, jag vill inte säga vilken, bodde här. Han ringde pressen och det blev ett herrans liv, vi fick smuggla ut prinsen. Men våra gäster är i regel inte så - hur ska jag uttrycka det - lättimponerade.

Dimitris frågar vilken av de sex restaurangerna på Elounda Beach vi tyckt bäst om. Lätt förläget erkänner vi att vi inte varit på någon av dem, utan tagit bilen de få kilometerna in till själva byn Elounda och käkat på de betydligt billigare tavernorna där. Eftersom det är vår sista kväll bestämmer vi oss ändå för att äta en middag på resorten. På Dimitris rekommendation går vi till Blue Lagoon, hotellets polynesiska restaurang. Det blir utan överord en av mitt livs mest minnesvärda matupplevelser: kretensisk sushi, tonfisksashimi, lax och hummer wokad i ingefära, tempurafriterade räkor, yakitorikyckling och en semillon-sauvignon blanc som välter alla mina fördomar om klumpiga grekiska viner över ända. Allt annat hade å andra sidan varit skamligt. När vi efter kaffet summerar vår nota inser vi att maten och vinet har kostat lika mycket som våra flygbiljetter.

Sista soluppgången i Loutro. Vi hoppar på färjan, plockar upp hyrbilen i Hora Sfakion och styr norrut genom bergen. Det är lyckligtvis inte alls samma skräckupplevelse att köra uppåt. Just före Imbros stannar vi på ett gistet kafé som trotsar både förnuft och tyngdlag där det hänger över ravinen. Men utsikten är oerhörd. Vilket även fikets ägare insett - först när vi gått med på att beställa varsin kopp kaffe tillåts vi ta en bild från den lilla terrassen. Vi kör vidare nerför bergen och någon timme senare är vi tillbaka på norra Kreta. En mil från flygplatsen gör vi en avstickare och stjäl några sista timmar sol på den lilla stranden Kalathas, som vi blivit varmt rekommenderade av en kvinna från Chania.

Men det är något som inte riktigt stämmer. Kalathas är i och för sig en ovanligt schyst beach. Bred, finkornig, inte alldeles överbelamrad med solstolar och skyddat belägen i en vacker bukt som gör att havet är betydligt mindre hetsigt här än vid många andra turiststränder längs Kretas nordkust. Till sist inser jag att det är den gångna veckan i Elounda och Loutro som förvrängt mitt perspektiv. Jag är bortskämd nu. Jag har sett det andra Kreta.

Kommentarer (0)

Visa/dölj kommentarer

Namn

E-post

Hemsida

Titel

Kommentar

mindre | större

Jag har läst och accepterar Användarvillkor.

Lägg till kommentar