Välkommen till den fulländade drömmen för alla som älskar remsan där havet möter land. På Bali lever man på hoppet och surfar med hjärtat.

Han håller försäljaren i ett hårt grepp. Svarta glasögon, vit skjorta och hårda nypor. Strandpolisen. Försäljaren grinar illa, det gör både ont och är förnedrande inför kollegorna - han skulle ju bara kolla om herrn där nere på stranden var intresserad av lite bastmattor? På Bali finns en egen styrka vars enda uppgift är att se till att det är ordning och reda på stranden - så viktig är turisterna och deras strandvanor att snuten ständigt patrullerar (ibland kör de fyrhjulsdrivna motorcyklar) upp och ned längs stranden för att hålla ordning på försäljarna och beachboysen. Samma sak med havet. Från surfräddaren Marshellos enkla utkikspost, tre nötta stolar och en walkie-talkie i sanden, sveper hans ögon ständigt över stranden. En vit tandrad som glänser mellan höga kindben uppfyller klichébilden av surfräddaren som strandraggaren med den schystaste brännan.

– Jag arbetade som frivillig i fyra år innan jag fick det här jobbet. Och vi balineser föredrar ett lugnt familjeliv. Fru och barn.
Stranden är alltings centrum på Bali. Det var för remsan där havet möter land som turisterna en gång började söka sig till den lilla ön i sydkinesiska sjön - och fortfarande har den sandiga strimman en oerhörd dragningskraft på allt från 17-åriga surfare till pensionerade ryggsäcksturister.

Så den naturliga början för en turné längs Balis beacher är förstås Kuta. Detta vänliga inferno där allting är till salu: massage, hustomter, segeldrakar och sex. En vandring längs Kuta Beach är en upptäcktsfärd i fyndiga försäljningsfraser och trick. Ur gatuköken väller ljuva dofter från dumplings och wokade grönsaker, från massagekvinnornas strupar hörs gälla erbjudanden om "cheap, cheap massage" medan bräduthyrarna kisar mot vågorna och potentiella kunder. Allt kan krängas, till och med enorma pilbågar till ryggsäcksturister med plats för högst en sarong. Men inställningen visar något viktigt i den balinesiska själen: man lever på hoppet - och ger inte upp i första taget. För vill du inte ha pilbågen drar försäljaren fram ett par handgjorda träslevar ur bakfickan och lyckas du prata dig ut ur det är ni snart vänner eftersom han lurat in dig i ett långt samtal om fru och barn - kanske har du egna barn och behöver köpa något till dem? Kutas enorma turistutbud med allt från luxuösa strandrestauranger till enkla beachbungalows är ett enda stort vibrerande bevis på vad surfkultur och soltörstande västerlänningar kan skapa tillsammans med driftiga invånare.

Kutas hektiska kommers kan från början verka skrämmande. Ett kaos. Det stämmer inte. Runt halsen på varje försäljare hänger blåa id-handlingar, alla är registrerade hos polisen och försäljningen får bara ske bland strandens bakre rad av träd. De nya reglerna är ett resultat av terrorattentatet för två år sedan när tvåhundratvå personer dog och omkring tre hundra skadades. Det fanns nämligen misstankar om att gatuförsäljare jobbat som informatörer åt terroristerna - bara misstanken räckte för att både misshandla och kasta in ett stort antal försäljare i häkte, en nolltoleranspolitik som skulle få New Yorks poliskår att framstå som snälla nallebjörnar. Men för Kutaturisternas del har hela historien gjort ett besök på stranden något lugnare än vad det var en gång i tiden.

 

Från hotellets tempelplats skådar vi ut över den vibrerande turiststaden. Oändliga betonglådor till hus, en del med sirliga utsmyckningar i knutarna, alla med paraboler och antenner på taken. I gathörnen lyser också en annan typ av tempel, glänsande katedraler som säljer den eviga drömmen om vackra vågor, brunbrända kroppar och solblekt hår. Surfaffärerna är stora som svenska varuhus och tar glatt emot kontokort i utbyte mot önskan att bli del av den numera världsomspännande surfkulturen.

De stora tillverkarna sponsrar även lokala tävlingar. Nere vid Kuta Beach bästa break, Halfways, fladdrar gigantiska surf-loggor över en deltävling i de indonesiska mästerskapen. Speakern gormar om att surfarna är helt "gryyymmmmma" medan några tjejer med minimala bikinis står utposterade vid stranden, allt regisserat enligt den gängse grabbiga surfkulturen. Toppgrabben är Pepen Hendrix som leder mästerskapsserien. Han är en lugn Kutabo med gula tänder i överkäken och en kort kropp utan fett. Till skillnad från de flesta andra surfande balineser har Pepen lyckats göra sin hobby till ett yrke. Han lever livet som vi västerlänningar drömmer om för frihetens skull och livet som balineser söker - för den stadiga inkomstens skull. Mitt bland kompisar och familj på stranden njuter han av sin hobby - som faktiskt kan försörja honom.
- Jag har haft tur. Trots att jag började surfa ganska sent tog det bara tre år innan jag fick min första sponsor. Här har jag en stor familj. Min brädfamilj, säger han.

Balineserna har snabbt tagit surfingen till sina hjärtan. På varenda break hänger det ett gäng unga lokala killar som gör livet surt för vingliga svenskar och andra landkrabbor. Men det är väldigt få av dessa killar (knappt några balinesiska tjejer surfar eftersom det anses fult att vara mörkhyad som tjej, vilket man lätt blir i den starka solen) som har råd till riktiga brädor. De flesta surfar på gamla glasfiberlik. Brädor som inte längre duger åt västerlänningar lagas av lokala killar. Men det hindrar dem inte från att vara bäst bland vågorna. Många börjar redan vid sex, sju års ålder och är så små och korta att man undrar hur de överhuvudtaget når ner med händerna till vattnet eller hur de lyckas ta sig igenom vågorna.

Fast ibland behövs erfarenhet och styrka. Nere vid Balis allra sydligaste spets, Ulu Watu, är havet öppet för vågornas kraft och här samlas en ganska ålderstigen skara surfare från hela världen. När vi går ner på den smala gången till Ulu Watus grotta förstår jag varför en del surfare - som står på land - får något jagat och skrämt i blicken när man pratar om Ulu Watu. För att ta sig ut till vågorna här måste man nämligen starta i en grotta som ligger precis i vattenbrynet. Betongtrappan ner är smal och vinglig. Trots att revet skyddar från de värsta vattenkrevaderna dundrar vågorna på med full kraft utanför grottan. Den som missar grottan på väg tillbaka från havet har två val: paddla flera kilometer ner till nästa vik eller vända ut till havs igen och återigen försöka pricka grottöppningen. Eller så kan man göra som den unge orutinerade surfaren, som enligt legenden missade grottan och kastades ner mot Ulu Watus höga klippor. Skräckslagen klättrade den unge mannen uppför Ulu Watus hundra meter höga kalkstensklippor - med surfbrädan hängandes i surfrepet. På något sätt blir hans krislösning alltmer förståelig när vi sätter oss ner på en av surfserveringarna som hänger på klipporna ovanför grottan. Härifrån framstår en friklättring uppför en hundrametersvägg som ett nästan bättre alternativ än att vara fast på fel ställe i vågornas grepp. Där ute byggs enorma monster upp ur havet som vrålar sig framåt med en vindpiskad man av skum på toppen. Surfarna som faller eller kommer fel bland strömmarna har en lång och slitig väg tillbaka till säkrare vatten.

Sådana här ställen skördar givetvis sina offer. Adam Melcher sitter och skrapar av vaxet på sina brädor med sitt sjukförsäkringskort. Brädorna ska säljas eftersom foten är av. Stödd mot en gipsklump längst ner på benet berättar han hur det gick till.
- En freakgrej. Jag hade surfat på Ulu Watu flera gånger förut. Men den här gången fastnade foten i ett hål i botten och alla tåbenen gick av, säger han och ler så snett som bara någon från Kalifornien kan göra. Om Kutas hets och södra Balis vågor blir alltför överväldigande kan man söka sig till öarna österut. Giliöarna består av tre sköna öar utan bilar, mopeder eller frenetiska försäljare. Efter otaliga timmar i buss och två svettiga färjeresor slår vår katamaranbåt mot Gili Trawangans korallbeströdda strand. Vattnet frasar när vågorna rusar in och ut ur alla små koraller som -spolats upp på stranden. Restaurangerna bullar upp med kvällens läckerheter från havet: hummer, jätteräkor, tonfisk eller krabba. När solen går ner stiger röken från fiskgrillarna och i kolröken vandrar turisterna upp och ner längs gågatan medan beachboysen hänger i gathörnen i väntan på att något ska hända.

Gili Trawangan måste vara den fulländade drömmen för alla som älskar remsan där havet möter land. Ostört kan man bada, snorkla, dyka och surfa på en ö som bara tar en dryg timme att vandra runt. Från den torra kullen på mitten av ön syns surf-breaken på södra sidan som små vita streck. Vänder man sig åt andra hållet stiger röken från de små husen i byn. Där bortom sticker den lokala badstranden ut i Indiska oceanen och ovanför det hela vakar Lomboks nästan två tusen meter höga berg i fjärran. Men jag börjar med att titta ner i havet. När jag kliver ner i vattnet dras kroppen direkt i väg från stranden. Från den norra udden är det bara att låta strömmen föra en på en guidning i havet: sköldpaddor som smidigt flyger i tidvattenströmmen och korallfiskar som guppar i stim. När jag tar av mig masken och tittar in över land, de små strandrestaurangerna, fotbollsmatchen i eftermiddagsljuset och några solbadande turister är det svårt att tänka sig ett bättre liv. Men för beachboysen som hänger på stranden är den stora drömmen ändå att hitta en turistande tjej, bli kär och flytta med henne till det stora rika landet i väster. Andy jobbar vanligtvis på en charterbåt som tar surftörstande australiensare till exotiska och svårtillgängliga surfställen längs Indonesiens långa kustlinje. Men nu har hans boss åkt tillbaka till Australien och Andy hankar sig fram på småjobb på stranden, turistande flickvänner och att guida snorklare på reven kring Giliöarna. Jag träffar Andy första gången i det övergivna surftornet vid Gili Trawangans break. Han väntar tålmodigt på surfbrädan som hans lillebror just har lånat. Med ett par enorma surfshorts halvvägs på ändan och ett par spegelglasögon på näsan gör han sitt bästa för att leva upp till surfmyten. Men det visar sig snart att Andy är en snäll kille som sliter hårt för att ta hand om sig och sin lillebror.
- Du vet, jag är en bra kille. Min boss har svårt att hitta killar han kan lita på. Men jag sviker honom inte.
På kvällens party jobbar Andy och hans kompisar hårt på de turistande tjejerna. Giliöarna hör, till skillnad från den hindu-istiska Bali, till den islamska delen av Indonesien. Att bryta mot traditionella normer och samtidigt bli ihop med rolig tjej som har pengar är högsta vinsten. De yngre människorna som har mycket kontakt med turisterna har snabbt glidit ifrån mer traditionella levnadssätt och regler.
- Kolla, där är min farbror. Han har två fruar, visst är det konstigt, fnyser Andy och glider vidare på dansgolvet.

Men lokala traditioner lyckas ändå bita sig kvar trots den starka anhopningen av turister på och omkring Bali. Några hundra meter från den bungalowtäta stranden pågår ett traditionellt skådespel som gubbarna i byn inte kommer att överge i första taget. Tuppfajt. I dagshettan kring en dammig jordplätt trängs rökande män och tjattrar ivrigt över bästa insatserna och starkaste tupparna. Tjugo spänn på den vita tuppen - eller ser den svarta starkare ut? Den som har en romantisk bild av balineser som alltigenom fredliga och väna människor får ett jack i den drömmen när rakbladen på tupparnas bakben börja skära i varandra och publiken skriker och fladdrar med sina satsade pengar. Tupparna studsar upp och ner och försöker döda varandra med rakbladen som surrats fast i deras fötter. Den vita - som jag satsat mina pengar på - vinglar snart omkring blödande och med hängande vingar. Striden blir utdragen och tuppdomptörerna tvingar in de slutkörda tupparna i en bur för att man ska kunna kora en vinnare. När striden till slut är över hugger förlorardomptören av foten på sin ännu levande tupp - för att enklare kunna knyta loss rakbladet. Förvirrad vandrar jag tillbaka till stranden.
- Balineser har två ansikten. Den fredliga och trevliga sidan och sedan är de jävligt hårda - tuffa militärer och inte roliga att komma i bråk med, förklarar en australiensare som bott länge på Bali.

När solen går ner över Dreamlands mäktiga strand är den fredliga stämningen tillbaka. Här har högtalarna börjat pumpa tribaltechno ut över sanddynerna, de branta klippväggarna och de små hyddorna på den gyllengula sanden. Det är uppvärmningen inför ett klassiskt beachparty fullt med italienare på sitt mest exhibitionistiska humör: männen med vaxade bröst, dyra badbrallor och ännu dyrare solglasögon och kvinnorna i stringbikinis på kroppar så bruna att en balines verkar blek i jämförelse. Och visst kan det vara töntigt: oljade européer som skakar sina brända rumpor i solnedgången och tror att de är med i senaste soulvideon. Men när man tittar ut över stranden är det hela bara oerhört skönt: surfbreaket i fjärran, strandrestaurangerna som tänder sina ljus och dansstranden som börjar fyllas av allt fler människor. Och allting badar i ljumt eftermiddagsljus, sådant som gör både människor och stränder vackra.