I Aqaba våras det för öknen

Den jordanska rödahavskusten, mitt i hjärtat av Mellanöstern, är en fridfull oas med kristallklara korallrev, sommar året runt och en rent bibliskt vacker öken alldeles runt knuten. Möt staden Aqaba som bara är vaken om natten, bukten med dumlyxiga Dubaidrömmar och öknen där beduinerna dricker sig kåta på kamelmjölk. 

Aqaba är en djupt splittrad upplevelse som grundar sig i en oro för framtiden. Den handlar om hur Aqaba, nu när den forna fiskebyn snabbt har förvandlas till ett fullskaligt turistparadis, inte ska förlora sin själ. Sin arabiska själ. Om hur staden – och hela den jordanska rödahavskusten – inte ska sluta som en enda stort resortanläggning full med luftkonditionerade Starbucks, inglasade shoppinggallerior och snabba sportbilar. 

Å ena sidan finns här det hypermodernt västerländska, å den andra det stolta och traditionsrika österländska. Här finns de mest grandiosa av lyxhotell, men också Aqabas mer än lovligt simpla stadskärna. Det är en stadskärna som, med handen på hjärtat, ser ut som om den ritats av en sovjetisk arkitekt med de allra våtaste av betongdrömmar.
En stadskärna som ännu inte vant sig vid den nya turistströmmen, utan som fortfarande beter sig lika småcharmigt och småtaffligt som om den hade en ”Hej, jag är ny på jobbet”-skylt på bröstet. 

Det är, givetvis, djupt fascinerande att strosa omkring i Aqabas stadskärna och se kollisionerna – som tyvärr också har fört med sig en del mindre charmiga saker.
Som att det kan vara svårt att få tag på den enklaste av information. Även på turistkontoret. Som att det, lite varstans inne i Aqaba, står en vit häst och betar skräp vid vägkanten.
Eller som att den offentliga citystranden är så nersmutsad att det, under de hektiska helgerna när barnfamiljer kommer hit från huvudstaden Amman, minner en smula om Ganges.
   

Den allra finaste tiden på dygnet i Aqaba är därför kvällarna – för att inte säga nätterna – när hela staden vaknar upp, när dess mindre smickrande sidor inte syns och när man kan gå vilse i de smala gränderna vid den kvällsöppna frukt- och grönsaksmarknaden. Då strömmar det strömmar arabisk popmusik ur vartenda hus, det doftar gott från så gott som vartenda fönster och så plötsligt händer det att en äldre, tandlös och snudd på övertrevlig vattenpipsrökande man ber en att slå sig ner, för att sedan på sin allra mest flytande engelska berätta om sitt liv på de sju haven.
Det är det här, inbillar jag mig, som menas med själen. Den som till vilket pris som helst inte får gå förlorad.



Den jordanska rödahavskusten har så gott som alltid – eller sedan sex tusen år tillbaka, för att vara exakt – varit synonym med Aqaba. Men nu, en tio minuters taxiresa söder om staden, tittar en helt ny liten kustidyll fram i det dramatiska ökenlandskapet. Den heter Tala Bay och här byggs det just nu fem resorter, hundratals semesterlägenheter, en fritidsbåthamn och ett par designerbutiker och restauranger.


Men det här är ändå bara ett litet frö till vad som komma skall.
Jag träffar här den unge hamnchefen Khalil som, efter att ha bjudit mig på en kopp underbart starkt turkiskt kaffe, visar mig runt i det ännu obebodda området och berättar om de högtflygande planerna.
— Där uppe i öknen, säger han och pekar inåt land, där ska vi snart anlägga Jordaniens första artonhålsbana med tillhörande golfhotell. Det enda jag är lite orolig över är vattnet. Jag menar, jag har ju hört att en golfbana behöver otroliga mängder vatten. Och att då ha den här i öknen … men om dem lyckades med det i Dubai så borde väl vi kunna klara det här, inte sant?
Det är inte heller vem som helst som ska designa den första jordanska artonhålsbanan, utan en av golfhistoriens största legender – sydafrikanen Gary Player.
 — Det kostade flera miljoner bara att knyta honom till projektet, medger Khalil stolt, till synes bara för att stryka under det faktum att allt här i Tala Bay kan köpas för pengar.
   

När jag lite senare frågar honom om deras restauranger och om de kommer att ha som mål att få en eller kanske till och med ett par stjärnor i Guide Michelin, frågar han med ett barns nyfikenhet vad Guide Michelin är. När jag berättar att det är en snofsig guide till världens bästa restauranger skriver han snabbt ner ”Guide Michelin” på en lapp, säger att han ska googla det senare och frågar mig intresserat om jag tror att det skulle kunna gå att köpa in en eller ett par stjärnkockar från Europa.
Visst, Tala Bay är lite som ett bortskämt barn som fått låna sin jätterika pappas kreditkort.
Men det är ändå inte främst för det här kreditkortet, utan kanske snarare för den mästerliga miljön och den sanna miljömedvetenheten, som världens blickar snart kommer att dras till den här lilla jordanska bukten.

Det är nämligen här som den jordanska kustremsans allra finaste sandstränder, och de mest kristallklara och artrika korallreven, viker ut sig som en solfjäder.
— Vartenda steg, vartenda spadtag, utgår ifrån miljön, säger Khalil och det är lätt att se framför sig hur en och annan Maria Wetterstrand spricker upp i ett stort leende.
Jag ber Khalil ge exempel och han nämner att man, när man ska fästa bojar åt fritidsbåtarna i havsbotten, alltid mäter ut den exakta platsen med GPS för att skada så lite korall som möjligt.
Det är lätt att förstå den här varsamheten mot miljön. Khalil, liksom alla andra från den här delen av Jordanien, har med bekymrade ögon sett hur nerskräpningen i Aqaba lett till att korallerna längs med stadens centrala stränder dött ut.
— Det är kanske svårt att tro, men människorna här har ändå blivit mer och mer medvetna om miljön, säger Khalil med hopp i rösten. Och det är främst tack vare turismen. Det är först nu, när det jordanska folket ser hur turisterna ser på miljön, som de fått upp ögonen och till exempel tar med sig sitt skräp från stränderna. Jag är fullständigt övertygad om att Aqaba och hela den här kustremsan kommer att förändras till det bättre ju fler turister som kommer hit. Jag menar, ju mer turism och ju mer pengar som investeras här, desto mer pengar kommer självklart även att gå till att städa upp och snygga upp i Aqaba.

Jag frågar Kalil om han inte är rädd för att den arabiska själen ska gå förlorad om hela den jordanska rödahavskusten förvandlas till ett enda Mellanösterns Mallorca.
— Den arabiska själen sitter här, menar Khalil, och för sin högerhand mot sitt hjärta. Så hur skulle den kunna gå förlorad?
Och så berättar han i nästa andetag, samtidigt som vi strosar fram längs den tjusiga spökstadens snart färdigställda fritidsbåthamn, att själva kärnan i Tala Bay är drömmen om att det arabiska ska möta det västerländska. Inte bara i arkitekturen, säger han, där arabisk tusen och en natt möter spanska solkusten. Utan kanske allra mest på Tala Bays framtida nattklubbar, där det är tänkt att främmande människor — från öst och väst – bokstavligen ska kunna mötas och bli varandras habibis, darlings, älsklingar.



Var du än står vid den jordanska rödahavskustens stränder kan du inåt land skymta ett landskap som ser ut som om Gud hällt kakao över Andalusiens dramatiska toppar och dalar. Det är Wadi Rum-öknen.
Den är rent bibliskt vacker och det är lätt att förstå att den brittiske löjtnanten Thomas Edward Lawrence, mer känd som Lawrence av Arabien, blev djupt förälskad i den under sina strapatser i området i början av nittonhundratalet.
Lawrence, som var född och uppvuxen i Wales, var först och främst här för att tjänstgöra i det brittiska imperiet. Men efter en tid som ”brittisk agent i islams heliga länder” drömde han allt storslagnare drömmar om att en dag ena det arabiska folket, det han älskade, till ett stort och mäktigt Arabien. Det här stannade, som ni vet, bara vid en storslagen dröm.

Men Lawrence lyckades ändå åstadkomma en hel del under sina år med de arabiska gerillakrigarna. Han var med när araberna, 1916, mitt i första världskriget, drev ut turkarna från Aqaba. Han var sedan även med och såväl planerade som utförde sprängdåd mot de turkiska tåg som under de nästföljande åren tuffade fram genom den jordanska öknen.
Men framför allt var det här, bland beduinerna och i det rena och enkla livet i Wadi Rum-öknen, som han fann sig själv, sitt innersta jag.


I dag – en sisådär nittio år efter Lawrences legendariska frammarscher, och fyrtiofem år efter David Leans lika episka som sjufaldigt Oscarsbelönade film om den brittiske löjtnanten – är Wadi Rum ett givet utflyktsmål

Väl i öknen står man inför valet att färdas i en fyrhjulsdriven Isuzu, på en fyrbensdriven kamel eller att uppleva den till fots. Inför valet att stanna över dagen, att övernatta i ett beduinläger eller att tälta under den bara, stjärnklara arabiska himlen.
Själv väljer jag att under en dag följa med chauffören och ökenguiden Abdulkareem i hans bil, att en dag uppleva öknen till fots samt att stanna två nätter i ett beduinläger. Det visar sig vara alldeles strålande val. Mest för att ökenguiden Abdulkareem, till skillnad från den människohatande och obekväma kamelen, visar sig vara en fantastisk beduinisk storyteller. Så snart vi drar ut över de oändliga sandvidderna börjar Abdulkareem – som vill att jag ska kalla honom för ”Schumacher”, ”den tyske Formel 1-föraren, du vet” – att berätta om hur det var att växa upp här i öknen, om beduinernas långa historia samt om kamelen och att det bästa med den är dess mjölk, som ska vara lite av öknens Viagra.
—  Min farfar, som snart fyller hundra år, ligger fortfarande med äldre damer tack vare den här mjölken. Och min fru, hon tar genast fram geväret och siktar på mig om jag inte dricker av den innan vi går till sängs med varandra. Hon vet att om jag dricker kamelmjölk så kan jag ha sex med henne en fem–sex gånger samma natt. Det är helt otroligt. Men den är hemskt svår att få tag på för vanliga människor. Du måste känna en beduin.
  

När solen så till sist, efter en hel dag i den förföriska öknens dramatiska klipplandskap, sakta sänker sig bortom det som kallas för Lawrences dal, är det lika bländande vackert som om tusen violer spelade din favoritsång. Det är som om Gud när som helst skulle kunna sträcka ner sin hand. Och så kommer den, handen. Men den visar sig tillhöra Abdulkareem – förlåt ”Schumacher” – som säger att det är hög tid att åka till ett beduinläger där det ska serveras traditionell beduinmat.
Väl framme vid de spartanska beduintälten visar sig den framdukade, ”traditionella” beduinmaten vara exakt så traditionell som den jordanska rödahavskusten kan vara, när den visar sin allra mesT turistvänliga sida. Vad som serveras? Beduinris, beduinkyckling och beduincoca-cola.


TA SIG DIT

Apollo flyger till Aqaba en gång i veckan från Stockholm, Oslo och Köpenhamn. Den lilla kuststaden, som har sommar året runt, är en alldeles utmärkt höst-, vinter- och vårdestination. Somrarna, däremot, är inte lika behagliga – med temperaturer på omkring fyrtio grader i skuggan.

TURISTINFORMATION – ASEZA

(Aqaba Special Economic Zone Authority) Tourism Division
Al-Hammamat al-Tunisieh Street

aqaba.jo

BOENDE

Den helt nya kustidyllen Tala Bay, med sina fem hotell och sammanlagt över 1 500 rum, hade vid mitt besök ännu inte öppnat sina dörrar. Men när det här publiceras ska Marina Plaza, Radisson SAS och Jaz Tala Bay vara redo för att ta emot sina första gäster.
För mer information: talabay.jo

Mövenpick Resort Hotel
En fullständigt ljuvlig trädgård, tre restauranger, tre pooler och, inte att förglömma, något så ovanligt som en fin strand mitt i city. Det här är – och jag ber så hemskt mycket om ursäkt för ordvitsen – Aqabas just nu glassigaste hotell.
King Hussein Street
+962-3-203 40 20
Dubbelrum från cirka 1 400 kronor
moevenpick-aqaba.com


Aqaba Gulf Hotel
I samma sekund som man checkar in på Aqaba Gulf Hotel vrids klockan tillbaka. Till 1985.  Från de åttiotalistiska rummen via den åttiotalistiska tennisbanan till det åttiotalistiska palminklädda poolområdet är det som att leva mitt i Chevy Chases första Fletchkomedi.
King Hussein Street
+962-3-201 66 36
Dubbelrum från cirka 800 kronor



 

Golden Tulip
Den gyllene tulpanen – som måste ha varit än mer gyllene när den tills för bara härom året hade en pool på taket – är ett enklare om än genomtrevligt budgetalternativ.
Al Sahadeh Street
+962-3-203 19 01
Dubbelrum från cirka 700 kronor
goldentulipaqaba.com

RESTAURANGER

Romero at Royal Yacht Club
Serverar allt ifrån arabiska specialiteter till pizza, pasta, provensalska musslor – och sushi! Det här är stället där de nyrika och inte strikt islamtrogna jordanierna kommer under kvällarna för att mingla, smaka av den långa vinlistan samt luta sig tillbaka och bara njuta av den mästerliga maten och den underbara utsikten över den upplysta yachthamnen.
Royal Yacht Club, King Hussein Street
+962-3-202 24 04
romero-jordan.com

Floka
Har två menyer att välja ifrån. Dels den vanliga som du får i din hand vid bordet. Och dels den lite ovanligare där du själv får gå fram till en eka, full med havets läckerheter, och peka ut vilken fisk, krabba eller hummer du önskar få tillagad av restaurangens kock.
An-Nahda Street
+962-3-203 08 60


Red Sea Grill
Aldrig ler Aqaba så vackert mot dig som från det femstjärniga hotellet Mövenpicks romantiska balkongrestaurang. Havsutsikten och fisken, som är så nyfångad och färsk att den fortfarande är blöt när den serveras, är ingenting annat en ljuv arabisk dröm.
King Hussein Street

Al-Mohandes
Det här lilla anspråkslösa haket ser kanske inte så kul ut från utsidan. Men skenet bedrar och det visar sig vara ett alldeles utmärkt ställe för att provsmaka det arabiska kökets alla distinkta smaker för en spottstyver.
Al-Hammamat al-Tunisieh Street



 

5 TIPS: ATT GÖRA I OMRÅDET
Ta en ökentur
Låt Wadi Rum Desert Services skräddarsy din ökentur –  de tar hand om dig och dina önskemål som vore du kusin med Jordaniens kung Abdullah II.

Snorkla
Missa inte att snorkla vid stränderna söder om Aqaba som, bara en tio minuters taxiresa från centrum, sträcker sig ända ner till den saudiarabiska gränsen.

Åk till Pharaoh’s Island
En pytteliten, stillsam och romantisk ö mitt i Röda havet. Det går att hyra öns elvahundratalsfort för cirka 7 800 kronor per natt. Alla finare hotell inne i Aqaba arrangerar dagsturer till Pharaoh’s Island. Fråga i receptionen.

Försök gå vilse
Det må låta lite tossigt, men det är först när man tappar bort sig själv i den stjärnklara natten bland kvällsöppna fruktmarknader som Aqaba öppnar upp sin arabiska själ som ett ljuvligt ostron.

Res runt
Jordanien är ett förhållandevis litet land. På en vecka hinner du flyta omkring i Döda havet, se det spektakulära naturreservatet Dana och vandra omkring i ett av världens sju nya underverk, den majestätiska klippstaden Petra.