Vilka är årets bästa hotell, stränder, flygbolag eller nattklubbar? För
första gången har RES redaktion och medarbetare plockat fram sina
favoriter i världen inom tio olika kategorier. Läs mer |
Första morgonen i hytten väcks jag av att den rör på sig. När kaptenen – eller vem han nu är – äntligen vaknar vid niotiden, tillkännager han via högtalarsystem att den som dristar att förflytta sig ombord bör göra så på låga klackar, greppa förefintliga ledstänger och undvika öppet däck. Jag beställer en ultralätt frukost och, några timmar senare, lunch i hytten. Min filippinögda kammarjungru som kommer med maten skvallrar att de flesta tycks stanna i sina rum, samt att det seminarium som skulle lära oss hur vi kan få vitare tänder fick ställas in i brist på publik. Gratis champagne på konstauktionen blev också en flopp. Vågorna rapporteras vara mellan tre och tolv meter höga.
När jag vid halv två-tiden smyger mig ut ur min bur för att titta på havet är det dunkelt och vilt under en himmel mörk som kvällen. Färgerna är metalliska: bly, tenn och järn. Våra nittio tusen ton gnisslar lite, och här och där tjuter stormen till i någon springa, som i gammaldags radioteater. Det är fyra dagar kvar till halloween, men spökena rider redan dessa vatten. En del har träben och svart lapp över ena ögat.
Piraterna, har jag läst i en nyutkommen bok, var inte onda. De var fritänkande och frihetsälskande, inbördes demokratiska och hyllade både jämlikhet och broderskap. Om de gick hårt åt elaka kaptener i handelsflottor eller på krigsfartyg – att klippa av dem näsan var populärt – så välkomnade de ofta samma skepps matroser. Som pirater skulle de aldrig mer behöva slita spö, och ville det sig väl och man kom över rikedomar, så delades allting lika. Karibiska havet var ett gott tillhåll för kaperi; ett av de säkraste vattnen, eftersom kolonialmakterna där var dåligt representerade. Så saknade till exempel Bahamas helt lokal regering, varför piraterna började betrakta öarna som sina egna.
Nästa morgon har vädret slagit om. Jag besöker soldäck, däck 11, och börjar genast sakna gårdagens oväder. Om det finns ett solhelvete måste det vara här; en elfte krets i Dantes Inferno. Gammalt människofläsk ligger här uppradat kring poolen och osar härsket av sololja. Varelser som uppspolade på land, berövade all sin vilja att leva vidare och därför skamlöst exponerade i en fuktig hetluft som bara tycks påskynda kropparnas förfall. Över det hela höjer sig, jättelik, King Kong himself. Gorillaskulpturen ter sig gåtfull och en aning chockerande när poolområdet är tomt, men när det som nu är fyllt, blir han plötsligt bara en av kamraterna. Också nästa pool har en övervakare i brons av generösa dimensioner: två och en halv meter naken, svällande kvinna i form av Fernando Boteros Sovande Venus. Så är hela fartyget fyllt med modern konst, till det respektingivande värdet av två och en halv miljon dollar. Från installationer – som kan omfatta golv, tak och väggar – till utsökt grafik och fotografi.
Tupparna gal som om de hade betalt i Key West. Den tredje dagen kommer att bli het. Jag hinner träffa och lära känna tre tuppar på min korta vandring från skyttelbussens ändhållplats och till första museet. Tuppherrarna stannar mitt i gatan för att posera inför kameror, medan deras hönor vimsar runt som de lauror de är. 
Under hela artonhundratalet var Key West inget annat än den sista obetydliga kortan i ösvansen på Förenta staternas kropp. Här fanns ingenting. När ett tullhus skulle byggas måste allt hämtas från fastlandet: järn från Pennsylvania, murare från Massachusetts, och från staten New York 917 000 tegelstenar. Så när det stiliga huset stod klart 1891 fick det lov att tjäna som lite av varje, så dyrt som det hade blivit. Det blev både postkontor och domstol, och som det senare scen för militärhistoriens genom tiderna mest berömda rättsprocess: den som skulle avgöra vilken part som var skyldig till explosionen av krigsfartyget Maine i Havannas hamn. Händelsen blev ju inte bara orsaken till det spansk-amerikanska kriget, utan också till att Spaniens hela stormaktsvälde sköts i sank.
Numera är det ståtliga huset Key Wests museum för konst och historia och som sådant mycket charmerande, lättillgängligt och informativt. Här presenteras Key Wests mest berömda konstnär, naivisten Mario Sánchez, som i målade träsniderier har dokumenterat stadens historia, till exempel cigarrfabriken som sysselsatte tusen arbetare. För att de skulle ha lite trevligare på det enahanda jobbet anställdes läsare, som läste för grupper av arbetare som publik, alltifrån dagens tidning till klassiska romaner. Hemingway är förstås en viktig del av Key Wests historia och profil. Han skrev några av sina sämsta romaner här, och sina bästa noveller. Här på museet finns hans tropikhjälm, hans skrivmaskin, en Underwood Standard, och originalmanus till Döden på eftermiddagen, den mästerliga boken om tjurfäktning.
I slutet av artonhundratalet var Key West den rikaste staden i USA, om man ser till inkomsten per capita. Mycket av välståndet berodde på vrakplundring, för här utanför ligger fruktansvärda korallrev som orsakat mycket förstörelse och död. År 1662 gick två spanska fraktskepp på grund här och sjönk, lastade med skatter på väg till spanska kronan. Tre hundra år senare, 1969, påbörjade Mel Fisher sitt sökande efter dem. 1985 fann han skeppet Nuestra Señora de Atocha; en liten tid efteråt det andra, Santa Margarita. Strax blev han 400 miljoner dollar rikare. För i Florida får man behålla det man hittar – ingen skatt på skatterna.
Mel var hönsfarmare från Indiana och sedermera Kalifornien, han hade också ett tag på femtiotalet ett ganska framgångsrikt jazzband. Att döma av fotografierna på museet var han en snygging när han var tjugoett, men strax före sin död 1998 såg han ut som vilken falskt leende amerikansk begravningsentreprenör som helst. Hans liv gav upphov till många böcker, och förstås hans självbiografi. Filmen grundad på den hette Drömmar av guld (Dreams of gold), med Cliff Robertson och Loretta Swit. Hans museum är en upplevelse. Alla museer har en presentbutik, men den här är annorlunda. Här kan man bara köpa marknadens snyggaste vrakgods, direkt från gravplundrarna. Mels son fortsätter faderns arbete, så det kommer in nya varor hela tiden, för det saknas inte vrak utanför Key West. Och inköpssumman är minsta möjliga.
Det kostade förstås, alla de där första åren. En dollartusing om dagen ibland. Och lite risker innebar det; man kan inte försäkra sig mot de faror som kan lura vid vrakplundring. Priserna i Mels butik rör sig från 300 kronor till närmare 2 miljoner kronor per stycke hittegods.
Det stora som skiljer Stillahavsvärldens öar från Atlantöarna är att de förra oftast bebos av ursprungsinvånare – uppvuxna ur havet så att säga – medan de ursprungliga kariberna var barn till invandrare från Sydamerika. Sedermera utökades den befolkningen med erövrare, pirater, slavar och folk som frivilligt sökt sig till en udda tillvaro, kanske flytt undan familjer, publiken eller lagen. Av Caymanöarnas mer än fyrtiotre tusen invånare, till exempel, invandrade omkring tio tusen från USA. Den dominerande folkgruppen var svarta slavar från Afrika, importerade i första hand för att arbeta på sockerplantagerna.
En enda betydelsefull kultur föddes här, på Centralamerikas kuster och spred sig till öarna: maya. Nästa hamn är ön Cozumel utanför halvön Yucatáns kust, och där kan man nosa på mayakulturens lämningar. Men jag väntar med att gå i land till nästa hamn, Costa Maya på mexikanska fastlandets ostkust. Mayakulturen var i utdöende redan långt innan spanjorerna kom, och tempelruinerna övervuxna av djungelvegetation; men å andra sidan lever den ännu, både som myt och verklighet, mitt ibland mayafolkets efterlevande. För hundra år sedan satt jag på en nattklubb någonstans i Centralamerika. Vi satt på stenar lagda kring en brunn, och klubben var uppbyggd runt sådana brunnar, som kallades cenotes. Mayafolket hade däri offrat sina medmänniskor. På given signal släcktes belysningen, flickorna skrek, så som flickor förväntas göra när deras män lutar dem baklänges över mörka vatten (bara hans skyddande arm mellan dig och döden …). Det var fånigt, så som nattklubbar ofta är fåniga, men å andra sidan är det ju inte allt som man över huvud taget minns efter hundra år.
Hernán Cortez var bara en enkel karl från Extremadura, den fattigaste delen av Spanien, och när han kom hit 1518 begrep han och hans mannar inte bättre än att bränna de mayanska tempel de ännu träffade på. Mer skada gjorde de sjukdomar trupperna förde med sig, och döden i smittkoppor och andra epidemier reducerade Cozumels befolkning från cirka fyrtio tusen till tre hundra år 1570. År 1600 var ön tom på människor.
Det drar ett långt band med kryssningspassagerare längst Yucatáns ostkust, mot en ännu osynlig men väntande fond av mayaruiner. Iförda sina uniformer av baseballkepsar, solglasögon, flipflops, t-shirtar och shorts, och beväpnade med kameror, käppar och kryckor traskar de i land, framför allt i Costa Maya. Mexikos regering beslöt för tre år sedan att öppna upp inlandet för turismen mer effektivt, och i den vevan anlades orten – läs köpcentrumet – och kryssningshamnen Costa Maya; höggs bokstavligt ut ur regnskogsvegetationen. Under 2007 kommer man att kunna räkna in sin femmiljonte turist. Tre–fyra fartyg lägger till per dag, och guiderna som bosatt sig här för att vara nära till hands har jobb sex till sju dagar i veckan. Än så länge bor här bara fyra hundra, och bara en enda väg drar in mot djungeln. Närmaste bensinstation ligger elva mil bort. Och närmaste riktiga, naturligt uppvuxna stad heter Limones och har cirka tolv hundra invånare. 
Ingen hurtig vägskylt hälsar välkommen till Limones. Men vi kryssar upp och ner för dess grusade gator lika samvetsgrant som vore det Paris. Här ligger kyrkan, det där är stadshuset. Ganska snygga och färgglada. Fast polishuset liknar sanningen att säga mest en riskoja. Sjukhuset är fint, med ordet Hospital utanpå. Och där bort slaktaren, och där han som bakar tacos. Det mesta av byggnationen är kvistar och korslagda bräder och lösa tegelstenar; taken är halm eller korrugerade plåtsjok. Veterinären bor här, och tvärs över vägen ligger en liten matmarknad. Fotbollsplanen är märkvärdigt välskött, bland alla dessa provisorier.
Om Limones inte är precis representativt för flertalet mexikanska byar i vildmarken, så är det säkert inte heller helt otypiskt. Det verkar nerfallet från himlen mitt i ett landskap av djungel och savann, rikt på kattdjur och fåglar – panter, puma och ozelot smyger här, papegojor tjattrar och gamar glor. Vad var det som gjorde att de första inbyggarna stannade? Det vet vi inte, men dagens ungar klättrar och har kul i mayatempelruinen i Limones utkant. Framför ruinen, från 220-talet efter Kristus, sitter en kille i vit kostym på en sten och pratar med sin käresta i mobilen. Jag pratar med busschauffören, Pedro. Han säger att han bor i Cancún, ett turistcentrum norrut, och när han och hans unga familj kom dit för trettioåtta år sedan såg Cancún ut ungefär som Limones i dag. Han var med om att bygga det första hotellet på sjuttiotalet. I dag är Cancún en miljonstad, med hotellen ”som ärter i en skida”.
– Nu ska vi hälsa på hos en mayafamilj, säger guiden och jag kvider.
Det här är ett påhitt av turistministeriets folk, och det låter inte bra. Något slags folk-Skansen? Men, väl där; familjen Chocs medfödda, nedärvda, allvarliga charm är helt omöjlig att motstå. Pappa Jesús i vit kostym och hatt, mamma Gloria i färgrikt, och fyraåriga Guadalupe, som har en framtid vid filmen. Lägg namnet på minnet: Guadalupe Choc. Tjugoåriga Emilia och två tonårssöner gör familjen komplett. Man bor som man gjorde i Dalarna en gång, i ett tiotal små stugor – i den här hyddan bakar man, här tvättar man, här sover man och här, den med altaret, talar man med sin Gud. Den förförande tropiska trädgård som omger är anlagd och skött av Jesús och pojkarna. Emilia står i den lilla öppna butiken och säljer allt som Gloria har tillverkat. Gloria kan göra allting. Jag köper en väska.
Kanske låter det här naivt – hon gick på turistfällan, den beresta! – ja, det gjorde hon, och det med ett hjärta som sved lite grann när man måste lämna familjen bakom sig. Men jag var i alla fall kall nog att fråga Jesús om de fått turismens hjälp att anlägga det här, och han skrattade:
– Så här har vi alltid bott! Men så när turistcheferna kom hit en dag och sa att hädanefter skulle vi få betalt för det … om vi lät utlänningarna komma och se …?
Vägen tillbaka är kantad med kvinnor i alla åldrar som säljer ananasfrukter. Inkomsten per capita i Mexiko är 24 kronor om dagen, arbetsdagen är i genomsnitt tio timmar.
Några timmars segling och vi lägger till i en annan värld. Huvudgatorna i George Town på ön Grand Cayman, brittiskt territorium, är kantade med femhundrafemtiofem banker, alla stinna på pengar. Detta är ett av världens största finanscentrum och tvättinrättning för mycket smutsig valuta. Profitörer från drogtrafiken mellan å ena sidan Latinamerika och å andra sidan USA och Europa kan knappast ha undgått att ha fått en vän i viken i George Town.
Spanjorerna upptäckte öarna, hittade inga naturliga tillgångar, drog vidare. Tiderna förändras. I dag har Caymanöarna Karibiens högsta levnadsstandard. Här finns inga tiggare, och inga försäljare av allsköns tjänster och varor förföljer dig på gatan. Utmed Atlanten drar Seven Mile Beach sina exakt fem och en halv miles av snövit riviera för de rika. Rikt på det mesta har George Town också sexton tusen sköldpaddor, som avlas fram på världens största – enda? – sköldpaddsfarm. De säljs mest som livsmedel, mycket proteinrika. Caymanerna däremot, en typ av krokodil, är sedan länge utdöda.
Två superstormar, Michelle år 2001 och Ivan i september 2004, raserade bebyggelse och möblerade om själva naturen på Grand Cayman. Kanske är det därför som George Town har en konstlad utstrålning. Något känns fel. Jag lämnar den samvetslöst, utan att försöka analysera dess själ. Först finns där dock en liten park, med en damm. Kanske kan den vederkvicka, denna eftermiddag med igenmulen himmel och luft som är tung att andas. Jag hittar en bänk i skuggan.
En gammal man i ljus kostym, kanske var den en gång bländvit, mumlar en fråga, får han slå sig ner. Jag mumlar ja. Han tar upp en näsduk och torkar ansiktet. Bestämt har den broderat monogram. Får han bjuda på en romdrink? Nästan bestört svarar jag nej. Söt rom, i den här hettan – för åtminstone en av oss skulle det betyda slutet på historien. Med någon möda reser han sig och försvinner. Jag undrar om jag ska förbanna min snabbhet. Herrar som dabbar transpirationen med broderade näsdukar – de växer ju inte på trän. 
Man har anledning att ideligen påminna sig: vad än för intryck man får på en resa som denna, så är de rena tillfälligheterna – eventuella slutledningar har en förskräckande felmarginal. De få timmarna i varje hamn blir beroende av andras och egna misstag, möten med människor som förstör hela nöjet, eller med andra som blir solen på ens stig. När skeppet angör Ocho Ríos, Jamaica, klaffar allt.
Själva stan får man väl säga består mest av skjul, ett och annat höghus och ett och annat plantageliknande vitt privathus byggt av folk som haft råd. I platanernas skugga längs gatorna pågår aktivitet av olika slag. Här mekar mekaniker med bilar och cyklar, här försiggår biltvätt som mest förefaller gå ut på att tvättarna spolar varann dyblöta och fnissiga, och här står gatuförsäljarna vid improviserade stånd. En har använt sin bil som exponeringsdisk, placerat frukter och grönsaker på motorhuven, bagageluckan och taket, och stuckit in rotfrukter i hjulnaven. Det ser färgrikt och livskraftigt ut, observerat genom en taxibils vindruta, men misären här är verklig. Jamaica saknar all antydan till socialhjälp. Alla måste klara sig med hjälp av sin egen fantasi och styrka. Min taxiförare, fyrtiosju, har det bättre än de flesta, men han längtar ur, och USA ger inte visum till folk från Jamaica. Europa – inte att tänka på. Latinamerika kanske vore möjligt, men, frågar han mig – det är väl som Jamaica?
Utanför stan avtar tecknen på fattigdom. Många välbärgade kom utifrån och bosatte sig här för gott, också många berömda. Noel Coward underhöll brittiska kungahuset på sitt gods Firefly; Errol Flynn sökte skydd för sin lustjakt undan en storm, och blev kvar i tretton år, till sin död. James Bonds skapare Ian Fleming byggde här sitt hem Goldeneye.
Mitt eget paradis hittade jag också uppe i de svalare bergen, även om det bara var för några timmar. Harmony Hall är ett vitt praktspöke till villa från 1850-talet, uppförd av någon annan flamboyant västerlänning. Tinnar och torn, och en trappa upp till övervåningen som är travad av massiva stenblock. Galleriet där uppe har blivit utställning för ett hundratal av Jamaicas konstnärer, infödda och inflyttade. Galleristen tycks känna dem alla personligen, för hon är noga med att berätta hur gammal var och en är, och hur de ser ut. Utesluter elegant behovet av katalog.
Där nere upptar en restaurang utrymmena, matsedeln är italiensk men lokalen mer lättsinnigt tropisk, spiller ut i en tyst trädgård, mer vild än vårdad. Det är ännu tidigt på dagen. Jag ser när flickorna sopar. De sopar inte som folk i nordiskt klimat (energiskt), de sopar som till musik från en improviserande orkester – swish, swish – stannar till ett tag, skrattar lite, går sedan över till ett annat hörn och börjar sopa lite där. Då och då växlar de några ord med varann, skrattar lågmält. Det lokala språket – patois – låter som mänskliga ord blandade med småfåglars lockrop.
– Och så sa han – trrr – nej det tycker jag inte – trrrrr trr.
Få är de platser och de ögonblick i en modern människas liv som inger fullständig ro. Lycklig är den som hittar en. Magin stiger ur marken, gör dina armar tunga och viljelösa, slätar ut ditt ansikte.
Nej jag gick inte i land i Labadee, badorten på nordvästra kusten av ön Hispaniola, som består av de fattiga nationerna Haiti och Dominikanska republiken. Labadee är inte ens en levande del av Haiti – mitt rederi har arrenderat det på femtio år och använder det som avslutning på kryssningarna; en vattenrutschbana cum barbecue party. Mycket uppskattat. Om Haiti vet jag att årsinkomsten per capita är 2 650 kronor, eller lite mer än en dollar om dagen. Arbetslösheten är åttio procent, analfabetismen mer än femtio procent, och här finns sju hundra politiska fångar. Hundra procent av haitierna lär bedriva voodoo i en eller annan form. Etcetera, etcetera.
Ett par dagar till på öppet hav, och vi kommer återigen att se Manhattans silhuett i blickfånget. När Christofer Columbus år 1492 på den spanska sydkusten gick ombord på de tre fartygen La Niña, La Pinta och La Santa Maria med nittiotalet män, blev det början på världens mest berömda sjöresa. De upptäckte en Ny Värld, och i förbifarten också vad som skulle bli dess mest populära vatten. Efter att i oktober ha siktat den där ön i Bahamas, ägnade spanjorerna de följande tio veckorna åt att kryssa i Karibiska havet. Sedan dess har trafiken tätnat. Varje år trafikeras Karibien nu av cirka två miljoner kryssningsdeltagare.
En kryssning är en kryssning – begränsningarna är kännbara, en del är nödvändiga, andra helt onödiga. Man ska inte vänta sig att få ”uppleva Karibien” – därtill skulle krävas en egen flotte. Men numera om kvällarna, strax innan jag somnar, kan jag känna mig nöjd att jag fick några korta stunder där. Jag kände Karibien susa förbi.
Visa/dölj kommentarer