2006-07-01
Skrivet av Andreas Strömberg
Tre blåvita grekiska öar med skönhet, tystnad och soft musik. Schinoussa, Skopelos och Folegandros har olika karaktär men det vackra och lugnet gemensamt - två lycksaliga ingredienser för en oförglömlig greklandssemester.
Schinoussa
En egen strand och äkta vänskap
Till alla som tröttnat på ekorrhjulet, komihåg-lappar med måsten och borden, mobiltelefonsignaler och tidspress är Schinoussa ett kraftigt verkande valium mot spända skuldror och fladdrande nerver. Här händer inte mycket. Kanske skiter en åsna, kanske tar man ett bad.
- Varför skall ni åka hit? hojtar kaptenen Jannis Skopelitis från förarhytten på båten Express Skopelitis.
- Varför inte, svarar jag och tänker att antingen har han en jäkla humor eller så har jag valt fullständigt fel ö.
Hans skojfriske vän Dimitris står bredvid och förklarar att kaptenen gärna vill bjuda oss till sitt familjepensionat på grannön Donoussa. Kaptenen skrattar och tipsar oss i stället om sin vän Elias Prasinos, som också sitter bredvid i förarhytten på väg hem från att ha lagat en ilsket värkande tand på Naxos i dag.
Att besöka Schinoussa är som att kliva in i en blandning av svartvit dokumentärfilm om fårskötsel från sextiotalet och Sommaren med Monika. Fridfulla människor och oskyldig kärlek. Kargt och pastoralt landskap
- Jag gillar inte Athen. Folk hälsar knappt på varandra i huset, säger Elias son Nikitas Prasinos, som i höst tar sin examen i turismmanagement vid Athens universitet.
Han längtar efter att flytta hem till Schinoussa och familjens pensionat Meltemi. Men han får snart ökad konkurrens av ett par hotellbyggen som tornar upp som stora betongskelett nedanför byn Chora. Så skynda på, innan även denna även friden på denna minimala grekiska ö är ett minne ur en dokumentär.
- Jag trivs här. Men jag vill inte att turismen skall öka för mycket här på ön. Folk som driver vissa hotell behandlar sina gäster som levande eurocheckar. Jag ser er som mina vänner, säger Nikitas och jag tror på hans ord.
Här finns inga dunkande diskotek, inga avgaser. Bara cikadornas gnisslande, sluttande åkrar med betande kor och slingriga backar längs stenrösen till någon av öns sexton stränder. Att blicka ut över solnedgången här är som vila vid en övergiven plog på ett fält utanför Ytterhogdal, fast på en enslig stig vid Medelhavet.
Så här kändes kanske de flesta grekiska öar på sextiotalet, före charterturismens expansion. Det är bara att ge upp jakten på snabba intryck, slänga det sönderlästa Sportbladet i papperskorgen, kapitulera och bli ett med Vintergatans stjärnmyller på det svarta himlavalvet. Är "No problem" grekernas starkaste slogan, så skulle det inte förvåna mig om det var här den uppfanns.
Öns "huvudstad" Chora är tre korsningar lång. Ljusblåa fönsterluckor på bländvita hus. Enda grannbyn, Mesaria har tolv invånare. Trafikskyltar visar tio kilometer i timmen och skolan har tretton elever. I denna oas av vindsus landar man snabbt på en annan våglängd. Den kontorsspända skuldran mjukas sakta upp.
Grispos äger pensionatet vid stranden Tsigouri tio minuters vandring ner från Chora. Här samlas ungdomarna på sommaren och det kan, faktiskt, bli lite livat i baren vissa kvällar.
Klapperstensstranden Psilli Amos ligger inbäddad mellan sandiga bergssluttningar. Gerolimionas är en annan enslig bukt med en ensam strand. Öns stränder är inte fantastiska, men ofta öde och vattnet klart och lockande.
På Schinoussa finns inga vespor eller bussar, så apostlahästarna får fin träning. Men Nikitas skumpar oss gärna i väg dit vi vill i sin dammiga minibuss.
- Jag vill göra det bästa av mitt arbete. Att se mina gäster nöjda och berätta om vårt liv gör mig glad. Här är jag lycklig, vi skrattar mycket på vår ö.
Det känns som om han skulle kunna avbryta pappa Elias bläckfiskfångst i bukten för att skjutsa oss till Naxos i den lilla träbåten om nordanvinden Meltemin skulle göra färjan Express Scopelitis försenad. Javisst, det skulle vara en orealistisk och livsfarlig odysseusk irrfärd över ilskna kykladiska böljor. Men det är skönt att det finns öar som skänker sådana resminnen när man står där på övre däck med ett varmt hjärta och vinkar adjö till en nyfunnen vän på kajen.
Skopelos
Ett drogat lugn och cool jazz
Nikos heter han men ser ut som sinnebilden av Zorba med sin yviga mustasch. Hans ögon plirar och leendet är en ocensurerad spegling av hans filbunkelugna sinnesfrid. Efter att vi som barn på julafton länge iakttagit humrarna och de röda fiskarna på isbädden frågar han:
- What do you want?
- We would like a table for two for tonight.
Femton sekunders tystnad.
- For two??
- Yes for two.
Tio sekunders tystnad.
- For tonight?
- Yes, for tonight.
Fem sekunders tystnad
- Okey. For tonight.
Tre timmar senare sänker sig solen sakta över Agnontasbukten. Våra blöta badkläder är utbytta mot nystrukna linnebyxor. Eftermiddagsbrisen är utbytt mot en vindstilla kvällsatmosfär inlindad i bomull.
Hummern smakar så ljuvligt som bara färsk hummer kan. Och det kalla vita vinet får den ljusblåa metallkaraffen att imma på utsidan. Inte en krusning på vattnet i den lilla bukten, knappt ett ljud, bara ett svagt puttrande från en fiskebåt som lägger an vid piren femtio meter bort.
Nästa morgon på hotell Elli i Skopelos stad har natten varit som alla andra nätter under veckan. Det äldre, korpulenta tyska paret är först i frukostserveringen och fortfarande blasé, som om inte detta liv inte kan erbjuda något bättre än grekkaffe, aprikosmarmelad och en liten ö någonstans i Medelhavet.
Alla vid frukostborden tisslar och tasslar och spanar mot det par som är misstänks för att, denna natt som alla andra nätter, ha älskat mellan klockan två och tre. Höga stön, vrål och en sänggavel i trä som dunkat i väggen över en timme har väckt många av gästerna.
Vi tar semester från spekulationer och kör vespan till Stafilosbukten en kvart österut. Det är fullt med folk, så vi fortsätter till lilla bukten Limnonari. Vattnet blänker turkosblått och stämningen är nästan lika valiumdrogad som i grannviken Agnontas.
Vespan puttrar vidare förbi sluttningar med olivträd, bönder på åsnor längs torra stigar och utsikter mot små öde vikar. Doftstråk av eldat torrt gräs stryker förbi, högt över vågornas skummande dyningar.När vägen slutar tvärt steker eftermiddagssolen. Det blir en efterlängtad glass i skuggan i denna lilla by, Glossa, med sina branta stentrappor. Knappt en själ vågar sig ut i den brännande julieftermiddagen. Det är som att världen ödelagts och slutar i en återvändsgränd i denna ensliga grekiska by.
På kvällen sätter vi oss på ett av Skopelos stilfulla och gemytliga musikbarer. Med mitt livs första Margaritadrink blandas smaken av salt tequila till tonerna av Miles Davies känsligt synkopade trumpetljud. Musiken är soft och ljummen, nattens lanternor lyser upp hamnen, en färja anländer. Större intensiv förnöjsamhet - jag skulle nästan kalla det välsignelse - har jag sällan känt på denna underbara jord än just här och just nu. Det får nog bli en Margarita till innan nattens toner klingat ut.
Folegandros
En liten dockstad och stolta festtraditioner
Jag älskar rökelse, men denna påskdag blir det en rejäl överdos. Eller är det kanske all skönhet och gästfrihet på denna undersköna ö som får skallen att surra av lycka. Prästen som också är i trans mässar på i en oavbruten liturgi som en stolt herde framför sina bybor i påskprocessionen. Kyrie eleison, kristi eleison... och oändliga bibelharanger. Även ungdomar sätter fyr på några rökelser och mässar med. Här tas påsken på blodigt allvar.
Öborna går från stora vackra hotell till små pensionat, från by till by och till privathus runt på ön. Vi blir serverade grekiskt vindruvsbrännvin, raki, och kakor av alla smaker och snart surrar skallen ännu mer.
Jag slår följe med den bildsköne och sympatiske grekiska skådespelaren och tv-stjärnan Christos Vasilopoulos som tillbringat tre månader i Sverige, på Dramaten och i svensk reklamfilm. Han talar imponerande bra svenska. Det smäller våldsamt från påsksmällare och älgstudsare runt oss. Stämningen blir allt vildare ju längre denna märkliga procession fortskrider.
- Greker är tokiga, de har hett temperament. Det märker vi ju här i dag ... Men detta är en fin och välkänd tradition här på Folegandros, säger Christos och jag kan inte annat än hålla med honom, trots att det låter som om kriget i Beirut åter brutit lös.
- Jag träffade Erland Josephsson på Dramaten. Vilken karisma, vilken energi! Nu i år spelar jag med i tv-serien Erotas (kärlek) som visas varje kväll klockan sju på statstelevisionen.
Grekiska kvinnor i små butiker känner igen honom i rollen som "Lefteris" och frågar hur det kommer att gå med sin älskarinna i serien. Christos är spontan, tar av solglasögonen och bjuder avspänt på sig själv, så det blir några roliga och intensiva möten med ortsbefolkningen.
- Vi har bokat middag hos en dam, Irina, i ett litet hus i grannbyn Ano Meria. Vill du och din fotograf följa med? Hon serverar hemlagad mat, den godaste på hela ön.
- Självklart, det vore en synd att missa, svarar jag reptilsnabbt.
Middagen med de andra vännerna i gruppen, Zebelina, Nick och tio till blir en lång fest med nygrillat lammkött, hare i god sås, mjuk getost som smälter i munnen, tiotalet vinbägare och sötsliskiga efterrätter.
- Oreo, oreo, mycket gott, jättegott, hojtar Christos.
Vi är på väg in i ett dionysosrus i grekiska vänners lag med vilda skratt, inte minst från Zebelina.
En tradition som påsken på Folegandros är essensen i varför Grekland bevarat sin starka attraktionskraft sedan charterturismen eskalerade på sjuttiotalet. Folegandros behöver, liksom många andra grekiska öar, inte göra reklam för sig. Glädjen att dela med sig av sina resminnen är Greklands bästa pr-byrå. Skönhet och enkelhet blir aldrig otrendigt. Eller: "Quality never goes out of style" som Levi´s jeansreklam en gång bedyrade. En greksallad är alltid en greksallad, en raki är en raki och en grek en grek. Har man livskonstnärer som Zorba och gudar som Dionysos i blodet, är reklamkampanjer bortkastade pengar.
Och man vill inte ha för många besökare här på denna ö, som satsar på kvalitetsturism. Reglerna kring hur många nya hotell som får byggas och hur de får se ut är strikta.
Folegandros är en självmedveten, urvacker plats. En liten brant ö med ändlösa utsikter, mest besökt av greker och utländska esteter som vill omge sig med skönhet och stil, men ändå med bevarad traditionell grekisk charm. Här är stolarna av trä och rep och inte av plast och fönsterluckorna målade i pastellgrönt. Och det är så snyggt, så overkligt snyggt och estetiskt tilltalande.
Man behöver inte vara konstfacksutbildad för att tycka att Chora är grekiska övärldens mest pittoreska lilla samhälle. Som en dockby, högt svävande över det kykladiska mörkt aqvamarinblå havet. När solens vita, glödheta strålar sänkt sig och färgar husen guldgula framåt åttatiden övergår Choras tre små torg till stor men intim middagsbjudning. Barn leker vid borden och piazzan bäddas in i ett stilla sorl. Mjukt sken från glödlampor och mitt i sorlet ett och annat Jassas och Jamas! Tjenare och skål! Här finns inga oljud, inga bilar på bygatorna. I de små tavernorna och stilfulla barerna med detaljer som vita kuddar, lätta bomullstyger och konstnärligt målade väggar möts greker och turister sida vid sida.
Den mjukrosa gryningen sätter färg på hela lilla Folegandros västra sida. Vespan knattrar fint och rullar lugnt ner mot öns lilla hamn, Karavostassis. Fiskare med väderbitna ansikten rensar nät. Här kostar rummen en tredjedel mot Chora, som har den grekiska övärldens mest smakfulla - och dyraste - hotellrum. Billigare privatrum passar de som vill spara på boendet och lägga stålarna på öns underbara mat, med färska råvaror och som smakar bra överallt vi kommer.
Vespafärden fortsätter över mot öns nordligaste udde ner mot den lilla inbäddade bukten Ambeli med vita småstenar och kristallklart vatten. Åsnor betar på en äng, det doftar vedrök, torrt hö, prästkrage och timjan. Stranden ligger öde. Det är som att sväva runt i ett jätteakvarium när man snorklar under de brant stupande klipporna.
På kvällen stöter vi på Christos i baren Rakentia på sluttningen under vårt hotell i Chora.
- Hallååå Andreas, hoor arr lääget?
Hans svenska har en skön grekisk touche.
- Kom till Sverige så skall jag bjuda på en redig fest i Stockholms skärgård på sommaren, drar jag till med innan färjan Dimitroula väntar i hamnen för avfärd hemåt.
- Ja, jag kommer upp till Sverige, här är min mejladress.
Bara den som sett den kan vittna om Folegandros magi. Denna ovanliga blandning mellan stolt bevarade traditioner, gästfrihet och samtidigt vackra hotell och barer känns nästan unik. Få klippor i Medelhavet har koncentrerat så mycket skönhet och majestätisk natur på så liten yta. Inte konstigt att den är en ö med många trogna gäster som återkommer, år efter år, som greklandsälskaren Rune från Jönköping. Men det är en annan historia.
Visa/dölj kommentarer