2000-02-01
Skrivet av Peter Loewe
Mitt i Medelhavet, men ändå nästan okänd. Peter Loewe reste runt på Sardininen och hittade ett vilt och vackert landskap - och en krog han sent kommer att glömma.
Uppifrån flygplanet syns en förbränd jord. Ett mönster av stenmurar delar upp åkerarealen. Vi sjunker raskt mot ett slättland intill havet som kantas av höga berg. Här på sydkusten ligger Sardiniens största stad Cagliari.
Den visar sig vara svår att greppa. D H Lawrence beskrev staden i sin bok "Sea and Sardinia" (1921) som "en naken bärnstensfärgad juvel som plötsligt och oväntat öppnar sig som en ros". Under kriget bombades staden svårt, liksom de flesta av Italiens hamnstäder. Kvarteren kring hamnen med sina arkader och många barer rymmer ett minst sagt blandat klientel, men atmosfären är långt ifrån så tät och pittoresk som man finner i Genua, Neapel eller Marseille. Men vi äter bra på bakgatorna, såväl på lyxkrogen Dal Corsaro som på den enkla trattoria Deidda, där jag egentligen mest förundras över att det fortfarande finns ställen som gör egen friterad skivpotatis, välskalad och tunnskuren.
Rosen som öppnar sig är den gamla staden. Den ligger högt uppe på en kulle och omges av sandfärgade murar. Där bakom finns smala gator och en domkyrka som visar på Sardiniens nära kontakt med sjömakten Pisa på 1300-talet. Det arkeologiska museet rymmer en berömd samling av sardiska bronsfigurer från järnåldern. Krigare, arbetare, präster och djur skildrade med en sällsam realism. Bronserna var en internationell sensation bland 1800-talets arkeologer, då en massreproduktion tycks ha startat. Det nya museet har diskret plockat bort många av de forna utställningsföremålen.
Vi kör söderut. Cagliari kantas av stora saltlaguner med stillastående vatten. Här häckar ett stort antal skära flamingos direkt intill motorvägen. Denna är närmast symbolisk och övergår bara efter några kilometer i smal slingrande landsväg. Vi passerar Pula med de intilliggande arkeologiska lämningarna i Nora: fenicier och romare. Stjärnmärkta i guideboken, men vi trycker ändå gasen i botten angelägna om komma fram till sydkustens spets. Belöningen blir stor.
Under 30 års tid har jag sett många av Italiens stränder: från charterturismens parasollskog i Rimini till lyxbadgästerna på Capri och i Forte dei Marmi, men även okända stränder i Calabrien och på Sicilien. Ändå häpnar jag vid Chia och Capo Spartivento. En liknande strand har jag aldrig sett. Även här finns en lagun. Sommarens torka har varit lång och svår och bara ett fåtal flamingos finns kvar. Lager av hårt sammanpackat salt krasar under fötterna på väg till havet. Denna del av stranden kantas av en kort grön pinjeskog som plötsligt övergår i vita sanddynor.
Stranden nedanför är kilometerlång. Jag ser mig om till vänster och höger och går för att kontrollera. På tre-fyra kilometer strand finns högst ett 20-tal personer. Det är en klar sensommardag i slutet av september med 30 grader i skuggan. Sanden är så vit och havet så blått att det gör ont i ögonen.
Chia riskerar att spräcka vår resplan, inte minst sedan vi hittat ett litet hotell i närheten. Det finns både svenskar och italienare som betalar tiotusentals kronor för att få uppleva öde stränder i Karibien, Polynesien eller på Maldiverna. Och så finns paradiset mitt i Europa, efter 40 minuters bilfärd från en flygplats!
Vi har svårt att slita oss från denna strand. Sensommaren håller i sig. Bara de ettriga getingarna vittnar om att det är sent på året, liksom ett avlägset nytt hotellkomplex i betong vittnar om att det är sent på jorden även i paradiset.
Isola di San Pietro är Italiens sjätte ö i storleken räknat, fem gånger så stor som Capri.
Mobiltelefonen har märkligt nog maximal täckning. Redan första kvällen gör jag ett experiment och ringer upp ett antal vänner i Rom: "Jag är i Carloforte", säger jag och hör hur det liksom gungar till i andra ändan av linjen. Ingen jag talar med har en aning om var jag befinner mig. Carloforte är inte mycket för världen. En småstad med några tusen invånare. Husen är låga och går i milda pastellfärger: grönt, rosa eller ljusblått. Väsensskilt från Sardiniens övriga nakna stenhus. Staden grundades av fiskare med ursprung från Pegli i Ligurien, som här fick en fristad efter att i generationer ha hållits fångna i Nordafrika. Något som märks inte minst på restaurangerna som serverar såväl pesto som en lokal variant av couscous.
Ön är ovanligt grön. Mellan baden på stränderna la Caletta och la Bobba hinner vi gå långa promenader i ett havslandskap som på bara några meter skiftar från grön macchiavegetation med myrten och hagtorn till dramatiska månkratrar; ett havets och vindens verk, den under vintern ofta blåsande maestralen gör att San Pietro kan bli helt isolerat, då färjeturerna till Portovesme måste ställas in.
Vittorio Poma, beskriver sig som Carlofortes trollkarl, "il mago". Inte bara för maten på hans ombonade restaurang, utan för att man blir på så gott humör hos honom. Vi äter öns stora specialitet tonfisk flera kvällar i följd: grillad, stekt och som gryta. Tonfisken går fortfarande till här främst på våren och försommaren, men fabriken har lagts ner för ett par år sedan. Det har Bryssel och EU sett till, eftersom Carloforte saknar eget dricksvatten.
- Nu säljs nästan all tonfisk färsk till Japan för rekordpriser, berättar Vittorio skrattande.
Cirka 7000 nuragher möter besökaren på Sardinien. En sorts konformiga försvarstorn uppförda mellan 1500-1 000 f Kr. Vi kör en omväg för att se Su Nuraxi i Barumini som är en hel nuraghby och unik i sitt slag. Folket som en gång levde här har inte lämnat efter sig några skriftliga källor. Idag är de flesta forskare överens om att nuragherna hade en militär funktion och ingick i ett försvarssystem. Nuraghens metertjocka murar, där endast block fogats till block, tiger och tycks ruva på en hemlighet. Inne i nuraghen råder mörker, ett sparsamt ljus silar ner och avslöjar en imponerande byggnadskonst. Vilka var människorna som bodde här? Vad eller vilken fiende fruktade de för att stänga in sig bakom dessa murar? Tidens frågor tränger sig på. Inga svar, vi njuter av nuraghens sköna svalka tillsammans med ett kraftigt rödvin, bröd och ett stycke sardisk fårost. Såsom människor gjort här i årtusenden.
Vi åker ut till kusten igen, till Alghero, där man fortfarande talar en dialekt med påtagligt inslag av katalanska efter det att Barcelona lagt under sig staden på 1300-talet. Detta är Sardiniens "stora" turistort med ett charmigt historiskt centrum, utomhuskaféer på Piazza Civica och sandstränder i direkt anslutning till stan. Nu på eftersäsongen är myllret behagligt och lagom stort. Alghero är också centrum för öns korallindustri. Butikerna på Via Carlo Alberto skyltar med smycken och halsband. Endast den röda korallen är inhemsk. Den ljust skära är importerad från Asien, erkänner en förlägen försäljare.
Vi gör en utflykt till Capo Caccia för att se på Neptunus grotta. Capo Caccia är en mäktig hög kalkstensklippa som dominerar Algheros horisont. Här är landskapet vilt och otillgängligt. Givetvis ligger Neptunus grotta vid havet. En vindlande och ansträngande bergstrappa bestående av 656 steg leder ner till grottan. Den sträcker sig ett 100-tal meter in i berget och bjuder på unika stalaktit- och stalagmitformationer. Den kunnige guiden berättar att under högsäsong håller man konserter i grottan. Det är svårt att tänka sig en mer suggestiv musikmiljö. Grottan kan även nås bekvämt med båt, men då går man miste om Capo Caccias vidunderliga utsikt och stränga landskap.
Sarderna har ett favorituttryck: inget gott kommer över havet. Det ligger årtusendens erfarenheter i detta. Fenicier, karatager, romare, araber, spanjorer, men även genuesare och pisaner kom för att erövra och plundra. Sarderna drog sig tillbaka till de inre delarna av ön. Där grundades deras frihetslängtan och banditismen. Romarna fick aldrig kontroll över öns inre delar. De kallade området för Barbaria, som idag lever kvar under namnet Barbagia.
En solig morgon sliter vi oss från Algheros stränder och åker upp i bergen. Vi far på vindlande vägar i timmar, ser på hotfulla karnevalsmasker i Mamoiada och stannar över natten på ett mysigt familjepensionat i Tonara, centrum för öns nougattillverkning, "torrone", ett obligatoriskt inslag i det italienska julfirandet och ett bombsäkert sätt att bita sönder sina tänder när alla tandläkare har stängt.
I Nuoro letar vi efter Nobelpristagaren Grazia Deleddas hus och finner att det är ett museum som i sedvanlig ordning är stängt för restaurering. Orgosolo var en beryktad bandithåla på 1800-talet, idag kommer besökarna för att se byns berömda politiska muralmålningar. En isolerad plats, som på ett närmast löjligt sätt förefaller bekräfta de eventuella fördomar som förr var vanliga om syditalienare. Kortväxta mörkhåriga män betraktar oss under tystnad. Vi värmer oss med ett glas på den inrökta baren, där inte bara tapeterna utan även luften förefaller vara nikotingul. Tjejen bakom bardisken är den enda kvinnan i lokalen. Orgosolos övriga kvinnor, många fortfarande iklädda den traditionella folkdräkten med lång svart kjol och sjal runt axlarna, går raskt förbi på gatan, på väg att uträtta ärenden och det så snabbt som möjligt.
Jag kommer att tänka på att kidnappningar, denna arkaiska och vidriga form av organiserad brottslighet, fortfarande förekommer på Sardinien. Jag tittar på mina jeans och min bylsiga tröja och beställer lugnt ett glas till.
Med guiden Fabrizio Caggiaris hjälp kommer vi fram till nuraghbyn Tiscali i trakten av Oliena. Dagen innan har vi försökt på egen hand och misslyckats. Tiscali nås efter en två timmar lång bergsbestigning bland höga stenblock och utmed tunna bergshyllor och genom ett pass som är så trångt att man måste åla sig igenom.
Mitt i detta orörda berglandskap i en väldig skål (förklaringen är att detta för miljontals år sedan var en grotta på vilken taket sedan rasat in) ligger Tiscali eller rättare sagt resterna av det. En militär utpost, men inte bara. Här finns rester av flera bostadshus. Trots att platsen saknar vägar och odlingsmöjligheter. För att finna dricksvatten måste man gå flera kilometer. Tiscali är en gåta för arkeologerna, lika fascinerande om än inte lika berömd som Perus Machu Picchu.
Till Smaragdskusten, som Sardiniens nordöstkust kallas, reser all världens jetsettare. För 40 år sedan förvandlade prins Aga Kahn området till ett lyxsemestermål, lika fashionabelt som Gstaad och Cortina. Redan från ett tidigare besök minns jag hur bortkommen jag kände mig bland Porto Cervos lyxbutiker, exklusiva nattklubbar och anonyma restauranger.
Landskapet är magnifikt. En öppen skärgård som har ett nordiskt drag, för att med sina många slipade klipphällar inte säga bohuslänskt. Till ön Budelli, berömd för sin rosa sandstrand, får man inte längre åka. Anledningen är att skydda öns rosa sand, tidigare försvann tonvis av den i akvarier och villaägares stenpartier. Vi tar bilfärjan till Maddalenaön för vidare färd till ön Caprera. Den gamla slitna färjan förefaller bekant. Men först i cafeterian blir jag varse varför. På väggen hänger ett porträtt av drottning Ingrid! 50-talets flaggskepp Helsingborg tjänstgör nu på denna rutt Palau - Maddalena.
Caprera är naturreservat. Hela ön är täckt av knotig pinjeskog och grön macchiavegetation. Här bor ett tiotal personer och det är lätt att så här års stanna bilen utmed de vita grusvägarna och finna en egen sandstrand. Om det finns någon som sett hela Italien så är det italienaren och nationalhjälten Giuseppe Garibaldi. Hit valde den gamle generalen att dra sig tillbaka i närmast total isolering efter ett otal krig. Här dog han och ligger begraven mitt i en orörd milsvid skärgårdsnatur. Man förstår honom. Det är lätt även idag att finna frid och stillhet på Caprera, en bristvara i dagens Italien.
Visa/dölj kommentarer