2000-01-01
Skrivet av Anders Falkirk
"Edgiga" modebutiker som Genius och Cuba. Extrema fastfood-koncept och ekologiska boom-restauranger. Slimmade designerhotell och gigantiska köpcentra. På sex år har den irländska ekonomin blivit 70 procent större - och det märks överallt i Dublin.
Morgonen är grafitgrå. Floden Liffey nästan svart. Det är minst sagt ruggigt, men man kan trösta sig med att man faktiskt är rätt klädd för vädret, en stor Tensonjacka och grova kängor, och att man är i Dublin. Man kan liksom inte frysa i Dublin. Gränderna och gatorna är för trånga för att snålblåsten ska få fri genomfart.
Jag känner dock vinden bita tag i ansiktet när jag går över Ha'penny Bridge och bort mot Westmoreland Street för att göra det jag kanske gillar bäst här: att äta en stor frukost på Bewleys Oriental Café, gärna med ryggen mot den öppna brasan och med The Irish Times fotbollssidor uppslagna framför mig.
Och sedan bara att försjunka i grubblerier och studier av den brokiga samling av tweedgubbar, studenter och hemmafruar på mysshopping som är Bewleys standardklientel.
Denna gång har jag dock kompletterat läsningen med lite ekonomisk statistik från Central Statistics Office, som på ett mycket tydligt visar vilken enormt uppsving man haft på Irland. Från 1994 och framåt var den genomsnittliga tillväxten på 9 procent. Det gör sammantaget att den irländska ekonomin totalt har ökat med närmare 70 procent. Och trycket håller i sig. 1999 kommer tillväxten troligtvis stanna på 8 procent.
Anledningen till uppsvinget är lite förenklat EU-medlemskap med stora bidrag som följd, låg företagsskatt och en relativt välutbildad arbetskraft. Totalt har 1 200 företag etablerat sig här och de har sammantaget pumpat in drygt 80 miljarder kronor varje år. Till exempel har flera internationella jättar som American Airlines, IBM, Hertz, Lufthansa förlagt sina callcenters på Irland.
I centrum för denna tillväxt, som ställer många länder Sydostasien i skuggan, står naturligtvis Dublin. Dublin har blivit Boomtown. "The most happening City in Europe", som någon sa.
Uppifrån tornet på St Michaels-katedralen kan man se ut över Dublin. I söder den fashionabla stadsdelen Ballsbridge, studentkvarteren Rathmines och längre bort Dublinbergens valrygg. I öst ligger City eller som dublinborna säger "town", finansdistriktet och hamnen.
Västerut brer the Liberties, Dublins motsvarighet till Stockholms Söder, ut sig runt Guinness-bryggeriet och i norr syns Phoenix Park, stadsdelarna Smithfields och Drumcondra.
Det är ingen fantastisk utsikt, Dublin är ingen monumental stad där praktpjäser (förutom några kyrktorn) vittnar om svunna storhetstider Förklaringen är enkel. Dublin har aldrig varit en rik stad. Irland har egentligen aldrig haft en överklass, förutom de engelska kolonialherrarna som roffade åt sig land här.
Sedan 1600-talet har Irland varit fattigdom. Den enda exportvara man hade var arbetskraft. I varje familj försvann ett barn till kyrkan och två utomlands. Resten fick leva på potatis. Min farmor, till exempel, tvingades till Danmark för att arbeta som sjuksköterska och fick aldrig återse sina barndoms trakter i Armagh.
Men det var då. Idag tar Irland hand om sina unga. Den ekonomiska tillväxten har lett till underskott på arbetskraft. I Dublin syns detta mycket väl. I var och varannat skyltfönster sitter lappar med texten "Staff Required - good rates". För att råda bot på arbetskraft-bristen är den irländska motsvarigheten till Arbetsmarknadsverket är ute i Europa och försöker få irländare i exodus att återvända hem och få ungdomar i andra länder att flytta hit. Och idag är invandringen till Irland större än utvandringen (om det beror på kampanjerna är dock tveksamt).
Här uppifrån St Michaels-katedralen, eller snarare resterna av den, kan man bokstavligen se trycket i den irländska ekonomin. Jag tappar räkningen vid 40 höga lyftkranar; boomstädernas främsta kännetecken. Jag har sett dem i Beirut, Berlin och Asiens storstäder och de berättar att här, i den här staden, finns det framtidsoptimism. Vi vågar satsa, vi tror på framtiden.
Men Dublin har också drabbats av tillväxtens och inflyttningens avigsidor. Fastighetspriserna har på vissa ställen ökat med 500 procent och trafiken håller på att kollapsa. Redan idag är trafikstockningarna av tredje världen-klass - och luften är stundtals svår att andas.
Allra bäst märks dock det ekonomiska uppsvinget i gatumiljön. På stora shoppinggatan Grafton Street ligger dyra butiker vägg i vägg och inuti dem surrar välsituerade Dublinbor som bin i kupa. Det trångt, det är svettigt och familjegrälen står i kö. Och runt om hörnet, på bakgatorna finns den moderna, globala ungdomskulturens främsta tre-enighet on display; design, mode och attityd.
Jag går förbi "edgiga" modebutiker som Genius och Cuba, som säljer inhemska designernamn Daryl K, Nicole Clancy och Joanne Hynes, den sanslösa make up-affären Blu Eriu, med allt från stylade new age-koncept till en explosion av organiska märken, och Nude, ett eget fastfood-koncept med sandwich och thaisoppor, vars inredning påminner om en fjällstuga på speed.
För de lite äldre hittar jag Sheridans Cheesemongers, en ostaffär med det bästa ur den irländska ostvågen (Coolea, Gubeen med flera), Bang, bröderna Stokes eleganta restaurang med Modern Irish på menyn och på andra sidan Ha´penny Bridge ligger det franska-italienska bageriet Panem och lite längre bort Morrison, ett av Dublins många nya designerhotell. Även den som inte bor här borde titta in i matsalen vars takhöjd är närmare sju-åtta meter.
Det hela är nästan överväldigande.
Till skillnad till det, av bland annat Wallpaper hypade trendcentrat Stockholm, kan man faktiskt se, nästan ta på intensiteten i Dublin. Det verkar hända något överallt. Kreativiteten känns gränslös. Allt är möjligt.
Efter en Smithwicks på The International Bar, gatumusikanternas favoritställe, går jag norrut över Liffey för att söka upp ytterligare en dublinsk succéhistoria; de gäliska sporternas revival.
På andra sidan om O´Connell Street visar det andra Dublin upp sig. Skräpiga gator, rader av enformiga hyreshus, pojkar i den internationella förortsuniformen, träningsoveraller och skor av märken som Reebok, Adidas eller Nike, igenbommade affärer och verkstäder med bilvrak på innerplan.
Ekomisk tillväxt? Enligt statistiken har den minskat till runt fem procent, men i vissa områden är den fortfarande hög. Men som några luttrade pubbesökare berättade för mig kommer det alltid att finnas arbetslösa på Irland. För vissa har det blivit en livstil, som man faktiskt är stolt över. Man får sitt egenvärde av att stå utanför systemet och vara sin egen herre, säger den ene.
- Och då spelar det ingen roll om arbetsförmedlingen slänger jobb efter dig. På Irland är man ingen looser för att man inte har arbete. Var och hur man bor spelar inte heller någon roll, eftersom man ändå hänger på puben hela dagarna.
Plötsligt så ser man den, Croke Park. Som ett gigantiskt rymdskepp som hoovrar över den låga radhusen i tegelsten. Det ser ut som Independence Day har slagits ihop med The Commitments.
När jag kommer närmare ser jag att västra läktaren håller på att rivas, medan den nya östra når upp till 30-40 meters höjd. När allt är klart så ska Croke Park bli en av Europas största arenor, och ta runt 85 000 åskådare.
Som kommer för att titta på amatörgäng - i två nationellt isolerade sporter hurling (som bandy på gräs) och gälisk fotboll (en blandning av rugby och fotboll) .
På grund av en stor inflyttning från olika delar av Irland och två feta sponsorkontrakt med Guinness och Bank of Ireland, med ökad marknadsföring som följd, har Dublin blivit en stad, där intresset för de gäliska sporterna exploderat.
"It´s fun and there is always something happening", som en ung supporter förklarade det.
Hela grejen med gälisk sporterna känns otidsenlig och svårfångad. Två gamla amatörsporter som inte bara överlever, utan har fått ett gigantiskt uppsving. Jag börjar vandra tillbaka mot Ha´penny Bridge med massor av frågor surrande i skallen.
Överallt i världen har pengar och ekonomisk utveckling inneburit ökade kontakter med omvärlden, och därmed en långsam utplåning av den egna kulturen. Istället tar en global, västerlänsk (angloamerikansk) livstil långsamt över.
Även starka kulturländer som Frankrike och Japan har drabbats. Där är traditionerna på tillbakagång, trots föräldrargenerationens kamp för gamla ideal. Vin har ersatts öl och Coca-Cola. Baseball och fotboll lockar fler besökare än sumo. Och vem bryr sig om théceremonier och shintotempel?
Är hurling och gälisk fotboll ett bevis på att irländare är annorlunda än oss andra? Att i Dublin kan gamla ideal leva sida vid sida med moderna tider?
Det är en häftig tanke.
Men Dublin och dublinbor är nog precis som oss andra. Dublin har redan förändrats. Den har blivit en modern stad, där endast de livskraftigare delarna av den egna kulturen kommer att överleva. Att hurling och gälisk fotboll fått ett uppsving beror på de är högst tidsenliga sporter till skillnad mot sumo.
De är snabba, fulla av fysisk kontakt och det görs många mål. Man behöver med andra ord inte vara konnässör eller religiöst bevandrad för att uppskatta dem.
De nyrika Dublinborna vill självklart ta del av det resten av världen har njutit av. För en besökare är det inte alltid så roligt. Runt Henry Street har de gamla marknaderna snudd på försvunnit, borta är skratten och de bullriga försäljarna.
De har ersatts av varuhus och gigantiska "shoppingmalls".
Med underjordiska parkeringsgarage.
Visa/dölj kommentarer