2008-06-30
Skrivet av Ulla Britta Ramklint
En bedagad skönhet, besjungen av Evert Taube och besökt av storheter som Churchill, Nobel, Napoleon och turister med tuberkulos. Ulla Britta Ramklint rapporterar från blommornas badort San Remo.
Vägen heter Via Aurelia, efter kejsar Marcus Aurelius, som lät bygga den mellan Rom och Nice. Vägen som kungligheterna tog, aristokraterna, industribaronerna, och packet i deras spår. Men framför allt tog genierna den här vägen, de bleka främlingarna som snart skulle uppstiga ur det gröna vattnet med skapelsens alger på den vita magen. På den här sladdriga snörstumpen till kuststräcka skulle de befruktas.
Allt skulle hända, praktiskt taget, intill vägen som Grace Kelly körde av, den där gången när ingen avtagsväg fanns. Vägen är som en juveltjuv på Rivierans stora hotell brukade ta när det var bråttom därifrån. Jag kände honom visst en gång, men bara ytligt. De stora drinkarna kom också, den här vägen, fast den var farlig att köra. Ernest Hemingway, Scott Fitzgerald, Dorothy Parker, Cole Porter. Winston Churchill. Aldrig har så lite kust försvunnit i så mycket spritångor. Eller hur han sa det.
Utan några ceremonier alls passerar vägen från fransk mark till italiensk – utan just mycket mer än en skiftning i uttalet: Côte d’Azur blir Costa Azzurra. Den lilla kyrkan ligger som en tappad tändsticksask alldeles intill vägen, på klippan som sluttar ner mot havet. En låg mur visar att här kan man gå ner – eller sätta sig och vila. Blommor i rött, gult och rosa mönstrar både mur och stig. Nära kyrkdörren skjuter en agavekaktus i väg sin spetsiga blomma, som ett heligt svärd höjt mot skyn. Det betyder att agaven är nära döden, för när blomman vissnar dör hela plantan. Det verkar logiskt.
Kyrkan är tillägnad en karl som kom hit hela vägen från Palestina på femhundratalet för att sprida kunskap om Jesus från Nazareth. Fast namnet Ampélio skulle nog knappast ha överlevt om han inte kommit hit med rockfickorna fulla med palmfrön, som blev till den här kustens första palmer. Hade aldrig tänkte mig att så höga palmer kommer från små frön.
Kyrkan Sant’ Ampélio fick han i avskedspresent när han dog här, intill vägen. Han ligger begravd i kryptan. Älskande par brukar komma hit och kyssas, lutade mot kyrkväggen, ibland just medan andra svär varandra evig trohet innanför den. Duvorna pickar i den trasiga, blommiga asfalten. En är vit, med smäckert format huvud, dunigt rundat bröst, och stjärt som en utslagen solfjäder. Jag kallar honom den helige Ande.
Vi kom uppifrån bergen. Från byn Dolceacqua, som betyder sötvatten, fast den mest är känd för sitt söta vin – som en ung Napoleon gillade när han med sin här var på väg över kullarna för att erövra Italien. Vilket äventyr hans liv var ändå.
Den undersköna bron från trettonhundratalet slog sin enda båge över en forsande flod, som passande nog hette Nervia. I bakgrunden, spöket av en borg. I hundratals år har den tjänat som den fina feodalfamiljen Dorias högsäte. Herrana Dorias sociala ställning var av den digniteten att de hade förstanattsrätt – jus primae noctis på tjusigt latin, så låter det alltid lite heligare. Rätten bestod i att slottsherren fick tillbringa bröllopsnatten med byns unga brudar. Ibland var det våldtäkt, ibland inte. Åtminstone en brud tog livet av sig, medan herr Doria ännu sov. Hon hette Lucrezia och lär gå igen där upp, i det slott som man nu kan se himlen rakt igenom.
De här bergsbyarna är visuella konfektbitar, serverade med knalleffekterna hos en ridåöppning: Apricale heter nästa handmålade kuliss som föreställer en pyramid av små sneda stenhus, sedd på långt avstånd och toppad av ett klocktorn. På nära håll är det som om vi har kommit in på själva scenen – gränderna vindlar; framför slottet med en hängande trädgård är det nog som baletten ska framföras.
I byns utkant, på en lummig bergsplatå, ligger en restaurang som jag genast tilldelar himlens alla stjärnor i betyg. Stuvad vildhare, den där lite bittra smaken som man förgäves letar i sitt ordförråd för att beskriva. Vinet är svalt och friskt. Jordgubbarna i sockrad citronsaft perfekta. Tystnaden är total – när en jublande liten fågel plötsligt får för sig att ge en konsert. Nedanför oss ligger en vid dal, omgiven av mörka berg. Ögonblicket är melankoliskt, för det är dömt att försvinna.
För ungefär hundra år sedan var jag i San Remo. När jag den här gången ser staden från längst ut på piren i gamla hamnen ser den ganska stor ut – men inte ny. Femtio tusen personer bor här – några fler under turistsäsongen, men egentligen inte så värst många fler. San Remo är ingen modern badort. San Remo är inte modern över huvud taget. Men ett fynd för den som letar efter Yesterday.
För det var ett tag sedan. På trettio år, mellan 1876, när järnvägen kom, och 1906, uppfördes här tjugofem mastodontiska lyxhotell och hundranittio något mindre privatpalats – då blygsamt kallade villor – i huvudsak avsedda för utlänningar. De flesta hotellen finns kvar i en eller annan form – ett har blivit stadshus, ett turistkontor, andra är lägenheter för det vackra folket. En handfull Grand Hotel överlever i sin ursprungliga roll, hårt skavda eller invalidiserade. Morgonkaffet kallt, dammtussar växer sig stora och starka i baren, där flygeln för alltid har lagt locket på.
Andra arbetar sig långsamt men säkert fram till dödens portar, fönster utan glas grinar tandlöst ut på vildvuxna öde trädgårdar. Det ger San Remo en förförisk doft av förfall – somliga menar att det är en stank, andra finner däri en utsökt arom. Stan är som en man som föddes rik men överraskades av fattigdom; han lärde sig aldrig att vare sig tigga eller arbeta hårt, och lever bara vidare i sina praktfulla lumpor. Solen är en duktig förgyllare, och palmerna paraderar utmed promenaderna som om varje dag vore fest och karneval!
Casinot är från 1905 och inte nyligen renoverat, men än rasslar rouletten. Sex hundra anställda gör det till stans största arbetsgivare och dess mest penningstarka. Och visst har plantindustrin fått en hårdnande konkurrens från Afrika och Latinamerika – men än är det härifrån som hoppet om en ny vår varje vinter exporteras till folken norrut, och blommor från San Remo bildar jublande bakgrund till både Wiens nyårskonsert och Stockholms nobelfest.
Det var utlänningar som kom hit på artonhundratalet som satte fart på växtligheten. I privata tågsätt, kupéerna fodrade med sammet, anlände aristokraterna med sina storvulna entourage. Kejsarinnan av Ryssland, Alexander II:s gemål Maria Alexandrovna, bjöds till Sanremo vintern 1874. Hennes ressällskap fyllde hela det nybyggda Hotel Nice plus ett par närliggande högreståndsvillor. Och så nöjd var kejsarinnan med sin vistelse att hon vid avresan gav staden alla de palmer som i dag kantar strandpromenaden Corso dell’Imperatrice.
En annan utländsk planterare var den tyske botanisten Ludwig Winter, som slog sig ner här i närheten, i Bordighera. Där etablerade han sig som landskapsarkitekt med handelsträdgård, och hans hjärta klappade speciellt varmt för palmer. Han gjorde allt för att sprida dem, och en storkund, som redan hade köpt några andra trädsorter, kunde till sin förvåning finna att han fick en palm på köpet. Som en slickepinne.
Därför finns knappast en fläck i Sanremo eller Bordighera som har synfältet garanterat fritt från palmer. En del har rötterna i luften, en del har runda utbuktningar på stammen, det finns till och med de som har elefantfötter. Professorn Mario Calvino var visserligen ingen utlänning, men också han kom utifrån. Efter femton års arbete och forskning i Centralamerika och på Kuba återkom han 1924 till hemstaden San Remo med hustru och två söner. Sönerna blev världsberömda, Italo som författare och Floriano som geolog. Men Mario blev upphovsmannen till modern experimentell blomsterodling i San Remo och därmed pappa till dess största industri.
Utmed Marcus Aurelius stolta väg hade tidigt en blyg kommers uppstått. Men det här var den europeiska kontinentens känsliga undersida, och havet här utanför var en häxkittel av pirater och rövarhorder som gjorde strandhugg för att sätta in sina stötar mot trafikanter och bofasta. Så de senare började dra sig upp i bergen, där man till att börja med kunde ta sin tillflykt till grottor, och så småningom byggde försvarsverk.
Bergsbyborna uppfann också ett säreget sätt att hålla anfallarna på avstånd. Man tillverkade primitiva fyrverkeripjäser som sprakade och brann och med dem i händerna sprang man omkring som galningar, så att det på håll såg ut som hoppande lågor. Fienden skulle bringas att tro att byn redan höll på att brännas ner. Det var ett farligt sätt att försvara sitt revir, men på somliga platser kopieras det ännu under årliga fester.
När det romerska riket deklinerade och föll, tog andra över; elaka feodalherrar, ondskefulla hertigar, sedermera också sataniska biskopar. Under en lång tid var en stor del av kustremsan undersåtar till Genua, som i San Remo lämnat efter sig några kanoner med mynningarna riktade mot stan. Efter franska revolutionen blev provinsen Ligurien – det officiella namnet på området – ett tag självständig republik, som sedan kom att inkorporeras med det nya kungariket Italien på 1860-talet.
Att kusten strax därpå skulle få en guldålder berodde egentligen mest på tuberkulosen. Sjukdomen härjade vid den här tiden i stora delar av världen och Medelhavskustens höga klara luft och milda klimat ansågs om inte botande, så åtminstone välgörande. Men det var först när tuberkulosen sattes till känslosam musik av en lokal författare, Giovanni Ruffino, som tbc-turismen tog fart. Han hade tillverkat en oemotståndlig såpopera i romanform, Doktor Antonio, som utgavs på engelska i Edinburgh 1855, och den blev en bestseller utan like.
Den handlar om den sjuka societetsflickan Lucy, som bara har döden att se fram emot om hon stannar i det engelska klimatet. Så i stället reser hon till den italienska blomsterkusten, där hon hos doktorn får alla möjliga sorters hjälp. Alla engelska damer, sjuka som friska, ville få det som Lucy fick, och hitta en Antonio bland rosorna. Om författaren inte riktigt hade förstått vad han ställde till med när han skrev denna första roman, så hade han full koll när han kom med den oundvikliga uppföljaren, San Remo revisited.
Och så började också de andra komma. Det bekräftades igen, att ingen skickligt tillverkad turistreklam kan slå en riktigt bra påhittad och förpackad lögn. Undersökningarna skulle säkert bevis att de flesta svenskar som har varit i Sanremo, reste dit för att leta efter den glade bagarn ”uti San Remo stad” (Evert Taube).
Men nonsenspoeten och reseskildraren Edward Lear gillade stället så bra att han byggde sig ett hus, anlade en trädgård och stannande till sin död 1888. Fast redan då hade han kallat San Remo vad hon i dag verkligen blivit: ”en bedagad skönhet”.
Också Alfred Nobel hade från början kommit hit av hälsoskäl: han led av bronkit och hade ofta svåra förkylningar. De fem sista åren av sitt liv bodde han här åtminstone under vintrarna, eftersom han ofta hade intressen att bevaka i Bofors. Villa Nobel är en av stadens tjusigaste, belägen i en park som sluttar ner mot Medelhavet. Men om det är pampigt till exteriören, så är det inre ganska tomt och ekande. En förvirrad person som inte talar något annat språk än italienska förväntas ha hand om det hela, för det är ett för allmänheten öppet museum, men av gästboken att döma kommer få italienare hit. Inga vykort finns att köpa, ingen bild av Alfred. Alla skyltar är enbart på italienska. Internationalisten Alfred Nobels ande – är det den som den styltiga broschyren kallar ”l’animo creativo nobeliano”? – har svårt ignorerats.
En skylt tar emellertid upp kvinnorna i hans liv. En historia kort och sorglig, Bertha von Suttner, en var oändligt lång och sorglig, Sofie Hess. Bertha älskade honom aldrig. Gifte sig i stället med von Suttner, skrev Ned med vapnen!, tilldelades Nobelstiftelsens fredspris.
Men Sofie, Sofie. Blomsterförsäljerskan från Wien. Han hade kunnat bli hennes Pygmalion/professor Higgins – hon hade kunnat bli hans Eliza. I stället blev hon hans älskarinna. Hon i tjugoårsåldern, han arton år äldre. De reste tillsammans. Han tog henne till Paris, där hon presenterades och installerades magnifikt. Hon var så söt. Hon började kalla sig madame Nobel. Han köpte henne en villa i tidens finaste sommarstad, Bad Ischl.
Slutligen skildes de. Men det blev bara inledningen till en otroligt utdragen sista akt. Deras tröttsamma korrespondens San Remo–Wien–San Remo finns utskriven på svenska. Hon skriver: ”Skicka pengar.” Han skickar pengar. Hon skriver: ”Jag behöver mer pengar.” Han förbannar henne, men skriver ännu en check. Hon: ”Tack, snälla, gudomliga Alfred. Men – skicka mer pengar.”
"Jag önskar ägna mitt yrke och all min tid åt vetenskapen, och betrakta kvinnorna i allmänhet, unga som gamla, som en olägenhet. Detta har jag sagt Dig de senaste sju åren, utan att Du bemödat Dig om att förstå.”
När han den 10 december 1896 avlider i San Remo hade han slösat sexton år och oräknade summor pengar på ett förhållande med en kvinna som med hans egna ord ”inte hade någon hjärna alls”. Intressant – hur handlingssättet hos ett geni förhåller sig till hans omdöme.
Ett ställe som San Remo är fullt av hus som är fulla med historier, och historia.
Vid foten av en stor trädgård i en brant backe ligger ett litet palats – alltihop ritat av Ludwig Winter. Den förste ägaren var en fin engelsk lord som också var buddist, och han kallade platsen Devanchan, som på hindi lär betyda något i stil med paradisets förgård. I april 1920 hölls här en märkvärdig fredskonferens. Dess yttersta syfte var att klargöra de frågor som lämnats öppna efter första världskriget och konferensen i Paris 1919.
Senare delen av kriget hade i Mellanöstern kännetecknats av alltför många avtal, mer eller mindre hemliga. Enkelt uttryckt hade araberna getts den uppfattningen att de, med västmakternas stöd, skulle kunna ta de första stegen mot självständighet. Detta hade också varit den amerikanske presidenten Wilsons budskap i Versailles. Men ännu hade man undvikit klara besked.
I San Remo sveks alla förhoppningar. Det sönderslagna osmanska imperiet delades upp i brittiska, franska och italienska mandat, med infödda som rent symboliska statsöverhuvuden. Irak, till exempel, blev inte självständigt förrän 1932.
På det officiella fotografiet från konferensen står Storbritanniens, Frankrikes och Italiens premiärministrar – chefsdelegater – som tre små nickedockor framför kameran. Lika runda, lika korta, lika gamla. Och ingen av dem har någonsin varit i Mellanöstern. Säkerligen inte ens pratat med en arab. Det hade tagit dem, och resten av delegaterna och lobbyisterna – hela stan var full av sådana – bara åtta dagar att omintetgöra åratal av arbete på plats i Mellanöstern för att åstadkomma samarbete mellan öst och väst. Men aldrig mötas de två. Medan citronerna mognade och mimosorna doftade i paradisets förgård bröts alla löften, dog allt hopp. En vecka om våren, i San Remo.
Visa/dölj kommentarer