I Inkafolkets fotspår

Ända sedan Jörgen Ulvsgärd läste Tintinalbumet Solens Tempel har han drömt om att besöka Machu Picchu, men inte vågat av rädsla för att magin skulle försvinna. Denna gång tog han modet till sig och blev inte besviken. Följ med på en resa i Inkaindianernas fotspår från födelseplatsen vid Titicacasjön via deras huvudstad Cusco till kondorernas rike i Colcadalen.

Text och foto: Jörgen Ulvsgärd

Huvudstaden Lima har blivit en hot spot bland Latinamerikas huvudstäder. Turistströmmen är intensivare än någonsin, inte minst på grund av den världsberömde kocken Gastón Acurio som har satt Peru på världskartan med sin variationsrika mat baserad på de peruanska råvarorna. Mat som lagades redan på Inkas tid.

Trots detta besöker de flesta Peru av historiska och kulturella skäl baserade på Inkarikets uppgång och fall med nedslag bland Titicacasjöns vassöar, huvudstaden Cusco, den mytomspunna sommarstaden Machu Picchu och det karga ökenlandskapet runt staden Nasca, berömd för sina gigantiska mystiska markfigurer som bara kan ses från luften.

Första gången som jag besökte Peru var i slutet av 1970-talet, under militärjuntans sista år. Ekonomin var körd i botten och arbetslösheten sky­hög. Nu råder andra tider i landet. De senaste åren har utländska investerare och banker åter tagit plats i Peru och ekonomin har länge varit den bästa i Sydamerika, även om den i dag pressas hårt av Kinas och EU:s pågående lågkonjunktur som slår mot landets export av strategiska råvaror.

El condor pasa. Denna slitna peruanska folksångsmelodi får en verklig innebörd när jag sitter på en klippavsats i Colcadalen i södra Peru och spanar efter kondorer. Luften är mättad av en spänd förväntan. Under mig har jag en av Sydamerikas djupaste raviner. Längst där nere i botten skymtar Colcafloden som en tunn silvertråd. Från källflödena i bergskedjan Chila längre upp i dalgången rinner små bäckar som slingrar sig genom oländiga trakter, växer i styrka för att så småningom mynna ut i Amazonfloden 300 mil härifrån.

Först händer ingenting, men så plötsligt dyker en liten svart prick upp långt där nere i ravinens bot­ten. På jakt efter ett lämpligt byte letar kondoren efter termikvindarna för att ta sig allt högre upp längs de branta sluttning­arna. Av egen kraft har denna väldiga fågel, med ett vingspann på över tre meter, inte en chans. Högre och högre kommer den tills den plötsligt sveper in över våra huvuden.

Det finns något ont och läskigt, men samtidigt fängslande över denna Andernas härskare och mytiska väsen. Det nakna kamförsedda huvudet, den böjda näbben och rynkorna under ögonen ger onekligen ett skrämmande, men fascinerande intryck.
Tidigt på morgonen har vi på smala grusvägar rest längs djupa raviner upp mot närmare 4 000 meters höjd, från Cusco till byn Chivay i Colcadalen. I dessa djupa dalgångar har cabanas- och collaguasindianerna, ättlingar till Inkafolket, odlat majs och potatis på de terrasserade sluttningarna i flera hundra år. På en av sluttningarna ser vi en man med en piska i handen som driver sina båda oxar framför sig och en kvinna i färgrika kläder som styr träplogen. I Anderna bär kvinnorna sina vackra kläder både till vardags och till fest. De är måna om traditionerna och hattarna på deras huvuden berättar vilken by de kommer från och vilken indianstam de tillhör.

Inkarikets storhetstid började 1438 då Pachacuti kröntes som Inka. De första spåren efter Inkaindianerna hittas dock 300 år tidigare, i början av 1100-talet. Under Pachacutis ledning besegrades indianstammar längs hela den 750 mil långa bergskedjan från Chile i söder till Colombia i norr. Strax före spanjorernas ankomst utkämpade bröderna Hu­ascar och Atahualpa en bitter strid om makten. Den sistnämnde gick segrande därifrån och utsågs till enväldig härskare över ett av världens största riken, ett rike som dignade av guld och silver.

Ryktena om Inkarikets rikedomar nådde Francisco Pizarro i Spanien som genast begav sig i väg för att försöka er­övra skatterna. Med stor list lyckades han ta Atahualpa tillfånga den 16 november 1532 i staden Cajamarca. Atahualpa erbjöd honom en stor lösesumma i guld och silver, men förgäves. Han avrättades genom garrottering året därpå. Denna händelse blev början till Inkarikets fall. Därefter började spanjorerna plundringen och förstörelsen av Cusco, inkarikets huvudstad, där de finaste templen och de viktigaste administrativa byggnaderna låg.

I jakten på Inkas rötter börjar vi vår resa vid en av världens högst belägna farbara sjöar, Titicacasjön, själva födelseplatsen för inkariket. Det var inte långt härifrån som solguden Inti enligt legenden skapade de första Inkas, Manco Capac och Mama Ocllo, som han skickade till jorden för att hjälpa dess befolk­ning. I dag bebos vassöarna i sjön av aymaraindianerna som bedriver jordbruk längs de ogästvänliga stränderna.

För mig är Titicacasjön Andernas navel och centrum. Sjön är en oas mitt bland de omgivande öknarna och ett himmelrike för en mängd olika arter av sjöfåglar, exempelvis titicacadoppingen som bara finns här. På den nordvästra sidan av sjön ligger staden Puno. Här hyr vi en motorbåt som tar oss ut till några avlägsna öar. I den tidiga, kyliga och klara morgontimmen möter vi på väg ut den ena vassbåten efter den andra fullastade med varor som ska säljas på marknaden i Puno. Efter ett par timmar stiger vi i land på den flytande ön Taquile, stor som en tennisplan. Det gungar betänkligt under mina fötter när jag går i land, men det är ändå stadigare än vad jag trott. Allt är nämligen byggt av totoravass. Hus, båtar ja till och med sängar i de små hyddorna. På ön bor tre familjer som livnär sig på fiske och hantverk och där emellan något turistbesök.

Aymaraindianen Antonio Jallahui Suama, som har bott hela sitt liv här ute i Titicacasjön, tar oss med på en båttur tillsammans med sin fru i en klas­sisk vassbåt. Seglet rullas ut och hissas. Vinden tilltar och vi måste efter en stund reva. Med långa störar skju­ter vi istället båten framför oss den sista biten tills vi når en av grannöarna. Med dessa enkla båtar fiskar de, jagar fågel och skjutsar sina barn till den lite större grannön där skolan ligger.

Vinden och kylan är vår största fiende. Barnen blir lätt sjuka av den råa och fuk­tiga luften och vi är långt från läkarhjälp. Å andra sidan har vi en frihet och ett lugn här ute som är svårt att uppnå på fastlandet, säger Antonio innan vi återvänder till Puno och vidare mot staden Cusco och det hägrande Machu Picchu. En plats som jag under det år jag bodde i Peru aldrig vågade besöka av rädsla för att närvaron av turisterna skulle äventyra min ungdoms magiska fantasier om denna mytomspunna stad. En rädsla som senare skulle visa sig obefogad.

Tidigt på morgonen vandrar jag utmed kullerstensgatorna i Inkas huvudstad Cusco, från San Fransisco-parken genom de vackra bågformade valven som på alla sidor omsluter Plaza de Armas. Det var här inkahövdingen Pachacuti ansåg att världens mittpunkt låg. Det var också här som jag en morgon i slutet av 1970-talet vaknade av en lastbilskaravan fylld av människor som skanderade politiska slagord. På flaket längst fram stod den kände bondeledaren och presidentkandidaten Hugo Blanco. Nu är det kyrkokörens enstämmiga gregorianska sång som hörs från katedralen som byggdes av spanjorerna med hjälp av inkaindianernas händer. På kyrktrappan sitter en indi­ansk familj och tuggar kokablad. De har startat långt innan gryningen för att ta sig från byarna högre upp i Anderna ner till Cusco och indianmarknaden där de tänker sälja sina handvävda tyger. Innan mannen i familjen reser sig och knyter ihop tygskynket med familjens handvävda tyger för att bege sig till marknadsplatsen, säger han:

Vi är stolta över att vara ättlingar till inkafol­ket och stolta över vår historia, men det är ett hårt liv för att överleva här uppe i bergen.

Nästa dag lämnar vi Cusco för resan över hög­slätten Altiplano, genom den heliga inkadalen, Sacred Valley, mot byn Ollantaytambo och avstampet mot Machu Pic­chu. Det sista jag ser är Sacsayhuamans fästning som försvinner i diset bakom oss. Dess mäktiga murar byggda av inkafolket är utförda med en häp­nadsväckande precision där gigantiska stenblock sammanfogats så tätt att det inte går att sticka in en kniv i skar­varna.

Vädret är klart och molnen höga. Den smalspåriga järnvägen Inca Rail skramlar långsamt fram längs Urubambaflodens stränder, som till att börja med är omgiven av höga snöklädda berg, men som efterhand övergår i en mer tropisk vegetation, samtidigt som floden blir allt stridare innan vi till slut når slutstationen Aguas Calientes. Härifrån utgår sista etappen av inkaleden för dem som vill gå till fots. De flesta andra tar bussen längs branta ser­pentinvägar till Machu Picchu.

Själv klättrar jag bakvägen upp mot Solporten, Inti Punku, samma väg som Hiram Bingham kom för drygt hundra år sedan i sökandet efter inkarikets sista stad, Vilca Bamba. Han hade då mött en bonde i byn Mandorpampa, som berättat om några övergivna ruiner längre upp i bergen. När Bingham, efter flera timmars mödosam klättring, nådde krönet och blickade ut över Machu Picchu trodde han inte sina ögon. En hel ruinstad låg gömd under en grön matta av träd, rötter och växter.

När jag efter mödosam klättring äntligen sätter mig på tröskeln till Solporten och tittar ner på ruinstaden som lig­ger omgiven av grönskande bergstoppar, grips jag av samma förundran som drabbade Bingham. En ström av frågor rusar genom min skalle. Hur föddes idén att bygga en stad i en så oländig och extrem terräng? Hur lyckades man övertyga någon om denna till sy­nes galna idé? Och hur lyckades inkaindianerna genomföra projektet? Det är fortfarande ett mysterium liksom den stora frågan om vilken roll staden spelade under In­kariket. Bingham trodde länge att det var Inkaimperiets sista stad, vilket på senare tid har visat sig vara inkorrekt. Det troliga, enligt senaste forskarrön, är att Machu Picchu var en sommarstad för inka­härskaren Pachacuti och hans närmaste män.

Medan jag sitter här och blickar ut över dalgången ser jag för min inre syn hur en svart jättefågel plötsligt dyker upp framför mig. Ryggens svartvita karaktäristiska teckningar och de spretande vita vingpennorna är tydliga när den gör en vid sväng ut över dalgången, och i en svepande lov som ett segelflyg, kommer rakt mot mig och passerar strax över mitt huvud. Den tycks blockera hela himlen innan den stiger upp mot bergen med hjälp av de uppåtgående luftströmmarna. En mäktig syn av en mäktig fågel.

El condor pasa.

 

Fakta

Resa hit

Det finns många researrangörer som har Peru på sitt program, som till exempel Jambo Tours, Temaresor och Peruspecialisten.
Det går även att åka reguljärflyg och skräddarsy ett eget reseupplägg i landet.

Boende

Hotel Miraflores Colon
Hotellet ligger i Lima, mycket nära shoppingcentret Larcomar vid havet. Ett område som rymmer en mängd barer och restau­ranger och som har ett intensivt folkvimmel dag som natt. Dubbelrum från cirka 1 200 kronor natten.
Calle Colón 600, Miraflores, Lima
miraflorescolonhotel.com

Hotel Andes de America
Det här hotellet är ett bra och prisvärt boendealternativ i Cusco och ligger ett stenkast från stora torget, Las Armas.
Calle Garcilaso 150, Cusco
cuscoandes.com

Aranwa
Boutiquehotellet Aranwa i Cusco är ett mer exklusivt alternativ i rustik kolonial stil med innergård.
El Sol 602, Cusco
aranwahotels.com

Arequipa
Hotel La Poseda del Puente i Arequipa är ett utmärkt mellanklass­hotell som jag utan vidare kan rekommendera. Det ligger centralt mitt emot Santa Catalinaklostret.
Puente Grau/Av. Bolognesi 101, Arequipa
posadadelpuente.com

Pakaritampu
Byn Ollantaytambo är det perfekta övernattningsstället innan du tar tåget upp till Machu Picchu. Hotel Pakaritampu ligger intill Urubambaflo­den med gångavstånd till tåget. Hotellet har en vacker avstressande trädgård.
Av. Ferrocarril, Ollantaytambo
pakaritampu.com

Mat & Dryck

La Mar Cebicheria
En av den världsberömde peruanske kocken Gastón Acurios populära restauranger är La Mar Cebicheria i Lima. Det är en fantastisk fiskrestaurang i avspänd miljö. Om det är något ställe där man ska prova den peruanska nationalrätten ceviche på är det här. En gastronomisk upplevelse kan garanteras.
Avenida Mariscal La Mar 770, Miraflores, Lima
lamarcebicheria.com

Astrid & Gastoón
Det här är Gastón Acurios första och stilbildande restaurang, tillika hans mest exklusiva i Peru. Här kan man äta avsmakningsmenyer för en rimlig peng. Stället är omåttligt populärt så det gäller att boka i tid.
Avenida Paz Soldan 290, San Isidro
astridygaston.com

La rosa Nautica
En av stadens populäraste skaldjurs­restauranger är La rosa Nautica. En utmärkt restaurang byggd i kolonial stil med jugendtouch på pålar ut i vattnet.
Espigón 4 Circuito de Playas, Miraflores, Lima
larosanautica.com

Restaurante Bar Cordano
Det här är en institution i Lima sedan 1905 och ett populärt tillhåll för politiker och regeringsmän. Här har serverats mat till praktiskt taget varje peruansk president de senaste hundra åren. Presidentpalatset ligger nämligen tvärs över gatan. Restaurangen är känd för sina skickligt utförda tacu tacu (stekt ris och bönor) och butifarra (franskbröd fyllda med skinka).
Jirón Carabaya 103, Lima
restaurantecordano.com

Chicha
Ytterligare en Gastòn Acurio-restaurang och en finkrog med inriktning på traditionell peruansk mat med modern touch.
Heladeros 261, Cusco
chicha.com.pe

Ciccolina
Det här är en mysig tapasrestaurang med lagom stimmig atmosfär. Restaurangen ligger i ett vackert kolonialhus ett stenkast från torget Plaza del Armas.
Calle Triunfo 393, Cusco
cicciolinacuzco.com

 

 

Relaterade artiklar