2008-01-17
Skrivet av Jens Stenberg
På Maldiverna är turistindustrin galet påkostad. Är en ö för liten bygger man ut den med tiotusentals liter sand. Följ med till en upprorisk, oförnuftig, svindlande världsfrånvänd del av världen.
Sover du bäst i lakan av egyptisk bomull eller franskt linne?
Uppskattar du en vinkällare med sex tusen flaskor eller blir semestern
ännu lite bättre om den rymmer nio tusen? Är det gott nog att
hotellrummet är utrustat med en iPod eller vill du hellre få den
framburen till poolkanten ihop med en svalkande mojito? Låter Indiska
oceanens vågskvalp som ljuv musik i dina öron eller föredrar du
världens dyraste dj? Är en timmes aromamassage skön nog i sig eller
måste den ske i ett behandlingsrum under havsytan för att du ska kunna
koppla av helt? Ordet lyxturism håller på att omdefinieras radikalt –
och det är förstås bara logiskt att det är just på Maldiverna det sker.
Här börjar alla hotellentreprenörer med exakt samma förutsättningar, de maldiviska naturtillgångar som utgör själva sinnebilden av ett semesterparadis: det illusoriskt turkosblåa vattnet, stränderna av bländvit korallsand, palmerna, reven och de outsinliga soltimmarna. Allt det där drömlika är självklarheter här. Det är vad du sedan adderar som verkligen betyder något.
Det amerikanska resemagasinet Condé Nast Traveller konstaterade för en tid sedan att det pågår ett krig på Maldiverna. Ordvalet är vässat, men sant är att det lilla landet – 1 192 små öar nära ekvatorn sydväst om Indien – blivit ett av de viktigaste skyltfönstren för hotellmagnater som vill visa sig på styva linan. Lyxrestauranger och span under vattnet, strand- och vattenvillor stora som lador, teknik på James Bond-nivå, perfekt tempererade vinkällare i tropiskt klimat. I dag måste varje maldivisk resort ha sin egen unika selling point för att sticka ut i konkurrensen, något slags skrytbygge som ser extra spektakulärt ut på bild och som därmed kan maximera uppmärksamheten i världens resemedier. Få platser lämpar sig bättre för dessa storslagna experiment än Maldiverna. Här är nämligen skiljelinjen mellan turister och lokalbefolkning systematisk, styrd direkt från regeringen. På de bofastas öar tillåts inga hotell – och på hotellöarna bor inga maldiviska medborgare utöver dem som jobbar på hotellen. Därmed finns det heller ingen kultur att ta hänsyn till ute på turistöarna. Miljömässigt blir de vita dukar där slutresultatet endast begränsas av koncernernas fantasi och budget. En av hotellcheferna jag träffar under min maldiviska öluff för RES räkning överväger på allvar att bygga en underjordisk bar – av is.
Samtliga öar jag besöker har också gjort basutbud av de faciliteter som bara för ett par år sedan ansågs som verkliga extravaganser. Villor i stället för bungalower? Check. Spa i världsklass? Check. Gourmetrestauranger? Check. Det är följaktligen hisnande belopp inblandande. Ändå är intresset massivt. 206 budgivare var med och tampades om rätten att hyra elva obebodda öar som tidigare i år öppnades upp för turistnäringen. Högsta budet lades på ön Alidhoo – närmare 17 miljoner dollar för en hyresperiod på tio år. Därtill kommer alla kostnader för att bygga själva resorten – räkna lågt med minst lika mycket pengar till – och sedan ska den drivas med allt vad det innebär av personal och underhåll och gästernas krav på femstjärnig standard i ett land där i princip alla redan dyra lyxvaror dessutom måste importeras.
Turismen är Maldivernas särklassigt viktigaste inkomstkälla, och landet har sett till att ha de ekonomiska marginalerna på sin sida. När hyresperioden för en ö är över avgör den maldiviska staten om kontraktet ska förlängas. Om inte återgår ön – inklusive allt som byggts på den – till Maldiverna utan att hotellföretaget i fråga får någon ersättning. Det gäller med andra ord att omvandla insatsen till vinst illa kvickt. De som betalar är förstås vi – turisterna. Om det varit smärtsamt dyrt att semestra på Maldiverna tidigare så närmar sig priserna ren astronomi nu.
Ingenstans blir Maldivernas skönhet – eller skörhet – lika hjärtskärande uppenbar som i ett sjöflygplan på några hundra meters höjd. På en av Trans Maldivians flighter får jag en fascinerande bild av atollernas unika uppbyggnad och utsatthet. Den vita korallsanden hopar sig innanför revformationerna. Här och där har en liten sandbank letat sig upp över havsytan. Kanske, kanske, om väder, vind och underströmmar vill, kommer det på dessa platser att flyta i land en kokosnöt. Eventuellt, eventuellt, kan den bli embryot för en palm vars rötter kan hjälpa till att stabilisera sanden. Möjligen, möjligen, på några hundra års sikt, kan denna process skapa en ny ö. Men alla har förstås inte tid att vänta så länge. Turistön Reethi Rah i norra Maleatollen öppnades i fjol och är förmodligen hotell- och kasinomiljardären Sol Kerzners allra mest imposanta skapelse i One & Only-kedjan. Med betoning på skapelse.
Öns ursprungliga trettionio hektar räckte inte på långa vägar till för Kerzners vision om maximal rymd och avskildhet för varje gäst. Hundrafemtio tusen ton sand har därför återvunnits från havets botten, femton tusen palmer har hämtats från obebodda öar och planterats ut. Reethi Rahs hundratrettio villor – 135 kvadratmeter stora och med en takhöjd som i en mindre katedral – har i dag spritts ut över en landareal på 109 hektar. Mer än sextio procent av ön är med andra ord konstgjord. Den megalomaniska konstruktionen har givit Reethi Rah sex kilometer strand och en för Maldiverna helt unik, bläckfiskliknande form. Efter att ha fått fötterna masserade och tvättade i blomdoftande vatten av min butler Nelson – alla gäster välkomnas så här – kliver jag ut på stranden utanför min strandvilla. Nog är det rymligt alltid. Jag tittar hundra meter åt höger, hundra meter åt vänster, och inser att jag är helt ensam. Inte ens några krabbor bökar omkring i sanden, så långt har ekosystemet inte hunnit här på den nyfabricerade delen av ön. Fortfarande ser man också tydligt hur landskapsarkitekterna planerat sina planteringar, men det är sannolikt inget som inte ett par monsunperioder kan ge en mer naturlig finish. Tills vidare kan man vila ögonen på arkitekturen, som är ren zenpornografi – en maldivisk, japansk och balinesisk crossover i flottast tänkbara material – eller besöka öns spa, som rimligen konkurrerar om titeln världens vackraste.
Det finns något dekadent, upproriskt oförnuftigt och svindlande världsfrånvänt över hela Reethi Rah. Vart jag än vänder blicken slås jag av känslan att Sol Kerzner lekt Gud och till varje pris har velat bevisa att det omöjliga är möjligt. Det är inte otänkbart att så också är fallet. Reethi Rah är i varje fall ingen affär gjord för att skapa snabb avkastning. Projektet sägs ha kostat runt 200 miljoner dollar. En hotellchef jag pratar med på en av de konkurrerande hotellöarna bedömer att Reethi Rah – givet att resorten överlever de första säsongernas hype och etablerar sig som en beständig turistmagnet – når break-even om trettio år. Då är Sol Kerzner hundraett år gammal. Och då ska man veta att karln har vett att ta betalt.
”För bara en miljon dollar” – jo, det står så i broschyren i min villa – kan du till exempel hyra hela ön och dess sex hundra anställda för bara dig och dina vänner i fem dagar. Obegränsat med vin och en spabehandling per person ingår, tack så mycket. Det finns emellertid en spricka i Sol Kerzners perfekta paradis. Havet gillar inte riktigt den nya ön, utan suger glupskt tillbaka sanden som använts för att dryga ut öns areal. Ett år efter invigningen pumpas det därför oavbrutet, varje dag, upp sand från havsbottnen som sedan portioneras ut på ön. Förhoppningen är att naturen så småningom ska anpassa sig till öns nya storlek och form. Men ingen vet. Kanske kommer detta arbete aldrig att kunna avstanna. Nu frågar du dig förstås också om det inte finns något paradoxalt i att flyga flera tusen mil och betala en halv förmögenhet för att få uppleva ett naturparadis – som inte är naturligt. Jo, i teorin gör det förstås det. Å andra sidan är det kanske förmätet att raljera över ett bygge som Reethi Rah i ett land vars mest akuta problem är just att det naturliga mycket väl kan vara på väg att försvinna.
Här på Maldiverna cirkulerar ryktet att landets turistråd har övervägt att byta ut sin sorglösa slogan – ”The sunny side of life” – till den avsevärt mer ödesmättade ”Come see us … while we’re still here”. Anledningen till galghumorn skulle vara hotet om klimatförändringar och världshavens stigande nivåer. I ett land som till största delen ligger runt en meter över havet – och där den högsta punkten når dryga två meter – finns inga marginaler. Maldivernas president, Maumoon Abdul Gayoom, varnade för världshavens stigning i ett tal inför FN:s generalförsamling redan för tjugo år sedan. På senare tid har han citerat rapporter som pekar på att havsnivån kan stiga med närmare en meter före år 2100. En sådan utveckling skulle innebära slutet för Maldiverna, enligt Gayoom.
– Att Maldiverna löper risk att försvinna från världskartan är ett rimligt antagande, säger även Sveriges ambassadör i Indien och Maldiverna, Inga Eriksson Fogh (som i september tillträder sin nya tjänst som expeditionschef på utrikesdepartementet).
Så vad gör man när ett land löper risken att sjunka ner i havet? Bygger ett nytt? Det är faktiskt precis det man gör. En dryg kilometer från huvudstaden Male pågår just nu det största byggprojektet i Maldivernas historia. En helt ny ö, med namnet Hulhumale, skapas här av inköpt sand från Indien. Från luften ser Hulhumale än så länge mest ut som en stor parkeringsplats. Det enda som sticker ut är en guldfärgad moské, men på sikt ska här finnas parkområden, biografer, en idrottsarena, boulevarder och en begravningsplats. För att inte tala om de i framtiden hundrafemtio tusen personer som förväntas bosätta sig här.
Syftet med Hulhumale är dels att erbjuda Males trångbodda invånare ett alternativ, dels att skapa en plats dit de mindre öarnas befolkning kan evakueras om eller när världshaven stiger över den kritiska punkten. Då Hulhumale kommer att resa sig dryga två meter över havsytan har Maldiverna här skapat sig respit ytterligare några årtionden. Tsunamin den 26 december 2004 gav Maldiverna en skrämmande bekräftelse på landets förmodade sårbarhet. Bara nio av 1 192 öar klarade sig undan översvämning. Flodvågens förödelse på Maldiverna har kallats ”den tysta katastrofen”.
– Begreppet myntades av FN-anställda till följd av omvärldens ovilja att ge bistånd till Maldiverna, säger den brittiske journalisten Joe Bindloss, som rapporterade från Maldiverna för Lonely Planet efter katastrofen.
Antalet dödsfall begränsades till ett hundratal.
– Men runt femton tusen av landets trehundra tusen invånare blev hemlösa, säger Joe Bindloss. Och ekonomiskt sett drabbades Maldiverna hårdare än något annat land.
Landets regering hävdar att tsunamin kastade Maldiverna tjugo år tillbaka i tiden. Slutnotan för återuppbyggnaden väntas bli dubbelt så hög som landets totala BNP. Tsunamin innebar ett hårt slag mot landets stora, turistdrivna ekonomi samt den viktiga fiskenäringen. Även på ett individuellt plan blev följderna allvarliga med runt tjugo tusen förstörda hem. På många av de bofastas öar finns dessutom inga banker, här förvarade invånarna sina besparingar i hemmet när flodvågen sköljde över landet. Det svenska ordspråket om pengarna i sjön fick i många av dessa fall en ny, grym innebörd.
När jag sitter på mitt soldäck på Lankanfushi och blickar österut, ut mot revet där de väldiga havsvågorna bryts ett par hundra meter ifrån mig, inser jag varför denna turistö hörde till dem som tog mest stryk av tsunamin. Lankanfushi ligger i Maleatollens östligaste del, så mellan jordbävningen som orsakade flodvågen och där jag nu befinner mig finns ingenting förutom öppet hav. På Lankanfushi ligger lyxresorten Soneva Gili, som fick stänga i ett halvår för renovering och som då tog tillfället i akt att uppdatera sin redan femstjärniga standard. De vid det här laget världskända vattenvillorna i Robinson Crusoe-stil har bland annat kompletterats med ”the private reserve”, världens hittills största vattenvilla: 1 400 kvadratmeter i två våningsplan, rest på pålar fem hundra meter ut i havet, med privat spa, egen speedboat på fyra hundra hästar, gym, två inneboende butlers och, ja, listan fortsätter tills man nästan är övertygad om att det faktiskt är värt de 10 000 dollar natten som det sägs kosta att bo här (tariffen står inte angiven i prislistan utan ges ”på begäran”).
När jag besöker Soneva Gili står emellertid ”the private reserve” tom. Det visar sig att Danmarks kronprins Frederik skulle ha bott här, men att han ställde in sin resa på grund av Muhammedteckningarna i Jyllands-Posten. Jag kastar mig utför vattenrutschbanan på ”the private reserve” och skänker kronprinsen en tanke. Maldiverna är förvisso ett strikt muslimskt land – inga andra religioner är tillåtna – men i praktiken är förmodligen befolkningen världens mest liberala utövare av islam. När Soneva Gilis personal en av kvällarna har fest inne på sitt område är ljudnivån sådan att den knappast har föranletts av mangojuicekonsumtion. Soneva Gili och systerresorten Soneva Fushi, som öppnades 1995 på ön Kunfunadhoo i Baa-atollen, är fortfarande de öar som nya hotellentreprenörer benchmarkar sig emot. Det är ingen slump.
Soneva Fushi ligger på vad som kallas ”the big green island” – djungelvegetationen är osedvanligt tät på ön – och var först ut med den nya typen av avspänd, miljömedveten lyxturism på Maldiverna. Soneva Gili på ”the small blue island” – alla resortens villor står på pålar i havet – öppnades 2001 och följer samma framgångskoncept.
Maten är magiskt fräsch, servicen fläckfri och stämningen bland såväl personal som gäster oöverträffat informell. Ingen annanstans känner man sig heller närmare naturen än på just dessa två resorts. Planeringen och placeringen av villorna har anpassats helt efter träden, vegetationen och havet. Sedan den svenska exmodellen Eva Shivdasani, född Malmström, och hennes brittisk-indiske make Sonu startade Soneva Fushi har deras motto blivit ett flitigt kopierat begrepp på de här breddgraderna: ”luxuriously back to nature”. På Soneva Fushi och Soneva Gili är det faktiskt en precis lika magnifik semesterupplevelse i verkligheten som det låter.
Två resorts som valt att rusta upp och profilera sig med helt andra medel är Hilton och Huvafen Fushi. Ledorden tycks här i stället ha varit modernitet och submarina upplevelser. Hilton har sina rejält tilltagna anläggningar på öarna Rangali och Rangalifinolhu, sammanbundna med en lång gångbro, i södra Ariatollen. Delar av de 25 miljoner dollar som hotellbjässen kostade på renoveringen av öarna gick till skapandet av Ithaa, världens första undervattensrestaurang helt i glas. Här äter du din middag i vad som bäst beskrivs som ett inverterat akvarium – du sitter inuti och blickar ut över rockorna och revfiskarna som glider omkring på andra sidan glaset. Ithaa är kul, men också lite av en turistfälla, eller kanske snarare ett turistbete.
Hiltons verkliga frestelse är i stället nybyggda ”the spa retreat”, tjugoen jättelika vattenvillor med en sexigt innovativ användning av glasväggar. Ligger du i sängen i sovrummet ser du hela vägen till jättevillans andra ände, genom det eleganta badrummet, och in ditt eget privata behandlingsrum. Varför gå till massören när massören kan gå till dig?
Mest bling för dina bucks – och den mest teknologiskt skruvade MTV Cribs-upplevelsen på Maldiverna just nu – får du emellertid på nämnda Huvafen Fushi. Ön – vars namn betyder ”Drömön” och som före en omfattande ombyggnad 2004 hette Nakatchafushi – är försvinnande liten jämfört med till exempel Reethi Rah eller Soneva Fushi. Ändå har man lyckats pressa in det mesta här: restaurangerna, vinkällaren, gymmet, biblioteket, Philippe Starck-detaljerna, Bang & Olufsen-tekniken, infinitypoolen – och världens första undervattensspa. Avancerade designsnobbar har betydligt mer att hämta här än hos tropiskt rustika koncept som Soneva. Närmare ett boutiquehotell än Huvafen Fushi kommer man knappast på Maldiverna.
Spat är dock en besvikelse. Terapeuterna som jobbar här har för all del en bedårande vy ut genom fönstren, men liggande på mage på en massagebänk, med ansiktet riktat mot golvet, är det svårt att tillgodogöra sig sensationen av att befinna sig på havets botten. Det är uppenbart att Huvafen Fushi vill attrahera en yngre, mer urban resenär. I den ena av öns två gigantiska ”ocean pavillions” bor under mitt besök José Padilla, dj-legenden från Café del Mar på Ibiza, som flugits in för att köra några ”chillout sessions” i utbyte mot fri lyxlogi.
Den andra är tom för tillfället, varför jag får tillfälle att inspektera den inifrån. En ”ocean pavilion” är en vattenvilla som gjord för supermodeller och internationella playboys. Om Hugh Hefner hade varit ett halvt sekel år yngre hade han passat perfekt här. Det är också en drömlya för svårt tekniknördiga ungkarlar: femtiotumsplasma, en fiberoptiskt upplyst pool som börjar i vardagsrummet och slutar ute på soldäcket samt den mest förföriskt onödiga badkarsfiness jag sett. Vrid på vattnet och det kommer forsande i en stråle – från ett hål i taket flera meter ovanför dig. Tryck sedan på en knapp och ändra vattnets färg tills du är nöjd. Q hade inte gjort det bättre. Och jo, det är förstås på Huvafen Fushi som möjligheterna att bygga en underjordisk isbar nu utreds.
Efter tio dagar och fem smått overkliga resorter är det dags att packa resväskan för sista gången. I ett avseende har jag misslyckats med mitt uppdrag. Före avresan blev jag ombedd av RES chefredaktör att hålla utkik efter det potentiellt dråpliga i Maldivernas nya överdådiga turism, allt enligt teorin att lyx bara är roligt när någon spiller en dyr drink i knät. Det visade sig vara svårare än väntat.
Bortsett från en juvelprydd italiensk Nancy Dell’Olio-kopia som snavade in direkt från stranden till lunchen med guldbrillor, nyproducerad byst, hårförlängningar, fyratumsklackar och en bikini bred som fisketråd har jag inte sett ett enda exempel på brackigt burdust beteende. Barfota i linneshorts ser vi alla rätt lika ut, som vilka Thailandsresenärer som helst.
Inte för att det behövs några yttre attribut eller pompösa gester för att gästernas välstånd ska bevisas här. Det räcker liksom att de checkat in. En ”villa suite” med egen pool på till exempel Soneva Fushi kostar närmare 10 000 kronor per natt. Så – är det värt pengarna? En bungalow på, säg, Koh Lantas vackra Long Beach kan man väl fortfarande hitta för en femtiolapp natten. Är en resa till Maldiverna två hundra gånger bättre?
Givetvis inte. Å andra sidan ska man vara ärlig och säga att det helt säkert finns två hundra saker som var och en håller avsevärt högre kvalitet här. På det nya Maldiverna köper du dig fri från irritationsmoment, du köper perfektion. Nästa steg är förstås att eliminera det allra sista potentiella störande inslaget. Dina grannar i paradiset. De andra turisterna. En fas som för övrigt redan påbörjats. ”The Rania Experience” innebär att du hyr Maldivernas första helt privata ö – åh, och en tjugosex meter lång lyxyacht – för bara dig och dina närmaste. Prislappen för att slippa Nancys dubbelgångare och hennes g-string när du äter? Om du behöver fråga har du antagligen inte råd.
Visa/dölj kommentarer