Kvällen är ljum och andas förväntan. En ung grekinna i en virvlande, vit bomullskjol slänger med sitt becksvarta hår och ger sin trånande pojkvän med tindrande blick en slängkyss. Hon ropar sagapo - jag älskar dig - så gränden blir ännu tätare mellan sina nykalkade husväggar från 1200-talet. En vän sade en gång: "jag åker till Grekland för att insupa livslust". Jag håller med.

Baren Naxos Café ligger i Choras gamla stadskärna med kryptiskt labyrintiska gångar för att fienden skulle irra vilse. Ägaren Thanassis Camvissis serverar söt mojito och spelar underbara musikstycken från ett litet bås med väggarna till brädden fyllda av cd-skivor. Utanför restaurangerna nere vid hamnpromenaden är atmosfären mer bångstyrig med sina inkastare och ungdomsgäng med förväntansfulla kroppar och ivriga ögon. Här inne i gränden på Naxos Café under två sneda balkonger andas vi i en egen liten lunga. Thanassis Camvissis förklarar sin företagsfilosofi lakoniskt, som en Sokrates, vägande varje ord på en guldvåg.
- Jag vill inte ha vilka kunder som helst. Jag vill göra något eget som jag gillar, inte bara lura turister på pengar.
Jag förstår att han indirekt kritiserar hamnpromenadens och Agia Anna-strandens mer turistiska och kommersiella attityd. Han önskar att fler besökare skulle söka lite mer för att hitta riktigt god mat och genuint grekisk feeling.
- Svenskar som kommer till hit umgås ofta i grupp och missar ibland de bästa ställena och möten med lokalbefolkning.
- Detta hus byggdes av venetianarna på 1300-talet och mina gäster får en speciell grekisk känsla som sitter i väggarna. Jag har också öppet på vintern. Då tänder jag elden här inne, säger han och pekar på den öppna spisen.

Den svenske husförsäljaren Mats Björkefors från Ingarö utanför Stockholm tittar förbi i baren. Han reste hit sommaren 2002. Det blev kärlek vid första ögonkastet. Hans familj köpte en tomt direkt och redan nästa sommar stod huset klart på en kulle över Naxos huvudstad Chora. Nu representerar han företaget Middelhavshus med kontor vid stadsporten till den gamla staden Castro. Priset för ett hus här är par miljoner kronor. Men det är vanligare att svenskar vill köpa mindre lägenheter på trettiofem till femtio kvadratmeter som kostar från sju hundra tusen kronor.
- Många undrar, men det är inte alls svårt att köpa sommarhus här. Det finns ingen fastighetsskatt, bara en sådan sak...
Naxos lever inte på turismen. Här odlas alla grödor man kan tänka sig, från tomater till persikor. Ön har det mesta från långa underbara stränder till vacker natur, god mat och gammal kultur
- Först öluffar man runt på små pittoreska öar, men upptäcker snart att det blir tråkigt i längden. Svenska gäster gillar att ha detta stora och varierade utbud som finns här. Dessutom är byråkratin vid husköp enkel i Grekland, säger Mats Björkefors.

Fan trot. Den grekiska byråkratin har ju aldrig varit känd som Europas mest väloljade. Men italienarna accepterade ju rökfritt på krogen utan allt för stort gestikulerande, så under verkar ju ske allt oftare i Europa under detta decennium av eu-homogenisering.

Naxos är en speciell ö. Den har alltid varit självförsörjande, av potatis, vin, marmor och fårskötsel. Bara i påskas skickades fyrtio tusen lamm på båtar till Aten för att bli saftiga kotletter på stadens finkrogar. Naxos historia av självständighet från huvudstaden kanske är en förklaring till att öns tjugo tusen stolta invånare gärna ser att utlänningar bor här i egna hus, och inte bara är sololjiga kroppar på stranden och kungar i baren. Det tror åtminstone tjugosexåriga Ulrica Nilsson som har bott sex år i Naxos stad. När hon var här på semester som tjugoåring blev hon tillsammans med sitt livs kärlek Frank Korres. Beslutet att leva sitt liv vid dessa kykladiska böljor i Chora med sina sju tusen invånare var lätt. Med sitt öppna och engagerade sätt blev hon snabbt "adopterad" av lokalbefolkningen.
- Jag gillar livsstilen. När jag träffade Frank skulle han öppna en restaurang med sin bror, så jag visste att skulle vi vara ihop var jag tvungen att flytta hit.
- Det kan bli lite segt på vintrarna ibland. Men då stänger vi restaurangen och umgås vi med vänner, rider och göra annat kul. Ulrica tycker att Naxosborna skulle kunna marknadsföra sin ö ännu bättre. I dag finns vare sig officiellt turistkontor eller internationell flygplats. En utbyggnad av flygplatsen för att ta emot stora charterflygplan är en aktuell, men infekterad, fråga som delar öns befolkning i två läger.
- Många lokalbor vill undvika att ön blir ett nytt Kreta dit många bara kommer för att sola, supa, spy och åka hem. Därför vill de inte bygga ut flygplatsen, menar Ulrica Nilsson. Förutom glada kvällar i baren är Naxos främst en ö där unga och barnfamiljer semestrar vid västkustens långa sköna sandstränder. Här finns så mycket strand att alla får plats, speciellt söderut mot Kastraki och Pyrgaki. Men vi lämnar stranden, hyr en vespa och fräser upp mot inlandet. Många oväntade upplevelser väntar den som borstar av sig sanden några dagar och tar sig över bergen mot östsidans vackra, oexploaterade strandbukter. Vespan accelererar snabbt uppför slingerikrokvägar på sluttningarna mot marmorbrotten vid Kinidaros, förbi breda, gröna dalar som påminner om Irlands hedar.

Legenden berättar att öns Naxos historia startade med bröllopet mellan Dionysos och Ariadne här på ön. Dionysos befruktade bergen med goda jordar som skapade ett gott vin som sägs ha lockat de många ockupanterna. Perserna var här innan den grekiska kulturen blomstrade på 700-500 talet före Kristus med bygget av Apollontemplet i Naxos stad. Venedig med Marco Sanudo i spetsen styrde ön från 1207. Turkarna erövrade den 1564, men de var mest intresserade av att håva in skatter . Till sist proklamerades Naxos som en fri ö 1829. Kontentan av dessa ständiga invasioner blev att befolkningen bosatte sig i det bergiga inlandet och inte flyttade till kusten förrän på 1900-talet. Ett annat resultat är rika minnesmärken av bysantinska kyrkor, venetianska borgar och levande bergsbyar, som liksom Apiranthos fostrat många grekiska konstnärer och intellektuella. Vi sladdar in med vespan utanför Kourounochori där en sex meter lång staty av en man sedan 2 500 år ligger utsträckt på marken i en skogsglänta. Kouros kallas den, som alla grekiska stenstatyer av män, och tillverkads för att framhäva grekernas styrka och skönhet. Bredvid ligger Edens lustgård förklarar en skylt på tyska. Då förstår man att detta är en anhalt för någon tysk turistbusstur över ön. Öns mer kända Kouros ligger även den kvar på marken, tio meter lång utanför Apollonas på öns nordspets. Naxos var under antiken berömd för att ha hela Greklands bästa bildhuggare. Marmor var tidigare öns viktigaste näring och gav skulptörerna obegränsat med material till att skapa perfekta grekiska kroppar. I dag lyser marmorbrottet över Kinidaros som variga, vita sår i det i övrigt så frodiga landskapet med gröna dalgångar, rundade stenar och höga klippformationer som tagna ur en saga av Tolkien. Hedar och olivträdsodlingar om vartannat.

Plötsligt har vi kört förbi Panagia Drossiani från 700-talet, en av greklands äldsta stenkyrkor. Grekerna, ödmjuka och mättade av alla sina historiska rester, målar knappt en skylt till denna klenod. Det börjar blåsa och blir allt svalare närmare krönet över bergen mot östsidan. Fotografen Patrik fryser efter en stenhård körning i nordanvinden Meltemin som suger på fem hundra meters höjd.
- Nu måste jag ha en mössa innan jag förfryser svålen, skriker han när han kör upp vid sidan om. Så vi saktar in i lilla Chalki med sin sextiotalsstämning i kaféerna, fast utan jukebox. I en affär som får "Albert och Herberts" bostad att likna en städad herrgård hänger skålar, kastruller och lampor om vartannat från tak och väggar. Den bastanta butiksinnehaverskan pratar inte ett ord engelska men gestikulerar desto mer. Hon nickar och inser att Patrik behöver en värmande mössa mot den svala fartvinden. Så hon letar fram en huvudbonad, typ mindre mexikansk sombrero i plast, och komiken är åter grekisk och vi skrattar, givetvis. Hon blir dock snabbt allvarlig och gräver i stället fram ett brunt tanthuckle. Som Patrik tittar undrande på först, men sedan binder till en tuff bandana. En kreativ vändning och humoristiskt möte mellan en stilmedveten Nordeuropé och "en gammal utdöende ras" som Patrik kallar dem - den tjocka svartklädda grekiska gumman.

Det är tisdagsförmiddag och magen kurrar. Chalki är nästan igenbommat, förutom ett underbart litet öppet bageri. Det sprider välsignelser som stora spenatostpajer med flagig smördeg och rykande färska vaniljkrämbakelser, galaktoboureko. Mätta och belåtna glider vi fram på snäva serpentinsvängar med magnifik utsikt ner mot Moutsounaviken. Östkusten ruvar på fina stränder och i mer otillgängliga bukter, som Psili Ammos. För en avstickare till en öde taverna på östkusten är det en förträfflig utflykt som får turiststråket längs Choras hamnpromenad att kännas mer fjärran än Karlavagnen i himlen.

På vägen hem stannar vi vid en källa med friskt vatten vid vägens slut där en brant stig leder upp mot berget Zeus på 1 001 meter, kykladernas hösta topp. Det är en sex timmar svettig bestigning, och vi nöjer oss efter en halvtimme, säger hej då till de halvtama getterna och återvänder hemåt. Kvällen har blivit svalare när Michalis Roussos serverar sitt iskallt vita vin på sin restaurang Scirocco i Chora. Han är en sympatisk och humoristisk man i sina bästa år, hade en flickvän i Göteborg, pratar lite svenska och är liksom jag själv fotbollsfan. Efter en middag med många skratt och mycket fotbollssnack säger han: - Kom, följ med mig in här! Bakom ett draperi döljer sig stora collagetavlor med klippta fotografier från den magiska kvällen när Grekland chockade hela Europa och vann fotbolls-em 2004.
- Alla blev som galna...Vi var som i chock. Att vi, lilla Grekland, skulle slå kaxiga Frankrike och suveräna Tjeckien kunde ingen grek ens fantisera om.
- Vi glömde all business. Brorsan Nikos dränkte in sig och alla som satt omkring i Champagne. Torget här ute var fullt av folk som dansade, skrek och slängde smällare. Tjejer slet av sig kläderna och folk skrek som besatta.
Det blir ännu en kväll med mycket grekisk humor, ännu mera vin, fotbollssnack och djupa skratt. Jag blir hög av livslust. På Naxos har gudarna Dionysos och Apollon spelat centrala. Vinälskaren Dionysos är Naxos store gud efter att ha försett ön med frodiga dalar och välsmakande viner. Åk upp till den pittoreska bergsbyn Koronos, prova färskt vin hos någon vinbonde och sjung med i en gammal skördesång är en Den bildsköne Apollon gav namn till templet på Naxos, som var tänkt att bli ett av världens största. Det raserades av franker och turkar men portalen som pryder alla turistbroschyrer står kvar i inloppet till Choras hamn som ett pekande finger: "Ni lyckades rasera mycket, men inte porten till vår historia med alla våra sköna muser, vackra människokroppar och humoristiska livsfilosofi". Och det är lätt att älska en ö vars favoritgudar är en festprisse och en ung skönhet Grekernas levnadskonst, lättsinne och humor är en viktig orsak till min greklandskärlek, en stark känsla redan från min ungdom. Jag och min kompis Joachim spelande kort på en rast med grekerna Kiriakos och Jannis.
- Det kliar i ögonen, sade Joachim plötsligt.
- Varför? frågade Jannis.
- Jag tror det är allergi, svarade Joachim.
- Var är du allergisk mot? undrade Kiriakos.
- Pälsdjur, svarade Joachim.
Varpå kaxige Kiriakos fäster blicken i Jannis ögon:
- Du Jannis, du är ju hårig över ryggen och bröstet, kan du vara snäll och gå ifrån bordet så Joachim slipper snora och klia sig i ögonen ... Skön grekisk humor, alltså.

Vi är tillbaks på favoritbaren Naxos Café hos Thanassis. Sitter och njuter av musiken och ännu en drink och filosoferar. Försöker sätta ord på mina känslor kring denna mångfacetterade ö. Svenskarna älskar Naxos som brukar hamna högst på listan över bästa grekiska öar när i resenärerna själva röstar på websidan kalimera.nu. Men är Naxos verkligen bäst? Har den Dionysos rus och Apollons skönhet? Naxos är en levande och självständig ö med mycket att erbjuda. Här finns bördiga dalar, fina vandringsleder och rika kulturskatter. Men Naxos är lite som Carolina Klüft. Världsbäst totalt sett, men inte i självklart bäst i varje enskild gren.

Naxos är en vacker och frodig ö, men har inte Amorgos eller Folegandros dramatiska skönhet där stupande berg möter marinblått hav.Det är röj i barerna i juli och augusti, men inte lika kul som på Kos eller Ios. Söder om Kastraki finns härliga naturstränder där man kan få en egen liten bukt under en sanddyn. Men det bondska lugnet blir inte så koncentrerat som på Anafi eller lilla grannön Schinoussa. Maten är oftast god, men standardiserad i en del turiststråk och når inte riktigt Sifnos eller Leros kulinariska toppar. De flesta turister jag pratar med är mycket nöjda och återkommer år från år. Men det känns som om uppdelningen mellan utlänningar på turistställen och de grekiska ouzeriorna med sina grekgubbar som sitter och snurrar sina radband, inte riktigt möts.

Ljuvliga toner strömmar åter från Thanassis skivspelare denna sista kväll. Hjärtat blir varmt när jag tänker tillbaka på hans motto: "Jag vill göra något eget som jag gillar, inte bara lura turister på pengar. Jag vill att mina gäster skall få uppleva riktig grekisk atmosfär". Det lyckas han väl med.

Kommentarer (0)

Visa/dölj kommentarer

Namn

E-post

Hemsida

Titel

Kommentar

mindre | större

Jag har läst och accepterar Användarvillkor.

Lägg till kommentar