2007-08-23
Skrivet av Fredrik Borneskans
Vi reser mer än någonsin. Men det beror inte enbart på en önskan att se världen. Det är större än så. Västvärldens människor lever numera i en centrifugal kultur.
”Jag reser alltså är jag.” Kanske hade Descartes formulerat sig så om han hade levt i dag. Längtan efter att få röra på sig är starkare än någonsin. Den blir inte direkt svagare i vinterkyla, snömodd och mörker. Att dyka ner i någon resebroschyr och hitta biljetten till en behagligare tillvaro känns ganska lockande. Thailand, Brasilien, New York. Världen ligger öppen. Vi kan flyga över halva planeten för några tusenlappar.
Men det här är inte hela förklaringen till varför vi reser så mycket mer än vad våra föräldrar gjorde för bara några decennier sedan. Vi tycks ha blivit mer lättrörliga även på andra plan. Få av oss kommer att få en guldklocka efter tjugofem år i samma företag. Och kanske ännu färre kommer att fira silver- eller guldbröllop. Man kan fråga sig vad det här beror på. Den som vill veta måste skrapa hårt med tumnageln mot ytan av vår kultur och se vad som gömmer sig därunder.
Kanske är den moderna människans mest utmärkande drag att hon alltid är på väg. Hon tycks tro på något slags outtalat axiom om att lyckan alltid finns bakom nästa hörn. Där väntar den stora kärleken i hennes liv. Det perfekta jobbet. Det häftigaste resmålet. Så tror hon ända tills hon kommit dit. Väl där tröttnar hon snart och stegar i väg i en annan riktning. I hennes huvud snurrar en kompassnål fritt och hon tycks, utan att ifrågasätta, följa riktningen den pekar ut.
Livet innehåller både krafter som för oss utåt och sådana som för oss inåt. Centrifugala och centripetala krafter talade för övrigt redan den gamle sextonhundratalstänkaren Blaise Pascal om. Så det är inget nytt. Men i dagens samhälle får de centrifugala krafterna ett allt större övertag. Owe Wikström som skrev Ikonen i fickan – om yttre och inre resor nämner i ett kapitel att vi lever i en centrifugalkultur.
Låter man blicken svepa över sin bekantskapskrets är det heller inte svårt att se tecknen på centrifugalkulturens verkningar. Någon är en inbiten singel, ständigt på jakt efter nya dejter, inget förhållande varar mer än någon månad. En annan hoppar mellan jobben, alltid missnöjd, alltid på jakt efter en sysselsättning som kan ge både mening och en hög inkomst. En tredje reser, kommer bara hem för att packa om och arbeta stenhårt för att sedan få dra i väg igen.
Vad det egentligen är som slungar oss utåt är inte lika uppenbart. Frågar man någon vad de söker eller varför de inte stannar, blir svaret en oförstående blick. Omedvetenheten är ibland påtaglig. På sätt och vis är det inte märkligt alls. För samma saker som för oss utåt är fenomen som har en förmåga att distrahera och minska förmågan till självinsikt. I informationssamhällets tid bombarderas vi av tv-program, nyheter och reklam. Vår vila och återhämtning störs hela tiden av information som kräver att vi tar ställning. Vad tycker du om den senaste debatten? Vad vill du ha för el-leverantör? Vill du inte köpa den här resan till solen och de milslånga stränderna? Vi lever i valfrihetens tyranniska grepp. Ständigt måste vi välja bland oräkneliga alternativ. Och mitt i alltihop ringer mobilen, när som helst och var som helst. När vi äter middag med tända ljus. När vi kastat loss med segelbåten en lördagsmorgon.
De centripetala krafterna å andra sidan kräver lugn, sinnesro och harmoni – bara så kan du gå inåt för att möta dig själv och upptäcka vem du är. Det som krävs för den inre resan är med andra ord just det som blir allt svårare att få tid till och utrymme för i vår snabbt snurrande tidsålder. Vi dras ständigt upp ur de inre krafternas försök att få oss att ibland sjunka mot djupet av vår person. Att dra vidare känns därför ofta lättare än att stanna och konfrontera sig själv, oavsett om det är när det börjar kännas tråkigt i hemstaden, på jobbet eller i relationen.
Redan i slutet av artonhundratalet utropade Friedrich Nietzsche Guds död. Men riktigt så snabbt lät sig inte Gud läggas i kistan. Hela nittonhundratalet har varit en avkristnande process. I dag kan vi se följderna: någon andlig dimension av livet finns inte. Knappast några högre ideal heller. Allt som existerar är en tävling om materiella ägodelar. Den blir allt hårdare och får allt diffusare regler. Ändå anmäler fler och fler sitt intresse för att vara med. Alain de Botton som skrivit boken Statusstress menar att alltihop bottnar i en saknad efter den kravlösa kärlek vi fick som barn, men som sedan kommit att kopplas till prestation. I skolan krävde våra föräldrar att vi fick bra betyg för att de skulle vara nöjda med oss. I arbetslivet måste vi göra vårt bästa för att sedan förhoppningsvis kunna få uppskattning. Vi är alltså besvikna barn som rusar efter pengar och makt för att få njuta omvärldens kärlek. Tyvärr kommer den ytterst sällan. Avundsjuka och missunnsamhet är betydligt vanligare.
Överhuvudtaget är det de yttre upplevelserna som efterfrågas mest. Äventyr, sex och adrenalinkickar i form av bergsklättring eller offpiståkning på någon glaciär. Känslan firar hela tiden nya högljudda segrar över det inre livets mer lågmälda njutningar. Men den absolut tydligaste effekten av centrifugalkulturen är vårt ihärdiga resande. Just resan är den mest konkreta bilden för hur vi slungas utåt. Från vårt hem. Ut i världen. Det behöver inte vara negativt alls. Men riskerna blir större när vår identitet börjar lösas upp. Som människor i ett arbetsliv som skriker efter flexibilitet och anpassningsförmåga är det svårt att någon gång bli en färdig person. Hela tiden måste vi ompröva oss, söka ny kunskap, byta yrkesidentitet. Världen runt oss förändras allt snabbare. Den som inte vet vem hon är kan bli ett viljelöst frö för vinden. Utan ett ankare av en stark identitet far vi lätt i väg åt det håll det blåser.
Den som inte funnit sig själv får svårt att bli lycklig enbart av sitt resande. Åtminstone om hon nöjer sig med den yttre resan, den som bara innebär att byta miljö. Från bekanta hemmakvarter till dunkande diskotek och heta stränder med gastande glassförsäljare och söndersolade tonårstjejer. Den yttre resan är ibland en flykt. ”Det ska bli så himla skönt att komma bort”, brukar vara en vanlig fras som föregår den. Väl på plats uppstår problem med att slappna av. Det är svårt att snabbt gå ner i varv. I en centrifugalkultur är vi inte vana vid att få tid till det. Har vi riktig otur får vi hemlängtan. Den yttre resan behöver inte alls ha någon charterort som mål. Den kan lika gärna göras av backpackern som nått en bit över trettiostrecket. Så länge hon reser kan hon känna sig ung. Slippa skaffa familj eller ett jobb som är något mer än medlet för nästa resa.
”Jakten på det ultimata livet” blir lätt meningslös om vi inte frågar oss vad vi söker. Hur ser ett perfekt liv egentligen ut för just mig? För att kunna svara krävs att vi först tar oss tid, tålamod och energi för att söka reda på det. Inget hindrar att det blir på just en resa som vi börjar ana vad det är. Någon given gräns mellan den yttre och inre resan finns förstås inte. Många resenärer har lärt sig mycket av sitt resande. Att resa kan vara ett sätt att få nya intryck. Att få överblick över sitt liv. Att få distans. Att ompröva något vi kanske tagit för givet.
Även om det är centrifugalkulturen som sänt oss ut på en tripp runt planeten kan resan också få centripetala effekter. Eftertanken och insikten kommer ofta när vi är långt hemifrån. Sedan kan den ha väckts av en t-shirt med trycket ”Cyprus” eller av en tandlös spådam på en marknad i Nigeria. Det spelar liksom ingen roll.
Att resa kan öppna sinnena. Så länge vi inte reser med skygglappar kan vi lära oss mycket genom att möta människor från andra kulturer. Inte minst kan de ge perspektiv på oss själva och hur vi lever. Genom mötet med andra lär vi oss vilka vi är. Att söka det främmande och att vilja komma bort är också många gånger en förklädd lust att komma hem, att hitta sig själv.
För att göra resandet till något konstruktivt krävs att vi hittar balans mellan de centrifugala och centripetala krafterna. Det är också så vi kan hitta balans i tillvaron som helhet. En fullkomligt perfekt beach i klass med Alex Garlands kommer vi aldrig att upptäcka förrän vi vågat gå in i oss själva och stå öga mot öga med den vi är. Det är först när vi vet vad vi reser för att finna, och vad som saknas oss här hemma, som den fulländade resan kan göras. Resandet är en effekt av centrifugalkulturen men det är också en möjlighet att hantera den.
Visa/dölj kommentarer