2005-06-01
Skrivet av Per Styregård
Ingen i Apulien skryter om bästa olivoljan, finaste vinet eller godaste pastan. Det får man upptäcka på egen hand. Möjligen kan någon påstå att stränderna är skönast på den här sidan Maldiverna. I Apulien upptäcker man att ödmjukhet aldrig blir omodernt.
De toppluveformade små husen, trulli, dyker upp lite varstans kring Bari och Taranto. I Alberobello bildar de en hel stad
- det känns Apornas planet, vitkalkat Santorini och väderkvarn på Storsudret. Vyn med hundratals kritvita cylindriska boningar med toppiga tak i grå sten är helt osannolik.
- Det kan man tacka den höga skatten för, säger servitrisen på Il Poeta Contadino i Alberobello. Inget är så bra för kreativiteten som höga skatter. Det sägs att husen konstruerades på 1500-talet för att kunna plockas isär snabbt när skattefogden var på gång. Både huskroppen och taket består av stenar staplade på varandra.
Krogen Il Poeta Contadino ligger inte i en trulli, men passar ändå in i Alberobello. Inredningen är plottrig på gränsen till vulgär med en fyrameters svart Bechsteinflygel och toaletter helt inredda i svart, rött och guld. Det här skulle Peter Greenaway gilla. Ägaren Leonardo Marcos vinlista har fått en massa lovord av världens viktigaste vintidning Wine Spectator.
Medan vi scannar menyn knaprar vi på apuliska snacks, tarallini, hårda fänkålskryddade kringlor som även dykt upp i svenska livsmedelsbutiker på sistone. Från köket kommer lokala specialiteter, i rustikare stil än man väntar sig så lång söderut. Förrätten är blandade grillade skaldjur på en bädd av bondbönspuré med ringlad olivolja över. Köttet till huvudrätten kommer från det lokala nötkreaturet podolica. Leonardo har rökt filén en smula innan han slängt den på grillen. För att vara helt säker på att vi blir mätta har han fyllt köttbiten med en fet skiva ost från samma ko, caciocavallo podolico. Gott och extremt närande, den typ av lunch man måste dricka två dubbla espresso efter.
Masserian är ett annat syditalienskt koncept. Från början var de lantgårdar som befästes med murar och små torn så att man skulle kunna värja sig mot grannar med onda avsikter. Länge har nu masseriorna stått oanvända och förfallit bland olivlundar och vinrankor, men nu har italienarna och utländska investerare upptäckt dem.
- Det är hippt att skaffa sig en egen masseria, säger receptionisten på Grand Hotel Masseria Santa Lucia. Särskilt bland tv-kändisar. De köper och lyxrestaurerar för att dra sig tillbaka eller så öppnar de hotell och restaurang. Men om du går i investeringstankar behöver du inte ge upp för det, man ser fortfarande en hel del "till salu"-skyltar nerslagna utmed småvägarna. Husen kan vara allt från i bra skick till helt urblåsta exemplar för hemmapularen.
I dag är masseriorna de coolaste ställena att bo på. En del är hemtrevliga agriturismoställen med vinrankor och traktorer inpå knutarna. Andra har blivit lyxiga resorter med pooler och spa, men utan att helt förlora kontakten med det rustika och lantliga ursprunget.
Grand Hotel Masseria Santa Lucia tillhör kategorin större och ligger vid Ostuni Marina. Från den gigantiska poolen i palmträdgården är det bara några kliv ner till den egna havsstranden. Samma natt som vi tar in bor det två bröllopspar på masserian. Det ena paret kör en silvergrå Maserati Spyder Cabriolet. Det andra en rapsgul Lamborghini Murciélago Roadster. Det är romantik.
Det görs mer olivolja i Apulien än någon annanstans i Italien. Det märks. Det är så mycket olivträd att man glömmer bort hur det känns utan dem. För den som gillar att gräva ner sig i nya smaksensationer är det fest. Många producenter erbjuder både rundvandring bland olivpressar och provsmakning med initierad handledning. Fråga vilka typer av olivträd som ger den bästa oljan, vilka deras respektive karaktärsdrag är och vilken typ av olivolja som passar till olika maträtter. Då får du uppmärksamhet och respekt. Massimo Cassanelli på olivoljeproducenten Galantino i Besceglie norr om Bari kan svara på allt. Han säger att de vanligaste doftassociationerna är nyklippt gräs eller kronärtskocka, och tycker att man alltid ska ha minst tre olivoljor i skafferiet.
- En smakrik med tydlig karaktär för kötträtter, en elegant och fruktig till fisk och skaldjur, säger han. Och så en lätt och mild för stekning.
Om du inte tycker det är särskilt spännande med olja som doftar nyanvänd gräsklippare, försök i alla fall få med en flaska olivolja affiorato med hem. Det är olja som runnit fritt från oliverna innan själva pressningen satt i gång.
- Passar till delikat mat utan alltför dominanta smaker, typ skaldjur, säger Massimo Cassanelli. Och glöm inte att en öppnad flaska olivolja håller högst två månader, och en oöppnad högst två år.
Vinodlarna i Apulien har inte alltid haft bra självförtroende. De mumlar om att mer berömda vindistrikt i norra Italien brukade få cred för vin som var gjort i Syditalien. Men nuförtiden är det annorlunda. Och alla älskar svenskar. Det är vår svaghet för bag-in-box från Syditalien som betalat den nya traktorn, de temperaturkontrollerade ståltankarna och resan med frun till Rom. Men själva är de lite överraskade över att vi gillar rödvinet gjort på primitivodruvan mest.
- Det är ganska rustikt, säger Piernicola Leone de Castris på vinfirman Leone de Castris. Vi tror mycket på en annan druva, negroamaro, i framtiden. Den har både komplexitet och elegans. Och mår bra av att lagras några år.
Leone de Castris slitna vinanläggning i Salice Salentino upptar så många kvarter av stan och är så centralt belägen att man får intryck av att den fanns här först, och att staden kom sedan. Att gå in i lokalerna är som att kliva in i kulissen till en film som utspelar sig under mellankrigstiden. Det är obegripligt murrigt och mörkt, tunga draperier för fönstren och dämpad belysning. Bakom en lång rad tunga skrivbord i mörkt trä sitter kamrersliknande anställda i stoppade snurrfåtöljer iförda vita skjortor och föråldrade frisyrer. Firmans viner däremot balanserar mycket skickligt mellan traditionell rustik charm och modern lättillgänglig fruktighet. Rosévinet smakar jordgubbskompott och mogna persikor. Och ett av prestigevinerna, Illemos, är ett av de bästa i hela Syditalien. Men dragplåster är vinprovarbordet från början av sjuttiotalet, kanske det enda i sitt slag i världen. En retrodröm i rostfritt stål där varje provare har en egen blänkande hink att spotta i, egen duschslang för hinken och lysrör för att bedöma vinets färg. Egentligen är det inte öppet för allmänheten, men Piernicola Leone de Castris lovar att låsa upp för långväga gäster.
Al Bano Carrisi har sitt vinimperium några mil därifrån, men lever i ett annat universum. Han är ett stycke syditaliensk schlagerfrossa som sjunger in julskivor till förmån för barn i krigshärjade länder, är ambassadör för FN:s program mot hunger och polare med Andrea Bocelli och Mikis Theodorakis. Skivförsäljningen går uppenbarligen strålande, för han har skaffat sig en alldeles egen by med allt som behövs för att garantera livskvalitet. Vingård, hotell, restaurang, skivstudio och ett litet naturreservat. Vi får tyvärr inte träffa Al Bano, med kort varsel ska han medverka i någon Bingolottovariant på tv. Men eftersom hans leende bild finns på varenda vinbutelj, olivoljeflaska och broschyr, känns han ändå närvarande. Åk inte till Al Bano Carrisi för vinernas skull. Däremot är den självsäkert kitschiga designen underhållande. Och så gillar vi restaurangen där kocken ser ut som en lite för solbränd, bedagad medlem i Beach Boys.
Visa/dölj kommentarer