Medinans artärer pulserar dag som natt. I den gamla stadens labyrintiska gränder trängs gatuförsäljare med mattillverkare, sagoberättare och ormtjusare. En kort promenad därifrån ligger de moderna kvarteren med sitt levande uteliv och moderna gallerior – en stark kontrast till den uråldriga staden.
Text: Anders Rydell Foto: Johan Lindskog
En gammal man med tovigt grått hår sitter på en hopvikt mörkblå matta. Han är klädd i en gråbrun djellaba – en traditionell marockansk dräkt – i grov ull som värmer i den kyliga, stjärnklara januarinatten. Med en klar röst, som ständigt skiftar i tonläge, talar han böljande utan avbrott. Ibland lyfter han upp båda armarna i en förstärkande rörelse, samtidigt som rösten blir kraftigare. Mannen är helt omsluten av människor som sitter, står och hukar sig fram för att höra. Han är en av det sista mytomspunna sagoberättarna – de så kallade ”hlaykias” som i tusen år fört den unika marockanska berättartraditionen vidare här på torget Jemaa el-Fnaa i hjärtat av Marrakesh. Själv förstår jag inte mycket av vad som sägs eftersom myterna, folksagorna, sägnerna och legenderna berättas på arabiska och berber. De flesta berättelser finns inte nedskrivna, utan förs bara vidare av dessa säregna berättare – varav det marockanska uttrycket “när en sagoberättare dör så brinner ett bibliotek”.
Men det är lika fascinerande att se den gamla mannens hypnotiserande effekt på sina århörare. Publiken tycks lika paralyserad som de svarta kobrorna vid ormtjusarnas flöjter en liten bit bort på torget. Hans trollbindande kraft är än mer imponerande med tanke på det kaos som omger den lilla oasen kring mannen. Jemaa el-Fnaa förvandlas om kvällarna till en plats på gränsen till galenskap. Ett torg som får Times Square att kännas som en avmätt promenad i en japansk zenträdgård. Varje eftermiddag rullar en armé av män in stora vagnar på torget fyllda av ställningar, tält, köksredskap, kött och grönsaker. I skymningen sprider sig ett moln av os, ånga och rök från gatuköken mot stjärnhimlen, synligt på flera mils håll. För ett par tior hivas rykande tanginjer fram med kyckling och lamm som smälter på tungan, kryddade med citronskivor, oliver, russin och torkade plommon. Som ett orange pärlband runt torget ringlar sig juiceförsäljarnas vagnar med sina lysande högar av citrusfrukter. För några kronor kan man svalka sig med färskpressad juice av apelsin, citron och grapefrukt.
Sagoberättarna är knappast de enda underhållarna som konkurrerar om uppmärksamheten på Jemaa el-Fnaa. Här finns ormtjusarna, redo att snärja dig genom att rent bokstavligen kasta ett kräldjur om halsen. De är dock lätta att hitta, eller att undvika, genom sina flöjter, ett instrument från helvetet, med sina toner som skär in i både själ och märg.Inte långt ifrån ormarna poserar berberapor i rayban-glasögon och på en mans axel vilar en jättelik gam. Överallt har beskådare samlats i ringar kring dansföreställningar, boxningsmatcher och teaterpjäser. Ivriga försäljare försöker samtidigt kränga cigaretter, arganoljor, blinkande leksaker eller en skoputs för en spottstyver.
Jemaa el-Fnaa är en anarkistisk cirkus, som pågår varje kväll, året runt – och har så gjort i hundratals år – sedan berberdynastin Almoraviderna grundade staden på 1 000-talet. Almoravidernas rike sträckte sig från djupt inne i Sahara upp till det muslimska Spanien. I Marrakesh gamla stadsdel, Medinan, är Jemaa el-Fnaa både hjärta och riktmärke genom den berömda Koutoubia-moskén från 1100-talet med sin åttio meter höga minaret som tornar upp sig över alla andra byggnader. För varje nybörjare som förlorat sig i timmar bland Medinans vindlande labyrinter är åsynen av minareten som att finna en oas i öknen. Om torget är som ett medeltida raveparty så är Medinans souker de mer alternativa klubbarna där de verkliga hemligheterna gömmer sig. Att ge sig in i någon av de många ingångarna från torget är som att träda in i en helt annan värld. Här finner man ett nätverk av souker med tusentals på tusentals butiker, som varierar i storlek från en garderob till ett mindre palats. De flesta inser snart det meningslösa i att försöka navigera sig fram i denna labyrint utan låter sig villigt sväljas upp. Konstrasterna är häpnandsväckande, från fridfulla små torg med porlande fontäner till trånga passager trafikerade som en mindre motorväg, där ett snedsteg riskerar att kasta dig inför en skenande åsnekärra – eller en berber-ferrari som de kallas här.
En av de större artärerna som går rakt in i Medinan är rue Souk Semmarine, som man hittar mitt emot det bedagade koloniala Café de France på Jemaa el-Fnaa. Som de flesta souker och basarer har varje kvarter, område och gatstump sin inriktning. I början av rue Souk Semmarine finner man stånd med försäljare av mandlar, fikon, dadlar och henna, medan man lite längre ner hittar några av Medinans mest kända juvel-, antik- och matthandlare. Rue Souk Semmarina är en bra utgångspunkt för mindre eller längre utflykter till de olika soukerna med metall- och skinnarbeten, mattor, tyger, keramik, oljor och parfymer.
När man känner sig mör efter några timmars kommersiellt gatlopp kan man svänga in till Souk Zrabi och kryddtorget, en av Medinans charmigaste platser. Torget omges av sina många kryddförsäljare som försöker kränga saffran, myntate och svart kletig argantvål – medan själva torget är ockuperat av berberkvinnor som säljer flätade korgar och hattar.
Inne i Medinan är det lätt att försjunka sig i det tusenåriga Marrakesh. Många varor som handlats här har bytt händer sedan medeltiden i denna gamla handelsstad: kryddor, tyger, skinn, keramik och metallprodukter. Här kan du till och med se traditionell hudgarvning i gropar fyllda med frätande duvavföring – men gå dit på egen risk och köp ett färskt knippe mynta att vifta med under näsan. Mitt i det medeltida Marrakesh finns också en annan modernare stad. Den är dock inte alltid så enkel att finna, men Narniaportar in till andra världar gömmer sig här om man vet var man ska leta. I en av gränderna som angränsar till Souk Zrabi leder en anonym ingång in till restaurang Nomad – ett hippt etablissemang i tre våningar där man kan avnjuta en kopp myntate eller en hel meny med kockens nytolkning av traditionella marockanska rätter. Terrassen i två plan är kanske Medinans härligaste, med en panoramavy över hela den gamla staden och de snöklädda Atlasbergen. Bara ett stenkast bort, mitt på Souk Zrabi, ligger restaurangens systerhak Café des Epices, ett vattenhål med en urban känsla. Perfekt för en skvätt espresso och wi-fi. Än mer undangömt, men desto större belöning om man finner det, är Le Jardin. Den lilla trädörren som markerar ingången är hög som till ett tomtegryt, men när man tagit sig förbi den grottlika ingången öppnar sig ett litet paradis med palmer och fågelkvitter. Precis som på Nomad finns här flera terrasser, beroende på hur mycket svalka man önskar sig. Menyn är marockansk, men anpassad till den unga trendkänsliga publiken.
När de medeltida, trånga och vibererande gränderna i Medinan börjar kännas alltför klaustrofobiska är det dags att ta sig till det ljusa och luftiga “la ville nouveau”, som är något av Marrakesh Beverly Hills. Kontrasten kunde inte ha varit större. En kort promenad från Medinans murar – men en resa åtskilliga århundraden fram i tiden. Området, som till huvudsak består av stora jugendvillor, byggdes av de franska kolonisatörerna och är fortfarande platsen för stadens crème de la crème med lyxhotell, shopping, nattklubbar och restauranger. Till skillnad från den mer traditionella stämningen i Medinan, där man bör vara försiktig med alkohol, kan man här omfamnas av nattens varma vindar och inta överdoser av strobeljus, champagneshots och housebeat. Här fortsätter festen natten igenom på områdets stora lyxiga nattklubbar. Det är just denna blandning av gammalt och nytt, traditionellt och modernt som gjort Marrakesh så attraktivt. Redan under 1960-talet blev staden ett mecka för hippies med mer avancerade smaklökar och rökvanor. The Beatles, Rolling Stones och Jean Paul-Getty letade sig hit. Men störst avtryck gjorde den franska modeskaparen Yves Saint Laurent som har blivit en del av stadens själ. Den marockanska kulturen kom också att sätta sin prägel på haute couture-mästarens kläder – särskilt tog han intryck av den traditionella marockanska dräkten, djellaban.
Områdets främsta attraktion är konstnären Jacques Majorelles koboltblå trädgård, som han anlade under närmare fem decennier, med växter han tog med sig hem från fem kontinenter under sina resor. Majorelles tidigare hus och ateljé är i dag ett museum om berberkultur, men det är framför allt den egenartade trädgården som lockar. Yves Saint Laurent och hans partner Pierre Bergé upptäckte trädgården 1966, ett par år efter Majorelles död, och ”förfördes av denna oas där färger som användes av Matisse smälte samman med naturens.” När trädgården i början av 1980-talet hotades av rivning köpte paret den – och slog sig även ner i konstnärens villa. När Saint Laurent avled 2008 spreds hans aska ut i trädgården. I dag har trädgården, om än värt ett besök, blivit ett offer för sin egen framgång. Risken är att den transcendentala harmonin störs av att få en selfiepinne inkörd i ögat från turisthorderna, som drar genom trädgården likt svärmar av egyptiska gräshoppor. Då kan det vara skönt att slå sig ner med en martini på det koloniala kaféet, Le Grand Café de la Poste, en av stadens riktiga klassiker, med en tidsenlig inredning och dekor från 1920-talet. Kaféet ligger ett par kvarter söder om Majorelle. Köket är som mycket av det bästa i Marrakesh, en blandning av marockanska smaker med en fransk finess.