Foto: Erik Zetterberg

BORA BORA Är himlen en plats i Stilla havet? Invånarna på Bora Bora har sedan länge tappat räkningen på hur många gånger söderhavsön korats till världens vackraste plats. RES reporter följde sin barndoms fantasier och besökte ett lyxigt korallparadis, så långt bort på jorden man kan komma.

Bilden av paradiset framkallas direkt. Det kan inte vara mer än 20 meter från den punkt där planet precis har landat, till båtbryggan utanför terminalen. Istället för köer av taxibilar ligger lyxiga, privata motorbåtar och väntar på din ankomst med sedvanliga namnskyltar i chaufförernas, kaptenernas, händer. Den lilla flygplatsen ligger på en av Bora Boras nordvästra atoller (ringformade korallöar), en dryg timmes flygresa från Franska Polynesiens huvudö Tahiti, och härifrån transporterar hotellens båtar dig den sista lilla biten. Framme på slutdestinationen möts du av glada polynesiska kvinnor i bastkjol som hänger vackra blomhalsband runt din hals och sätter ett glas kokosjuice i din hand. Paradiset, som sagt.

Ögruppen Societetsöarna i Franska Polynesien, som Bora Bora tillhör, är världens mest isolerade övärld. Den ligger så långt bort från Sverige som det är fysiskt möjligt. Testa själv att skriva in Bora Bora i Googles karttjänst, och det kommer att ta elva, tolv utzoomningar innan du ser Nya Zeeland, som är den närmaste större landmassan tätt följt av norra Chile och Kalifornien. Redan på kartan ser man en av de saker som gör Bora Bora så speciellt – den geografiska strukturen. Ögruppen ligger omgiven av ett cirkelformat korallrev, med små atoller som skydd för den halvmåneformade, palmklädda huvudön med berget Otemanu i mitten. Och mellan öarna är vattnet så kristallklart att det får Evian att framstå som en engelsk kloak.

Bara att ta sig hit är ett äventyr i sig. Närmaste rutten från Sverige går Stockholm–Paris–Los Angeles–Tahiti–Bora Bora. En övernattning på Tahiti krävs, eftersom flighten från Los Angeles landar så sent på kvällen att man måste flyga den sista biten först dagen efter. Inget vidare weekendmål, med andra ord.

På samma sätt som det kan vara svårt att se en film som man har byggt upp höga förväntningar inför, förhåller det sig för mig med Bora Bora. Jag har drömt om den här resan i hela mitt vuxna liv. Drömmen började när jag som lätt autistisk tonåring satt på pojkrummet och försökte memorera indexet i den världsatlas jag hade fått i 13-årspresent. När jag kom till namnet Bora Bora var det något som hände. Jag kollade upp namnet på världskartan och det var någonting med läget på andra sidan jordklotet, och namnet i sig, som var oemotståndligt. Bora Bora. Jag sa det högt till mig själv och snart därefter till alla i min närhet: Dit måste jag resa!

Jag är inte ensam om den drömmen. Ända sedan amerikanska desertörer slog sig ner här under andra världskriget har turismen utnyttjat den landningsbana som anlades för att förse soldaterna med ammunition och Lucky Strikes. Sedan dess har det hänt en hel del, men Bora Bora förblir paradisöarnas urmoder. Det är klichén som alla världens paradisöar är stöpt efter. Den leende lokalbefolkningen. Den vita sanden och det overkligt turkosa vattnet. Hyddorna som står på pålar i vattnet. Hollywoodkändisar och honeymooners. Det är klyschigt men det är originalet, och det är så sinnessjukt vackert att man snabbt förlåter bristen på mångfald. Till Bora Bora går det inte att ta sig hur som helst, det ligger för långt bort. Och det är så pass litet att det automatiskt blir exklusivt, en plats för de få lyckligt lottade. Kanske är det också en av de saker som gör det så unikt.

Till Bora Bora åker, om vi ska vara ärliga, framförallt nygifta. Eller möjligtvis par som gifte sig för 25 år sedan men inte hade råd när det begav sig, och som nu tar igen det senare i livet. Ingen åker hit för “pulsen”, den är nämligen obefintlig. Här handlar det istället om lugnet, och lyxen av att få fira en semester i total ­avskildhet. Att kunna ligga på soldäcket i sitt hus utan att se en enda människa hela dagen, med undantag för room service-killen som kommer med lunch och drinkar. Hit åker du för att få ligga på en fantastiskt vacker och öde strand och slippa bli störd av försäljare, men utan att kompromissa med service och utbud i världsklass.

Stämningen bland lokalbefolkningen på Bora Bora är vänlig och lugn, som sig bör på en söderhavsö. För den som inte satt sig in i ögruppens koloniala historia kan det däremot förvåna att invånarna utöver tahitiska också talar franska. Man ser det inte riktigt komma när man ligger där och suktar efter ännu en piña colada, att en kille i bastkjol kommer fram och tilltalar en på perfekt franska. Och det ska sägas, man hade inte heller föreställt sig att samma kille skulle vara kort och satt, tatuerad som en statist från filmen Krigarens själ och lika hårt sminkad som Julia Roberts i öppningsscenen av Pretty woman. Kanske inget man tar med sig hem i trendväg, men sjukt nog funkar det. I likhet med många andra av öns invånare ser han otroligt cool ut.

En slags historisk glamour ligger i luften. Några 100 meter bort, på grannatollen, ligger Naomi Campbell i sitt hus och solar med några vänner. Ännu lite längre bort hittar vi huset där kronprinsessan Victoria och hennes nyblivne make Daniel njöt av sin bröllopsresa. Men några paparazzis syns inte till, lokalbefolkningen värnar högt om integriteten för gästerna och skulle aldrig peka ut var ”den” eller ”den” bor. Det är en oskriven regel att Bora Bora ska vara en säker tillflyktsort för världens alla offentliga ansikten.

Temperaturen håller sig hela året runt 30 grader på dagarna, och omkring 20 grader på kvällarna. De perfekta siffrorna med andra ord – dagtid alltid varmt och härligt, kvällstid så att du kan klä upp dig lite utan att svettas. Och vattnet, som brukar vara omkring 26 grader, svalkar utan att vara kallt. Regnperioden sträcker sig från november till mars, men som på många andra ställen nära ekvatorn innebär den inga större problem. Som värst kan det komma en liten skur på morgonen, kanske en till på eftermiddagen. Däremellan är det sol precis som vanligt.

För den som vill fylla sina dagar med aktiviteter finns det mycket att välja på. Snorklingen och dykningen är exceptionell, med fantastiska rev och hajar, stingrockor, valar, sköldpaddor och en uppsjö av färgglada fiskar. Det finns både vindsurfing och kitesurfing, och dessutom några av världens bästa vågor utanför Tahitis kust för den som gillar vågsurfing. Det bjuds även på djuphavsfiske, segling och djungelutflykter.

På Bora Bora måste man å andra sidan inte åka iväg på utflykter för att njuta. Ön är kliniskt befriad från fulla engelska grabbgäng och stora turistkomplex i betong. De vackra stränderna finns i överflöd, och det vanligaste boendet består av palmbladsklädda hus på pålar i vattnet, ofta med egna soldäck. Det lyxigaste du kan göra är därför paradoxalt nog att stanna hemma i din villa, plocka fram den där boken du inte hunnit läsa och lägga dig tillrätta på terrassen. Där och då känns det precis som den genuint romantiska paradisö som jag alltid har drömt om. Och det är lätt att förstå varför så många som kommer hit gör det parvis. Bora Bora är helt enkelt så vackert att man behöver någon att dela det med.

< Föregående		Nästa >