Bequia, Nevis och Tobago. Tre små karibiska öar, olika varandra på många sätt, men med en stor gemensam nämnare: här är livet betydligt mer tillbakalutat än på de stökigare storasystrarna. Nevis - Sweet Nevis, säger nioåriga Vanessa och drar i kjolen till sin skoluniform. Hon berättar stolt om sin älskade lilla ö. Hon ska bli arkitekt när hon blir stor och rita lika fina hus som dem på Nevis, meddelar hon medan hon girigt äter på en solmogen mango. Chanserna är stora att hon lyckas. Nevis är den ö i Karibien som har bäst skolundervisning och en viktig orsak till öns blomstrande ekonomi är just - kunskap. Och husen är precis så där kolonialt vykortsrara att man mycket väl kan tänka sig att bygga dem både här och där. Om andra öar sakta har utplånat sin koloniala historia, har Nevis bevarat den. Flera gamla plantager är i dag omgjorda till hotell, från charmiga Hermitage och Golden Rock Estate via vackra Old Manor till lyxiga Nisbet och Montpelier. 1642 hade Nevis rykte om sig att producera det bästa sockret i Karibien. Smolket i bägaren var förstås att utan slavhandeln hade denna rikedom aldrig varit möjlig. Slaveriet hade införts fem år tidigare och 1675 blev Nevis centrum för slavhandeln. På det lilla, men innehållsrika, museet i Charlestown kan man lära sig att mellan sex tusen och tio tusen slavar varje år kom till Nevis för att säljas vidare till omkringliggande öar. Under överfärden från Afrika dog i genomsnitt tjugotvå procent av fångarna och den verklighet som mötte dem på plantagerna var hård. På museet kan man följa deras liv, från Afrika via slaveriet till friheten 1834. - Jag är stolt över att mina förfäder överlevde slaveriet, säger gamla Debbie, som fortfarande minns hur hennes mormor brukade berätta för henne om den "whipping station" som hade funnits på torget i stan, där spöstraff utdelades till slavar som, enligt plantageägarna, hade misskött sig. - Sugar and slavery - the bitter and the sweet, konstaterar Debbie och fortsätter sin vandring mot marknaden med en korg på armen och ett "Bye, bye, darling" som adjö. Denna vänlighet är påtaglig vart man än kommer på ön. Bara en kort båtresa bort ligger storasyster Saint Kitts, med kasino och lyxhotell. Även om tempot ingalunda är västerländskt ens på Saint Kitts, är det ändå stor skillnad. Kriminaliteten är behagligt låg, kyrkligheten är hög och som ett utslag av omtanken om sin nästa är det till exempel förbjudet att svära offentligt på Nevis! Nu efterlevs väl detta inte alltid till fullo; på kvällarna nere på Pinney's beach, när soldyrkarna har dragit sig tillbaka och barfotafesten i sanden börjar vid Sunshine Bar kan det bli nog så livat. Fast fortfarande samma vänlighet, samma nyfikenhet: "Vad tycker du om vår ö? Visst är den fin? Vill du ha en öl till?" - Whynotvarförinte?, säger vi och snart lär vi alla i baren vår hemsnickrade ramsa: "whynotvarförinte?" Nästa morgon hinner solen stiga högt upp innan det är frukostdags. Vi bor på grymt läckra Old Manor där den gamla plantagens vattenreservoar är omgjord till en cirkelrund pool. Simmar omväxlande höger- och vänstervarv och ser mot Nevis peak, öns över nio hundra meter höga bergstopp. Runt toppen ligger dimman, vissa dagar så tjock att den ser ut som snö. Och det var just det som gav ön dess namn. Columbus kom hit den 11 november 1493 och ankrade utanför öns västkust. Ön fick namnet Saint Martin, men inom femtio år hade den bytt namn till Nieves, från det spanska ordet för snö. Senare blev det Nevis (uttalas Ni:vis). Nevis blev ett populärt stopp för sjöfarare tack vare de heta källorna söder om Charlestown. Ryktet spred sig att vattnet kunde kurera allt från hosta till spetälska. Om inte annat måste det ha varit skönt för sjömännen att få tvätta sig rena i varmt färskvatten efter den saltstänkta Altantfärden. Här grundades redan 1778 Karibiens första hotell, Bath Hotel. I dag är det en ruin, men källorna är fortfarande varma. Intill ligger Horatio Nelson Museum. Nelson kom hit 1785 som kapten för den brittiska flottan och blev förälskad både i ön och i den unga änkan Frances "Fanny" Nisbet. De gifte sig 1787 och höll bröllopsfest på Montpelier Plantation. Så många lyckliga år fick de dock inte innan lämnade Nelson ön. Men Nelson i all ära. Öns store son är Alexander Hamilton. Han föddes här 1755 och blev som vuxen finansminister under president George Washington. Studerar man amerikanska tiodollarsedlar är det Hamilton som pryder dem. Lika stolta, med all rätt, är Nevisborna över sin botaniska trädgård. Blir det trots allt för mycket Gröna rum över det hela kan man alltid retirera till Marthas restaurang mitt i grönskan och njuta av buskar och träd från balkongen, gärna i sällskap av välkryddade lokala fiskkakor. En smaklig morotskaka får avsluta. En kaka lika "sweet" som Nevis. Bequia Skjuter ut en double ender från stranden med hjälp av ett par gamla fiskare som har sett oss från sin vanliga plats under mandelträdet. Båten är tung och rund och lackad i knallrött. Seglet är lindat runt masten, enklare kan det knappast bli. Egentligen ville jag låna en annan båt, en grå med svart botten, men då log männen och visade de få tänder de hade kvar: - Ma'm, you're crazy. De båtarna används bara när det är valfiske och de är lackade just så för att locka till sig valarna. De väderbitna männen förklarar att det inte är ovanligt att valarna vill "kela" med båten i tron att den är en val. Flera duktiga fiskare har omkommit när kärlekskranka valar har blivit för närgångna. Plötsligt känns det tryggt att båten är röd. Seglet är lappat på flera ställen, men låter sig snällt fyllas av vinden och vi kan snart lämna den extremt charmiga lilla staden Port Elizabeth. Bequia är en av få platser på jorden där valfångst fortfarande är tillåten. Enligt den internationella valfångstkommissionen får man fånga maximalt fyra valar per år med traditionella fångstmetoder. Det vill säga harpun. Det är långt ifrån varje år man lyckas landa någon val, men när så sker är det först en lång kamp mellan valen och fiskarna i den lilla båten. Om man lyckas övervinna valen signalerar man i stora conchsnäckor att nu kan festen börja. Snart samlas hela öns befolkning för att hjälpas åt att dra i land valen och för att dela på köttet, precis som det alltid har gått till. Någon conchsignal hör vi inte, men väl en taxi som tutar från Princess Margaret beach. Officiellt heter den Tony Gibbons beach, men efter att den engelska prinsessan hade badat naken här 1958 bytte sandremsan strax namn i folkmun. Vi kastar ankar och simmar in mot taxibilen, så typisk för Bequia: en pickup med bänkar på flaket och en markis som solskydd. Vägarna är så smala och kurviga att hastigheten sällan förstör frisyren. Från bilen vinkar några nyfunna amerikanska vänner. De, liksom många andra, är på rundsegling i Karibien över vintern och har "fastnat" på Bequia. Helt enkelt för att ön och dess invånare så generöst bjuder på sig själva. I dag har de hyrt taxi en hel dag för att se mer av ön; mycket bekvämare än att hyra bil och krångla med att lösa lokalt körkort. Prismässigt går det dessutom på ett ut. Vi gör dem sällskap under en palm och delar på några Hairoun, den lokala ölen som bryggs på storasysterön Saint Vincent. - Som att kyssa sin syster, konstaterar fotografen. Men ölen är kall, sanden vit och palmerna ger skön skugga. Så helt illa är inte läget. För några dagar sedan gjorde vi vårt bästa för att lära oss uppskatta Hairoun. Det var på Saint Vincent och vi hade några timmar över innan färjan till Bequia skulle gå. Från uteserveringen på Ocean Allegro i Villa harbour har man utsikt över den privatägda ön Young Island, där de kändisar som inte frekventerar grannön Mustique brukar häcka. Men nu är Beatles och Bill Gates utkonkurrerade av Johnny Depp och de andra skådisarna i filmen Pirates of the Caribbean. Filmen spelades in i vattnen runt Saint Vincent och Bequia och just på Ocean Allegro samlades hela teamet på kvällarna för att festa loss. Om teamet bara hade velat kunde de ha bjudit in alldeles äkta pirater. Just på Bequia finns nämligen fortfarande en liten befolkningsgrupp som i rakt nerstigande led är ättlingar till de pirater som härjade i Karibien i början på 1700-talet. Det svenska paret Lars och Margit Abrahamsson, som driver Friendship Bay Resort, har visat oss var piraterna håller till. Men den som väntar sig att få se randiga tröjor och svarta ögonlappar blir besviken. Numera lever Bequias pirater ett tillbakadraget liv mitt på ön, långt från både skepp och brott. Lars och Margit kom hit 1990. Tidigare drev Margit Särö Värdshus och Farbror Hjördis i Göteborg. Till Friendship Bay kommer många svenska gäster, inte minst från medie- och musikvärlden. Förra vintern var till exempel Robert Wells här och spelade in en skiva med lokala musiker. Och i februari 2005 kommer Tommy Körberg att gästspela på deras restaurang nere vid havet. Det är dags att lämna vännerna för att segla tillbaka till Port Elizabeth. De ska på vår rekommendation åka upp till Old Hegg Turle Sanctuary, där Brother King driver barnhem för sköldpaddor. Han tar hand om dem när de är små, föder upp dem i stora bassänger och släpper sedan tillbaka dem. Alla utom miss Buzybody, som han har som husdjur och som han brukar vara ute och snorkla med. Vi drar upp båten i skymningen och släntrar längs Belmont walkway för att se var vi ska äta. Frangipani? Gingerbread? Mac's världsberömda pizzeria? Eller ska vi åka över till Friendship, där Lars son Patrik lagade så god mat häromkvällen? Minst en "sundowner" behövs innan vi bestämmer oss. Tobago Tobago är den största av lillasysteröarna, men lugnet och vänligheten finns även här. När killen som plockar ner kokosnötter från grannens skyhöga kokospalm kommer ner från sin vådliga klättring ropar han över staket: - Darling, do you need some coconut water? Självklart! Så länge kokosnöten är grön är innehållet genomskinligt och fullt av nyttigheter. Tre hugg med macheten och kokosvattnet rinner ner i blenderns glasbehållare. Mixar med mango, papaya, guava, bananer och lime och dricker hälsokicken i stället för elvakaffe medan vi planerar morgondagens regnskogsutflykt. De flesta besökarna på Tobago hamnar på den södra delen av ön, runt flygplatsen i Crown Point. Här finns stränder, restauranger, hotell, affärer och uteliv. Ändå är det långt ifrån Mallistrångt någonstans. De riktiga soldyrkarna kommer kanske aldrig längre än till Store Bays lilla trivsamma strand eller till den långsträckta, palmskuggade stranden vid Pigeon Point under semestern på Tobago. Det är synd, för Tobago är så mycket mer. Det räcker egentligen att bara åka in mot stan Scarborough för att inse att Tobago ingalunda är så platt som man förleds att tro så länge man hasar runt på den södra delen. Efter stan börjar stigningen upp mot regnskogen. Vägen blir snabbt både smal och slingrande och hastigheten sjunker. Det doftar mättat från grönskan, bambun rasslar i vinden och nedanför vägen ser man havet i olika blå nyanser. Vare sig man väljer att köra via Karibien- eller Atlantsidan måste man åka över bergskedjan och passera regnskogen för att ta sig runt ön. På resemässan i London i oktober 2003 röstades just regnskogen på Tobago fram som det mest sevärda ekoresmålet i hela världen för tillfället. Så för alla med det minsta lilla Djungel-Jim-blod i ådrorna är en vandring med guide att rekommendera. Övernattar i lilla Charlotteville på norra delen av ön efter vår vandring och sitter en stund i hamnen och "limar" med byns fiskare. Väntar på att Gail ska öppna sin enkla krog. Vill man ha annat än läsk till maten får man gå till baren i grannhuset och köpa iskall öl, Carib eller Stag. Gail serverar pinfärsk wahoo och vi konstaterar att Tobagoborna är dåliga på att marknadsföra sina dolda skatter, speciellt vad gäller gastronomin. Vi gör upp en liten lista över fler hemligheter, värda att dela med sig av: 1.Miss Goldie vid flygplatsen som säljer doubles för cirka tre kronor styck. Tidigt på morgonen öppnar hon bakluckan till sin bil och fäller upp ett rött reklamparasoll. Vid lunch är lagret av nybakade bröd fyllda med mustig kikärtsröra och stark pepparsås slut. Två doubles och man står sig till middag. 2.Ma King's mittemot marknaden i Scarborough. Lokalt så det förslår. Låt er inte avskräckas av den något luggslitna interiören. Här samlas alla goa gubbar för att ta en öl eller för att äta roti, en annan av öns specialiteter. Roti är en lokal variant av tunnbrödrulle, men med mycket mer drag i fyllningen: potatis, kyckling, biff eller get. 3.Ciao café, också i stan, just där gatorna börjar klättra uptown. Italiensk glass av högsta klass och busgod espresso och caffe latte. 4.I ett litet uthus intill restaurangen La Terrazza på Shirvan Road håller Tobagos egen cigarrtillverkare till. En tvättäkta kuban som har rullat cigarrer i hela sitt liv. Även tobaken kommer från Kuba. En perfekt souvenir till vänner som uppskattar en god cigarr. Vi tar med oss vår lista i bilen och konstaterar att även själen behöver näring. På söndagar är Kimme's Museum ovanför Mount Irvine öppet (cirka 12.00-14.00) och man kan titta på konstnärinnan Luise Kimmes stora träskulpturer. De görs ur ett stycke och för att få fram grunddragen använder Luise motorsåg! Även öronen måste få sitt. Musikmässigt finns förstås steelband av olika slag. Men favoriten är ändå Drummers of Tomorrow, ett gäng extremt duktiga trummare som varje lördagskväll vid tiotiden sprider sina afrikanska rytmer på doldisbaren Copra Tray i Bon Accord. Med trumljudet fortfarande i öronen öppnar jag kylskåpet när jag kommer hem och finner en skvätt kokosvatten i en kanna. Jag slukar det och hoppas att kokospojken kommer tillbaka i morgon.