Hästen har tre ben som är som tunna spagettistrån, och en klumpfot. När körsvennen smackar och rycker i betslet, släpper Brunte en metanosande fjärt som åtföljs av en stunds kontemplativ eftertanke - vilket känns helt rätt i den här situationen - innan den makligt rör på sig. Det är sista etappen på vägen mot Bodh Gaya. Eftersom bussen är full (som vanligt i Bihar med passagerare även på taket) låter jag mig lockas till denna antika tonga. Körsvennen överdrev lite när han sa:
- Kom. Jag har en indisk helikopter.
Han ledde mig ut från stationen i Gaya till det väntande ekipaget, ignorerade min tvekan och stuvade in mig ovanpå ryggsäcken med skrivmaskinen. Å andra sidan genomlider människor såväl som djur enligt vissa teorier en rad reinkarnationer, och om Brunte får en hjärtattack vid Buddhas upplysningsplats kan han kanske hoppas på en kvalitativt bättre återfödelse. Kanske byta plats med körsvennen?

1. Den afrikanska guden
- Det är inte lätt, när man bor i ett hushåll, att leva ett heligt liv som är så ytterst perfekt och rent som ett polerat snäckskal. Hur vore det om jag rakade av mig håret och skägget, klädde mig i en gul särk och begav mig hemifrån för att leva i hemlöshet? sa Buddha enligt en gammal text på pali.

Buddha var resenär. Den uråldriga tongan förvandlas till en tidsmaskin och gradvis ser jag honom - verklighetens Buddha - träda fram ur historiens Lützendimmor. Buddha reste till fots och till häst, och hans resor begränsades till kungarikena i Gangesdalen söder om Himalaya. Den fattiga indiska delstaten Bihar, där vi befinner oss just nu, fick - hör och häpna - sitt namn av buddisternas ord för kloster, vihara, och är därför ett bevisligen gammalt land. Här och där skymtar jag en buddistmunk, man ser dem på långt håll eftersom de är som signalbloss - skallarna är blanka som julgranskulor och de klär sig i röda eller gula mantlar.

Bodh Gaya, buddisternas heligaste plats, var en tämligen bortglömd ruin fram till 1811 då en engelsk expedition kom hit och mötte ett gäng eremiter, och fick höra vaga berättelser om att burmesiska Buddhadyrkare ofta kom hit för att be. Många engelsmän betvivlade att denne gåtfulle Buddha alls hade existerat. Visserligen grävdes det med jämna mellanrum upp statyer på arkeologiska fyndplatser, men på grund av det dekorativa "krullhåret" förmodades han ha varit någon afrikansk gud som av outgrundliga orsaker dyrkats i Indien. (Det var först i slutet av 1800-talet som buddismen fick sin stora renässans och vi som har facit i hand vet att 1989 års Nobelpris gavs till en av hans efterträdare - Dalai lama. Dalai lama kommer för övrigt till Bodh Gaya varje år.)

Den lilla byn har i dag en internationell prägel, en reflexion av buddismens kosmopolitiska natur. Här finns tibetanska, bhutanesiska, thailändska och burmesiska kloster, kinesiska, taiwanesiska och vietnamesiska tempel, en nybyggd japansk buddhakoloss, en brittiskledd meditationsskola, en italiensk restaurang, ett kafé som serverar apfelstrudel och ett annat - Cafe Om - vars cheesecake jämförs med nirvana, och här kan man stöta ihop med Richard Gere och andra Hollywoodstjärnor som konverterat till buddismen. Fokus för all uppmärksamhet är dock det restaurerade Mahabodhitemplet vars grund lades på 200-talet fvt. För där bakom hittar jag avkomman till det träd som Buddha mediterade under. Och här sitter jag och alla andra - oavsett nationalitet - och rabblar våra tysta mantran, ungefär 2 530 år efter den där dagen då Buddha uppnådde nirvana och insikt. På en stenhäll kan man se avtryck från hans fötter. I många hundra år valde man att inte avbilda Buddha annat än genom symboler (fötter, paraply, en tron han suttit på, en tom hästsadel) eftersom hans existens ju utsläckts tack vare nirvana. Så vi kan i dag inte veta hur han egentligen såg ut. Men han tycks ha haft skostorlek 68.

2. "Kära Gud" kör taxi
Jag ger upp hoppet om den bihariska kollektivtrafiken och hyr en taxi. Chauffören heter Lal Dev, vilket lämpligt nog betyder "Kära Gud". Dessutom är han liksom de flesta gudar en gåtfull filur: säger sällan någonting, ler desto oftare ett mystiskt världsfrånvänt leende. Asfalten är gropig som en nyplöjd potatisåker. Taxin saknar hastighetsmätare och hålet rymmer i stället en discoanläggning. Gud har en assistent, vars uppgift det är att byta kassetter, vifta med rökelsepinnar framför instrumentpanelens blomsterbetäckta altare samt med jämna mellanrum hoppa ut i någon korsning och fråga efter vägen. Oftast sitter där en gubbe med tjocka glasögon, nästan som i väntan på att vi ska komma och fråga.

Bihar har en mystisk tidlös aura. Kring oss sprider det ljusgröna busklandskapet ut sig, fullt av betande kameler. Längs samma rutt färdades Buddha till Nalanda och Rajgir där maharadjan var välvillig och erbjöd Buddha halva sitt kungarike. Sådant gjorde maharadjorna förr i världen. Buddha lät sig dock inte snärjas av materiella förmåner. Buddha valde ändå att återkomma regelbundet och Nalanda är platsen där hans sekreterare Shariputra begravdes. Sådana heliga platser märktes ut med stupor. En stupa är oftast ett gigantiskt solitt halvklot av tegel. Nalanda utvecklades med tiden till världens största buddistiska universitet. Numera nerlagt. Guiden hävdar att det runt Shariputrastupan fanns upp till två hundra klosterskolor med standardiserade studentrum, av samma typ som de elva vilka grävts ut.
- Några var upp till nio våningar höga, säger guiden.
Det påminner i så fall om en gräslig studentbostad jag hyrde vid Roslagstull en gång i tiden. Men när Nalanda nådde sin höjdpunkt levde svenskarna på järnåldern och hade inte ens byggt vikingarnas Birka, det dröjer fortfarande tusen år tills Sveriges första universitet grundas i Uppsala. Fåglarna kvittrar. Ett stilla sus drar genom träden. Försöker att tänka mig tillbaka i tiden. Lite hjälp får fantasin av en lama som mediterar under ett mangoträd.

Plötsligt ekar en megafonförstärkt röst bland ruinerna. Ur en luftkonditionerad turistbuss ramlar ett lass med japanska zenbuddister och går till attack - de poserar ensamma eller i grupp, fotograferar varandra med sina mobiltelefoner. Inte undra på att de lokala vykortsförsäljarna verkar så desperata.

3. Bäddsoffan på Gamarnas Berg
"Kungens boning", Raja Griha, låg en mil från Nalanda. I dag finns på platsen en by som består av en basar omgiven av bushen där ännu fler kameler betar. På Buddhas tid lär befolkningen ha uppgått till 180 miljoner. Vilket anses vara en lätt överdrift. Eller som en biharisk man säger till mig:
- Oavsett vad vi biharier påstår måste du alltid dividera med sex, för vi gillar att överdriva och om andra fördubblar, så brukar vi sexdubbla.
Jag förstår inte syftet med att avslöja det för första bästa turist, men drar nytta av formeln för att uppskatta det antika Raja Grihas undersåtar till 30 miljoner.

Under åren före Internet skedde idéspridning genom att religionsstiftarna vandrade runt och levde på allmänhetens välvilja i form av allmosor. Filosofer och wannabes förutsattes vara egendomslösa och utan fast uppehållsadress - det var en rörlig kultur, fri från samhällets bojor, ungefär som hippies på drift. Under monsunen var det svårt att resa. Den perfekta lösningen var att muta in en grotta - låg hyreskostnad - som man kunde återvända till gång på gång. Under tre månader satt man i grottan och filosoferade inför nästa säsongs turné. Det var så klosterväsendet uppstod. Buddha brukade bo på Gamarnas berg. Efter mycket klättrande och klängande hittar jag grottan, precis nedanför klipptoppen. Pilgrimer har täckt väggarna med bladguld. En stenhäll, som kan ha varit Buddhas bäddsoffa, används som altare. Utanför har tibetaner hängt böneflaggor.

På de flesta buddistiska ställen är klostren och monumenten byggda efter Buddhas död - den här grottan är den enda plats där ingenting har förändrats. Till och med stigen uppför berget drogs på Buddhas tid på order av maharadjan. Det var alltså så här han bodde. Det är en sällsam upplevelse. Vid grottmynningen vet jag att jag verkligen sätter mina fötter i hans fotspår. Runt omkring står djungeln tät. Hålan är liten, knappt två meter djup och man måste huka för att gå in. När jag slår i huvudet är jag bombsäker på att också han fått bulor i sin flint här.

4. Den hårda vägen från Lumbini till Varanasi
Vem var Buddha? Enligt de flesta källor föddes han år 563 fvt och levde under sina ungdomsår ganska drägligt. Ändå försakade han allt. Hans födelseplats Lumbini i Nepals lågland ligger någon kilometer norr om gränsen, men som utländsk turist tvingas man resa en omväg via Sunauli för att få ett visum instämplat i passet. På andra sidan tar jag in på Nepal Guest House som har en takterrass där man kan svalka sig med licensbrygd Tuborg bland ryggsäcksturister på väg till Kathmandu, och av vilka endast en handfull anser det mödan värt att besöka Nepals stolthet, "Buddha-BB". När jag hör den kufiske servitören tala har jag först svårt att sätta fingret på vad det är. Sedan inser jag att varje fras är en improviserad rimmad kuplett! På morgonen får jag låna hans cykel och hojar i väg genom landsbygden, tre mil till Lumbini. Intill bassängen där den nyfödde Buddha fick sitt första bad restes en minnespelare år 249 fvt, vilken utforskades av arkeologen A Führer för ganska exakt hundra år sedan.

Buddhas far var kommunstyrelsens ordförande i en stadsstat, vanligtvis utpekad som Piprahva i Indien. På den nepalesiska sidan finns många outforskade ruiner och det har nyligen föreslagits att Tilaura Kot, den enda muromgärdade ruinen i området som daterats till århundradena före Buddhas födelse, torde ha varit hans verkliga hemstad. Han utbildades till att bli politiker som sin far, hade framtiden för sig, en karriär utstakad innan han ens fyllt trettio - ett lyxigt hem med en snygg fru, mikrovågsugn och Volvo höll jag på att skriva - men gav upp rubbet liksom så många kringluffande hippies gjorde på sextiotalet. Han gav sig ut på jakt efter meningen med allt, mötte guruer och asketer och debatterade med andra sökare. Efter sex år på resande fot nådde han - ensam och ganska nedslagen - en by där det stod ett inbjudande tempelfikonträd (ficus religiosa), som i Indien kallas bodhiträd på grund av associationen med Buddha. Buddha bestämde sig för att vänta här tills svaret kom - eller dö. Nirvana! Platsen kom därefter att kallas för Bodh Gaya och varje år firas upplysningsdagen i maj. Efteråt vandrade han till Rishipatana utanför Varanasi, på den tiden ett populärt friluftsområde med rådjur, där heliga vandringsmän slog läger.

Nyheten om att någon insett livets mening och kunde ge svar på alla brännande frågor, spred sig som en löpeld. Det bästa av allt var att alla var välkomna oavsett kast och samhällsklass, i stället för invecklade ritualer handlade det om att förbättra sin livsstil genom att följa den åttafaldiga vägen. Åtta vägar som ledde framåt mot ett bättre liv. Någonting låg i luften. Alltid någonting i luften, tänker jag där jag står i Varanasis Chowk och förhandlar med en rikshawalla. I turistkvarteren i Varanasi är renhåriga rikshaförare en bristvara. Vägen ut kantas av en svällande storstads ytterområden, slum och bilverkstäder, men slutligen kommer vi fram till en gigantisk fallisk konstruktion, Damekhstupan, som står på exakt den plats där Buddha höll sin predikan.
- Fucking great, utbrister en amerikan i kön till biljettluckan.
Biljetterna kostar fem dollar för utlänningar. I övrigt kan man se tegelgrunder till kloster av vilka de äldsta daterats till århundradena efter Buddha. Man kan fortsätta in i en park med pelikaner och ett kafé med braskande läskreklam. Medan jag dricker min läsk och nagelfar beskrivningarna av Buddhas föredrag, vilka tycks ha innehållit uppvisningar av mirakel, får jag känslan av att läsa recensioner av en varietéföreställning. Han multiplicerade sig själv, blev osynlig, gick på vatten, simmade under jorden, läste tankar, planterade ett frö som på ett ögonblick växte till ett mangoträd, och uppvisade ett dubbelt mirakel som bestod av att eld och vatten sprutade ur hans kropp.

Tricken tjänade till att både locka åhörare och illustrera teser, men är inte så märkvärdiga som de låter. Att multiplicera sig själv var busenkelt eftersom munkarna klädde sig i standardiserade mantlar. Det fanns gott om dubbelgångare. Genom att bli flera illustrerade Buddha på ett sinnrikt sätt buddismens spridningskraft. Mangoträdet som växte på nolltid, som också syftar på rörelsens kraft, är ett trick som görs av indiska gatumagiker än i dag.

5. Den dödligaste diarrén
Som det passar för en äkta resenär dog han under en turné. Han var åttio år gammal och hade under en vistelse i Vaishali antytt att han skulle överlåta verksamheten till lärjungarna. En dag drabbades han av matförgiftning efter att ha ätit skämd fläskfärs. Trots blodiga diarréer fortsatte han resan, men när munksällskapet kom till Kushinagar - nu som då en extremt obetydlig by med lerhyddor - ville Buddha sträcka ut sig och vila.

Han bad sina lärjungar bygga en bädd mellan två träd, vars läge identifierats genom utgrävningar 1861-62. På platsen finns en stupa, en av de äldsta i Indien. En amerikansk buddistkyrka planerar att låta resa världens största buddhastaty intill stupan. Här yttrade han sina bevingade sista ord:
- Allt som lever måste förgås, men sanningen varar för evigt.
Efter kremeringen fraktades reliker tillbaka till Vaishali, vilket följaktligen blir den sista hållplatsen på min buddistiska rundtur. Innan jag åker för att leta efter Buddhas grav, äter jag på en restaurang i Patna och vaknar med ett ryck klockan fyra på morgonen. Toalett! Jag har nog haft lika många sorters turistdiarré som eskimåerna har ord för snö - "fakirens förbannelse", "Rishikeshrännsketa" och "Trivandrumtarm" för att nämna några. Den frätande "Patnaprutten" avger hela tonskalan av fruktansvärda odörer medan tryckvågorna får toalettdörren att hoppa ur gängorna. Så jag kan identifiera mig med Buddha även i hans dödsplågor. Existensen är ett enda lidande, åtminstone i dag, när jag reser med kollektivtrafiken. Busschauffören i sin kamouflagemönstrade smäck ser ut som Fidel Castro utan cigarr.
- Rocka-rocka, säger Fidel och smäller på en video med suggestivt dansande Bollywoodtanter.
Bussen skramlar och rister. Passagerarna stirrar hypnotiserade på tv:n och klamrar sig fast med vitnande knogar. Efter en halv dag, tre bussbyten och en timmes fotvandring är jag i Vaishali, sju mil norr om Patna. Folk är hjälpsamma och pekar ut vilken djungelstig jag ska följa. De som reser är de fattigaste av de fattiga, ingen talar engelska. När jag säger:
- Vaishali.
Svarar en gammal farbror:
- Bauddh stupp?
Och när jag nickar, nickar han tillbaka och gör tecken som verkar betyda att jag är på rätt väg.

6. Trivsel med kurtisanerna i Vaishali
Vaishali, en av världens första demokratier, lär ha varit den plats där Buddha trivdes bäst. Arkeologer har identifierat stadsmurar och kloster och hittat både mynt och sigill. Här blev Buddha vän med den berömda kurtisanen Ambapali och efter en middagsbjudning på hennes bordell skänkte hon hela huset åt munkarna.

Fälten är gula. Husen är av gulnad lera. Butikerna är kojor av bambu och solblekta palmblad i en korsning utan trafik. Hotellet, en statlig turistbungalow, hyr ut ett antikt dubbelrum för 20 riksdaler. Nackdelen är att det inte finns vatten eller el, utan jag tilldelas en stormlykta och blir tillsagd att gå bakom huset för att tvätta mig vid en handpump. Promenaden mot platsen där Buddha gav sina sista föreläsningar leder förbi betande bufflar och getter, barn springer runt nakna och skrattar, folk skördar, tröskar, sysslar, pysslar, eller slöar, beroende på - förmodar jag - vad deras karma stipulerat eller deras position i den sociala hackordningen. Just vid den här stupan sa Buddha till lärjungarna att var och en bör vara sin egen lykta och lysa med sanningens hjälp.

Det dyker upp en korpulent man i kortärmad vit skjorta. Inte ännu en av dessa högljudda guider, suckar jag. Märkligt nog säger den här mannen ingenting. Han gör tysta gester och visar mig runt. Efteråt, när jag tänker att han ska kräva pengar, leder han mig till sin motorcykel och erbjuder mig lift. Han släpper av mig vid Buddhas grav i skogen - som jag inte hade hittat utan hans hjälp. Gravstupans bas är sju meter i diameter och byggd av lera. Det finns en fördjupning där kvarlevorna grävdes fram 1958. Den mystiske motorcyklisten skjutsar mig till hotellet och säger att det är hans kusin som är hotellchef. Sedan sticker han innan jag hinner fråga om han vill ha bensinpengar. Mållös drar jag mig tillbaka för natten - man råds att inte röra sig utomhus efter mörkrets inbrott på grund av att rövare stryker runt i djungeln. Himlen över Vaishali är så stjärnklar som den bara blir på ställen där det är permanent strömavbrott. Jag sitter på verandan, häller upp en whisky och ser plötsligt en lykta i fjärran. Det är en pojke som kommer med en matbricka. Varma chapatibröd, potatiscurry, linssoppa. Sedan går han igen. Den okonstlade omtanke som biharierna visar gentemot turister är ibland överraskande, man vet inte riktigt hur man ska tacka dem utan att bli patetisk. I ottan badar jag i brunnsvatten och vattnet är inte alls kallt, utan varmare än den kyliga morgonluften. Solen stiger och skingrar dimman över fälten. Jag mår bra.

Efteråt när jag är vattkammad och redo att ta mig till Patna undrar jag hur det ska gå till. Vägen ligger öde. Bäst som jag funderar nickar en gubbe mot en bil som dyker upp från ingenstans. Han säger bara:
- Patna.
Chauffören öppnar bakdörren utan ett ord. Efter några kilometer plockar han upp en gubbe. Lite längre bort en gubbe till. Fortfarande yttras ingenting. Gubbarna kliver av på olika ställen. En timme senare är vi i Patna där jag blir avsläppt. Ingen förklaring. Om det inte vore så att jag står här utanför järnvägsstationen och är helt säker på att jag vaknade 2 500 år tidigare i Vaishali, skulle jag tro att allt är en hallucination. Det känns som om Buddha ser mig och ler. 

Kommentarer (0)

Visa/dölj kommentarer

Namn

E-post

Hemsida

Titel

Kommentar

mindre | större

Jag har läst och accepterar Användarvillkor.

Lägg till kommentar