Mannen ropar att det bara kostar några dirham att putta tre ­bollar. En del salongsberusade turister testar den halvbilliga ­puttern, liksom några marockaner som inte verkar ha råd eller möjlighet att leta sig ut till en riktig golfbana. En störig tysk lovar alldeles för högt att bli ormtjusare om han inte sätter åtminstone en av sina tre. Själv väljer jag i stället att gå till just dem, ormtjusarna.
   Annars spelar jag gärna golf i Marocko. Mer än gärna till och med.

Det finns ett tjugotal banor i landet, från Tanger längst i norr till Ouarzazate i söder. De flesta golfturister dimper ner med charterplan i badorten Agadir långt söderut, ungefär i höjd med Kanarie­öarna, och därifrån brukar de upptäcka Marocko norrut. Vilket åtminstone enligt kartan är en omväg för den som vill upptäcka landet. Bara fjorton kilometer skiljer nämligen Marocko från den europeiska kontinenten uppe vid Gibraltar sund.
   Säg Marocko och be någon associera. Äldre kommer att säga Casa­blanca. För en hel generation är Marocko synonymt med ­filmen Casablanca, där Humphrey Bogart och Ingrid Bergman fick pianisten Sam på Ricks Café att play it again.
   För åtminstone en halv svensk generation är Marocko lika med åttio­talslåten Marrakesh med gruppen Reeperbahn. Där sjunger Olle Ljungström att han ”rider bland tuareger mot en sagostad” — och så refrängen som alla ylade med i: ”Maaaaraakeeesh, Maaaaraa­keeesh …”.
    Ljungström tänkte sig knappast en puttingmatta där. ­Knappast Reeperbahns fans heller, men livet går vidare och i dag är de ­fansen just i den ålder när de gör karriär i it-branschen och åker på ­golfresa med kollegorna till, varför inte, Marrakech.
   Bortåt åttahundra tusen invånare bor i den sägenomspunna ­staden som på något märkligt sätt lyckats göra sig till en måsteplats att bocka av för världsresenärer. Nu kanske mer än någonsin.
Att hyra in sig i en riad — traditionella rikemanshus med egen trädgård, nu ofta drivna som hotell — är stort i Marrakech sedan några år och mängder av sådana renoveras och ställs i ordning för människor på jakt efter lite äventyr med lagom lyxkänsla. Och många av dessa spelar förstås golf.

Därför blir man inte helt förvånad när en golfbag lutad mot ­ytterväggen är det enda som avslöjar att detta är ett palats­liknande hus. Utsidan ser nämligen inte mycket ut för världen. Det här är en gata som känns dammig. Mopeder rusar förbi. Ett par små butiker erbjuder tidningar, lite godis och på hyllorna står matburkar som ser ut att ha väntat länge på kunder. Det är en sådan där gata som gör att man tittar ett par gånger extra på adresslappen.
   Men, jodå, adressen stämmer och en skylt vid en stor port mitt i en halvsliten stenfasad visar att riaden ligger där. Två barn ­spelar fotboll.
   Porten till riaden öppnas.
   Eller är det till paradiset?
   Tanken med den gamla arkitekturen i alla dessa rikemanshus är nämligen densamma. Utåt visas ingenting, insidan är extrem lyx. Alltid uppbyggt kring ett atrium med växter och en fontän eller ­liten damm där det uppåt öppnar sig mot himmelriket.
   I de riader som byggts om till boende för, till exempel, ­golfande turister tassar personal runt och putsar på allt som glittrar och ­glänser med en effektivitet som imponerar.

Tre banor finns i Marrakech numera. Amelkis Golf Club, ­Palmeraie Golf Palace och Marrakech Royal Golf Club. Den sista är den äldsta, byggd redan 1918 och det märks. Den påminner egentligen ­ganska mycket om en svensk skogsbana, hur paradoxalt det än kan låta, med ganska korta och smala hål. Skillnaden är att där vi har tall, gran och björk står här eukalyptus, palmer, oliv- och apelsinträd i vägen för bollarna.
   ”Royal” i namnet är vanligt förekommande bland marockanska golfbanor eftersom kungafamiljen är golfgalen. Den förre kungen, Hassan II, som dog av en hjärtattack 1999, var till och med singelhandikappare. Hans son, den unge och reformvänlige kung ­Mohammed VI, är visserligen mer förtjust i jetski men ­spelar ändå ibland. Detta har fört med sig att Marocko har förvånansvärt många — och gamla — banor.
   Marrakech Royal Golf Club lär ha varit en av gamle kungens favoritbanor. Klubben stoltserar gärna med att många internationella storheter har spelat där långt innan golf- och riadboomen kom. Winston Churchill och Ike Eisenhower till exempel.
   Tanken skapar en viss känsla. Att dricka en kopp te i skuggan, och veta att trädet även skuggade Churchill och hans cigarr, är ­speciellt. Jag tycker mig nästan höra historiens vingslag, tills jag inser att det är en uggla som lyfter från trädet.
   Signaturhålet, det svåraste, är nummer femton och heter ­Birgitte Bardot. Varför förstår man när man ser det (en ledtråd är två ­kullar). De två andra banorna är nyare och annorlunda. Palmeraie har ritats av Robert Trent Jones senior, en legend på området, och bara det får golfare att vallfärda hit. Med ­Atlasbergen som fond, flera små sjöar och massor av palmer omgärdas den Florida­inspirerade banan av ett mäktigt femstjärnigt hotellområde. Kort sagt: en imponerande golfanläggning med betoning på ­anläggning.
   Amelkis, ritad av Cabell Robinson, kallas ibland Marockos bästa bana, vilket i och för sig några andra banor gör också. Men bra är den i alla fall. Banan är lång och ganska svår. Den som inte ­tjyvtränat bunkerslag hemma mår kanske bäst av att stanna i klubbhuset som för övrigt är byggt som en traditionell kasbah. Loungen med ­öppen spis är riktigt trevlig.

   Alla tre banorna ligger en kort bilfärd från det stora Djemaa el Fna-torget med kryddorna och dansarna och ormtjusarna och puttingmattan. Och, vem vet, numera kanske även en tysk ormtjusare.
   Han missade nämligen alla tre.

Tips – Golfklubbar och restaurangerThe Amelkis Golf Club
Adress: Route de Ouarzazate
Tel: +212-244 044 14
www.onapar.ma

The Palmeraie Golf Palace
Adress: Circuit de la Palmeraie
Tel: +212-243 010 10
www.pgpmarrakech.com

Marrakech Royal Golf Club
Adress: Ancienne route
de ­Ouarzazate
Tel: +212-243 010 10

Pris: Alla tre banorna kostar ­omkring en svensk femhundring att spela. Plus en hundring för obligatorisk caddie.

Bokning: Det är för det mesta ­hyfsat lätt att komma ut på banorna, ­möjligen undantag vissa helger.

ÄTA
Le Comptoir
Hit kommer man kanske inte för maten — men väl för partystämningen som kommer med ­jetsetklientelet. Magdansöser dansar på borden.
Adress: Avenue Echouhada,
Hivernage
Tel: +212-24 43 77 02

Stylia
Bara att hitta hit är ett äventyr. Men innanför ­dörrarna ­öppnar sig en värld av överdådig lyx.
Adress: 34, Rue Ksour
Tel: +212-24-44 05 05
www.stylia-restaurant.com

Alizia
En av många, många små ställen med bra och billig mat. Ska man följa rådet ”gå dit lokalbefolkningen går” är det hit man ska gå. Ung publik.
Adress: Avenue Chouhada
Tel: +212-24-43 83 60

Fakta
Boende och åka dit

BOENDE
Villa des Orangers En typisk riad, rikemanshus, som gjorts om till ­lyxhotell. Bara några minuters promenad från torget och intill medinan.
Adress: 6, Rue Sidi Mimoun
Tel: +212-24-38 46 38
www.villadesorangers.com

Les Jardin d’Ines Designhotell
Går i morisk stil och ligger nära golf­banan Palmeraie Golf Palace. Spa, ­pooler och palmer i en lyxig atmosfär.
Adress: Circuit de la Palmeraie
Tel: +212-24-33 42 00
www.lesjardinsdines.com

Les Jardins de la Palmeraie II
Lägenhetshotell med utsikt över Atlasbergen. För familjen eller
lilla golfgruppen.
Adress: Circuit de la Palmeraie
Tel: +212-24-33 46 00
www.palmeraievillage.com

ÅKA DIT
Det är bäst att ta sig till Marocko på våren och hösten, även om golf går att spela året runt. Det går både charter och reguljärflyg — ­Agadir tar emot flest charterplan och är ­favorit hos många ­golfare. En golf­runda är lätt att kombinera med ­turistande i andra delar av ­landet. Det går även färjor från den ­spanska sidan av ­Gibraltarsund från ­Algeciras till i ­första hand Tanger.

Bilar finns att hyra överallt och det är hyfsat bra vägnät generellt. Riktigt bra längs kusten. ­Skyltarna kan vara problem, framför allt på ­mindre platser, om man inte kan ­arabiska. Tågnätet är utbyggt, om än lite långsamt, men fungerar bra för den som vill ta sig mellan större ­orter (på www.oncf.org.ma hittar man infor­­mation). Bussnätet mellan stora ­städer är också bra. Annars är systemet med ”grand taxi” vanligt och billigt för den som reser långt i landet.

Kommentarer (0)

Visa/dölj kommentarer

Namn

E-post

Hemsida

Titel

Kommentar

mindre | större

Jag har läst och accepterar Användarvillkor.

Lägg till kommentar