Jag satt just och funderade på vad det är som är så speciellt med Goa – där till exempel en tredjedel av befolkningen råkar vara katoliker trots att det är sju tusen kilometer till Rom – då svaret föll rakt ner från himlen som en sådan där uppenbarelse som jag antar att de gamla helgonen brukade ha. Helt klart ett tecken från ovan. För nog har jag fått många öl utstjälpta genom åren, men det här är första gången som en skärmflygarinna i sari drämt omkull den.
   Den dagen när Indien upphör att överraska mig, ska jag döpa om mig till Bingolotto.
   Under eftermiddagen hade jag experimenterat med att gissa resultatet när våghalsiga turister lät sig bogseras upp i luften efter racerbåtar för att först kryssa runt mellan ett halvdussin andra skärmflygare i en vådlig slalom där bogserlinorna ständigt var nära att snärjas ihop, och sedan – om deras karma var god – landa välbehållna i sanden.
Det där kräver en seriös tilltro till försynen, för den som har rutten karma landar ofelbart med ett rejält magplask i Arabiska havet. Aj. Några säkerhetsföreskrifter verkar inte gälla, utan man tar riskerna med en nypa sosegado – den speciella avstressade mentalitet som gjort Goa till en av världens främsta chill out-destinationer.
   Den fallna ängeln avstyrde min ambition att se stranden från ovan. Tidigare hade en fransk turist, som bor här halvårsvis på grund av Goas perfekta termiker, försökt övertyga mig om skärmflygningens charm. Han sa på franska något som jag tror betyder att han varit en fågel i ett tidigare liv.
Men detta är bara början på en dag som ska förändra mitt liv.

Redan den första morgonen hade jag sett ett omen – en behå på stranden. Ett gäng européer vid frukostbordet intill talade om god kontra dålig energi. Kort därpå gick jag förbi en bar som hette Salvation Bar. Någonting sa mig att jag inom kort kommer att få vad jag förtjänar.
Sedan ringde jag upp en lokal kontakt, Sudeep, en skribent för bland annat Rolling Stone Magazine, som bosatt sig i Goa för att skriva böcker i lugn och ro. Beslutet var inte omedelbart populärt hos hans fru och dotter berättar han, för de tvingades vänja sig vid en ny livsstil med paraplydrinkar, badstränder ... Inte omöjligt, tänker jag.
   När vi möttes utanför den goanska klubben, Vasco da Gama Club, hade han en kompress i pannan och vänstra benet var stelt när han klättrade uppför trapporna. Var det frun som gjorde det där?
   – Jag totalkvaddade bilen på vägen hem från Lloyd’s bar. Det var en ovanligt trevlig kväll fram tills dess. Nu är det bara ett chassi kvar. Men det var ändå dags att lämna in den på service.
Efter flytten hit har han smittats av den där fryntliga sorglösheten som alltså utmärker goaner, sosegado. Han släpptes ut från sjukhuset för två veckor sedan, bilen kommer att behöva lite längre tid. Men han säger:
   – På det hela taget har de senaste veckorna varit bra för min lever. Dessutom får man väldigt mycket skrivet.

Annars har Goa den optimala medicinen mot skrivkramp. Den kallas för feni, Asiens svar på tequila, och destilleras av jäst sav ur cashewblommor. Sudeep lär mig att uppskatta den fräna drycken som jag tidigare mest jämfört med toalettrengöringsmedel, men jag inser att med en nypa salt går den ner och efter ett par shots känns tankarna helt fräscha – som om en obegagnad hjärna opererats in i huvudet på mig.
Han är ett symtom, upptäcker jag efter några dagar. För på senare år har många av mina indiska författaridoler – Amitav Ghosh, Sudhir Kakar, Sunil Khilnani, Vikram Seth – köpt sig gamla portugisiska bungalower i Goa. Det samma gäller för konstnärer. Sedan decennier har Goa dessutom varit platsen där man hittar Europas trendigaste dj:er och ibland hör man fortfarande rykten om att Beatles ska återförenas för en sista spelning i Anjuna Beach. Med John Lennon och George Harrison som andarna i glaset.
   ”Är gräset verkligen grönare på andra sidan?” antecknar jag. Ja, faktiskt. Genom åren har till och med jag börjat tänka på Goa som mitt livs g-punkt. Första gången upplevde jag en naturlig tonårskärlek (”wow, vad mycket billig sprit”). Man var en enda stor mun och ett par ögon på skaft (som snabbt gick i kors). Det var 1992 när Indiens numera berömdaste nattklubb Tito’s fortfarande hade sandgolv och man dansade mellan högtalare fastbundna vid palmerna.
Redan då hörde det till protomyterna hur hippies på luffen från Istanbul till Bangkok rastade i Goa. Många rastade i åratal och somliga – som Goa Gil, trancemusikens guru, fullmånefesternas hustomte som kom hit 1969 från San Francisco – blev kvar närmast permanent. Goatrance flödade över västvärlden på nittiotalet, torgförd av alternativbolag som gav ut samlingsskivor med indiska gudabilder på. Så det bara rök om det.
Men ingen rök utan en joint. Länge fanns det något av vilda västerns galna skimmer över Goa, drogparadiset som blev ett beryktat gömställe för Baader-Meinhof, enligt obekräftade CIA-rykten för mujahidin och så förstås Charles Sobhraj som arresterades på sin favoritkrog O’Coqueiro – där ägaren typiskt för Goa låtit installera en staty av massmördaren vid hans favoritbord på verandan.
   Efter att det första charterlasset kom från Tyskland på åttiotalet och Matt Damon joggade i Palolem Beach i Hollywoodthrillern Bourne Supremacy försvann ett uns av den där tidiga mystiken. Polisen bekämpar aktivt drogkulturen och Goa blev ett ålderdomshem för rika finnar som sålt av Nokiaaktier, medan Tito’s byggde ett dansgolv och började ta en hundralapp i entré (för snubbar, kvinnor kommer fortfarande in gratis).
Det blev svårt att hitta krogar som inte skyltade med ”Recommended by Lonely Planet & Footprints & Rough Guides” och likt en kameleont på tillväxthormoner började min ölmage härma charterturisternas ölmagar i solstolarna intill. Det var inte direkt den bilden av mig själv som jag ville klistra in i mina memoarer.
   Min otrohet mot Goa varade inte länge. För med tiden lärde jag mig att älska Goa för andra kvaliteter. En hybridkultur påverkad av fyrahundrafemtio år av portugisisk kolonisering – utanför kyrkan där helgonet Franciscus Xaviers mumie visas upp säljs vaxkopior av diverse kroppsdelar: om man är it-yuppie som lider av musarm kan man offra en vaxarm, om man drabbats av världens fenibakfylla köper man ett vaxhuvud och så vidare.
De flesta restauranger berömmer sig visserligen av att ha gjort framsteg inom det fransk-tysk-brittisk-amerikanska köket, men det finstilta är att påverkan från Medelhavskulturer resulterat i världens läckraste cuisine med rykande het fläskig vindaloo, nordafrikanskt influerad cafreal, kokossmakande xacuti, syrliga recheadomakrillar, och vad det västerländska köket snarast skulle betrakta som slakteriavfall i en palmvinägerbesk sorpotel – och om jag går för länge utan bebinca, som bakats av de portugisiska munkarna i Goas kloster inspirerade av indonesisk matlagning, måste jag ofelbart boka en tripp hit för att mumsa dylika kokospannkakstårtor. Och jag inser att jag dessutom äter bättre italienskt krubb på Magic Italy i Palolem Beach än när jag är i Italien, för några av världens främsta kockar håller hus på stränderna här. Och nu när goanska familjer har börjat konvertera sina gamla familjebungalower till boutiquehotell av internationell klass, men med fyndpriser, har Goa återigen befäst sin plats.
För att slippa charteranstormningen har jag experimenterat med att komma off season i april under den heta indiska ”sommaren” och sedan igen i juni när monsunen precis bryter ut, och det visar sig att Goa funkar året om. Det är bara under högsäsongen kring jul och nyår som det är Acapulcopriser och igenkorkade djungelstigar med turister som hyrt moppe.

Efter fallskärmsattacken och medan jag strosar upp från stranden förbi skyltar på finska och hebreiska, känns det svårt att tänka tanken på att åka hem igen. Den där känslan dyker upp, som jag antar att många känner igen: ”Jag vill inte att det här ska ta slut.”
Som på beställning ligger det en fastighetsmäklarbyrå vid vägen och ser precis ut som sådana där som man gått förbi miljarder gånger i Stockholm och stannat utanför för att dregla ... Men dregla är det enda man har råd med.
Fast så måste jag gnugga ögonen för jag ser att här finns treor och fyror på tomter med palmer och swimmingpöl för ... jag gör en hastig beräkning ... priser som börjar vid 285 714 kronor och 28 öre.
Effektiva ungdomar i blå uniformer bemannar diskarna. Om andra turister redan har köpt sig ett tropiskt drömliv, varför skulle inte jag? Inom tio minuter sitter jag i en luftkonditionerad Land Rover och blir körd till en byggplats sju minuters bilväg från stranden.
Där har de första våningarna precis kommit upp. Intill ligger en åker där en bonde går efter sin buffel. Mindre än en halvtimme efter att ha fått min öl utstjälpt, är jag alltså på väg att tröstköpa en lägenhet.
   De flesta som bokat är medelålders britter som vill ha en semesterbostad eller någonstans att dra sig tillbaka vid pensioneringen. Andra köper som en ren investering: på två år har fastighetspriserna gått upp med tre hundra procent. När jag står där och drömmer om ett liv i paradiset, kryper oron på mig – kan man verkligen bo i Goa? Är det bara en turistisk hallucination?
Jag förklarar för mäklaren att jag nog föredrar en lägenhet i en stad (i Goa är även städer nära stränder). Han invänder och säger att allt man kan önska sig finns på en strand, det ska till och med öppnas ett McDonald’s. Jag tror att det är då jag tappar förtroendet för honom. Jag försöker dra uppmärksamhet till den existentiella osäkerhet som en författare kan känna om man hamnar alltför långt från en stad.
   – Våra fastigheter är maximalt trygga med dygnet runt-bevakning och tre meter höga murar, säger han. Om du känner dig osäker här kommer du inte att känna dig tryggare någon annanstans heller.
Jag kanske ska bredda sökandet.

En busstripp till det ultrahippa norra Goa: över broar (på det gröna vattnet långt nedanför stakar farbröder i höftkläden urholkade stockar), genom djungler och vattenglimmande risfält (bönder har lagt ut hö att torka på vägbanan) till en busshållplats på en klippvägg som överblickar havet. I diset bortom hägrande palmkronor, på andra sidan om en skranglig hängbro, skymtar några barer på Mandrem Beach och en pizzeria.
En dansk kom hit för många år sedan och tyckte att detta var den perfekta kustbyn, så numera övervintrar här flockvis med danskar – som skjuter sina barnvagnar upp och ner längs vattenbrynet. Oftast är det maken som rattar barnvagnen medan frun går bredvid och röker med en pilsner i handen. Några av dem är tv-producenter och har kommit till byn med redigeringsutrustning i bagaget. Efter jobbet när solen dyker som ett lod under horisonten likt en pömsig turist som trillat av barstolen, går alla och tar ett dopp i havet och svalkar sig, innan det är dags för nouvelle cuisine-afton på La Plage, som det är mycket buzz kring.
   De sista spektakulära strålarna kastar rena Hollywoodfilmeffekter av ljus. Himlens färgband djupnar mitt för ögonen, medan ett draperi av indigo tänjs ut och släpar det tropiska mörkret efter sig, från öst till väst. I Goa lutar månskäran åt fel håll. Den ligger på rygg som en skrattande mun.
Och om man då vill partaja flanerar man bara norrut till Arambol Beach, för där rockar israelernas hummus- och rejvställen sida vid sida med äldre new age- och hippieklubbar. En specialitet är svaveldoftande lera som är gott att ligga och jäsa i och som tydligen gör skinnet självlysande. Perfekt före ett rejv. Och efter solnedgången byter discjockeyn ut den segt sugande men obligatoriska Pink Floyd-plattans dryga gitarrer mot hetsigt pockande och pippande kanintechno.
   Nästa strand söderut, Aswem Beach, är å andra sidan känd för tyska nudister, och efter den kommer man till Morjim Beach, den ryska stranden – enligt ryktena är det hit Moskvamaffian flyr undan skattmasen. Goa är perfekt för dem eftersom man kan stanna ett halvår på turistvisum, vilket räcker för att till exempel en blodsfejd därhemma ska vara bortglömd. Somliga köper upp restauranger och hotell för att tvätta pengar. Vilket i sin tur krånglat till det för alla andra utlänningar som vill köpa bostad i Goa. När indisk press började skriva om en rysk invasion blev myndigheterna väldigt petnoga med pappersexercisen, speciellt eftersom det ryktas att ryssarna krigar om droghandeln med israeliska kommandosoldater från rejvstranden längre norrut.
   Jag har ju förstås alltid velat se en mafioso i badbyxor, så efter att Mogens – som turnerar med någon dansk popgrupp till vardags – pekat ut riktningen tar jag en promenad. Plötsligt dyker det upp skyltar där ord skrivs med kyrilliska bokstäver – man dechiffrerar fraser som ”privat”, ”tandoori” och ”ayurveda”. Ett par blondiner med ballongtuttar kommer gående mot mig, uppenbarligen ovetandes om förbudet mot nudism. Och när jag går mot en bar där ett gäng dricker vodka avstannar samtalen och folk lägger ner besticken. Alla ögon följer mig, huvudena vrids i takt med mina fotsteg, jag tycker mig höra Kalasjnikovs osäkras. När jag vänder och börjar gå bort, hör jag samtal återupptas och återigen klinkar gafflar och knivar mot porslin.
Kanske ska jag inte köpa bostad i just Morjim Beach.

Typiskt iberisk vitkalkad bebyggelse i Goas huvudstad, Panjim, vid en trögflytande flod med rostiga pråmar. Damer som följer något retromode från femtiotalet, från tiden innan de sista banden med Portugal klipptes av, strosar under svarta parasoll och ser ut att heta Fernandes. För i Panjim verkar alla heta Fernandes.
   – You lookin’ for ’otel, I know good ’otel, come-come, friend, säger var och en av de tjugo Fernandes som välkomnar mig till staden. De är välkomnande, goanerna.
   Men jag checkar in på Panjim Inn, som jag själv valt ut, för att kunna skryta med att jag tillbringat sista natten i Goa på ett trehundraårigt portugisiskt överklasshem – med kolonialtida möbler, sepiafoton, rubbet – och betalar otroligt nog bara 200 kronor för ett av stadens attraktivaste rum. Runt hörnet ligger Goas mest autentiska portugisiska krog, Horseshoe, där musslorna i vitvins- och pepparsås serveras i sina skal på en salladsbädd, och där rostbiffen är extra mör. Man storknar av en överdos idyll.
Av alla kolonisatörer var portugiserna de sista som gav upp sina kolonier till Indien, 1961, och portugisernas fotspår är tydliga när jalusierna rasslar ner för siesta efter att butiksinnehavarna ätit sina kryddiga lunchkorvar, choriz pau.
   I varje gathörn finns en glad servering där man ser enstaka farbröder med glaskaraffer av urak – det lättdruckna första destillatet av vad som efter tre destilleringar blir feni – som sippas med Limcaläsk. På ett torg kan man se en kuslig staty föreställande abbé Faria som föddes 1755 i en strandby där hans barndomshem konverterats till ett härbärge för fattiga – Provedoria Asylum of Candolim. Faria, samtida med Franz Mesmer, var en så kallad magnetisör och experimenterade med hipnotismo scientifico innan hypnos var uppfunnet, men enbart turister som är extremt fascinerade av Greven av Monte Christo där Faria odödliggjorts som romanfigur bryr sig om att leta sig till hans hus.
Jag rotar runt bland fastighetsmäklare. En konsult berättar att om jag köper en bostad så är det sextio/fyrtio som gäller. Öh?
   – Ja, alltså om du köper bostad för 2 miljoner rupier måste du betala uppemot 1 miljon under bordet. Det är en skatteteknisk detalj, säger han.
Men med tanke på att Panjim har åtminstone ett tjugotal restauranger vars menyer en matintresserad person bör äta sig igenom – från de högt älskade Viva Panjim och Venite till sunkiga matglada barer som Godinho’s (för bläckfisk), Ritz (hajxacuti!) och Sapeco Loft (rechado) – blir husletandet aldrig jobbigt. För ungefär som åsnor behöver morötter, behöver den som drömmer om en drömbostad då och då uppsöka till exempel Mandovi – det gamla statushotellet på flodstranden där Graham Greene bodde på sin Indientripp – och spisa krabbsuffléer med oliver.

Goa står också för modern arkitektur och hipp design. Indiens stjärnor är modegurun Wendell Rodricks – vars favorithotell är Elsewhere – med egna klädbutiker i Panjim, Calangute Beach och Benaulim Beach, och den innovativa arkitekten Gerard da Cunha som numera till och med har ett eget museum, Houses of Goa (för övrigt Goas snitsigaste museum). Så om man hittar en perfekt tomt, men saknar ett hus, så är det bara att ta kontakt med hans firma Architecture Autonomous.
   – I väst skulle ni skratta ut mig och mitt sätt att arbeta, för ni är så välorganiserade. Era byggnader planeras och räknas ut till minsta skruv och mutter, förklarar Gerard för mig. Och här är jag, som planerar medan byggandet pågår. Så hela min process är annorlunda och det har resulterat i annorlunda arkitektur.
Gerard är en omslagspojke i arkitekturtidskrifter inte enbart för att han bygger snyggt och originellt, eller är bestsellerförfattarinnan Arundhati Roys exmake, utan framför allt är han en trendsättare inom den rörelse som vill att hus ska ha en organisk koppling till platsen där de står. Han gör minimala ingrepp i naturen: konstruktionen tar hänsyn till ekologisk balans. Att bygga av material som finns tillgängligt i närheten minskar transportkostnader och man vill nästan tro att hans mystiska skapelser vuxit upp ur marken.
   – Om man verkligen vill skapa något betydelsefullt, då kan man bara göra det medan man bygger. Jag har utvecklat min filosofi genom att testa mig fram och den filosofin går ut på att ta från platsen. Men inget ytligt, för det är lätt att ta ytliga ting. Man ska hitta essensen. Det är som historisk arkitektur: byggnaderna utvecklades i ett visst klimat, en viss tradition.
Hans hus är levande och dessutom relativt billiga. Jag börjar genast beräkna hur stor villa jag skulle ha råd med.

Men mitt letande tar slut ... just denna sista dag. I den mest osannolika lilla butiken, ett mellanting mellan pressbyrå, skrädderi och telefonkiosk, sitter en tant som ovanpå allt annat titulerar sig fastighetskonsult.
Hon ber mig att sitta ner och frågar lite om vem jag är och vad exakt det är jag vill. Det är många saker att förklara: om livet, kärleken, drömmar. Sedan säger hon att hon inte på rak arm kan sälja några bostäder.
   Så tystnar hon och tittar ut på gatan där en ko vandrar förbi, ungefär som om min drömbostad skulle komma spatserandes där.
   – Fast, säger hon, jag äger en portugisisk bungalow med trädgård, veranda och tegeltak. Ingen bor där längre och hittills har vi i familjen inte velat hyra ut det, men om du är intresserad ...
   – Hur mycket? frågar jag och blir darrig.
Hon tvekar innan hon drar till med:
   – 4 000 rupier.
Mitt ena ben rycker till i en ofrivillig reflex och foten träffar hennes knähund som ylar till i en sorts fanfar.
   – Det är förstås lite reparationsarbete som krävs.
Men för drygt 600 spänn i månaden ska jag nu bli innehavare till en antik bungalow i Goa.

KROGARGoa har varit ett populärt turistmål såpass länge att krogsituationen överträffar nästan varje annan plats i Indien, inklusive Bombay. Det betyder i och för sig inte att alla krogar serverar bra mat. En hel del mediokra kockar är i omlopp, så RES har provätit åt dig. Under loppet av femton år har vi sammanställt en lista med de säkraste korten och de bästa stalltipsen.

PANJIM
Club Vasco da Gama
Klubb för goaner, även känd som Ernesto’s, men öppen för var och en som lyckas hitta – gå runt hörnet från kyrkan och uppför en skum trappa. Här är trevligt att sitta med en drink och blicka ner över centrumparken.
Adress: Municipal Park

George Restaurant & Bar
Livlig bodega, specialist på goansk mat. Prova chorizo och hembakat bröd som eftermiddagsmellanmål.
Adress: nedanför kyrktrappan vid stora torget

Horseshoe
Angenäm krog för portugisisk-goansk ”fine dining”, ortodox meny med historiskt autentiska rätter för entusiaster.
Adress: E-245 Rua de Ouerem, nära fotgängarbron över den lilla floden vid Fontainhas

Venite
Panjims mest romantiska restaurang i tvåhundraårigt hus med golvplankor från skeppsvrak, rangliga träbalkonger och snäckskalsmosaik. Hyfsat krubb, men allra bäst för en soft eftermiddagspilsner. Stängt på söndagar.
Adress: 31 January Road i Fontainhas

Viva Panjim
Sympatisk familjeägd krog som förutom rätterna på menyn också lagar till andra goanska specialiteter på begäran. Prova balchao med räkor, vindaloo med fläsk eller stekta musslor.
Adress: nära Mary Immaculate High School, 31 January Road


ENKLA FAVORITER
Casa Moderna
Ett hak med kultstatus, ett fräscht ställe där man för åtta kronor får en flerrättersmåltid – så kallad thali – med ris, panerad fisk, räkor och en skaldjurscurry.
Adress: mittemot Cinema National

Godinho’s
Alldeles i närheten av Casa Moderna ligger farbror Godinhos ställe. Han är en dryg barägare som sett världen passera genom hans dörrar – suverän seafood är hemligheten.
Adress: nära Casa Moderna, fråga dig fram

Cafe Ritz
Ruffigt men man äter en fantastisk fiskmåltid för tio kronor. Prova hajen.
Adress: Duarte Pacheco Road

ÖVRIGA GOA
Lloyd’s
Be inte om menyn utan fråga bara vad Lloyd Braganzas mamma har lagat för någonting i dag. Inget för vegetarianer. Busigt och öppet sent.
Adress: ett litet garage på vägen från Calangute till Candolim, nära Saint Anthony Chapel

Longuinhos Bar, Restaurant & Confectionary
Goas mest klassiska kafé där man kan tillbringa alla måltider från frukost till middag, med eftermiddagsdrink däremellan. Jag stannade i Margao i fem dagar bara för att kunna äta mig igenom hela menyn.
Adress: söder om stadsparken, mittemot Tourist Hotel, Margao

Magic Italy
Hypermysig italienare bakar fantastiska pizzor och hemlagad ravioli medan han kolkar rödvin, under tiden som gästerna ligger på madrasser med full insyn i köket.
Adress: Main Beach Road, Palolem Beach

O’Coqueiro
En legend bland indiska läckergommar sedan sjuttiotalet. Känd för hemmagjorda korvar och uppfinnare av räkfyllda papad (kryddade räkor som rullas in i nybakade papadamchips och friteras) samt allehanda goanska klassiker från Xacuti till Cafreal. En efterrätt som faller många i smaken är kokosnötssufflén.
Adress: Alto Porvorim, norr om Panjim på vägen mot Mapusa

Saint Anthony’s
Saint Anthony’s anses vara ett av Goas tio bästa ställen. Även om det kanske är att ta i är den klart bäst bland strandbarerna. Borden ställs nämligen ut på stranden när solen är på väg ner.
Adress: Baga Beach

Souza Lobo
En riktig institution, ett stenkast från vattenbrynet och fisken är alltid fräsch. Beviset på restaurangens gångbarhet är att även lokalbefolkningen går hit när de vill äta ute.
Adress: Calangute Beach

Enkla strandhak, ”beach shacks”
Här är det är svårt att rekommendera specifika restauranger eftersom de här strandställena bara är öppna i ett halvt år och sedan rivs, för att – ibland – återuppstå inför nästa säsong. Välj en restaurang som verkar populär och som ser hyfsat välskött ut. De flesta serverar bra frukostar: te med ingefära eller kanel, färskpressad fruktjuice, goanska korvar, fruktsallad med yoghurt och müsli.

HOTELLDjunglerna är fulla av små privata pensionat och den som prutar kan få ett rum – med badrum, balkong och allt – för så lite som 25 kronor natten. Normala budgethotell kostar 100 till 300 kronor, medan lyxhotellens priser börjar kring 800–1 000 kronor och upp.

Panjim Inn, Panjim Pousada och Panjim People’s
Bäst i Panjim. Tre sammanhängande hotell i gamla byggnader med charmiga verandor och antikviteter, kufiska planlösningar.
Adress: E-212, 31 January Road, Fontainhas
Pris: 165–750 kronor
www.panjiminn.com

Laguna Anjuna
Holistiskt avantgardistiskt boutiquehotell för den som vill bo lyxigt i närheten av partystranden Anjuna.
Adress: Anjuna
Pris: 550-2300 kronor
www.lagunaanjuna.com

Lazydays
Villor överallt i Goa kan man hyra från runt 4900 kronor i veckan.
www.lazydays.co.uk

Siolim House
Hundratals år gammal guvernörsbostad konverterad till ett av Indiens mest aristokratiska små lyxhotell, fast det är mer som att bo hemma hos någon.
Adress: Wadi, Siolim
Pris: 700–2400 kronor
www.siolimhouse.com

Elsewhere Beach House
Exklusivt drömpang i Mandrem, ägt av goansk modefotograf. Hela villan med tre sovrum hyrs ut från 13 000 kronor i veckan, ibland kan kortare hyresperioder förhandlas fram.
Adress: Mandrem
www.aseascape.com

Bhakti Kutir
Ekologiskt newageigt hotell på en klippa över havet, rummen är hyddor av drivved. Förmånliga ayurvedamassager, yogakurser och organisk mat. Tjugotvårum från 250 kronor.
Adress: Palolem
www.bhaktikutir.com

STRÄNDERStränderna har olika karaktär, beroende på om man vill ha lugn och ro eller om man är en festsugen typ. De här är de viktigaste i urval, från nord till syd.

Arambol
Till Arambol reser många nudister (nudism är dock förbjudet och straffbart enligt Indian Penal Code Section 294). Söderut ligger Mandrem, Ashvem och Morjim, populära bland diverse expats och långsemestrare.

Anjuna
I gamla ”knarkiga” Anjuna träffar man på discohippies och technomusiker, på onsdagar har de en festlig loppis där man får tag i allt från pumpernickel till cd-skivor med trancemusik. Fiskare kör passagerare i båtar mellan Anjuna och andra stränder när det är marknad. Kringresande europeiska frisörer brukar klippa turister för att tjäna en hacka. Om man längtar efter att det ska bli 1967 igen, eller har blivit vräkt från kollektivet i Haight-Ashbury, är det sannolikt här man firar semester.

Baga och Calangute
Två utmärkta badstränder, populära bland charterturister och med så många bra restauranger att man knappt gör något annat än äter hela tiden. Varning: bägge stränderna har blivit något av betongghetton, trafiken är ett allvarligt problem och man måste verkligen se upp när man går hem från krogen. Men om man ska välja en av dessa stränder så är Baga, vid foten av en ståtlig klippa, bäst. Och på andra sidan av klippan ligger Anjuna (man kan klättra över dit). De bästa nattklubbarna ligger mellan Baga och Calangute på Tito’s Road.

Candolim
Charter- och lyxdestination. Inte så bra att bada på eftersom ett skeppsvrak skapar farliga strömmar, men här semestrar Indiens rikaste och kändaste vid hotellens swimmingpoolar.

Colva
Södra Goas folkligaste strand, packad med turistande storfamiljer och lekande barn. Det är rätt tjockt med folk, så det logiska är att bo en tjugominuterspromenad söderut i Benaulim, en cool badvänlig strand med kul barliv kvällstid, många billiga hotell och om man behöver stilla shoppinginstinkten kan man gå eller ta bussen till Colva.

Palolem
Mindre kända stränder i södra Goa är lugna, på gränsen till primitiva – i synnerhet vackra Palolem där man kan bo i tält eller hyddor: perfekt för den som inte trivs i norra Goa. Men även Palolem kan bli trångbott under turistsäsongen, så en kort promenad söderut hittar man Patnem och andra stränder där turistnärvaron är tämligen diskret. Men ju längre söderut man beger sig desto mer minskar faciliteter som krogar och hotell, tills man når nära nollpunkten i Galgibaga Beach och Polem Beach (vilket somliga resenärer ju föredrar).

AKTIVITETERParty
Skaffa Time Out – specialupplagan för Mumbai/Goa – som finns i kiosker och partaja ... Vintersäsongen (november–mars) är populär för fester, speciellt vid fullmåne. Observera att det är ytterst riskabelt numera att ta droger i Goa – antingen kan man bli rånad eller arresterad. Vilket som är värst är svårt att veta.

Helgonbesök
Se helgonen Franciscus Xaviers mumifierade kropp i Old Goa.

Fontainhas
Vandra i Fontainhas i Panjim och bo i något av de små pensionaten som kantar gatorna. Panjim har en stor karneval med parader och dans på gatorna varje påsk.

Marknader
Två stora marknader hålls varje vecka, på onsdagar är det hippiemarknaden i Anjuna Beach och på fredagar är det en traditionell indisk marknad i Mapusa där man kan få tag på bra kryddor till exempel.

Kitchenette
Kitchenette är en behändig deli där man kan köpa goanska masalor för matlagning hemma, vakumförpackade chorizos och bebinca, organiska kryddor.
Adress: nära Old Bus Stand, Margao

Magsons Delicatessen
En av Panjims bästa delikatessbutiker om man vill ha tag i kryddor och annat att ta med hem.
Adress: 18th June Road, Panjim

Houses of Goa
Arkitekten Gerard da Cunha driver detta underbart ovanliga museum. Här kan man lära sig allt om goansk byggkonst och design, lyssna på goansk jazz och beundra Gerards byggnader (hans kontor och hans frus skola) på tomterna kring museet.
Inträdet är 14 kronor, det är öppet 10.00–19.30, men stängt på måndagar.
Adress: mittemot Nisha Play School, Torda, Salvador-do-Mundo, ta av på sidovägen precis söder om restaurangen O’Coquerio, museet ligger två kilometer nerför Tordavägen
www.archgoa.org

Calizz
Udda boutiquemuseum i gamla bungalower där man får en inblick i det goanska livet och handlar antikviteter. En visning kostar 170 kronor inklusive middag. Inträdet är 100 kronor, och det är öppet 11.00–23.00.
Adress: Bammon Vaddo, Candolim
www.calizz.com

Literati Bookshop & Cafe
Välsorterad bokhandel i en gammal bungalow, med rum där man kan sitta i gosiga fåtöljer och bläddra i andrahandsböcker medan man dricker te. Författarbesök varannan vecka, i samband med vilket det serveras vin i trädgården.
Adress: mellan Calangute och Candolim, nära ABC Farms/La Fenice i gränden mittemot Tarcar Ice Factory, E/1-282, Gaura Vaddo

FENIGoas nationaldryck feni är någonting som man kanske vill köpa med hem en pava av. Drycken är, bland konnässörer, jämförd med tequila och kan drickas med salt och citron. Nybörjaren kan dock känna en viss befogad oro över antalet hjärnceller som stryker med i samband med varje glas (faktum är dock att en människa har fler hjärnceller än vad man skulle kunna tro). Experterna anser att man kan göra vilken cocktail som helst i världen med feni: å andra sidan brukar feniexperter ljuga friskt efter ett par glas. Fel metod att köpa feni: gå in i vilken spritbutik som helst och be om en flaska. Köp vad som är billigast/dyrast/snyggast förpackat. Rätt metod att köpa feni: provsmaka drycken i en lokal bar och be att få köpa en flaska av husets egen sort. Eller gå till en spritbutik medan du fortfarande är på lyran, diskutera med innehavaren om vilka byar som tillverkar bäst sorter och destillerarnas renommé, och kom sedan överens om vad som är bäst för dig.

HYRA ELLER KÖPA BOSTADI grunden kan vilken utlänning som helst, utom den som är här på turistvisum, köpa en bostad i Goa förutsatt att personen i fråga vistats i landet minst hundraåttiotre dagar under det senaste finansåret (som löper från april till mars följande år). Men man måste ansöka om köptillstånd från Reserve Bank of India (www.rbi.org.in ) medan man fortfarande befinner sig i sitt hemland. Kontakta en renommerad mäklare och lej gärna en oberoende jurist (det är inte så dyrt som det låter) för att granska alla dokument – speciellt om man köper ett äldre hus är det viktigt att klarlägga ägarskapsförhållanden långt bakåt i tiden. Juristen är också behjälplig vid alla obligatoriska formaliteter kring registreringen. Men ... den byråkratiska processen är krånglig just nu på grund av lokalbefolkningens rädsla för den ryska maffian. Ett bättre alternativ är därför att hyra – upp till nittionio års leasing är möjligt, medan en vecka är det kortaste. Månadshyra för en stor möblerad lägenhet i ett bra komplex med egen pool, kan vara 4 000 till 5 000 kronor, billigare hus börjar från cirka 500 kronor i månaden, och om man hyr i flera decennier går månadspriset ner drastiskt. De bästa priserna får man om man hyr långt i förväg, antingen att man bokar redan året innan eller anländer till Goa i början av säsongen, det vill säga i september eller oktober. Se även mäklarfirmor som www.easylivingoa.com och www.homesgoa.com.

SÄSONGER
Vädret är perfekt från slutet av oktober och en bra bit in på våren, tills hettan kommer i mars–april. Toppen på högsäsongen är jul–nyår då det kan vara svårt och dyrt att hitta logi. Temperaturen är relativt konstant året om, tjugonio till trettiotre grader, men det är aningen hög luftfuktighet från mars till september. I Indien är det trendigt att fara till Goa under monsunen, eftersom det är färre turister och man slipper trängas på stränderna, och priserna på allt – rum, mat, drinkar – blir extremt förmånliga.

Kommentarer (0)

Visa/dölj kommentarer

Namn

E-post

Hemsida

Titel

Kommentar

mindre | större

Jag har läst och accepterar Användarvillkor.

Lägg till kommentar