Vildmarksresa i Namibia

Namibia kan tyckas öde och tomt, men är tvärtom fullt av liv. Här är djuren fortfarande i majoritet och landskapet vidunderligt. Hisnande sanddyner, uråldriga berg och vackra lodger. En natur som är som gjord för safaris både till häst, till fots eller i en öppen jeep.

Text & foto: Jörgen Ulvsgärd

 

 

Vi kommer i full galopp nedför sluttningen och ut på savannens vidsträckta grässlätt. Vid sidan om oss rusar en hjord zebror och lite längre bort flyr en koloni av oryx. Framåtlutad över hästens hals fylls jag av en hisnande känsla av att vara ett med naturen, med det öppna, vidsträckta landskapet. Bättre än så här blir aldrig en safari, tänker jag medan sand och tovor yr omkring mig. Vägvisaren i denna stiglösa värld är en afrikansk cowboy från ett av Namibias stamfolk, herero, och uppvuxen på en hästrygg.

­­

Vi befinner oss i sydvästra Namibia, på gränsen till Namib-Naukluft Nationalpark. Efter en hel dags ritt med utgångspunkt från The Desert Homestead Lodge, har vi ridit genom ökensand, savann, uttorkade flodbäddar och märkliga bergformationer innan vi når kvällens lägerplats i en skreva, omsluten av Tsarisbergen. Det guldgula gräset brinner i det sneda ljuset, skuggorna blir längre och längre medan vi slår upp vårt läger för natten, tänder elden och lagar vår mat. När den afrikanska skymningen börjar sänka sig över savannen går det fort. Tiden mellan dag och natt är försvinnande kort. Hästarna står uppbundna i det bleka månljuset för en välbehövlig vila innan nästa dags ritt tar vid. Då och då bryts tystnaden av några unga zebror som lekfullt tumlar runt och galopperar iväg över den hårda, torra jorden i ett smattrande dån.

– Jag älskar att få visa upp mitt land och gör det helst från hästryggen, säger Willy Kairua. Här är de vilda djuren fortfarande i majoritet och naturen som den har sett ut i miljoner år.

 

 

För att vara ett så stort land, dubbelt så stort som Sverige, känns Namibia ödsligt och tomt. Men det är en tomhet som är förförande vacker. Det mesta är öken, vilket är en del av förklaringen till att det bara bor drygt två miljoner människor här, men det finns både stäpp, berg och en havskust. När européerna med dunder och brak kastade sig över den afrikanska kontinenten i slutet av 1800-talet tog tyskarna området mellan Orange-floden och Kunene-floden och deklarerade det som tyskt protektorat. Året var 1884 och namnet blev Tyska Sydvästafrika. Sedan kom Sydafrika och annekterade det efter andra världskriget innan Swapogerillan efter 30 års väpnad kamp befriade landet 1990. Namibia är ett av få länder i Afrika där turisterna kan dricka kranvattnet och där risken att bli magsjuk är liten. Ett tyskt renlighetsarv som gagnar turisterna.

 

 

Dagen innan har vi bilat från huvudstaden Windhoek 40 mil söderut till Sossusvlei, där vi har klättrat uppför världens högsta sanddyner, vandrat i två dagar på savannen med utgångspunkt från Red Dunes Lodge, gjort ett stopp i den bayerskinspirerade hamnstaden Swakopmund och besökt Walvis bay med sina sälar, delfiner och flamingos innan vi med flyg har tagit oss vidare längs den beryktade skelettkusten, uppkallad efter alla sjöfarare som har lurats av dimman och sandbankerna för att möta döden i detta ogästvänliga landskap. Vi har tagit oss upp mot Damaraland för att besöka nomadstammen, himbafolket. 

När vi i skymningen flyger in mot byn Kamanjab känner jag mig som en av postflygarna i Antoine de Saint-Exupérys roman, Postflyg syd. ”Det är som att dyka i svart vatten”, skriver han om en nattlandning i den västafrikanska öknen. En oändlig ocean av sand och strävt spinifexgräs. Vid spakarna sitter en man som skulle ha kunnat vara en av dessa postflygare. I över tjugo år har Peter Friede korsat detta ödsliga landskap, startat och landat överallt. Han är som hämtad ur en afrikansk äventyrsroman, med mustasch, senig och solbränd hy, kakifärgade shorts, grova kängor och en pipa hängande i mungipan. Han är den femte generationen tyskättling i Namibia. Hans pappa var översättare åt Eisenhower från tyska till engelska under andra världskriget, men blev senare missionär i Namibia. På vägen in mot himbabyn Kamanjab tvingas han att cirkla flera varv för att upptäcka landningsbanan i det höga gräset.

 

 

– De kunde ju slå gräset, muttrar Peter i hörlurarna. Om det snor in sig i hjulen kan det fatta eld av friktionen.

När motorn är avstängd och propellern har stannat berättar han om den vite bushmannen Peter Stark, farmare, lejonjägare och senare en av de viktigaste beskyddarna av det namibiska djurlivet i Okaukuejo- och Etoshaområdet.

– Jag kan det här landet på mina fem fingrar, sett från ovan, men han känner varje vrå av från marken efter att levt hela sitt liv i bushen.

 

 

Himbastammen är ett nomadfolk som lever i den äldsta öknen i världen. Det finns en magi, en vishet som bottnar i något uråldrigt. Mottagandet är varmt, men till en början lite reserverat. Utanför en lerhydda sitter en av kvinnorna. Hon heter Uatongota och är insmord med ockra, aska och fett. Huden glänser röd och smälter ihop med den röda jorden. Den röda färgen är inte bara ett skönhetsmedel utan också ett fungerande solskydd, berättar hon. Hennes döttrar är inte gamla nog för att få smörja in sig med ockra. Koderna är nämligen många inom stammen. Med hjälp av antalet fot- och halsringar kan man utläsa hur gamla de är, om de är gifta eller ogifta. Om de har fött barn skvallrar deras midjebälten.

Getterna och kornas bete har fått styra deras vägar mellan olika boplatser de senaste 600 åren. Det var då som himbafolket drog sig bort till den ogästvänliga, nordvästra delen av Namibia, platsen kallades då Kaokoland. I dag utgör de mindre än en procent av befolkningen men är ändå Namibias ansikte utåt.

– Vi har alltid klarat oss själva. Vi tror oss veta hur ni västerlänningar lever och det lockar oss inte. De verkar som om ni måste jobba så hårt för att ha råd med alla era saker. Vårt liv är enkelt. För oss är den största rikedomen att ha många barn, säger hon och visar stolt upp sina fem söner och två döttrar.

 

 

När mörkret faller gör sig himbafolket redo för att sova, men först är det samling runt de öppna eldarna för kvällens mål mat som männen har släpat hem efter dagens jakt. En av kvinnorna räcker mig ett armband i mässing som hon vill att jag ska ta med mig hem. Det nedsmälta mässingföremålet visar sig vara en handfast symbol för befrielsekampen i Namibia. Armbandet är tillverkat av Swapogerillans patronhylsor.

Nästa dag bär det iväg till Etosha nationalpark. Nu är vi långt från allt och alla, bara djuren och så denna, lilla ensamma lodge ute i ingenstans. Det är detta som räknas som lyx i dag, lyxen av det orörda, här skulle man lätt kunna gömma sig om man hade anledning att fly något.

 

 

Vi står tysta i gläntan mellan akaciaträdens utsträckta lövverk, omgivna av springbock, antiloper, zebror och giraffer. Lite längre bort trycker en klunga elefanter under ett träd. Med jämna mellanrum dammsuger de med snabeln den röda jorden och blåser den över sig för att svalka blodet i sina väldiga kroppar. En bit längre bort i den gröna gläntan där vi befinner oss står en Landrover parkerad. Guiden ber oss att vara tysta och vrider ner ljudet på den knastrande komradion. Radiokontakten håller han med en av världens mest kända forskare på de afrikanska ökenlejonen, namibiern Philip Stander. Under trettio år har han följt de vilda djuren i den namibiska öknen mellan Kunene och Etosha. Just nu har han sett lejonspår i den fuktiga sanden. Vi sitter tysta och väntar. Den viskande kontakten över komradion förstärker spänningen. Philip, eller Flip, som han kallas av sanfolket, väntar på att lejoninnan ska röra sig från flocken så att han med en bedövningspil får tillfälle att fästa ett halsband med en sändare runt hennes hals. Efter fyra timmar i mörkret ger vi upp, men det gör däremot inte han. Jag ställer frågan över radion vad som driver honom i sitt arbete och varifrån han har fått sitt tålamod.

 

 

– Ska man hålla på med det här måste man vara utrustad med en stor portion tålamod och mycket tur. Lite galen måste man nog också vara om man ska stå ut med att ensam leva sitt liv i en Landrover ute i den stekheta, namibiska öknen året runt, säger Flip. Afrikas vilda djur är min passion, jag brinner för att rädda dem för framtiden och den största kärleken hyser jag för de namibiska lejonen. Att följa deras rörelser för att försöka förstå hur dessa djur kan överleva i ett så extremt klimat är värt alla mina uppoffringar.

Tiden är knapp. Snart finns inga ökenlejon kvar, säger han innan rösten försvinner i radioskugga.

Relaterade artiklar