2010-02-18
Skrivet av Johanna Swanberg
Johanna Swanberg har reser till Japan och irrar runt i Tokyo bland porslinskatter, storstadssurrealism, fashionpunk, tunnelbanestationer, lyx, mobildekorationer, flagshipstores, rullbandssushi och Sophia Coppola-vibbar. Och känner att även lösningen på universums övriga gåtor borde finnas inom räckhåll i det japanska huvudstaden.
Överallt det barnsliga tilltalet. Snabbmatsförsäljare marknadsför korvar dekorerade med hundansikten (hot dogs – get it?). Överallt symbolik och skrock. Porslinskatter vinkar med höjd vänster- eller högertass beroende på om de önskar välgång eller pengar, trafikskyltar är dekorerade med små lyckobringande glada grodor. Shoppingcentret Roppongi Hills profileras med hjälp av naivistiska figurer av konstnären Takashi Murakami.
Han som i västvärlden mest är känd för att på uppdrag av Marc Jacobs ha lajat med Louis Vuittons gamla mönstertraditioner. Tokyo är storstaden där Hello Kitty inte är ett kitschigt undantag i butikerna, utan en allomfattande känsla. Samtidigt, stan må vara gullifierad, men den är verkligen inte gullig. Det finns inget oskyldigt över Tokyo. Från de pedofilmangaläsande farbröderna på tunnelbanan till hotellrums-tv:ns pixlade porrfilmer. På gatan kör landets högerextremistiska parti förbi i svarta vans, vrålar ut sina budskap ur högtalare på taket, hållna bakom ryggen av poliskår och regering. Och det är just kombinationen som är attraktionen.
Dragkampen mellan stjärnögdhet och skitiga bakgator. Extrem ordning och rigida regler samsas med totalt kaos, gamla konventioner möter futurism. Tokyos mode är bland det snabbast växlande i världen. Fler uppvisningar i stilextremism finns nog inte någonstans. New York och London har inte ens flyttat hemifrån i jämförelse med Tokyos utblommande exhibitionister. Här finns kvinnor i komplett Lilla huset på prärien-style, helt oironiska med sina parasoll och knytkängor. Här finns dockgotharna, som varje söndag samlas för att visa upp sig i Harajuku. Här finns rockabillysammankomsterna, kimonotraditionalisterna, punknostalgikerna. Men de första intrycken av Tokyo har att göra med jetlag. ”Den ensamma stämningen vid flygbussen” och ”passpoliserna påminner om Sofia Coppola” har jag skrivit i min anteckningsbok. Hotellrummet svajar och gatan möter en i steget.
Men där man vänjer sig vid andra städer finns känslan av surrealism kvar även när man varit i Tokyo några dagar. Det är som New York – en stad som inte gör en besviken. Den är Bladerunner och Lost in translation, McDonalds med teriyakisås, tempel och sagolajv. Den är som man trodde, men även något annat. Så fort man vant sig vid något händer något nytt. Fast till skillnad från New York, där man som svensk klarar skapligt att kommunicera, går det inte att delta i Tokyo om man inte kan japanska. Det finns ingen att prata med. Man förstår inte skyltarna, koderna eller menyerna. Inte ens expediter eller servitörer kan engelska. En Tokyoresa är lite av ett liv i bubbla. Men en bubbla som är fullt mottaglig för intryck. Till och med en sällskapssjuk som jag finner det behagligt. Med ipod och guideböcker blir man aldrig helt övergiven. De oändliga tunnelbanesträckningarna blir lätta att erövra när man väl lärt sig systemet. Folk är inte ovänliga, men lämnar en i fred.
I Shibuya ligger världens snyggaste gatukorsning. Stor som en fotbollsplan. Var tredje minut blir det grönt ljus vid övergångsställena, och då forsar människorna fram likt vattenmassor. På Starbucks övervåning kan man sitta och bli hypnotiserad av synen, och troligtvis gjorde folk det även innan Lost in translation kom 2003. Men nu går det inte att sitta här utan att känna det som om man följer Hollywooddirektiv. Jag kollar mig omkring efter fler västerlänningar som gör som jag, men den enda jag ser sitter och trycker vid ett bord längs väggen. Snett över gatan ligger gallerian 109. Här finns vad som känns som femtio våningar med småbutiker, speciellt riktade till Tokyos trendiga tonårsbrudar. Har aldrig känt mig så gammal. Som om jag är en gubbe som läst i guideböcker om Tokyos ungdomskultur, och ger mig in i den hetaste smeten för att uppleva den på riktigt. Och jag är ju allt det där, utom gubbe. Techno ur alla affärer, kvaliteter som håller för en kväll, fashionpunk och t-shirtar med engelska språkförbistringar.
Butikernas anställda ger en crash course i vad som ska komma att bli det ord jag hör oftast under min tid i Tokyo. Nasala välkomstfrasen ”Irasshaimase”. Varje butiksexpedit säger det minst en gång till varje besökare, men gärna två eller tre gånger. Uttalet varierar lite, ibland hörs det andra a:et tydligast, ibland är det avslutande e:et längre. ”Irasshaimase”. Språk man inte kan blir ljud. Ljud kan krypa in under skinnet och börja skava. ”Irasshaimase”. Några kvarter bort ligger 109:s motpol, Clas Ohlson-aktiga varuhuset Tokyo Hands. Här får jag trängas med de andra gubbarna, men fastnar längst på stora avdelningar för partyattiraljer, köksprylar och mobildekorationer.
Irrfärden går vidare. Adressystemet med sifferkombinationer i stället för gatunamn och nummer har jag ännu inte lärt mig bemästra. Parco, likt 109 en galleria med småbutiker, blir ett ställe att återvända till flera gånger. Som en motsvarighet till Fred Segal i Los Angeles, med en blandning av större märken – typ Marni och Miu Miu – och för mig mindre kända japanska. Med viss inriktning på landets frankofiler.
Japanska löner ligger upp till tre gånger högre än i Sverige, men här tar man inte några fem veckors semester per år. Tar inte chefen ledigt – och det gör han inte, för han är ju omistlig – så tar man inte själv ledigt. Hur skulle det se ut? Alla de pengar man sparar på att inte kunna åka på semester kan man alltså lägga på andra grejer. Visserligen har man en hiskelig hyra att ta hand om, men i övrigt kan man spendera slantarna i lyxmärkenas flaggskeppsbutiker.
Varken i New York eller Los Angeles har jag sett så många äkta LV:s, Balenciagas eller Silverados paradera gatan fram eller nonchalant hänga på en McDonalds-stol. Harajuku är centrum för både Tokyos lyxshopping och gatumode. Stockholms Sofo kan bara fantisera om att få en lika tydlig trendassociation. Det är ingen slump att Gwen Stefani valt att döpa sitt ena klädmärke, Harajuku Lovers, efter stadsdelen. Här finns gallerian Laforet – som en väl avvägd blandning mellan Parco och 109 – och ett myller av småbutiker. Varuhuset Kiddyland är för en del anledning nog att åka till Tokyo. Den korrekta benämningen är leksaker, men åh vad fel ordet låter i det här sammanhanget. Kiddyland är lika mycket för vuxna som för barn. Mjukdjur, prylar, prydnader, jox och presenter. Allt från Disney till Sanrio, från klassiker till nyheter. Efter trekvart blir mitt sällskap rastlöst, och då har vi inte ens hunnit genom halva varuhuset. I butiken Loveless, vars definition går förbi ordet trendig, är expediten uppklädd som Marie Antoinette och bjuder på drinkar medan man väntar på att få sina inköp.
Tokyo har praktiskt taget byggts upp från grunden två gånger det senaste århundradet. Den första september 1923 dog sjuttio tusen människor i en stor jordbävning. Trots stadens bevisat utsatta läge byggde man upp den igen och populationen växte obekymrat vidare fram till andra världskriget. De första bomberna regnade ner över Tokyo 1942 och fram till krigsslutet 1945 mer än halverades stadens befolkning. Sedan dess har det inte hänt något som fått stadsplanen att förändras oförutsett. Husen må vara relativt nya, men traditionerna är desto äldre.
Som västerlänning utan djupare kunskap om det japanska samhället och kulturen är det omöjligt att hålla sig från felsteg. Man går in i provrum med skorna på. Man sträcker fram pengarna i stället för att lägga dem på det för ändamålet avsedda fatet. Man överlämnar smakbitar mellan varandras ätpinnar och sojadoppar sushin med riset neråt. Inte undra på att det känns som om japanerna föraktar en i hemlighet, trots deras artiga yttre. I elektronikmeckat Ginza shoppar de flesta turister ipods och tv-spel, men jag fastnar i affärerna som har hyllorna fulla med miniatyrinredningar. Affärer, kök, sminkbord, sushirestauranger. Är precis på väg att köpa en miniatyrsnabbköpshylla, fullproppad med minivaror, när jag inser att förpackningen just innehåller bara hyllan. Alla små burkar och flingpaket måste köpas separat. Det är inte dekorationer, det är en hobby. Min fascination för lilliputvärlden räcker inte riktigt så långt, så jag lämnar minihyllan på hyllan, och ser den direkt plockas upp av en fyrtioårig man som raskt går mot kassan.
Tokyo kan kännas ogreppbart stort, och under en vecka hinner man se ungefär en femtedel av allt det som man kanske borde. Triumfen, därför, när de irrande promenaderna avslöjar att stadsdelarna finns närmare varandra än man tror, är enorm. När Shibuya faller in i Harajuko, och en stekhet sträcka från Harajuko tar oss till Shinjuko.
När det är möjligt att hitta i Tokyo, borde även lösningen på universums övriga gåtor finnas inom räckhåll. Stationen i Shinjuku är världens största, med två miljoner förbipasserande resenärer per dygn. Det är här som bilderna på pendlare som pressas in i tunnelbanevagnarna tas. Vill man se det i verkligheten är det bara att gå hit en vardagsmorgon vid halvåttahugget. Om man nu får plats på plattformen.
I Shinjuku hittar man även den kosmopolitiska blandningen av lyxiga varuhus, välstädade businesskvarter och neonskyltad porrhandel. Isetan är Tokyos Selfridges, och enligt min guide erbjuder de större storlekar än andra affärer. Nja. Som tur är går det ibland att nöja sig med att känna på kläderna, och att köpa storleksbefriade väskor, skor och strumpor.
En kort promenad bort ligger Lost in translation-kända lyxhotellet Park Hyatt. Sofia Coppola har beskrivit känslan i dess New York-bar som att sitta på ett skepp och segla fram över staden, och ja, hon har rätt. I timmarna före kvällsrusningen får man ett bord med bästa utsikten, Frank Sinatra på tyst volym och diskreta servitörer. En vy över dagsljus, skymning, kväll, avlägsna reklamskyltars neonuppvisningar och det där märkliga intrycket av lugn trots kaoset på gatunivå. Precis när jazzbandet äntrar den lilla scenen tar man hissarna femtiofyra våningar ner och en taxi till bästa rullbandssushin.
Visa/dölj kommentarer