2010-02-24
Skrivet av Gunnar Andersson

Man brukar säga att italienska skidåkare känns igen på att deras solglasögon är dubbelt så dyra som skidorna, samt att skidåkningen snarare betraktas som en ursäkt för att få flockas på soliga altaner. Ty i Italien leder alla liftar till en servering och alla serveringar bjuder på de mest utsökta vyer. RES vädrar dock en attitydförändring, välsignas med världsmästarföre och tjusas av ett vilt, vansinnigt och bländade glaciärvitt berg.
Att skidåkning i Italien är en ursäkt för att få sola på uteserveringar är förstås en hyfsad generalisering, men det är heller inte utan anledning som du finner en hel butik med enbart solglasögon i Courmayeur. Dessutom finns det nästan lika många serveringar som liftar uppe på berget och få skidområden i världen torde ha en mer storslagen placering än vid foten av Monte Bianco, eller Mont Blanc som vi skandinaver säger.
Du har den taggiga jättens milsbreda sydsida i ständigt blickfång. En gigantisk mur av klippväggar, fylld av glaciärer som vältrar sina motorvägsbreda moräner långt ner i dalgångarna. Ett tränat öga kan även sikta några isolerade bergshyttor uppe på klipphyllorna och en lång kabinbana från vilken tunna skidspår vindlar i spektakulära linjer. Det är vilt, vansinnigt och bländande vackert. Ingen undgår Monte Bianco. Berget imponerar, skrämmer och lockar i nu nämnd ordning. Först står du bara där och häpnar. Sedan stannar du till framför kyrkan och bergsguidebyrån, och begrundar inskriptionen över fjällets offer. Strax därefter blir du nyfiken på äventyret bortom cappuccinoskummet och de böljande pisternas boulevarder. Du vill upp på den glaciärsprängda titanen. En önskan som brukar ta tre till fyra dagar att formulera, oavsett om du är nybörjare eller skidproffs.
"Du har den taggiga jättens milsbreda sydsida i ständigt blickfång. En gigantisk mur av klippväggar, fylld av glaciärer som vältrar sina motorvägsbreda moräner långt ner i dalgångarna. Ett tränat öga kan även sikta några isolerade bergshyttor uppe på klipphyllorna och en lång kabinbana från vilken tunna skidspår vindlar i spektakulära linjer. Det är vilt, vansinnigt och bländande vackert. Ingen undgår Monte Bianco. "
Courmayeur är något av en särling. Först och främst ligger pisterna inte på det stora berget, utan på ett mindre intill. Skidområdet är ovanligt kompakt och ganska litet med alpmått mätt. Här finns förstås ett par rejäla branter, men de parkeringsplatta nybörjarfälten saknas helt. Det mesta är medelsvårt och publiken är normalvinglig. Som alltid i Italien är pisterna både busbreda och välskötta. Glöm is och stenar. Här lägger pistmaskinförarna nya och ömsinta manchestermönster varje natt. Courmayeur är ett utmärkt alternativ för den som gillar den moderna carvingskidans fartdrivande egenskaper.
Minnesbilder från tidigare innehåller också en del skogsskidåkning, men den är numera förbjuden. Dels med tanke på det lilla djurliv som ännu existerar, dels för att gran- och lärkplantorna skadas av våra stålkanter, men främst är det säkerhetstjänsten som tröttnat på att samla ihop illa åtgångna trädkramare. Skogsskidåkning kräver nämligen en stor portion självtillit, som endast kommer ur erfarenhet, och skidturisterna i Courmayeur är definitivt inga riskkalkylerande friåkare med hjälm och ryggplatta.
Kvar av Courmayeurs offpistmöjligheter är bara de långa kalfjällslöporna uppifrån den allra översta kabinbanan, men dit måste du ha bergsguide för att nå. Åtminstone är det vad alla säger: reseledarna, turistinformationen och pistkartan. Alla utom svenska Eva Rimnäs. En gammal skidåkarbekant och en gudabenådat driven sådan som har tillbringat närmare tjoget säsonger i Alperna, varav sju i Courmayeur. Hon bara skrattar åt vår klagosång och säger att kabinen upp till Arptoppen visst är öppen för åkare utan bergsguide, bara du uppger vart du ämnar fortsätta och lämnar ett telefonnummer till liftskötaren på bergstationen. Vi misstänker på goda grunder att just denna extraordinära frihet enbart gäller Eva och andra rutinerade alpinister som liftkillarna känner igen och litar på, men en halvtimme senare stiger även vi ut i evigheten. Det är löjligt nog så det känns när du plötsligt står där alldeles ensam på Arptoppen och omvärlden reduceras till blå himmel och vit snö. Allt blir tyst och tidlöst.

En svart alpkaja sveper in mellan fjällsidorna medan vi jämför synintrycken och den topografiska kartbilden. Härifrån försvinner tre skidspår i skilda väderstreck. Det södra leder åter till Courmayeur. Det västra tar dig nästan ända bort till grannskidorten La Thuile och det norra spåret löper ner mot den smala sidodal som skiljer liftsystemet från Monte Biancos vilda vägg. Vi väljer det sistnämnda eftersom den nordliga rutten ligger i ständig skugga och därmed fortfarande kan förväntas ha kallsnö, men vi har inte hundra koll på läget. Ingen av oss har tidigare åkt där. Utförsåkningen öppnar i vida bågar ner över en öppen kalfjällsgryta. Snön är gammal och något kornig, men svarar ändå jämnt och precist under belagen. Lössnötekniken är enkel att behärska på dagens timglasformade skidor, som flyter uppe på ytan i stället för att gräva ner sig i snödjupet likt förra seklets raka plank. Vi som är gamla i sporten saknar förstås snöns sensuella smekning längs benen, men när svängarna pressas samman mot den djupa ravinens vindlande avlopp finns ändå inget utrymme kvar för nostalgi. Det är brant, smalt och väldigt uppspårat. Koncentrationen raderar ut alla ovidkommande tankar. Mjölksyra svider. Musklerna stelnar. Det har blivit dags för after ski.
Nere i byn träffas skandinaver och finnar på Bar Roma. Ett murrigt ställe med nersuttna fåtöljer och fria tilltugg till ölen. Britterna har sina egna etniska samlingsplatser och är betydligt seriösare på drickat än skidåkningen, enligt byborna. Italienarna bryr sig inte alls om vår after ski. De promenerar längs den bilfria huvudgatan, fönstershoppar och äter bakelser på anrika Caffè della Posta. Så här i januari har den stora päls- och pudelparaden ännu inte kommit i gång. Konsten att framstå som förmögen och inflytelserik har utvecklats till något av ett artisteri på förnäma skidorter som Courmayeur. Här, liksom överallt annars i Italien, är det intrycket som räknas. En lyckad uppvisning väger lika tungt som din reella status och den ska framföras med stil, och en lagom avmätt uppsyn.

Ändå framstår lilla Courmayeur sällan som snobbigt. Byns skidlärare bär inga prestigeuniformer från modehuset Prada som i Cortina d'Ampezzo borta i Dolomiterna och det exklusiva klockmärket Cartier sponsrar inga matcher i hästpolo som i schweiziska Sankt Moritz. Här står grönsakshandlaren granne med Armani och krimskramset i souvenirbutiken följs av en halvdyr antikaffär, ett fånigt galleri med fastighetsmäklare som kränger latinska "country homes", samt en pizzeria med slätstruken matsedel. Folket i gränderna lever helt vanliga liv, även om de emellanåt irriteras av att välbärgade familjer från Milano lämnar hus och lägenheter med igenbommade fönsterluckor. Det ger ju ett sådant trist intryck av den gamla alpbyn.
På senare tid har Milanoborna också ändrat utseende. Norditaliens unga och framgångsrika ser ut som de gör överallt annars inom den europeiska unionen med grova skor, halvlång jacka, fleecetröja. Och de yngre, ännu inte etablerade besökarna klär sig i överdimensionerade byxor och stickad (helst virkad) mössa precis som i Frankrike, Finland eller Österrike. Det är onekligen en doft av veteranbilsrally som sakta sänker sig över den traditionella päls- och pudelparaden. Uppe på skidberget blir förändringen än tydligare. Glittret och glamouren är som bortblåst. Det internationella sportmodets avskalade funktionalism dominerar, men inte totalt. Emellanåt lyfter vi artigt på luvan inför alla de italienare som tjugo år efter skidklädernas inköpsdatum fortfarande rör sig ledigt i ungdomens storlekar. Det som fungerade bra då, duger än. Faktum är att modefixeringen är avsevärt större i svenska Åre.

Courmayeur är en ovanligt genuin och gemytlig elegant, och en relativt stillsam sådan, trots att här finns förhållandevis gott om barer. Atmosfären är välkomnande, ibland lite stökig, men någon motsvarighet till allsångsbrölet på Turbokeller i österrikiska Gerlos eller drängfyllan på Viking Bar i franska Val Thorens hittar du inte. Det finns över huvud taget inga nattklubbar i Courmayeur. Måste du absolut tanka vidare efter midnatt blir det till att ta taxi ett par kilometer mot Mont Blanc-tunnelns mynning.
Före den katastrofala branden för fyra år sedan passerade tusentals lastbilar dagligen. Nu har nya miljö- och säkerhetskrav påtagligt minskat den tunga trafiken. Du lägger sällan märke till den, utan fortsätter att förhäxas av bergets glaciärer i nattens blåvita månsken. Ett spöklikt ljus som får bergsgiganten att likna en tvådimensionell kuliss. Äventyret på självaste Monte Bianco börjar med tre gamla kabinbanor. De byggdes efter kriget och den sista sardinburken har endast plats för åtta personer. Avstigningen sker 3 462 meter över havet och den syrefattiga luften slår direkt. Pulsen stiger, pjäxorna väger bly och kroppen tappar ork. Uppe på Monte Bianco finns inga pister. De flesta söker sig hit för att följa den populära och sagolikt vackra offpistturen till franska Chamonix, via glaciärdalen Vallée Blanche. Ett utförsåk på hela 20 kilometer som tar en halv dag i anspråk och bjuder på en naturupplevelse utan motsvarighet för den breda massan av alpturister. Åkningen är allt annat än avancerad och kräver heller inte tidigare vana av offpist. Det gör däremot vårt alternativ.

Vi börjar med att staka fram till metalltrappan som bultats fast i den stupande bergskanten mot Toulaglaciären. En klart luftig placering med snöbotten obehagligt långt nedanför. Glaciären ligger inklämd mellan två skarpa bergsryggar i sydläge och solen skapar rena bakugnen mellan dessa vita reflexväggar. Dagar med kall och fluffig pudersnö är följaktligen lätträknade och tenderar att återfinnas i arkivet för lokala skidlegender. När vi når glaciären har morgonsolen precis hunnit kläcka dess omfrusna snöyta. Smör på hård skare. Äkta världsmästarföre! Du riktar bara skidspetsarna i fallinjen, tar ordentlig fart och låter underkroppen pendla. Ställ skidorna på kant och de svänger. Lika kraftfullt som enkelt. Det handlar bara om att hålla balans och följa bergsguidens order.
Vår bergsguide heter Stefano Bigio och kallas Stefanino eftersom yrket gått i arv efter fadern. Han åker upprätt, bredbent och ståsäkert som bergsguider brukar göra, och stannar först inför en knepig passage där isen skjuter stora block och tio meter höga torn. Glaciärer är fascinerande miljöer. Man kan likna den vid en trögflytande isflod som oavbrutet pressas neråt av tyngden från ständigt förnyade snö- och islager. Isen kan i princip bli hur gammal som helst och innehåller alltid en varierande mängd sprickor som kan bli upp emot 30 meter djupa. Dessutom bildar smältvattnet lömska brunnar under snötäcket. Ändå åker vi utan vare sig rep eller stegjärn. Det gör givetvis även alla de som väljer lämmeltåget utför populära Vallée Blanche. Båda glaciärerna är förhållandevis riskfria och åkningen sker alltid längs vedertagna leder. Du kan få åtta åkbara varianter utför fyra olika glaciärer på Monte Bianco. Några är mycket krävande och ett åk slutar först nere vid biltunnelns mynning. En smaskig godbit på två tusen fallhöjdsmeter, vilket i sammanhanget är ungefär tio gånger så mycket som i svenska Sälen. På Monte Bianco är det få åkare som orkar fler än tre åk.

"Solen steker oavbrutet och vyerna är milsvida. Vi är ju i Italien. Ett land där alla liftar leder till en servering och alla serveringar har storslagna panoramor."
Skidäventyret slutar nere vid kabinbanans första mellanstation som kallas Pavillon och även har en bra restaurang. Krögaren serverar grappa till kaffet, samt likör gjord på en slags malört som kallas génépi. Solen steker oavbrutet och vyerna är milsvida. Vi är ju i Italien. Ett land där alla liftar leder till en servering och alla serveringar har storslagna panoramor. Lunchen tar längre tid än beräknat, som vanligt. Det finns en njutningslystnad över italiensk skidåkning och turistnäringen besitter en närmast konspiratorisk förmåga att medvetet rikta de mest hänförande skidupplevelser rätt ner i matbordet. Må så vara att det tuktade bergslandskapets alla hyttor och liftar stundtals får ett artificiellt drag över sig. Förförelsen är ändå oundviklig.
Courmayeur är kanske inte Italiens vassaste skidort, ej heller den trendigaste eller mest pittoreska. Bara en gammaldags och småstadsliknande by med ett begränsat liftsystem som dagligen tvingar dig till tröttande promenader, oavsett på vilket hotell du bor. Likväl är detta en ort som sätter tydliga spår i en skidåkares själ. I Courmayeur saknas nämligen gränser för hur långt du kan driva din föreställning.
Artikeln hittar du i RES nr 10 2004