"Namibias fria natur är det yttersta av modern lyx. Fri natur är dyrt. Det är någon som äger naturen och tar betalt vid en grind långt bort. Vi får tillträde till ingenting. Det är det som är lyxen."
Filmen om Namibia visas i mitt bilfönster. En tom och väldig jordlott, raka ristningar ytligt skrapade i den hårda ytan som av en knivspets, tunna sträck av dammiga vägar, mil efter mil i det torra landskapet.
Jag har varit här förr. Vägarna påminner mig om min bror. Vi skrattade oss genom Namibia i en gammal folkabuss full av de märkligaste människor för åtta år sedan. Vi var bröder. Vi har andats samma damm. Vi sa alltid att vi borde skriva om den resan. Ingen skrev. Vi behöll allt för oss själva. Då var det budget och smörgåsar med chutney och knivad ost vid vägkanten. Vi sov på tunna svampiga madrasser direkt på marken under enkla tält vi själva satte upp.
Åtta år senare skumpar jag på samma vägar i en mjukare stol. Nu är det organiserad lyx. Vildmark med silverbestick. Det är trerätters på savannen. Det är dunbolster i tälten. Det är kockmössa och gin och tonic och välstrukna khakiskjortor och svarta leenden och allt är så ordnat och så perfekt genomtänkt, allt för att vi ska nå det där vilda.
Och det fungerar. Lyxen tar oss paradoxalt nog närmare naturen.
Det är något casinoaktigt över gruppresor. Jag sätter hela min upplevelse på spel. Vilka ska dessa människor vara som jag ska dela en blivande rikedom med? Ska de suga ut mig? Ska de dubbla min vinst?
Vi möts på en gård till ett väldigt bra litet guesthouse i Windhoek. Danske Jens och sydafrikanerna, tjejerna som petar i maten, den lite runda och den lite mindre runda. De glada. De petiga. Den sömniga och den ljusa. Vi ska sitta i den där bilen tillsammans länge och skava och skratta och sova. Fem personer. Tretton dagar. Sedan ska vi aldrig mera ses.
På den första dagen äter vi torkat kött i jeepen och känner stämningar och lugnas över varandras hygglighet. Marcelino, vår guide, vår sjätte medlem, har ett evigt smittande leende. Han slutar aldrig prata om sina fåglar. En prick i himlen, "look" ropar han, "look, a Southern black flycatcher". Han brinner för sina upptäckter som ett barn, varje gräshoppa är ett underverk. Han skrattar. Det smittar. Han har sin fru i Sydafrika. De verkar inte så lyckliga.
Vårt första stopp är en olivodling mitt ute i ingenting. Här bor en tysk person som ville odla oliver. Många tyskar bor i Namibia. Det var ju länge en tysk koloni, detta land som ingen riktigt ville bry sig om. I början retade grannarna det tyska paret med oliverna men i takt med att träden växer och oljan tappas upp hyser de en viss beundran. Ingen hade någonsin odlat oliver i Namibia tidigare. Vi går bland träden som vore vi i Italien. Olivodlingar har jag sett förr. Det är hett och lunchen är inget vidare. Oliverna smakar oliver. Tyskarna har en son. Han är, som man säger, lite speciell. En barnflicka tar hand om sonen. Här får han lugn i överflöd.
Många eftermiddagstimmar i bilen senare anländer vi till Waterberg. En högplatå som reser sig röd över landskapet som en annan Ayers Rock. Solen går ner och förväntan går upp inför första mötet med våra hem. Tältlägret som ska flytta med oss genom Namibia. Champagne och sex glada leenden möter fem turister och en guide. Våra dammiga väskor torkas av med våta trasor och bärs av mörka muskler till tälten. Inom tjocka tygväggar och tunna myggnät ett helt hem, dubbelsäng med frasiga dunbolster, nattduksbord, badrum med vattentoalett matad av en spann på trefot utanför tältet, badrockar, en hinkdusch hänger från taket över ett plåtkar. Allt är väldigt Hemingway.
Jag vaknar till mörker och kyla. Ovillig lämnar jag min dungömma och drar på mig iskallt stela byxor. Snart står en huttrande grupp och värmer händerna runt heta plåtkoppar med afrikanskt kaffe. Vi börjar en vandring uppför platån. Marcelino pekar och ler. Ett spår av oryx här, en dassie, ett kryp, femton svarta prickar i himlen. Efter en timmes vandring når vi andra sidan av platån, här i ingenstans med utsikt över Afrika överraskar oss ett dukat bord precis vid bergets rand. Vår fryntlige kock Ali steker ägg och bacon, rykande rött rooiboste hälls upp ur kannor i porslinskoppar. Värmen kommer inifrån. Solen stiger.
Namibia är ett ensamt land, själva landet är ensamt. Ett hörn av Afrika som känns mer isolerat än en ö. Öar har havet omkring sig. Öar har människorna ovanpå. Kanske är det därför, för att så få lever här, så glest. Ingen människa dominerar. Det är för långt mellan fötterna. Namibia ligger där öppet med en känsla att vem som helst när som helst kan gå rakt ut från den tunna vägen ut i landskapet och bara göra en enorm bit till sitt.
Förra gången jag var i Namibia åkte vi rakt förbi Okonjima Lodge. Det var för dyrt. Nu är det en annan kassa. Hela poängen med Okonjima är att här finns en av världens främsta parker för geparder. Boskapsägare hatar geparder. Det kan man förstå. Geparderna gör middag av deras djur. Men i stället för att skjuta geparden kan man slå ett nummer till AfriCat Cheetah Foundation och så kommer någon och hämtar geparden som hamnar här och kan jaga fritt i väldiga landskap. Turister kommer och bor i lyxiga lodger med utsikt över naturen och åker runt i jeepar och jagar djuren med sina kameror. Vi tittar på dem. De tittar på oss. Ingen dör. Nätterna i tält blandas med lyxen på dessa lodger. Det är dushen man vill åt. Men nydushade och utsövda längtar vi till tältet igen. Det är under den gröna kanvasen som man möter naturen.
Nästa dag åker vi till Etosha - Namibias berömda nationalpark. Afrikas djur står vid sina vattenhål med sina vänner och sina fiender och sneglar på varandra. Nervösa hjortar stannar blickstilla så fort något rör sig i buskarna. Gnuerna ser mest sura ut. Jag gillar gnuer. Dom är buffliga. Girafferna gungar framåt och dricker i mödosam spagat.
För mig är djur som pyramider. Det är helt magiskt när man ser dem första gången, fria. Där står de bara. De bara finns. Lever här. Men när man sett dem några gånger kommer den stressade gäspningen, som med allt fantastiskt man ser men inte deltar i. Man sitter där i sin safarijeep och tittar och tittar och sedan: "Någon som är hungrig?"
Vi åker vidare. Fjorton gnuer till. En elefant får oss att vakna till en stund. Fler gnuer. Några oryx. Så plötsligt befinner vi oss omringade av ett hav av guldfärgat knähögt gräs. Där med hovarna gömda i det svajande gula går en enorm flock zebror. De vadar tyst genom gräset som en scen ur Sagan om ringen. Det är inte den här världen.
Runt en lägereld: Sam, Chris, danska Jens, Marcelino med leendet och vi. Alla småhoppar med sina registolar närmare elden ju kallare kvällen blir. Långsamt närmar vi oss varandras privata sfärer. Läraren och idrottaren Jens, ständigt i sin träningsoverall, brinner för sina barn, sina skolbarn. Han pratar om dem som om sin familj. Han organiserar resor och tar med hela sin klass än hit än dit. Han lever sitt aktiva liv i sitt Danmark. Sam, den lite mindre av de två tjejerna, pluggar, bor i Johannesburg som inte alls är så farligt som alla säger. Det säger alla som bor i Johannesburg. De är bästa vänner, hon och Chris, som jobbar extra på CC Africa, arrangören vi åker med. De hade förstås aldrig haft råd med detta om hon inte fått sin personalrabatt. Inte för att det är vansinnigt dyrt, men ströjobb och studentlån är ingen god grund för en resa av den här typen. De pratar om sina tentor.
Alla pratar om sina länder. Hur dyrt det är eller inte är och hur man bor och gör och andra ofarliga ämnen. Det är ett ganska enkelt gäng. Vi, Jens och studenterna. Inte den vanliga mixen av safarigäster. Ali står i sin matbuss och ungsbakar oryx. Sedan kommer han med sitt varma leende under sin kockmössa och berättar om kvällens middag och vi sveper våra drinkar och flyttar oss från lägerelden och sätter oss kring den vita duken.
Middagen är den tid då jag måste stålsätta mig en smula för att stå ut med Sam och Chris eviga petande med maten. Stackars Ali får ständigt bära tillbaka sina mödosamt arrangerade men förkastade förrätter. Sam och Chris gör en stor sak av allt de inte äter. Alla är dock mycket glada i de sydafrikanska viner som förgyller våra middagar. Lätt lulliga går vi tidigt i säng.
Det kanske mäktigaste lägret slår vi Damaraland. Ett magiskt landskap långt från allfarvägarna, om nu några vägar kan kallas så i detta land. Det tog oss många rejält skumpiga timmar att nå hit men det är värt allt. Inte en människa någonstans, bara uråldriga berg, ensamma hjortar och familjer av zebror som rörliga fläckar på långa avstånd. Mitt i allt detta ligger våra blygsamma tält. Fri natur är det yttersta av modern lyx. Fri natur är dyrt. Det är någon som äger naturen, som tar betalt vid en grind någonstans långt bort. Vi ser honom aldrig men vi betalar och får tillträde. Till ingenting. Det är det som är lyxen. Vi tar en promenad mot solnedgången och når fram till vår höjdpunkt precis när solen nuddar de spetsiga topparna. Naturligtvis har Marcelino organiserat så att vi kan uppleva detta med ett glas i handen. Isens knäppande i whiskeyglaset är det enda ljud som konkurrerar med vinden.
Nästa dag byter landskapet fullständigt skepnad. Vi når skelettkusten - så kallad för att sjöfarare genom tiderna lurats av dimman och sandbankarna till en svältdöd i ett av världens mest ogästvänliga landskap. Ingenting växer här, ingenting lever här, ingen människa överlever här. Allt är sand och sten och dimma och iskall Atlant. I timmar färdas vi längs denna långa döda kust tills vi når Swakopmund.
Namibia har två städer av någon sorts betydelse, Windhoek och Swakopmund. Det är något konstigt med städer i detta landskap. Få platser, kanske Grönland, har så bisarra öar av enstörig civilisation som i Namibia. Huvudstaden Windhoek är en samling kartonger på högsta hyllan i kylskåpet. De fyrkantiga grälla husen. Två liter mjölk, jos av apelsin, sex ägg i en grön kartong, den vita keson. Rent och städat däremellan.
Swakopmund är ännu märkligare - en tysk fristad vid södra Atlanten där tiden stått stilla. Namibier pratar med någon sorts stolthet om denna gudsförgätna plats. Den är lika bisarr denna gång som den förra. Tyska damer med håret lagt på en salong som inte bytt inspiration sedan femtiotalet. Modebutiker lika daterade. En badort nästan ständigt insvept i rå dimma. Här säljs uppblåsbara krokodiler till de barn som huttrande bygger sandslott på den långa stranden som egentligen bara är öknens fortsättning mot havet. Vi köper diamanter.
Swakopmund är för mig bara en utgångspunkt för en vidare resa mot världens vackraste plats, och detta står jag för. Sossusvlei, öknen några timmar söder om staden, är något ingen människa vill missa.
Jag minns Sossusvlei. Som vi frös. Innan solen gått upp över öknen gick vi genom mörkret och den iskalla dimman. Min brors svarta tröja framför mig i mjölken. Vi skakar av köld. Först över den torra leran sedan spred sig det röda landet omkring oss. Vi börjar gå uppför, sanden fyller skorna, benen sjunker ner flera decimeter i det lösa. Mjölksyran och ansträngningen värmer oss. Halvvägs upp på det flera hundra meter höga berget av sand kliver vi ur dimman och upp i himlen. Framför oss det märkligaste landskap jag någonsin sett. Ur molnen av dimma höjer sig eldröda mjuka toppar av sand med knivskarpa konturer mot den blåa himlen. Vi fortsätter vår tunga vandring uppför mot toppen. Långsamt lättar dimman och hela landskapet är rött under morgonsolen. Vi sätter oss på toppen, hundratals meter sand, hur många ton, under oss, och bara stirrar. Jag tar upp en vattenflaska och tömmer den i klunkar, fyller den sedan med sand. Än i dag har jag sanden hemma.
Sossusvlei är nästan lika magiskt denna gång minus dimman och det första mötets dramatik. Vi hänförs innan vi återvänder till vår lodge någon timme bort. Sossusvlei Mountain Lodge är ett ställe man blir glad av. En lodge mitt i öknen, en arkitektur som smälter in i landskapet, ett perfekt designhotell i världens utkant, långt från Philippe Starck och nära naturen. Bäst är att det finns ett fönster ovanför sängen så att man kan ligga och titta på natthimlen.
Natten i Sossusvlei är den klaraste i hela världen. Bara Atacamaöknen i Chile kommer i närheten av den klara luft och den svarta natt som ligger mellan öknen och stjärnorna här.
Det bor en perfekt professor på lodgen. Han är precis sådan som man tänker sig en astronom från University of Chicago. Här har han sitt teleskop. Här håller han små inspirerande lektioner för turister som gapande stirrar rakt upp i luften. Nästa dag har alla ont i nacken.
Vi fortsätter mot vårt sista tältläger och det är här som Jens snart ska citera Kierkegaard.
Vi möts upp för vår sista middag. Ali står och grillar och hans runda ansikte och leende och vita mössa flammar av elden. En kraftig flaska rött värmer oss när vi sitter till bords. Vi har upplevt något tillsammans som snart är slut. Jens fyller femtio denna dag och det är hans anledning. Han har gett sig själv en upplevelse för livet. Ali bär in en tårta till efterrätt. En champagnekork smäller i mörkret.
Mellan skålarna håller vi tal till varandra. Jens säger att hans dröm har infriats. Han har köpt sig en biljett och tagit sin vältränade femtioåriga kropp till Namibia. Han har fått sitt äventyr. Jens är högtidlig, rörd och rakt ut i mörkret säger han: "Att våga är att förlora fotfästet en stund. Att inte våga är att förlora sig själv."
Stjärntipset
Visa/dölj kommentarer