2002-10-01
Skrivet av Zac O'Yeah
Karma är en intressant grej som folk ägnar sig åt i Indien, och som ofta drabbar oss turister också.
Säg att jag typ missar ett tåg, till exempel. Då tänker jag ofta att "attans vad min karma har
sunkat till det för mig i dag". Och ibland ser man
turister med jättemycket dålig karma, vars öde det är att bli akvariefiskar ...
Såg nyligen en jeppe i Goa, det tropiska paradiset dit portugiserna kom i tungt bestyckade skepp för fem hundra år sedan och av någon orsak beslutade sig för att just här anlägga Portugals östra huvudstad. Och vad gällde de spirituella aspirationerna skulle detta bli det katolska Asiens hjärta, Orientens svar på Rom. Missionärerna kom med flera gåvor från Europa, dels en tradition av att jäsa druvor till nattvardsviner och annat dryckjom, och dels en inkvisition som ledde till att många armar, ben, huvuden och genitalier kapades av, skinn flåddes och hudar flängdes i en strävan att utrota vad som på den tiden uppfattades som magi och häxeri, men som dagens missionärer har lärt sig kalla hinduism. Den pedagogiska aspekten av inkvisitionen var att lemlästningar utfördes medan offren var vid liv, för att de skulle kunna ta lärdom.
Inkvisitionen styrdes från Velha Goa, där varje orden byggde sig en egen kyrka, den ena pampigare än den andra, och medan all annan bebyggelse försvunnit under århundradena står de ödsliga kyrkorna kvar i en glänta i djungeln. Mannen som propagerade för inkvisitionen, Franciscus Xavier (1506-1552) kallas ibland - vilket ju är extremt ironiskt - för Indiens helgon. Den stränge missionären dog blott 46 år gammal efter att ha masskonverterat 700 000 asiater, medan han rannsakade kineser vid Xijiangflodens mynning - lyckligtvis, kanske man ska säga, innan han hann ställa till med något värre folkmord.
Men till Goa återvände han och det med besked. Liket grävdes upp ur sin grav på Malackahalvön och fraktades tillbaka till Velha Goa, där medikusarna som undersökte kadavret fann att det inte alls luktade av förruttnelse - utan tvärtom sockersött, trots att långt över ett år förflutit sedan han dog. Fortfarande 1614 ska högra ögat ha varit öppet, gloende ut ur sin håla, så det dröjde därefter inte länge förrän han helgonförklarades 1622 - och sedan dess är hans oförgängliga kropp en av katolska kyrkans viktigaste reliker.
Jag ryggar tillbaka när jag får syn på honom. Kadavret förvaras i ett ornamenterat akvarium, en gåva från den toskanska storhertigen Cosimo, cirka 1690, och jag väntar mig att det när som helst ska slippa ut porlande luftbubblor från de gistna pergamentläpparna som stramar över gulbruna tandstumpar.
Redan på Malacka fick han sig en törn, då graven
var för kort och den praktiskt sinnade begravningsentreprenören knäckte Franciscus Xaviers nacke. Ögonlocken har ruttnat bort och käkbenet tränger igenom huden - som för övrigt stramar som om skinnet transplanterats från en blonderad 400-årig urkärnad dadel. Den pråliga prästskruden döljer att högerfoten sitter på plats tack vare en bit ståltråd som någon barmhärtig samarit surrat fast, en arm har lossnat och skickats till Rom, stora skinnstycken har klippts upp i mindre reliker och inre organ har styckats till helig hackbiff åt församlingar över hela världen. En tant vid namn Dona Isabel bet av en lilltå ... Faktum är att nästan alla tår saknas, för när de ruttnade trillade de loss och förvaras numera i sakristian där pilgrimer sugna på pusskalas slickar de mumifierade knotorna.
Ujamig, är det enda ord jag kan komma på. Efter att ha stått och stirrat en stund på gubben kan jag inte längre tvivla över att karma styr. Uj-ujamig. Som man bäddar får man ligga.
Visa/dölj kommentarer