Text: Eva Brodin Kjeller Foto: Camilla Sjödin

Knappt har vi klivit in på strandbaren 40 Thievs på Diani Beach söder om Mombasa i Kenya förrän vi får höra historier om den svenska kungen. Det är en solig söndagseftermiddag och Thievs är fullsatt med partajande människor i strandkläder. I många år var det här den enda strandbaren i Diani och även om det har tillkommit ett par stycken de senaste åren är det fortfarande hit ”alla” går. Speciellt på söndagarna då det enligt tradition bjuds på Sunday Roast-lunch och levande musik. Halvvägs mellan bardisken och vattenbrynet lär vi känna Alex, en lokal safariarrangör. Han verkar i sin tur känna de flesta andra och presenterar oss i rask takt för andra stammisar. Vi träffar en brokig mix av människor. Hit kommer folk från den kenyanska turistnäringen, internationella hjälparbetare på återhämtning från oroshärdar och diverse övervintrande strandbohemer från hela världen.
– Nyligen var den svenska kungen här i Diani, berättar någon när de hör att vi är från Sverige.

"Brad Pitt och Angelina Jolie brukar tydligen hyra en av de tre stora, smakfullt inredda villorna på Alfajiri. Ett etablissemang så hemligt att det saknas skylt ute vid vägen och skyddas av en två meter hög mur."

Det var tydligen en privat semester, har de hört, för den svenska kungafamiljen minus kronprinsessan. Men kenyanska staten bar ändå ansvar för kungafamiljens säkerhet, så under en vecka invaderades strandvägen genom Diani av militära terrängbilar. (Här utbryter en livlig diskussion om huruvida det var modell T12 eller T20.) Det kryllade tydligen av militärer i varenda buske kring kungens resort Kinondo Kwetu i södra Diani får vi höra. När vi inte verkar alltför imponerande tar de till Brangelina. Brad Pitt och Angelina Jolie brukar tydligen hyra en av de tre stora, smakfullt inredda villorna på Alfajiri. Ett etablissemang så hemligt att det saknas skylt ute vid vägen och skyddas av en två meter hög mur. Men om vi – eller ni – vill försöka titta in, får vi veta, ligger avfarten bara två hundra meter från den italienska krogen Aniello’s.

Det är intressant att både Kungen och Brad Pitt – två män som rimligen har möjlighet att semestra var som helst i världen – reser till just Diani Beach. Det är nämligen lätt att bli skeptisk vid första anblick av den något bedagade destinationen som är ”årets charternyhet” hos Ving och Apollo. Diani Beach ser inte ut som en badort precis. Förutom ett antal skamfilade byggnader just där vägen ner från det lokala samhället Ukunda möter Diani Beach Road ser man inte skymten av varken hotell eller turister. Det är bara en lång, smal och gropig landsväg genom tät vegetation. Ett sällskap kenyanska löpare studsar förbi barfota på den eftermiddagsheta asfalten. I övrigt är Diani overkligt stilla.

Hotellen ligger ett par hundra meter ner från vägen inbäddade i grönska vid stranden. Med bara sjutton större hotellanläggningar utspridda längs en kuststräcka på tjugo kilometer måste Diani Beach vara den i särklass minst exploaterade badorten i chartervärlden. Vilket i och för sig är alldeles underbart. Men förstås också innebär exceptionellt outvecklad infrastruktur för turism. Det finns få restauranger, barer och butiker utanför hotellen och oavsett vart man ska måste man åka taxi.

Tyvärr är också hotellstandarden generellt sett ganska låg. Många av hotellen är byggda för länge sedan och har inte renoverats så ofta som tropiskt kustklimat kräver. Bufféerna är överlag trista, servicen rätt sömning. Och bli inte förvånad om det kryllar av kryp på rummet (”Men det är ju bara en tusenfoting!” säger personalen glatt). Eller om aggressiva apor hoppar upp på frukostbordet för att stjäla muffins. Det kanske känns kul till en början, men när personalen börjar skjuta sten på aporna med slangbella börjar barnen vid bordet bredvid gråta. Men jag ber er hålla ut. Ta tio djupa andetag. Diani Beach är kärlek först vid det andra ögonkastet. TIA, som de säger i filmen Blood diamond – ”this is Africa”. Och i Afrika är det ett äventyr att resa. När jag var här första gången tyckte jag att stranddelen av Kenyaresan var onödig, att safari hade räckt. Nu, efter mitt andra besök, tänker jag att det här är en underbar badort, hit kan man ju åka igen och igen – utan att behöva kombinera med safari.

Nackdelarna medför ju nämligen även fördelar. Den natursköna stranden är fascinerande vilsam. Inga skräpiga solsängar, inga skräniga serveringar. Bara kritvit mjölsand mot kristallklart hav så långt ögat når. Taxichaufförerna är personliga och pålitliga som exempelvis Geoffrey och Rosie som ger oss sina mobilnummer och svarar direkt när vi skickar sms för att bli upphämtade. Det är lätt att lära känna dem som bor här, stämningen på orten är välkomnande och vänlig. Vi känner oss som hemma. För mig släpper den allmänna irritationen över rostiga vattenkranar, trasiga myggnät och tältvävsvassa lakan på Safari Beach Hotel under söndagseftermiddagen på Thievs. Här är det lätt att njuta av livet. Här finns inga världsproblem, bara svettig gemenskap i solnedgången. Kanske är det kombinationen av sandgolv och jazz som får en att inse att allt är möjligt med lite god vilja och improvisation. Vårt skamfilade hotell – ett av de äldsta på orten – är ju trots allt i besittning av den allra finaste delen av stranden. Och även trasiga myggnät är ju faktiskt myggnät och ger mer skydd mot malaria än många i det här landet har råd att unna sig.
– Det bästa med Kenya är friheten från materialism, säger den italienska arkitekten Piero som djuphavsfiskat här varje vinter de senaste tjugofem åren. Här är det fullkomligt acceptabelt att sitta under ett träd en hel dag och bara vänta på att en mango ska trilla ner.

Alex fortsätter kärleksförklaringen och förklarar varför Diani Beach är den bästa turistorten i Afrika:
– Diani är unikt genom att vara så småskaligt och personligt, jag avskyr massturism, säger Alex vars safariföretag Beach2Bush motto är ”Come as a client, leave as a friend”.

"Vi har inte kört många minuter när vi hittar tre lejonhannar lättjefullt utsträckta vid vägkanten. Lejonet med störst man lyfter lojt på ena ögonlocket för att kolla vad som står på, sekunden efter sover han igen."

Visst har samtalen på Thievs en tendens att bli väl djupfilosofiska i takt med att ölflaskorna töms och solen sänker sig bakom Shimba Hills. Men det är också här vi får veta allt man behöver veta om Diani. Vilka dykfirmor som är bäst, vilken av de italienska restaurangerna som har godast efterrätter och förstås var kändisarna bor när de är här på semester. Nästa dag kör vi ner till Kinondo för att undersöka hur det ligger till med kungahistorien. Kinondo Kweto ligger längst söder ut i Diani, adressen är enligt taxichauffören ”beyond termac”, alltså så långt söderut att man inte hunnit asfaltera vägen ännu. Här är stranden så orörd att jättesköldpaddorna fortfarande kommer upp och lägger ägg. Det lodgeinspirerade stället drivs av ett ungt svenskt par, Ida och Filip.  Över en utsökt lunch – det bästa vi äter på hela resan med en oförglömlig chokladorgie till efterrätt – bekräftar de att kungen och delar av hans familj faktiskt har semestrat hos dem nyligen. De vill förstås inte skvallra, men vi ser bilder i huvudbyggnadens entré med kungafamiljen när de dansar med välkomstorkestern. Och i gästboken läser vi ”Tack för allt, Calle”. Han har god smak kungen, Kinondo är utan tvekan det allra bästa boendet i Diani.

ett annat skönt ställe är strandrestaurangen The Sands på Nomads Hotel. Med snygga möbler och modern mat är The Sands det närmaste något trendigt vi hittar i Diani. Men våra vänner från Thievs går sällan hit, de menar att The Sands inte är välkomnande mot locals och speciellt inte mot svarta. Vi blir dock beroende av ställets stora sallader och den dagliga lunchunderhållningen. Vid halv två kör ett gäng grymt muskulösa akrobater värsta cirkusshowen på stranden framför uteserveringen. Halsbrytande.  Diani är perfekt för slappt strandliv. Vi gör i stort sett inget annat än att gå längs stranden mellan The Sands och 40 Thievs. Snart förstår vi hur man blir av med smågrabbarna som utklädda till krigare förföljer turister längs vattenbrynet. När de ropar ”hello” svarar vi bara ”goodbye” med stora leenden. Proceduren upprepas tills de slutar försöka prata med oss och ropar ”bye bye” tillbaks. Dagen efter ropar de direkt ”bye bye” så fort de får syn på oss och vi kan passera utan besvär. Det är irriterande att Kenya har rykte om sig att vara farligt. I Diani känner jag mig tryggare än på Stureplan. Även iklädd bara bikini.

När vi tröttnar på att sola så snorklar vi direkt vid hotellstranden eller under en dagstur med båt i marinparken vid Wasini Island. Dykningen i området är lika bra som kring Zanzibar. Massage och andra kroppsbehandlingar är billigt och finns på de flesta hotell. Men efter några dagar börjar det ändå kännas lite segt. Vi är redo för det de flesta kommer till Kenya för, vi ska ut på safari. Charterbolagens safaripaket ligger alltid i början av resan, man landar i Mombasa och åker i de flesta fall direkt ut på safari. Det finns en mängd olika safaripaket och det kan vara svårt att välja. Savannernas savann – Masai Mara – är själva sinnebilden för vad vi skandinaver uppfattar som safarimiljö och ingår i nästan alla arrangemang. Men ska man åka flera dagar till en park? Eller till flera parker? Och i så fall, till vilka parker? Ska man flyga till Mara? Eller köra rundresa i minibuss? Hur ska man bo, i tält eller bungalow? Och var ska man bo? Inte alla resesäljare har rest runt här själva, så det är svårt att få konkreta svar kring alternativen.

Vid min första Kenyasafari skingrade jag min förvirring genom att köpa det kortaste, bekvämaste och dyraste paketet. Flyg in och ut ur Mara med två nätter i all inclusive lyxtält på Il Moran Lodge vid Mara River. Med femstjärnig service och utsikt över hundra flodhästar fick jag absolut valuta för pengarna. Även om leoparden bara visade sig för dem i granntältet. Den här gången är det ett mer av ett budgetarrangemang, även om ingen safari kan beskyllas för att vara billig. Vi reser runt i minibuss och bor på mellanklasslodger. Vilket inte på något sätt försämrar upplevelsen av att vara på gamedrive i Mara. Vi har inte kört många minuter när vi hittar tre lejonhannar lättjefullt utsträckta vid vägkanten. Lejonet med störst man lyfter lojt på ena ögonlocket för att kolla vad som står på, sekunden efter sover han igen. Trots att det dyker upp allt fler minibussar, trots att vi står på bara några meter avstånd, trots att det är svårt att hålla tyst. Fascinerande.

Vi bor på Keekorok som ligger centralt nära entrén vid parkkontoret och är den lodge i Mara som ligger närmast Tanzania. Det är en familjeanläggning med swimmingpool och hyfsad mat. Inte lika läckert som att bo i tält, men bekvämt och absolut inte trist. Bara femtio meter från lodgen ligger en flodhästpool. På dagen kan man bekvämt luta sig tillbaks på en anlagd terrass för att se dem leka i leran. Kvällstid kommer flodhästarna gärna upp på lodgen, så det är obligatoriskt med eskort av beväpnad vakt på området. Nästa dag hör vi att ett sällskap sett leoparder så vi åker åt det hållet. Lejon. Hyena. Jakal. Gepard. Buffel, buffel, buffel. Elefant. Lejon. Fler lejon. Vårtsvin. Och massor av antilop, impala, gazell, zebra och annat smått och gott som de stora katterna gärna jagar. Några ovanliga smådjur som bat eard fox och vildhund. Men ingen leopard.

När vi efter en minst sagt krävande bussresa – sju timmar, två fastkörningar i lera, ett däckbyte och noll matstopp – kommer fram till Lake Nakuru är det sent på eftermiddagen trots att vi lämnat Mara i soluppgång. Vi har bara kört drygt tjugo mil, men det har regnat den senaste tiden och världens värsta vägar är ännu sämre än vanligt. Vi hör att man sett leopard nära sjön, så vi stärker oss med kryddstarkt masalate och gör eftermiddagens gamedrive trots att vi är trötta. Nakuruparken är känd för sina hundratusentals flamingor och här är det stor chans att se noshörningar, vi ser två stycken på riktigt nära håll. Plus buffelhjordar, giraffer och zebror. Men leoparden håller sig alltjämt gömd.

Vi bor utanför parken, i tältkampen Flamingo. Och visst är det charmigare att bo i tält. Närmare naturen, närmare ljuden. Bara det att halva sällskapet drabbas av magsjuka så det är inte ljudet av vilda djur som dominerar i natten. Nästa morgon ser vi hyena jaga flamingo i soluppgången, ett färgsprakande äventyr då tusentals illande rosa fåglar lyfter samtidigt i det grådisiga morgonljuset för att komma undan. Men i vanlig ordning – ingen leopard. Tillbaks vid kusten är vi mörbultade efter flera dagar i buss. Lösningen är massage följt av champagne i ett ”star bath” i utomhusbadkaren på Shaanti Holistic Health Resort, ett yogaretreat som även välkomnar dem som inte bor där. Skumbadet tappas upp i solnedgång och så småningom ligger vi där under stjärnorna och njuter av safariminnen.

"Massage och andra kroppsbehandlingar är billigt och finns på de flesta hotell. Men efter nägra dagar börjar det ändå kännas lite segt. Vi är redo för det de flesta kommer till Kenya för, vi ska ut på safari."

Mitt bästa råd är att lägga så mycket pengar som möjligt på safarin, speciellt om det är första gången. Välj safaripaket med flyg till och från Mara och bo i tält. Bekvämare resa, mer exotiskt på plats. En resa som tar sju, åtta timmar med buss kostar normalt kring 600 kronor med flyget som tar kring fyrtiofem minuter. Fråga efter boende i den nordvästra delen av parken som är mindre exploaterad. Det är också bättre om lodgens gamedrive görs i öppen jeep, även om de allra flesta använder minibuss. I öppen jeep ser man bättre och kan fota utan att behöva tränga sig upp genom taket som på en minibuss. Men samtidigt – safari i Masai Mara är fantastiskt oavsett vilket arrangemang det är. Safari förändrar människor. På savannen föds kärlen till vildmarken, liksom insikten om poängen med ansvarsfullt resande.

Mara står överst på listan över parker att besöka. Det räcker med två, tre dagar. Samburu norr om Mount Kenya har gott rykte och är en av de minst besökta parkerna, men ligger långt från kusten. Amboseli nära Kilimanjaro är berömt för dess många elefanter. Och närmast Mombasa ligger Tsavo, landets största park (uppdelad i två: öst och väst). Där det visar sig att vi borde ha varit, om vi hade velat se leoparden.
– Min favoritpark är Tsavo. Eftersom den är så stor ser man inte lika många djur hela tiden som i Mara. Men naturen är vackrare i Tsavo, och det är inte lika mycket folk där, säger Alex när vi träffar honom igen på 40 Thievs.

När vi berättar om vår fruktlösa jakt på leoparden går Alex ut i bilen och hämtar datorn. Sedan får vi till sist se den skygga katten. Samtidigt som vi förgäves körde kilometer efter kilometer i jakt på leoparden, satt Alex parkerad i sin safarijeep i Tsavo West och knäppte tusen kort på den vackraste av leoparder. Vi ser den sträcka på sig, resa sig och i sakta mak spatsera förbi jeepen längs vägen bort mot skogen. Åh vad vackert!

Det enda man saknar i Diani är en riktig solnedgång, klagar vi för våra vänner på Thievs. Då blir vi hembjudna till Piero. Han har ett stort hus vid en lagun (beyond termac, åt motsatt håll från Kinondo), det enda stället i Diani där man ser solen gå ner i vattnet. De grillas skaldjur och serveras vin, men Piero lyfte inte ett finger, han har ”personal”. Vi räknar till tio personer som jobbar kring huset och de bor alla på gården. ”Mina massajer”, kallar han dem. Det är svårt att förhålla sig till den här typen av ganska vanlig eftersläpande kolonialism i Kenya, och som väluppfostrade – hämmade? – svenskar påpekar vi inte hur politiskt inkorrekt det känns för oss.

I övrigt finns det inte mycket att klaga på. Förutom landets vägar som är overkligt dåliga. Lera, gropar, byggen, bilköer … Det kan ta fyra timmar att köra tio mil. Eller ännu längre om det nyss har regnat. Bara de två, tre milen mellan flygplatsen och hotellen i Diani kan ta ett par timmar om man har otur och det är kö vid färjan över floden i stan. Men de som bor här hetsar inte upp sig över hur lång tid allt tar. Kenyanerna må vara fattiga, men de är rika på tid. Alex drar skrönan om den vite mannen som blir galen av stress när han missar flyget. På flygplatsen möts han typisk kenyansk klokskap: ”If you are in such a hurry, why did you not travel yesterday?”. Rätt inställning är alltså avgörande för om man ska gilla läget.

"Nakuruparken är känd för sina hundratusentals flamingor och här är det stor chans att se noshörningar, vi ser två stycken på riktigt nära håll. Plus buffelhjordar, giraffer och zebror ..."

Artikeln hittar du i RES nr 10 2007