2007-08-23
Skrivet av Peter Loewe
Till Pantelleria tar sig Italiens stressade urbanistas för att slappna av. Öde och karg vid havet, men med ett förförande inland är ön ett perfekt resmål för den som vill leva i lyx utan att synas.
Flygbåten plöjer fram över ett spegelblankt Medelhav. Båten är långt ifrån full trots att det är högsäsong. Att det inte är någon linje som prioriteras märks. Allt ombord är slitet; gardinerna som skymmer den starka solen hänger tunga av fett och luftkonditioneringen har slutat fungera för länge sedan.
Vi är snart så långt söderut man komma i Italien – inte i Europa där Kreta ligger betydligt längre söder – efter Gibraltar ligger ingen annan plats i Europa närmare Afrika än ön Pantelleria. Tunisiens nordkust är inte längre bort än sju mil. Avståndet till Sicilien, där vi ett par timmar tidigare klivit på båten i hamnstaden Trapani, är betydligt längre. Solen faller denna julikväll som en stor gyllene apelsin rakt ner i havet. När Pantelleria till sist syns i föröver är det redan skymning. De vita ljusen från en lång hamnpir blinkar välkomnande. En ö med en omisskännlig vulkankaraktär, bergig och helt täckt med svart lavajord.
Det första intrycket är besvikelse. Hamnen omges av rader med vita moderna hus som stiger uppåt kullarna. Staden heter som ön Pantelleria. Den förefaller förvuxen och anonym. Det skulle kunna vara precis var som helst. I hamnen råder trafikkaos och lapplisorna gör vad de kan för att förbättra den lilla kommunens ekonomi. Att bo här är meningslöst har alla mina vänner förklarat. Vi åker i väg med bil till den närliggande bukten Bue Marino.
Det billiga hotellrummet är precis som ägaren Fortunato Errera utlovat: enkelt men med ett stort kylskåp – för våra egna inköp och inte för att sälja dyr sprit! – och en ordentlig balkong. Redan första kvällen äter vi här öns stora specialitet couscous med fisk. En rätt som bara finns på Pantelleria och på Siciliens sydkust och som vittnar om närheten till Nordafrika. Portionen är riklig och innehåller också massor med grönsaker.
– Hela hemligheten med att lyckas med couscous är att göra en god fiskbuljong, säger Enza Mannino som arbetar på hotellet.
Hon räknar upp ett otal olika fisksorter som inte finns på svenska och lovar att ge oss ett recept dagen därpå. Pantelleria har varit bebodd i tusentals år. Folken har kommit och gått som på de flesta ställen i Syditalien. Fenicierna som var ett stort handelsfolk landsteg ofta på ön. Romarna kallade ön Cossura. Efter otaliga plundringar koloniserades ön av ett berberfolk som slog sig ner som jordbrukare här. Araberna introducerade citrusfrukter och vindruvor på ön. De gav ön namnet Bent-El-Rhià, vilket betyder ”vindens dotter”. Och det inte utan grund. Under vinterhalvåret kan nordanvinden, il maestrale, blåsa i veckor, men även under sommaren kan libeccio från sydväst vara nog så besvärande.
På morgonen ligger havet nedanför hotellet fullständigt lugnt. De nakna lavaklipporna stiger rakt upp ur havet. Ett dopp före frukost är ett måste. Badskor är också ett måste på Pantelleria. Utöver de vassa klipporna kan man trampa på en sjöborre. Dessutom finns det små toppiga musslor på klipporna. Från ett vasst hål mitt på musslan sticker en liten genomskinlig tunga ut som fångar upp mikroorganismer i vatten. Musslan är rena rakbladet som man kan skära sönder foten på redan vid första doppet.
Det står tidigt ganska klart att Pantelleria inte är ett resmål för den som vill ha en bekväm badsemester. Ön saknar sandstränder. Med sina åttiotre kvadratkilometer är den Italiens fjärde största ö. För att kunna se ön ordentligt krävs bil. För fascismen som startade ett kolonialkrig i Afrika hade Pantelleria ett strategiskt läge. Mussolini såg till att bygga ut vägnätet mycket ordentligt på trettiotalet och försåg ön med en flygplats.
Det är också först när vi beger oss i väg inåt landet på slingrande vägar genom ett grönskande jordbrukslandskap som Pantelleria verkligen förför. Otaliga generationer av bönder har med stort arbete terrasserat stora delar av ön och försett den med miltals av lavamurar. Trots en årsnederbörd som är minimal och som kommer nästan uteslutande under vinterhalvåret så grönskar ön. Tomater, meloner, vindruvor och annan frukt mognar i princip utan att aldrig se en droppe regn. De klarar sig tack vare den bördiga lavajorden och de stora temperaturväxlingarna mellan dag och natt som ger jorden fuktighet.
På Pantelleria odlas nästan bara den vita druvan zibibbo, som på arabiska betyder torkad druva. Det är en muskatdruva med hög sockerhalt på vilken man framställer dessertvinet Passito di Pantelleria. Att producera vin på Pantelleria tar lång tid och är ytterst mödosamt. Allt görs för hand. Druvorna beskärs och plockas, men vinarbetarna sätter också upp vindskydd framför druvorna när det blåser. Därför är vinrankorna låga och placeras i en liten grop när de planteras.
– Jag förälskade mig i ön vid ett första besök. Att göra vin här är att utmana naturlagarna, säger Giacomo Rallo, som är ägare till öns största vinproducent Donnafugata.
Han drar lite på svaret när jag frågar hur många flaskor han producerar – femtio tusen, vilket sticker i ögonen på en del eftersom öns passito närmast har hantverksstatus – däremot tillägger Giacomo Rallo att Donnafugata har nio kilometer stenmurar att underhålla på de fyrtiotvå hektar där de odlar vin.
Donnafugatas passito kallad Ben Ryé har en mörk orange färg som förefaller vara en blandning av guld och brons. Vinet är en koncentrerad explosion av smaker i munnen: aprikoser, fikon och till och med choklad. I botten på sötman finns en lätt omisskännlig mineralton som vittnar om öns lavajord.
Kapris är en annan av öns stora produkter. Ett kooperativ bestående av tre hundra medlemmar producerar årligen hundrafemtio ton kapris. En bedrift om man betänker att varje kapris är en liten blomsterknopp som bara väger några få gram.
– Kaprisen saltas och håller sig i flera år. Vinäger används inte. Den tar död på kaprisens egen smak, säger kooperativets pr-ansvarige Rosario Cappadona.
Vi köper med oss ett kilo kapris stora som hasselnötter för 7 euro – ett fynd! Och så fyller vi på med ett par mindre påsar cucunci, som på Europas innebarer har blivit ett populärt cocktailtugg och kallas för kaprisbär. Rosario Cappadona betonar att de egentligen inte har något med kapris att göra. Kapris är en blomsterknopp och inte en frukt och därmed basta, säger han.
På många ställen i landskapet finns stora runda murade stenhus utan tak. Det är inget annat än de muromgärdade trädgårdar – kallas arabisk eller pantesk trädgård – som i dag är unika för Pantelleria. Det var det enda sättet att skydda köksträdgården mot det hårda klimatet med blåst. Inte minst citronträdet var viktigt, inte så mycket i matlagning som för rengöring och desinficering, förklarar Gianni Busetta.
Vem som helst har möjlighet att njuta av hans panteska trädgård som sedan tjugo år tillbaka är öns kanske mest fantastiska matsal. I mitten står ett väldigt apelsinträd. ”Det är minst två hundra år, min mamma som är i dag är åttiofem minns det som jättelikt redan i sin barndom”.
Gianni Busettas restaurang heter La Nicchia och ligger i byn i Scauri. Vi äter två kvällar i denna unika miljö. Grönsaksröran caponata, som är Siciliens svar på Frankrikes ratatouille, är här perfekt och precis lagom sötsur. Som personlig touche väljer La Nicchias att servera den med rostad mandel. Den ugnsbakade svärdfisken är stor som ett halvt elefantöra och nästan helt täckt med öns tomater och kapris. Gianni Busetta slår ett slag för La Nicchias paradrätt konjaksflamberade jätteräkor som serveras med en gelé gjord på zibibbodruva. Vi instämmer och minns smaken ännu, liksom när det gäller hans pasta med husets pesto gjord på kapris, mandel och basilika.
Pantelleria bjuder på ett otal unika naturscenerier, av vilka vi missade hälften. De som ligger under vatten. Sportdykarna har här ett verkligt paradis där koraller, havsanemoner och ovanliga fiskar kommer till sin rätt i det kristallklara vattnet. Bukter som Cala Tramontana och Cala Gadir hör till de populäraste. Den sistnämnda har också varmt termalvatten som bubblar fram på havsbottnen.
Bortom den klippiga stranden vid Khattibugale svänger vi av inåt land. Vägen går upp över en liten bergskam innan den kröker till höger. Helt oväntat blickar vi ner på den cirkelrunda Lago di Venere – Venus sjö. I detta Medelhavslandskap kommer plötsligt en rad av Dan Andersson i minnet: ”Följ mig broder, bortom bergen, med de stilla svala floder, där allt havet somnar långsamt inom bergomkransad bädd”. Precis så är Venus sjö. En overklig plats. Här finns öns enda vita sandstrand som långsamt övergår i en ljust blå ton när vattnet tar vid. Den lokala legenden förtäljer förstås att kärlekens gudinna Venus kom hit för att spegla sig när hon hade stämt möte med vinguden Bacchus. Denne bodde givetvis på Pantelleria med tanke på öns vinproduktion. En lokal version av den romerska mytologin, för det är nog bara på Pantelleria som Venus och Bacchus hade något kuckelimuck för sig.
Sjöns tillflöde består uteslutande av sextiogradigt varmt termalvatten som porlar fram vid sjöns ena kant där sandstranden ersätts av vit dyig lera. Den anses vara bra såväl för hud- som reumatiska problem. En exklusiv beautyfarm som är helt gratis! Framåt eftermiddagen har kvinnor och män som inspirerats av Venus fåfänga växt till en ordentligt stor grupp som kletar in hela kroppen med gråvit lera och låter den torka innan de slutligen badar.
Ett bad är mycket avslappnande, fast inte helt behagligt trots att vattnet är ljummet. På ena sidan blir sjön, som givetvis är en gammal vulkankrater, oväntat djup. Den dyiga bottnen och det grumliga vattnet får fantasin att vakna. Om någon sjö jag sett har ett havsmonster sovande på botten så är det denna – snarare än Loch Ness.
Vid Sataria finns en behagligare havsgrotta med termalvatten i två varma bassänger med en intilliggande bassäng med salt havsvatten. Det är som ett perfekt naturligt kneippbad, där man går från varmt till ljummet och kallt och sedan tillbaka. Tidigt om morgonen är vi ensamma (svårt att parkera bilen dagtid på en minimal parkering). På en stenbänk inne i grottan ligger två nerbrunna stearinljus, som ett minne av ett sent romantiskt nattbad. På väggen hänger en mineralvattensflaska till mer än hälften fylld av cigarettfimpar. Inte en enda fimp ligger på marken – ett mirakel för att vara Italien.
Att turista på Pantelleria är som det måste ha varit förr i Italien. Sevärdheterna ligger utspridda i landskapet. Du behöver inte ta hänsyn till öppettider eller tänka på inträdesbiljetter. Ingen övervakar dig, kommer och skriker att här får du inte klättra eller detta får du inte fotografera. Du är ensam med en vild och fortfarande orörd natur. Vi stannar till och tittar på den största av öns stora stengravar skapade av ett förhistoriskt folk om vilket vi vet mycket lite. Gravarna som är rundformade kallas sesi och går att gå in i. Det står ingenting om rasrisk eller att det skulle vara förbjudet. ”Varför skulle graven rasa just nu efter fyra tusen år”, tänker vi och klämmer oss in. En mycket smal gång leder in ett totalt mörker. Utan ficklampa är detta ett fullständigt meningslöst äventyr.
Pantelleria har sedan ett par decennier blivit ett trendigt resmål. Merparten av besökarna är italienare. En del kommer för att leva ett tillbakadraget lyxliv utan att synas. Det är ljusår från Capris och Sardiniens alla lyxjakter och stora segelbåtar. På vägarna syns inga glänsande sportbilar – det är helt enkelt för besvärligt att köra bilen ända ner till Trapani på Sicilien och där ta bilfärjan – däremot ser man en hel del monster till suv:ar med tonade rutor som kör livsfarligt fort.
En kväll bjuder Donnafugata på jazz- och sambakonsert när de inviger sin nya vingård i byn Khamma. Två hundra hedersgäster har slagit sig ner på sidenkuddar på gården under en stjärnbeströdd himmel. Plötsligt är vi mitt upp i Tusen och en natt och inte i Italien. Jag lyssnar på minglet kring vinglasen. Över hälften av gästerna talar med utpräglad Milanoaccent. Pantelleria är de stressade storstadsråttornas paradis!
Den milanesiske arkitekten Gabriella Giuntoli är inte precis nykommen, utan har varit på Pantelleria sedan 1966.
– Under mitt liv har jag sett hur många av Italiens genuina landskap har förstörts. Pantelleria viskade till mig redan första gången jag kom hit: ”försvara mig”. Det är vad jag har ägnat mig åt: att rädda detta landskap.
På Pantelleria finns inga nybyggda mastodontvillor i armerad betong med gigantiska panoramafönster. Husen på Pantelleria kallas dammusi och är i regel byggda av svart lavasten och försedda med ett vitt lätt kupat tak som tar vara på den lilla mängd regnvatten som kommer. Gabriella Giuntoli betonar hur idealiskt dessa stenhus är. På sommaren håller de tjocka murarna huset svalt, på vintern hindrar de länge kylan från att komma in.
Som arkitekt har Gabriella Giuntoli ägnat sig åt att bygga om ett otal dammusi till små exklusiva semesterbyar eller lyxiga privatresidens. Ett praktexempel är Giorgio Armanis hus ovanför den vackra bukten Cala Gadir. Fyra, fem dammusi har byggts samman till en villa och förenas av en stor pool med hundraåttio graders havsutsikt. Villan är försedd med sjuttio stora palmer. ”Jag lät frakta hit dem från Palermo. Jag är så gammal att jag inte hade hunnit se nya palmer växa upp”, anförtrodde Armani mig i en intervju för ett par år sedan.
Armani är i gott sällskap på Pantelleria. Fotografen Fabrizio Ferri, som gjort otaliga böcker om ön, har en stor praktfull villa i Monasterodalen, där han också skapat en liten avskild semesterby som numera bara får heta ”private villa resort”. De franska vinerna räckte till sist inte till för Gerard Depardieu som sedan några år tillbaka också har köpt sig en dammuso med tillhörande tio hektar vinodling. Här bor han en del av sommaren tillsammans med skådespelerskan Carole Bouquet.
Sista kvällen äter vi på La Vela (”seglet”), en restaurang vid havet bortom Scauri hamn, där vägen tar slut och lavaklipporna tar vid. Det förefaller opretentiöst med rustika träbord utan duk och små kulörta lyktor som skapar en mysig atmosfär. På inrådan provar vi öns torra vita vin Yrnm (fenciernas urgamla namn på Pantelleria). Zibbiodruvans lätt söta doft finns kvar, men i övrigt har vinhuset Micelis duktiga oenologer dämpat allt socker. Kvar finns ett torrt vin med påtaglig mineralton och minimal sötma i den långa eftersmaken.
Servicen är oklanderlig. Tonen varierar: jag får mig tilldelat en artighetsfras som ”ja men naturligtvis min herre”, medan stamgästerna intill får ett ”hej, jag tror att du kan sitta där”. Den färska fisktallriken som kyparen kommer in med till bordet är imponerande med havsbrax ”orata”, tandbrax ”dentice” och ett slags havsruda ”sarago”. Överst på fatet tronar en jättelik levande languster som vickar på benen och kisar på oss med sina svarta små ögon.
Gästerna fyller snabbt på. Damerna verkar alla komma från en och samma modevisning. Den ena svarta minimalistiska klänningen följs av den andra. Alla utan handväska, men någon med en ljus sidensjal på armen och flera iförda svarta högklackade skor. Medan vi äter husets pasta och underbara rullader på svärdfisk med kapris och ost i ser jag hur den ena röda Medelhavshummern efter den andra bärs in till gästerna omkring oss (8 euro hektot! – då kan det vara bra att veta att restaurangen inte tar kort).
Det framstår ganska snart att La Vela inte är en vanlig hamnkrog i Syditalien, lika lite som Pantelleria är en vanlig ö. Lyxen här syns inte, tvärtom sätter såväl gäster som restaurang- och hotellägare en ära i att försöka dölja den så mycket de kan. Nästan inga hotell eller restauranger har skyltar. Som om vi fortfarande vore på en ö befolkad av fattiga sicilianska bönder som låter oss bo i deras kyffiga och opraktiska stenhus.
På natten tilltar libecciovinden. Pantelleria gör till sist skäl för namnet ”vindens dotter”. Jag hör hur bränningarna dånar mot lavaklipporna nedanför vårt hotell. Det är långt ifrån storm, men vågorna går höga påföljande morgon.
– Flygbåten är inställd. Det har kaptenen bestämt, säger flickan på Ustica Lines och rycker på axlarna som det vore den mest naturliga sak i världen.
Den stora båten har inte heller kunnat angöra Pantellerias hamn under natten, men kommer kanske att gå senare från öns andra hamn Scauri. Vi chansar på flygplatsen och får en biljett till Trapani för det regionalpolitiskt subventionerade priset 40 euro – flyget till Palermo var förstås fullt. Det lilla propellerplanet lyfter i tid.
Det sista vi ser av Pantelleria är Venus sjö, som i morgonsolen glänser som en akvamarin innefattad av svart lavasten.
Visa/dölj kommentarer