På spåret i New Delhi

Trafikkaos, avgaser och stressiga sightseeingturer – New Delhi brukade vara hopplöst för turister. En nybyggd tunnelbana har nu trollat fram helt nya möjligheter att se en urgammal multistad som på rekordtid skjutits in i framtiden.

New Delhi har äntligen blivit med tunnelbana. Ärligt talat blev jag överraskad när jag landade på Indira Gandhi-flygplatsen i förra veckan. Terminalen är till att börja med splitterny, en markant skillnad mot betonghangaren med buckliga gummimattor som välkomnade en till Indien i förra årtusendet.

Första gången jag kom hit på 1990-talet och tog flygbussen fick jag en lättare kulturchock av att läsa anslaget på ryggstödet framför mig. ”Kontrollera under sätet.” Och om där fanns en bomb utlovades en belöning.

När bussen väl var fullpackad tog det ett par timmar för den att orma sig in till Connaught Place, medan man nervöst undrade om det kanske låg en bomb under något helt annat säte och någon annan passagerare skulle kassera in den där ”belöningen”.

Så i måndags när jag köpte en 10-kronorspollett och gled ner till den underjordiska tågstationen fick jag en känsla av att hela världen kan förändras medan man vänder ryggen till. Airport Metro Express, som invigdes 2011, har som motto: ”Res i absolut lyx, komfort och säkerhet.” Bara en sådan sak.

Efter en säkerhetskontroll – bagaget röntgas och man går genom en metalldetektor precis som på flygplatsen, och slipper därför titta efter bomber under sätena – reser man supersnabbt med tåget som bland annat passerar diplomatstaden Chanakyapuri (där svenska ambassaden ligger) och jag börjar misstänka att det aldrig har varit lättare att anlända till Delhi, en stad som förr ärligt talat var rätt kämpig ur turistperspektiv.

Som tur är ligger tunnelbanecentralen dessutom i anslutning till New Delhi Railway Station, tvärs över gatan från Main -Bazaar, turisternas andra hem i hjärtat av staden. Så efter några minuter kliver man ut på huvudbasaren där lågprishotell och -turistkaféer kantar gatan. (Om man är på väg ut till flygplatsen erbjuder flera bolag check-in på särskilda tunnelbanestationer.)

Jag går till nepalesiska Everest Café, där jag känt mig som hemma i åratal, och beställer en dubbel espresso och en avokadosallad med jakost, och kan fortfarande knappt fatta att det gick så smärtfritt att ta sig in från flygplatsen.

Utanför i gränden står en bröstvårtepiercad påtänd rysk hippie och käbblar med en kashmirisk souvenirförsäljare om priset på en sherpamössa. En kossa lägger av en brakskit så det bara plaskar om det.

Det är samma gamla Main Bazaar som alltid. Men ändå som en helt skön ny värld. Som om Indien har studsat in i framtiden med raketfart.

Efter att man har fikat och shoppat och eventuellt tagit in på ett hotell är det dags för sightseeing. Som sig bör har Indiens huvudstad landets bästa museer och flera av världens främsta sevärdheter – för det sägs ju att Delhi egentligen består av sju städer (som täcker bortåt 3 000 år av historia), medan New Delhi endast är den åttonde staden på platsen. Men att se dem brukade vara ett heltidsjobb.

Antingen hyrde man en taxi för dagen eller så tog man en guidad bussrundtur som stressade igenom sevärdheterna, eller så åkte man riksha – men oavsett hur så tillbringade en ambitiös turist mer än halva dagen sittandes i trafikstockningar och på kvällen storknade man, grågrön i ansiktet av att ha inandats diverse avgaser. Ögonlocken var täckta av damm som man fick ta tandborsten till att skrubba loss. Jag skojar inte.

Då när jag skrev reseguider till Delhi var enda lösningen att ha ett glest och välgenomtänkt schema för dagen, man kanske såg max ett par sevärdheter och på kvällen behövde man ändå minst dubbelt så många öl för att rensa strupen.

Nu? Sedan tunnelbanan kan man tala om Delhi version 9. För man hoppar av på en station, ser sig om i en eller två timmar. Hoppar ner igen och vips är man någon annanstans.

På en dag hann jag med en förlagskonferens i norra Delhis universitetskvarter och på vägen hittade jag en aluparanthawallah som bakade traditionella nordindiska potatispiroger på sin kärra och fick en ljuvlig frukost för drygt en krona (T: Civil -Lines), och senare åt jag lunch i tibetanska kolonin Majnu ka Tilla som brukade ligga så långt borta att man aldrig gitte ta sig dit (T: Vishwavidyalaya plus kort cykelriksharesa).

På eftermiddagen besökte jag ett nytt trendigt privatmuseum, Devi Arts (fritt inträde, T: Huda City Centre), som ägnats åt konstinstallationer, massiva arkitektoniska verk med rörliga väggar, blödande soffor, och en hydda av koskit som man kan krypa in i liksom en jättestor anus med tillhörande frän stank, sistnämnda skulpturen kallades faktiskt för ”Mamma och jag”.

Efteråt en sväng till Hauz Khas Village (T: Hauz Khas), den lokala versionen av Greenwich Village där ruiner från Feroz Shah Tughlaks epok blandas med hippa butiker och restauranger, och där jag köpte mig en antik Bollywoodaffisch för en 50-lapp i källarbutiken Cottage of Arts, och slutligen avrundades dagen med en poetfest i Lajpat Nagar (T: Lajpat Nagar), med kebab och svalkande vin på en terrass hos kompisar. Och trots att jag hade rest 100 kilometer under dagens lopp var jag inte ens utmattad utan festade glatt. På vägen tillbaka till hotellet behövde jag inte oroa mig över hopplöst prutande på taxiresor, för tunnelbanan stänger inte förrän efter klockan 23.00.

Stationerna är i sig sevärda, somliga är överjordiska och höjer sig över bebyggelsen likt rymdbaser i sciencefictionfilmer (faktum är att tunnelbanan tjänar pengar på att hyra ut sig till allehanda filminspelningar för 14 000 kronor per timme), stationen Patel Chowk har Sydasiens första tunnelbanemuseum för tunnel-banefreaks (med souvenirer som tunnelbaneslipsar), medan andra stationer bara är mirakulöst avslappnade underjordiska gömställen dit man kan dra sig undan när man har fått en överdos av basarmyller.

Många har snabbmatkiosker, på längre sikt ska ett flertal förses med kaféer och bokhandlar. De utgör en alternativ värld jämfört med resten av Delhi.

Förr var solobservatoriet Jantar Mantar den enda sevärdheten som var lätt att nå, eftersom den ligger bara något kvarter från Connaught Place (T: Rajiv Chowk), nu går det att se hela Delhi i ett nafs.

Qutab Minar, ett arkeologiskt komplex med ruiner kring ett gigantiskt segertorn byggt 1199, har sin egen station (T: Qutab Minar). Två muslimska mausoleer, stormogul Humayuns monumentala som är i klass med Taj Mahal samt sufihelgonet -Nizamuddins som är fullt av folkliv inklusive qawwalisångare som ger gratiskonserter varje vecka, ligger en kort bit från varandra (T: Jangpura). Fler gamla gravar kan man se i den sköna Lodiparken (T: Jorbagh). Teaterdistriktet där man kan fika på charmiga Triveni Tea Terrace innan man går och ser en pjäs, -eller modern konst på Lalit Kala Akademis museum, har en egen station (T: Mandi House).

Regeringskansliet, nationalmuseet och andra pampiga sevärdheter ligger behändigt nära varandra (T: Central Secretariat). Är man intresserad av politisk historia ska man inte missa de tre husen där Mahatma Gandhi, Jawaharlal Nehru och Indira Gandhi levde (respektive dog) vilka samtliga inretts till intressanta museer (promenadavstånd från T: Race Course).

Gamla Delhi har fått ett par hållplatser. Min favorit är Chawri Bazaar som sägs vara världens näst djupast liggande tunnelbanestation och passagerare uppmanas att motionera i trapporna i stället för att ta rulltrappan (vilket påstås bränna fler kalorier än aerobics), men när man väl har tagit sig upp till basaren finns där flera små kiosker som serverar utsökt indisk skräpmat av det där slaget som bara går att få i Delhi.

Stalltipset är Shyam Sweets: kämpa om plats vid ett av tre bord och testa desi bedmi, vilket är en explosiv frukost för fyndpriset 3 kronor. Deras lassi (traditionell yoghurtshake med rosenvatten) är suverän och de gör också sin egen halwa.

Ska man till den röda borgen, Lal Qila, är det dock bäst att välja stationen Chandni Chowk vid den legendariska marknadsgatan som fortfarande myllrar likt en Salman Rushdie-roman som doppats i LSD. Där ska man inte missa Famous & Old Jilebiwallah som sägs vara flera hundra år gammalt och ha Indiens bästa sirapskringlor (jilebi).

Den gamla staden har basarer för i princip allt. Värda att snoka runt på är kryddbasaren Khari Baoli, bokmarknaden Ansari Road (ett av mina främsta skäl till att besöka Delhi regelbundet), silversmedernas Dariba Kalan, och för maskeradkostymer och pråliga turbaner ska man leta sig till Kinari Bazaar. På Chawri Bazaar kan man köpa kondomer av guld, lyxiga bröllopsinbjudningskort och annat som har med kärlek att göra. Urdu Bazaar vid stora moskén förvandlas kvällstid till en enda stor grillfest och Karim’s i den berömda ”kebabgränden” Gali Kababiyan drivs än i dag av den siste mogulhärskarens favoritkocks ättlingar (även om restaurangen numera har filialer över hela Delhi).

Det är inte bara jag som är imponerad. Delhiborna själva är minst lika tagna av tunnelbanenätet. En vän, Nandita, säger när vi träffas:

– Alltså, det är ett helt annat liv vi lever numera. I går skulle jag göra ärenden med min dotter och mamma vid Connaught Place, och så kunde vi inte bestämma oss för vad vi ville äta till lunch.

Hon myser när hon berättar hur de tog tunnelbanan till gamla Delhi, dit medelklass sällan beger sig på grund av hur svårt det är att ta sig fram.

– Och vi gick till Paranthe Wali Gali och åt oljiga paranthabröd! utbrister hon med enorm förtjusning.

Gränden som kallas för Paranthe Wali Gali på grund av de många paranthaköken är en mytomspunnen gourmetdestination sedan 1882, men för de flesta är det en plats som är mer bekant från resereportage på tv än verkliga livet.

Det sällsamma med tunnelbanan är att det kanske för första gången i Delhis historia går att säga att alla stadsbor har något gemensamt – för i tunnelbanan möter man de fattiga, som plötsligt har blivit rörliga, likväl som de hyfsat välbärgade som har upptäckt att det är bekvämt att resa kollektivt.

I samma vagn ser man ett gäng grovarbetare, gott om kontorister, ett antal yuppies, massor av studenter, några som ser ut som gangstrar och som man helst inte träffar i en mörk gränd om natten (men här i underjorden håller de sig märkligt nog i skinnet), och en färgglatt klädd storfamilj av bönder från Rajasthan. Delhi har tack vare tunnelbanan förändrats både geografiskt och psykologiskt.

Trots att en enkelbiljett är så billig som en krona (upp till max 4 kronor), sägs det att den här tunnelbanan är en av få i hela världen som går med vinst – och det är ju klart att om man säljer bortåt 2 miljoner resor per dygn behöver man knappast subventioneras med skattepengar.

Inom en snar framtid ska det närmare 200 kilometer långa tunnelbanenätverket mer än fördubblas och bli en av världens största tunnelbanor, i storleksordning med den i New York, och större än till exempel Londons, Moskvas eller Tokyos. För närvarande finns sex linjer med 142 stationer och man kan till och med ta tunnelbanan ut till de omgivande delstaterna, Haryana och Uttar Pradesh.

Dessutom sägs den ha fått ett sällsynt miljöcertifikat utfärdat av FN eftersom man har kunnat påvisa att Delhi, som en gång i tiden var en av världens värst förorenade städer, har fått avsevärt bättre luftkvalitet när omkring tio procent av stadens befolkning reser med tunnelbanan, vilket sägs innebära att 91 000 fordon försvunnit ur trafiken.

Och det märks. Men innan du kastar dig på nästa flyg för att söka jobb i nyaste New Delhi, ber jag att få påpeka att vissa traditionella nackdelar fortfarande återstår. Som när jag skulle till den där poetfesten.

Visserligen har Lajpat Nagar sin egen tunnelbanestation, men sedan består själva Lajpat av fyra stadsdelar (”nagar”) och poeten Vivek bor i Lajpat 3. Från tunnelbanestationen i Lajpat 2 får man ta en riksha, och så dags på kvällen är chauffören snorfull – kanhända dränker han sina sorger över att ha förlorat kunder till tunnelbanan i billigt hembränt. Rikshan raglar fram på bakgatorna och när jag märker att vi snurrar runt i cirklar ber jag att få kliva av.

Efter att ha frågat ett antal fotgängare, som alla är osäkra på i vilken av de fyra Lajpatversionerna jag har hamnat, tvingas jag till slut att ta en cykelriksha igen. Den kör ett varv till runt samma kvarter, och sedan ännu ett ...

Så resultatet är att även om man kan ta sig till Lajpat Nagar från varsomhelst i Delhi på några minuter, spenderar man ibland ändå en timme på att köra skrotrally innan man hittar rätt. n­

Fakta New Delhis tunnelbana

Tunnelbanan är i gång från 5.00 till efter 23.00.

För enkelresor köper man en pollett som kostar 1–4 kronor beroende på sträcka (man måste ange vilken hållplats man ska till) och i slutet av resan stoppar man ner polletten i ett hål i utgångsspärren.

New Delhi Railway Station är knutpunkten som har tåg till ­tusentals städer i resten av Indien samt flygplatsen.

Flygplatsexpressens tidtabell finns på www.delhiairportexpress.com och man kan checka in sitt bagage på särskilda stationer upp till sex timmar före avgång beroende på flygbolag.

Resten av nätverket förklaras på www.delhimetrorail.com – det finns även en interaktiv karta (www.delhimetrorail.com/zoom-route-map.aspx).

Observera att tunnelbanan har som mål att förbli i toppskick vad gäller renlighet (städpersonalen polerar varje mutter och skruv) och det är därför förbjudet att äta, dricka, röka, tugga tuggummi, fotografera, störa andra passagerare eller läsa porrtidningar. Böterna är dock rimliga, fyllon bötfälls till exempel med 30 kronor medan att resa på tågtak i biharisk stil bara kostar
8 kronor i böter.

Vagnen längst fram i varje tåg är exklusivt för kvinnor.

Jämfört med gatutrafiken är tunnelbanan stressfri, men vid rusningstid kan det bli bökigt på vissa stationer (speciellt T: New Delhi) och det är därför en god idé att köpa ett turistkort så att du slipper biljettköerna. Kortet kostar 14 kronor för en dag, 35 kronor för tredagarsversionen.

För tips om mer kul saker i Delhi, se www.thedelhiwalla.com.

 

Relaterade artiklar