2009-12-27
Skrivet av Jens Stenberg
På Maldiverna växer sopbergen. De bofastas öar har börjat evakueras. FN:s klimatråd spår höjningar av världshaven som kommer att dränka den mytomspunna önationen Maldiverna före seklets slut. RES besöker lyxresorten där ekotänket har blivit big business – och berättar hur den ojämna kampen mot klockan och klimathotet nu förs vidare av landets första demokratiskt valda president, Mohammed Nasheed.
Det är något som stinker på Kunfunadhoo. Jag tar ett djupt andetag och det fräser till i mina näsborrar av sura, förmultnade pustar i den fuktiga, fyrtiogradiga luften. Ännu mer ogästvänligt brännhett är det på marken, där jag oklokt nog går barfota över en bädd av förkolnade sopor och krossat glas.
Det är väldigt långt från den svala, sammetslena korallsand och behagligt dämpade doft av citrongräs, pandanblad och kokos som annars präglar Kunfunadhoo, ”den stora gröna ön” i Baa-atollen som sedan 1995 är hemvist för lyxresorten Soneva Fushi. Men det kan vara Maldivernas framtid. Det kan vara lukten av … överlevnad. Framför mig genom den oländiga terrängen går en bredaxlad man med bestämda steg.
– Ska vi rädda det här landet är det så här vi måste jobba, ropar han och pekar med hela handen åt de olika sorternas avfall som vi vadar igenom.
Han är skäggig, klädd i shorts och Crocs och talar med en burdust böljande australisk engelska. Han ser ut som Hollywoodversionen av en miljökämpe och senare ska jag upptäcka att han signerar sina mejl med signaturen ”Wadzy – for Mother Earth”.
”Wadzy” heter egentligen Wayne Wadsworth och han är chef för Soneva Fushis ”ekocentrum”, lätt förenklat öns egen sopstation, och hans uppgift är att återvinna allt som återvinnas kan och därmed minimera öns utsläpp av koldioxid. Soneva Fushi, som startades och fortfarande drivs av svenska Eva Shivdasani och hennes man Sonu, har vunnit flera utmärkelser för sin strävan att förena turism med ett ansvarsfullt miljöarbete.
Uppenbarligen sköter Wadzy sitt jobb väl. Bara någon månad före mitt besök guidade han runt Maldivernas miljöminister genom samma brännheta bråte som jag nu klampar runt i.
– Varje dag faller det ner fem ton grenar och löv här på ön, säger Wadzy. Fem ton. Varje dag. Och varje dag får vi ett ton matrester från restaurangerna att ta hand om …
Jag hinner tänka att det är baksidan av att erbjuda sina gäster en lunchbuffé som dignar av oräkneliga överdåd till smårätter, men får själv dåligt samvete när jag tänker på sushibitarna som jag inte orkade äta upp någon timme tidigare.
– Så det gäller att se möjligheterna, fortsätter Wadzy. Genom att använda det som faller ner från träden på rätt sätt kan jag spara 20 000 dollar per år i kolinköp till restaurangerna här på ön. Och minska koldioxidutsläppen samtidigt. Likadant med vatten: i stället för att importera dyrt mineralvatten i plastflaskor har vi numera möjligheten att rena vatten själva och tappa upp det i glasflaskor till gästerna. Han pekar på ett nygjutet bord i betong med dekorativt glassplitter i skivan.
– Och där ser du vad vi gör med glaset när vattenflaskorna till slut går sönder!
Den 19 juni i år delade Anna Lindhs Minnesfond ut sitt årliga pris till Mohammed Nasheed, Maldivernas fyrtiotvåårige president. Tanken med priset är att premiera en person eller en organisation som ”verkar i Anna Lindhs anda”. Valet av Nasheed förklarades med hans dubbla kamp för demokratin och miljön i sitt hemland.
Det är onekligen svårt att opponera sig mot den motiveringen. Som oppositionspolitiker i ett land som länge inte tillät politisk opposition har Mohammed Nasheed tidigare suttit fängslad, torterats och jagats i landsflykt under Maldivernas förre president, Maumoon Abdul Gayoom – samme Gayoom som han i fjol besegrade i önationens första demokratiska val någonsin. Då hade Gayoom regerat, enligt hans kritiker på gränsen till enväldigt, i trettio års tid.
Att Nasheed fört upp klimatförändringarna överst på sin agenda – i våras deklarerade han att Maldiverna inom tio år helt ska ha upphört att släppa ut växthusgaser – är heller ingen slump, utan ett högst pragmatiskt sätt att väcka världsopinion för att försöka rädda landet han är vald att styra.
Med en högsta punkt på knappt två meter över havsytan, och åttio procent av landytan belägen mindre än en meter över densamma, är FN:s klimatråds prognos att världshaven kommer att höjas med en meter fram till år 2100 svettig läsning för Maldivernas drygt trehundra tusen invånare.
Ett tjugotal bebodda öar – det finns runt två hundra av dem totalt – har evakuerats. På Maldiverna är inte klimathotet någon makaber framtidsfantasi, det är redan en realitet.
– Vi har ingen anledning att ifrågasätta forskarna, som Mohammed Nasheed krasst konstaterade när han i somras besökte Stockholm för att ta emot Anna Lindh-priset.
Ambitionen att få bort alla koldioxidutsläpp på Maldiverna under det kommande decenniet, menar Nasheed, är ett sätt att motverka det motsägelsefulla i att landets främsta intäktskälla, turisterna, tar flyget dit.
– Då är det åtminstone miljövänligt när turisterna vistas hos oss, sa presidenten vid sitt Sverigebesök. Det är i varje fall bättre än att resa till ett land utan några som helst ambitioner när det gäller miljön.
I mitt senaste reportage från Maldiverna här i RES, för fyra år sedan, besökte jag fem olika öar på tio dagar för att skildra den kolossala kapprustning i lyx som då präglade landets senaste lyxresorter.
Jag drack rosévin i världens första undervattensrestaurang, fick ayurvedamassage i världens första undervattensspa och åt hummer med en hotellchef som på allvar pratade om sina planer att anlägga en isbar – tänk ishotellet i Jukkasjärvi – under marken. Givet Maldivernas tropiska klimat är det sistnämnda rimligen lika miljövänligt som att anlägga en året-runt-öppen utomhussandstrand med konstgjort solljus i, ja, Jukkasjärvi.
Möjligen har den mest ohejdade blingblingbrackigheten tonats ner en aning i dag. Numera har alla maldiviska lyxresorter – och det är fortfarande dessa som dominerar marknaden – förstått marknadsvärdet i att betona sitt ekotänk sida vid sida med sin exklusivitet. Men likväl: ett fyrstjärnigt hotell räknas som lågbudget i ett land där jakten på världens rikaste turister är själva affärsidén.
Det ska sägas att det under de senaste åren har gjorts försök att bredda resandet till Maldiverna. De stora svenska charterbolagen har i perioder satt ihop egna paket – ibland med reguljära plan, ibland med egna fullastade charterkärror utan mellanlandning – till något mer humana priser.
Min egen resa till Kunfunadhoo har jag dock i första hand lågkonjunkturen att tacka för. Jag sista-minuten-shoppade min charterflygbiljett, nonstop från Arlanda, för 3 495 kronor – vilket gav utrymme i kassan för det mer än kostsamma boendet.
En tidig morgon tar jag en promenad runt Kunfunadhoo. Jag passerar ena udden, kallad ”dolphin beach” eftersom chanserna att få se delfiner sägs vara extra goda här. Just i dag har jag dock ingen lycka med mig. Jag fortsätter längs öns långsida där solen just lösgör sig ur Indiska oceanen. Framför en av de högresta villorna har sanden eroderat och frilagt ett stort antal säckar som placerats där för att stabilisera strandlinjen.
I villan bor denna vecka Lottie Knutson, Fritidsresors informationschef som blev snudd på folkkär efter sitt mediala arbete under tsunamikatastrofen 2004, med sin familj. Maken Mats Knutson, till vardags politisk kommentator på SVT, ligger en bit ut i vattnet och snorklar ikapp med en havssköldpadda.
När vi senare samma dag stöter på varandra vid lunchbuffén berättar jag för Lottie Knutson vad jag betalade för min flygstol. Hon gratulerar till fyndet och uppskattar att det är ungefär halva produktionspriset för resan. Det har alltså kostat Fritidsresor dubbelt så mycket att ta mig till Maldiverna som jag själv har betalat.
I den svåraste lågkonjunkturen sedan trettiotalet räckte helt enkelt inte Sveriges befolkning till för att fylla planen med fullprisbetalande resenärer till en lyxdestination som Maldiverna. Symboliskt nog är vår charterflight hem den sista som Fritidsresor arrangerar inom överskådlig framtid.
Frågan är också vart turismen i landet är på väg – och vad de olika alternativen innebär för miljön. En förhoppning som en manlig hotellarbetare som jag intervjuar undslipper sig är att de bofastas öar – ”the local islands” – på sikt ska öppnas upp för turism. Det är förvisso inget som regeringen har gått ut med offentligt, säger han, men inom hotellnäringen går rykten som föder förhoppningar av flera skäl.
– Många har det som jag. Vi har våra familjer långt borta – på andra öar, i andra atoller, kanske ett dygns båtresa eller mer från där vi jobbar. Så vi träffar dem väldigt sällan, vi sparar ihop semesterdagar och åker hem ett par gånger om året. Om jag i stället kunde jobba med det jag gör nu, på min egen ö, och gå hem till min familj efter jobbet, så skulle jag vara världens lyckligaste man.
– Det skulle också ge lokala entreprenörer chansen att tjäna pengar på turismen, i dag är det många utländska investerare och företag som blir rika på turismen här.
Budgetboende för backpackers skulle garanterat skänka den välbeställda, något tillrättalagda turismen på Maldiverna en i mina ögon välkommen bohemisk touche. Och, föreslår jag för hotellarbetaren, enklare boenden med något mindre megalomaniska utbud av mat, dryck och skönhetsbehandlingar borde rimligen vara bättre för miljön?
– Exakt, säger han. Men frågan är ändå om vi någonsin kommer dit.
Det som talar emot hans dröm är nämligen samma saker som har drivit samhällen framåt eller bakåt i årtusenden. Pengar, religion och alkohol.
Det kostar för det första väldigt mycket pengar att bygga och driva hotell på avlägsna lilleputtöar där ingenting utöver fisken och kokosnötterna finns att tillgå utan kostsamma importer.
En ännu mer delikat fråga är religionen. Maldiverna är strikt sunnimuslimskt. Ingen annan religion är tillåten att utövas. Detta är också den stora anledningen till att regeringen hittills har valt att separera lokalinvånarna från turisterna så långt det går. På hotellöarna finns inga bofasta och på de bofastas öar finns inga hotell. Allt för att skydda den inhemska kulturen och de muslimska sedvänjorna från västerländsk påverkan av bikinis och Bacardi breezers.
Vilket leder oss till spriten. Du kan för all del lämna din hotellö för en utfärd till en ”local island” – som givetvis har valts ut med omsorg av regeringen – men väl där finns ingen bar där du kan svalka dig med en öl i solen, eftersom försäljning och konsumtion av alkohol är förbjuden.
Frågan är alltså om tillräckligt många av oss är beredda att resa så långt som till romantikens förlovade land – och avstå det där glaset vin i solnedgången?
När Wayne ”Wadzy” Wadsworth har visat mig runt bland de olika återvinningsstationerna berättar han att företrädare för andra hotellkedjor har varit på studiebesök för att starta egna motsvarigheter till Soneva Fushis ”ekocentrum”.
– Men, frågar jag, hur gjorde hotellen tidigare med allt avfall?
– Det hela var mycket enkelt, svarar Wadzy. Skicka skiten till ”Rubbish Island”!
”Rubbish Island” är öknamnet på ön Thilafushi. Och Thilafushi må låta förvillande likt Soneva Fushi – men tro mig, det här är den chockerande motsatsen till alla azurblåa vykortsvyer du har sett från Maldiverna.
Sjöflygplanen som tar turisterna vidare från Males internationella flygplats till resortöarna undviker av förståeliga skäl att passera rakt över Thilafushi. Vet man bara var man ska titta så kan man dock relativt enkelt upptäcka den ständiga rökpelaren från ön.
För sjutton år sedan var det ett orört korallrev – i dag ett brinnande inferno av asbest, tungmetaller, miljontals plastflaskor och annat mer eller mindre giftigt avfall.
Thilafushi blev 1992 regeringens nödlösning på problemet med turisternas växande sopberg. Hundratals ton skräp anländer dagligen hit. Följden är att öns yta växer med cirka en kvadratmeter varje dygn.
När den brittiska dagstidningen The Guardian i vintras publicerade ett bildreportage från Thilafushi blev det nog ett uppvaknande för många engelsmän som hade besökt sitt lands gamla protektorat Maldiverna. En genomsnittlig turist generar nämligen fem gånger så mycket avfall per dygn som en maldivisk invånare.
För närvarande besöker runt sexhundra tusen turister Maldiverna varje år, ungefär dubbelt så många som bor här permanent. Men precis samma människor – vi resenärer – som har byggt upp Thilafushi med våra sopor ligger också bakom Maldivernas explosiva ekonomi, som allt sedan sjuttiotalet har moderniserat landet successivt. Det är inte så hemskt länge sedan Maldiverna var en fattig önation med fisk och kokosnötter som primära inkomstkällor.
Maldivernas miljödilemma är alltså linjärt ekonomiskt. Ju fler öar som öppnas upp för resorter, desto mer pengar tjänar den maldiviska staten som hyr ut öarna till hotellföretagen, och varje natt som en turist sover i en hotellsäng generar nya skatteintäkter. Men för varje ny turistö, för varje ny flygrutt till Male, för varje ny flygplats i andra atoller, ökar också utsläppen av koldioxid.
Frågan är då var gränsen går, och om man kan kräva av någon nation – särskilt en som FN har kallat ”ett av världens minst utvecklade länder” – att den ska stoppa sin egen ekonomiska tillväxt? När i historien skedde det senast?
Och – finns det inte risk för uppgivenhet? Så länge inte omvärlden får bukt med sina utsläpp spelar ju miljöarbetet i en liten nation som Maldiverna en ytterst marginell roll globalt sett. Jag nämner att till och med president Nasheed har sagt att det viktigaste är att de stora utsläppsländerna – USA, Indien, Kina och Brasilien – tar ett större ansvar.
Wadzy är för vänlig för att säga det rakt ut, men hans barska min avslöjar att han finner mitt resonemang befängt.
– Det går inte att resonera så. Vi måste visa ledarskap och föregå med gott exempel. Om inte vi själva gör vad vi kan för miljön kan vi inte gärna skylla på någon annan om världshaven stiger och Maldiverna sjunker.
Men, betonar han, trots allt är han mer hoppfull än på länge.
– Det otroliga håller faktiskt på att hända. Miljömedvetenhet är ett argument för både säljare och köpare av semesterresor. I dag är många faktiskt beredda att betala extra för att göra något gott för miljön. Green is business.
Samma kväll går jag över den svajiga, Indiana Jones-liknande hängbron som utgör entrén till Soneva Fushis senaste nyhet, den ekologiska restaurangen Fresh in the garden. Till synes svävande bland trädtopparna, fem meter över Kunfunadhoos trädgårdsodlingar, ligger restaurangen halvt dold mitt i den täta djungeln och torde vara världens just nu mest spektakulära ”gröna” krog ur ett arkitektoniskt perspektiv.
Ambitionsnivån är inte direkt lägre i köket. Den som leder arbetet vid grytorna är Soneva Fushis chefskock Álex Garés, trettioett, med ett förflutet på spanska Michelinkrogar som El Bulli och Lasarte, där han har jobbat under levande kocklegendarer som Ferran Adrià och Martin Berasategui.
Här kostar en trerättersmiddag dryga tusenlappen per person. Om du bara dricker vatten.
Green is business indeed.
Toaletten på restaurangen är till och med – en mulltoa.
Ja, tänker jag och tar en klunk lankesiskt öl. Wadzy har en poäng. Kan man få turister som betalar uppåt 10 000 kronor natten för sitt boende att gå på utedass när de äter lyxmiddag finns det kanske trots allt hopp om moder jord.
MALDIVERNA – EN BLODIG HISTORIA
Statskupper, miljonstölder och misshandel – följ den märkliga kampen om makten på Maldiverna.
Maldivernas politiska utveckling i modern tid är en skakig och bitvis blodig historia som inte sällan tangerar tragiskt bananrepublikanska klichéer. För att förstå dagens utifrån sett besynnerliga politiska bild bör man känna till den lika brokiga bakgrunden.
Maldiverna befolkades ursprungligen av singaleser och fastlandsindier. Under elvahundratalet nådde islam ögruppen via arabiska sjöfarare. Från femtonhundratalet och framåt var Maldiverna omväxlande under portugisisk, nederländsk och brittisk överhöghet.
Mellan 1887 och 1965 var Maldiverna ett brittiskt protektorat. Landet styrdes av sultaner som ärvde sitt ämbete och tilldelades absolut makt.
Sultanatet avsattes 1953 och republik utropades av presidenten Muhammad Amin Didi. Han reformerade skolsystemet och förespråkade kvinnors rättigheter, men hans regering störtades av muslimska konservativa i huvudstaden Male. Under ett upplopp misshandlades Didi av en folksamling och avled senare av skadorna.
1954 återupprättades sultanatet och britterna stärkte sin militära närvaro på Maldiverna genom bygget av en flygbas på landets sydligaste atoll Addu. Ett hundraårigt (!) kontrakt skrevs där britterna fick hyra flygplatsön Gan för 2 000 pund per år.
1957 ville den nytillsatte premiärministern Ibrahim Nasir förhandla om det tveksamma kontraktet och höja årsavgiften. Han mötte då motstånd av en separatistgrupp som tjänade på britternas närvaro i deras atoll. Rörelsen avbröt allt samarbete med den sittande regeringen och utropade en oberoende stat, Den enade suvadivanska republiken, med tjugo tusen invånare och Abdulla Afif Didi som president. Premiärminister Nasir svarade genom att skicka krigsfartyg till Adduatollen och Abdulla Afif Didi tvingades fly till Seychellerna, där han fick politisk asyl.
Kontraktet med Storbritannien förhandlades slutligen om 1960, och fem år senare blev Maldiverna oberoende. 1968 avskaffades sultanatet och republik infördes. Ibrahim Nasir valdes till president och tillsatte Ahmed Zaki som premiärminister. 1975 greps Zaki i en statskupp och förvisades till en avlägsen atoll – enligt uppgifter från observatörer för att ha blivit så populär bland befolkningen att han kommit att utgöra ett hot mot president Nasir.
Ibrahim Nasir flydde sedan plötsligt till Singapore 1978. Senare uppdagades det att han hade lämnat Maldiverna med åtskilliga miljoner kronor ur statskassan.
In på den politiska scenen klev den tidigare universitetsläraren Maumoon Abdul Gayoom, som 1978 svors in som president och som behöll makten ända fram till i fjol. I flera val fick Gayoom nittiofem procent av rösterna, vilket kan förklaras med att den mycket auktoritära regeringen inte tillät några oppositionspartier.
Gayooms styre har av maldiviska meningsmotståndare kallats diktatoriskt, och under sin tid på presidentposten överlevde han tre kuppförsök, 1980, 1983 och 1988. Det senaste var det mest dramatiska. Ett åttiotal tamilska legosoldater under ledning av en välbärgad maldivisk affärsman, Abdullah Luthufi, landsteg i Male från motorbåtar och tog kontroll över flygplatsen. President Gayoom flydde från byggnad till byggnad och tillfångatogs aldrig.
Indien, under premiärminister Rajiv Gandhi, skickade 1 600 soldater till Gayooms undsättning. Minst nitton personer dog i striderna. Vissa av legosoldaterna fångades på plats och andra tre dagar senare utanför Sri Lanka, dit de lyckats fly. De gripna tamilska soldaterna dömdes till döden, men fick sina straff omvandlade till livstids fängelse av president Gayoom.
Under senare år har kritiken mot Gayooms enväldiga sätt att styra Maldiverna växt – och efter stora gatuprotester 2004 inrättade han ett reformprogram för ökad demokratisering.
I landets första demokratiska val någonsin, 2008, besegrades Gayoom av oppositionsledaren Mohamed Nasheed, som tidigare suttit fängslad för sitt politiska motstånd. Nasheeds parti Maldivian Democratic Party fick femtiofyra procent av rösterna.
ATT RESA DIT
Förra vintern körde Fritidsresor direktcharterflyg från Sverige till Male, men den satsningen har lagts på is. Det går fortfarande bra att boka paket med de stora svenska researrangörerna, bland annat har även Ving Maldiverna i sitt sortiment, men då är hotellvalen begränsade, och det är alltså reguljärflyg med mellanlandning som gäller.
För den som själv vill boka sitt flyg och förhandla pris med hotellen – prutmån kan finnas om beläggningen inte är full – rekommenderas följande tre bolag den kommande högsäsongen:
Qatar Airways – med ett byte i Doha (www.qatarairways.com)
Emirates – med ett stopp i Europa och Dubai, ett smart alternativ om man vill kombinera lugnet på Maldiverna med några dagar i metropolen Dubai (www.emirates.com)
Condor – via Frankfurt, dock trångt och delvis charterflyg (www.condor.com)
Biljettpriserna varierar beroende på säsong och bokningsläge, men räkna med att betala från 8 500 kronor och uppåt per flygstol. Maldiverna är solsäkrast, och dyrast, december–april.
Tre andra svenska arrangörer som är starka på Maldiverna är:
Travel Beyond (www.travelbeyond.se)
Lime Travel (www.limetravel.se)
Select Travel (www.selecttravel.se)
BOENDE
Det är inte helt enkelt att välja boende på Maldiverna – helt enkelt eftersom öarna är så förvillande lika både i utseende och utbud av villor, restauranger och spabehandlingar. En tumregel är att de lite billigare hotellöarna oftast också är de äldre, lite mer slitna eller mindre glassigt renoverade. Dock inte alltid, så det kan löna sig att läsa på.
En komplett lista över Maldivernas hotellöar i olika kategorier – som ”lyx”, ”familj”, ”dykning” och ”budget” – hittar du på www.maldives.com.
Och kom ihåg: naturupplevelsen – korallreven, de turkosa lagunerna, den kritvita stranden och de vajande palmerna – är fullt jämförbar på de flesta öar oavsett prisnivå.
TRE NYA DRÖMÖAR
RES har letat fram tre nya resorter att fantisera om.
Constance Halaveli Resort
Högexklusiva Constancegruppen utökar sitt imperium, sedan tidigare etablerat på Seychellerna, Madagaskar och Mauritius. Bolagets bidrag till Maldiverna är lyxresorten Halaveli i Ariatollen, en kort resa med sjöflygplan från Male. Åttiosex villor, varav de flesta har byggts på pålar ovan öns lagun, på mellan hundra och sju hundra (!) kvadratmeter.
Pris: från virka 6 240 kronor per rum och natt
www.constancehotels.com
Kandooma
Trots att denna nyhet i södra Maleatollen ”bara” når upp till fyra stjärnor har resorten snabbt blivit en favorit hos såväl surfare och dykare som professionella hotellrecensenter. Listat som ett av världens hundra hetaste hotell av amerikanska Condé Nast Traveler i år. Kul detalj: ön har en egen radiokanal där dj:er skapar ett soundtrack till vistelsen på paradisön.
Pris: från 1 300 kronor per rum och natt vid tidiga bokningar
www.kandooma-maldives.com
Six Senses Latitude Laamu
Six Senses-koncernen är sedan länge en institution på Maldiverna med sina resorter Soneva Fushi (se huvudtexten) och Soneva Gili. Nya hotellkonceptet Latitude på den lilla ön Olhuveli Island i den sydligt belägna Laamuatollen, erbjuder hundra villor, betydligt fler än föregångarna, och en modernare tappning av företagets flitigt imiterade Robinson Kruse-estetik. Öppnar i början av 2010.
Pris: ej fastställt, men väntas ligga en nivå under Soneva Fushis
www.sixsenses.com
Visa/dölj kommentarer
Lyxturism och mulltoa?
Man kan få turister till vad som helst, man bara ändrar deras attityd och deras tänk, speciellt lyxturism det är ungefär som den trendigaste restaurangen eller den fetaste nattklubben, dit ska de, vem hinner först?
Jag funderar på om man kanske måste gå en utbildning innan man får besöka vissa länder i framtiden, man måste ju på något sätt kontrollera resandet eller är det som vanligt att modernatur har sin gång och hon kommer att fortsätta att överleva oss, våra barn och deras barn som vanligt?
Spännande, verkar vara vackert där du!
Hajen