Borneo från ovan

 

24 timmars bergsklättring tar dit till toppen av Mount Kinabalu på Sabah - en av de högsta bergstopparna i Sydostasien med sina 4095 meter.

 

 

Priset: öronsus, huvudvärk och total utmattning. Belöningen: en av världens vackraste soluppgångar. Och det bästa av allt, alla kan göra det. Det är imponerande högt – och ståtligt så här på håll. Mount Kinabalu på Sabah, den malaysiska delen av Borneo, mäter 4 095 meter över havet och är en av de högsta topparna i Sydostasien. Kinabalu betyder ”den stora klippan som tillhör våra förfäder”, berättar bergsguiden Dawat Kumandu och pekar mot den harmoniskt rundade toppen, som nu badar i morgonsol.

Han är den som ska lotsa oss till dit. En tur som Dawat gjort drygt tusen gånger under de sju år han arbetat på berget.

 

Och Kinabalu är ett hyfsat lättbestiget berg, där det inte krävs någon egentlig klättererfarenhet för att ta sig upp. Däremot en stor portion djävlar anamma och kondition, tillsammans med klättringstillstånd och olycksfallsförsäkring för drygt 200 kronor. Vi möter honom vid parkens informationscentrum tidig söndagsmorgon – porten till den drygt sjuhundrafemtio kvadratkilometer stora nationalparken, som finns uppsatt på Unescos världsarsvlista.

Mängden av förväntansfulla människor från jordens alla hörn som alla ska hämta tillstånd och bli tilldelade guider går processen förvånansvärt snabbt och effektivt. Max hundrasextio personer per dag tillåts bestiga toppen, för att skapa viss exklusivitet och ha koll på säkerheten, enligt Dawat.
– Berget kan förefalla lätt, men det är många som får ge upp på grund av den branta stigningen och höjden, så ta vandringen på största allvar.

Leden börjar officiellt vid Timpohon Gate, på 1 800 meters höjd. Härifrån är det närmare tio kilometer till toppen, vilket inte verkar så mycket. Men nittionio procent av stigen är minst sagt brant och antalet trappsteg längs leden sägs vara över 2 500. Början känns dock enkel, med en behaglig vandring genom en regnskog med väldiga palmer, lagerträd och kastanjer.
– De flesta har för bråttom och tror att det går snabbare om man ruschar på. Men det slår tillbaka efter bara några timmar, om man är oförsiktig och inte lyssnar på kroppen, menar Dawat, som målande beskriver utmattade amerikaner och japanskor som han och hans guidekollegor bokstavligen fått bära ner från högre höjd.

Regnskog

I samma veva berättar han om det årliga maratonloppet upp till bergets topp och tillbaka. Det anses vara det tuffaste bergsloppet i världen, där vinnaren förra året sprang på drygt två och en halv timme. En sträcka på totalt tjugoen kilometer i extremt brant terräng. Hela nationalparken är ett himmelrike för den som har fokus på fauna och flora. Här finns bland annat mer än tusen olika slags orkidéer. Många arter växer i överflöd utmed stigen mot toppen.
– Följ med, ropar Dawat till oss och vi viker av in i den täta vegetationen för att fem hundra meter längre ner få ta del av nationalparkens mest berömda växt ”pitcher plant” – som är en insektsätande, färgstark orkidévariant som sägs sluka myggor och bin i mängd.

Vid Layang Layang, där parkvakterna har en egen liten förläggning, tar vi rast strax efter klockan ett. Vi har svettats i drygt tre timmar och är på 2 600 meters höjd. Nu börjar det kännas i både huvud och kropp, med hög puls och konstant öronsus. Vi fortsätter i Dawats rekommenderade tempo och försöker komma in i en sorts meditativ rörelse och kontemplation, för att lura både kropp och sinne. Men likväl börjar jag ändå ganska snart krokna, i synnerhet som vi blir passerade av ett flertal späda kvinnliga bärare, med både gasoltuber, sängar och mat i stora säckar på ryggen. Bärarna får 2 ringgit för varje kilo de bär och 30 cent kilot för allt de bär ner.
– Det är inte ovanligt att de kånkar på drygt fyrtio kilo, berättar Dawat. Och kvinnorna dominerar bärarkåren.
Dawat tar 70 ringgit för att guida oss, vilket är lika med 140 kronor.

Efter drygt sex timmars kämpande når vi ovan trädgränsen och börjar nu skönja vyerna. Det är en klar dag och toppen, som har namnet Low’s Peak är fullt synlig. Laban Rata Resthouse ligger på 3 300 meters höjd, dit vi anländer lagom till solnedgången. Här finns ett femtiotal bäddar i storlogi och några små stugor. Härifrån är det knappt tre timmar till toppen. Döm om vår förvåning när vi till middagen bjuds på en läcker buffé med både chicken curry, friterad bläckfisk, grönsakswok, biff och ris. Vi kostar till och med på oss varsin öl, även om den kostar skjortan.

Redan vid åttatiden drar sig de flesta tillbaka, med tanke på att väckningen sker redan halv två på natten. Då kommer plötsligt huvudvärken. Som ett pistolskott. Det formligen bultar och bränner i tinningarna. Jag letar fram alvedon och trots dubbla doser med en timmes mellanrum händer inget. Inte blir det bättre av att kineserna som vi delar rum med tjattrar friskt, trots att taklampan släckts. När det är dags att kravla ur sängen har jag knappt sovit en blund. Huvudvärken är kvar och fotografen är dessutom rejält magsjuk.

Från Laban Rata är det som att klättra uppför en svart alpin pist, bestående av berg och sten. Kraftiga rep finns dock att greppa tag i för att hiva sig uppför de branta granitklipporna. Här finns också svindlande smala trätrappor att balansera på i mörkret. Framför oss har vi ett trettiotal andra bergsbestigare, vars pannlampor skapar en sällsam ljusmosaik i mörkret. Efter en timme med maxpuls, torr mun och vila var femtionde meter, når vi hyddan Sayat-Sayat, där världens två högst belägna telefonkiosker finns, uppsatta av Telekom Malaysia. Jag har mitt telefonkort med mig och prövar att ringa hem, men batterierna i bägge båsen verkar vara urladdade. Här är också en ”checkpoint”, där en gäspande parkvakt kollar våra klättringstillstånd. Jag petar i mig ytterligare några alvedon och fotografen rusar in på den minst sagt provisoriska toaletten bakom träskjulet.

Sedan väntar ett oändligt klipplandskap av slät granit ända upp till Low’s Peak. Det är lätt att lura sig i gryningsljuset, för toppen ser ut att ligga nära.
– Men det är mer än en kilometer kvar, säger Padawan.

Den tar oss nittio minuter att avverka – en av de jobbigaste sträckorna hittills i mitt liv. Men vilken belöning vi får när vi sedan trängs på toppen med de andra bestigarna. För trots en hel del moln långt nere i dalen får vi ta del av en riktigt praktfull soluppgång över Borneo. Vandringen tillbaka till Laban Rata känns betydligt lättare och tar ett par timmar. Efter en rejäl andra frukost packar vi ihop våra prylar för att vandra tillbaka. Och nu lättar äntligen huvudvärken. Fem timmar och drygt ett par tusen trappsteg senare är vi tillbaka vid grinden till parken. Benen är som gelé och knäna svullna, för det sliter verkligen att gå brant neråt under så pass lång tid.
himel

Nästa morgon besöker vi byn Monsopiad och The house of skulls, en knapp timmes bilfärd från provinshuvudstaden Kota Kinabalu. Här bodde Monsopiad, som anses vara den främste  kadazankrigaren i regionen. Kadazan är den största etniska folkgruppen på Sabah. Många var huvudjägare ända fram till förra sekelskiftet. I byn finns det märkliga huset med fyrtiotvå torkade skallar från de fiender som krigaren Monsopiad fällde.
– Kadazankrigarna var inte kannibaler, utan huvudena togs som troféer med ett starkt symbolvärde, berättar Normah Baru, som bor och arbetar i den varsamt restaurerade byn.

Huvudena torkades och hängdes utanför husen som avskräckande exempel för fiendestammarna.
Normah frågar om vi vill träffa mister Gundohing Dousia Moujing, som är ättling till Monsopiad i rakt nerstigande led. Han är åttio år gammal och den som bevarat skallarna.
– Jag vill visa för den unga generationen av kadazans att det finns krigarblod i deras ådror. Och att det är ett gott blod, för troféerna togs endast i självförsvar.

Gundohing bor i grannhuset, där han bjuder på te samtidigt som han tar fram och visar Monsopiads gamla svärd, som han har hängande på väggen. Det är närmare fyra hundra år gammalt, men klingan är som ny. Skaftet är dekorerat med en hårtofs från en av de fiender som Monsopiad tog livet av.
– Det här svärdet har erövrat mer än fyrtio huvuden. Klingan varnar mig när det är ”bad spirits around”. Då brukar det vibrera med en särskild ton, säger han med ett milt leende.

Ny dag med Kinabatanganfloden i sikte. Det är den längsta floden i Sabah och den flyter i nordostlig riktning för att mynna ut i havet. Vi har tagit flyget från Kota Kinabalu till Sandakan i öster och flugit rakt över Mount Kinabalu.

Apa

I Sandakan bokar vi både chaufför och bil för att ta oss till floden, via leriga småvägar. Aji Osman kör oss i timmar genom skövlad regnskog, som ersatts av jättelika palmoljeplantager. Regnskogen, som stått här sedan tidernas begynnelse, har skoningslöst avverkats av stora skogsbolag, för att ge plats åt utvinning av palmolja, som bland annat används i kosmetika, chips och biobränsle, berättar Aji. Närmare femtio procent av skogen har försvunnit under de senaste decennierna.

Men vi ska försöka få fatt i den regnskog som ännu finns kvar längs floden Kinabatangan. Under ett par nätter ska vi bo på en enkel lodge och där vägen slutar i Sukau får vi skjuts av båtföraren Ray Top uppströms till Kinabatangan jungle camp. Ray har bott vid floden i hela sitt liv och har på nära håll följt förändringen.
– Det är både jorderosionen och oljepalmerna som hotar både regnskogen och våra liv. För vi är beroende av floden, både för fisket och för turismens skull, säger han.

Även om skogen närmast flodbädden är skyddad – ett par kilometer åt vardera hållet – är Ray ytterst tveksam till om den kommer att stå kvar om tio år.
– All korruption gör att jag känner stort missmod, suckar han uppgivet.

Trots avverkningen är djurlivet imponerande. Vi får under den timslånga turen se apor i mängd – både makaker, snabelapor och orangutanger, som svingar sig mellan trädkronorna. Och på bryggan till vår jungle camp finns en stor skylt som varnar för krokodiler.

Vi hivar snabbt in våra ryggsäckar i det enkla trähuset, som rymmer vårt sovrum, för att färdas vidare med båten. För Ray har hört att en flock elefanter siktats några kilometer längre upp. De är ytterst svåra att få syn på och det sägs att det nu endast finns närmare tusen kvar av dem på ön. Det handlar om dvärgelefanter, en egen underart till den större asiatiska. Och de finns inte någon annanstans än just här på Sabah. Men hur noga Ray än spanar, genom att söka sig till både biflöden och små laguner, ser vi inte skymten av dem. Men vi ber honom att ändå fortsätta en bit till – i fall att …

Då hör vi dem plötsligt. Väldiga brak i bambuvegetationen och några mörka skuggor. Visst är det elefanter. En flock på minst tjugo djur, kan Ray snabbt konstatera. Han stänger av båtmotorn och sedan ligger vi stilla nära strandkanten och väntar, för att halvtimmen senare få se en mamma med sina ungar ge sig ner för att dricka. Det är becksvart när vi vänder tillbaka och nu är fågellivet i full gång. Vi sätter på oss pannlamporna och kommer riktigt nära både rovfåglar, tranor och färgstarka kungsfiskare. Dessutom stirrar flera par gröna ögon på oss från vattenytan.

Två dygn senare, efter en fuktdrypande djungeltrekking i gyttja och regn, kryddad med flera blodigelattacker, längtar vi efter havet och Turtle Islands, norr om Sandakan. Vi är på väg med speedboat till Pulau Selingan, en av tre korallöar som bildar en egen nationalpark, ett stenkast från gränsen till Filippinerna. Vi möts av kritvita sandstränder och vajande palmer. Nu väntar god snorkling, med reven bekvämt inom räckhåll, och några dagars umgänge med jättesköldpaddor. För här finns möjligheten att följa sköldpaddsforskarnas arbete med att kartlägga både äggläggningsplatser och kläckning. Det mest minnesvärda ska visst vara babysköldpaddornas nattvandring ut i havet.

Besöket kräver att man bokar rum minst ett par månader i förväg, och det finns endast logi på just Selingan. Vi bor enkelt nära stranden. Livvakten Yusup Salomon morsar glatt och tipsar om den bästa snorklingen.
– Men undvik korallrevet efter solnedgången. Det finns en hel del sjöormar runt ön, som biter en rätt illa om de är på humör.

Själv blev han biten på land, strax ovanför fotknölen för ett halvår sedan, och fick vistas en vecka på sjukhus i Sandakan. Han visar stolt det decimeterbreda ärret. Vi njuter sedan av akvariekänslan i det tjugofemgradiga vattnet och litar på Ysups ord om att sjöormarna är aktiva endast i mörkertid. Och efter middagen ska vi ut på sköldpaddsexpedition fram till midnatt …

Relaterade artiklar