En bra bit ovanför marknadsstaden i Pisac, bland några gamla ruiner – och en lång promenad längs en rätt rutten stig med ett bråddjup på ena sidan från bussen – överraskas vi av en hagelstorm. Den ena polaren, den ständige optimisten, som tyckte att det var löjligt att vi skulle släpa med oss regnjackor för en halvtimmes promenad, föreslår att vi ska vänta ut ovädret inne i någon av alla de taklösa inkaruinerna. Medan haglet smattrar allt hårdare och jag på allvar börjar oroa mig för att de ska lyckas krossa mina glasögon noterar jag att den där smala vägen vi gått upp, den som balanserar så snyggt utmed bråddjupa stup, börjar bli lerig. Visserligen har jag aldrig varit något geni när det gäller naturkunskap, men den ser väldigt hal ut. Lera har ju en tendens att vara just det.

Medan jag går sakta, sakta och nästan blir avknuffad från stigen av en familj gigantiska amerikaner tilltar haglet osannolikt nog ännu mer. Stigen är en hopplös sörja. Mina kläder är genomvåta. Mina glasögon går knappt att se igenom. Jag är livrädd. Åtminstone fram till dess att en indiansk försäljare tittar fram ur en bergskreva och erbjuder mig att köpa en regnponcho för fem soles. Det finns inget som en hastigt uppdykande försäljare för att förta känslan av överhängande livsfara. Jag köper en – meningslöst nog eftersom mina jeans och min Pendletonskjorta redan är fullständigt genomblöta. Inne på bussen säger jag att den här upplevelsen gjort tillräckligt med intryck så det räcker för en hel semester. ”Skulle jag tvingas åka hem nu skulle jag fortfarande vara nöjd.”

Det är bara en sådan där sak man säger.
Man ska vara försiktig med vad man säger.

Det har gått tre dagar sedan vi anlände. Vi har tagit några ordnade bussturer runt stan och upp och ner i inkafolkets heliga dal. Efteråt går vi, direkt efter turen till Pisac och den kladdiga stigen till Andean Grill, en av de restauranger som ligger runt stora torget i Cusco, mittemot katedralen i ett av de hus som byggts ovanpå ruinerna till inkafolkets palats. Det är första gången på lika lång tid som vi faktiskt är hungriga.

Höjden – Cusco ligger mer än tre tusen meter över havet – har medfört den enligt guideboken obligatoriska huvudvärken, mättnadskänslan och illamåendet. Den normala höjdsjukan. Den här kvällen, efter intagandet av några färgglada lokala piller mot besvären, känner vi oss för första gången hyfsat stabila. Vi såg de första tecknen på vad som väntade redan när vi gick av planet. En kvinna spydde en kaskad så fort hon kommit av. Och på väg i taxin såg vi en man dansa i en fontän och en annan ligga på trottoaren och spela luftflöjt. Jag känner mig redan smått berusad av syrebristen och hoppas att jag kommer att ha lika ball som dem, i stället för att bara säcka ihop.  Trots att jag mår lite konstigt känner jag den där förhöjda känslan av liv som man tror att den dödsdömde får ut av att röka en sista cigarett.

Eländet började, som det så ofta gör, med panflöjt. I Cusco lever man under ett ständigt hot om att överfallas av panflöjtsorkestrar. Varenda kafé i staden verkar ha minst sju. Efter att ha beställt våra rätter möts vi följaktligen av ett helt band med panflöjtsbeväpnade musiker som kommer in och ställer sig bara ett par meter från vårt bord. Det finns ett bestämt antal gånger du klarar av att höra El condor pasa framförd av män i grälla färger. Vi har redan hört den femtielva gånger.

Egentligen kanske det handlar om den tunna luften, eftersom vi fortfarande andas som om vi hade lungemfysem, men ljuden av instrumenten låter så klara och vassa att det blir direkt smärtsamt att lyssna. Och det är ändå bara början. Efter några nummer plockar en av musikerna fram ett par pinnar och börjar slå dem mot varandra. Ljudet från denna enmansrytmsektion påminner inte om något annat jag hört. Det är som att få en smäll varje gång pinnarna träffar varandra (och jag överdriver inte, jag har tränat boxning). Efter en låt har vi tappat aptiten alla tre. Hungern har övergått till illamående. Jag försöker hålla för öronen men det är bara resten av orkestern som dämpas, det enträgna smattrandet går rakt igenom mina fingrar och handflator och hörs lika klart som innan jag höll för öronen. När maten äntligen kommer upp kan jag bara peta i den, som om världens mest enkla slagverk har knockat mitt balanssinne all världens väg. Under natten skakar jag av köld, svettas som i en bastu och hostar så mycket slem att jag knappt lyckas sova en blund. Jag är klichéartat sjuk.

Någonstans runt tvåtusenfyrahundra meters höjd går en gräns för vad vissa människor klarar av. Så gott som alla som passerar den gränsen drabbas av illamående och måste ta det väldigt lugnt en tid. Det är en omställning som bör respekteras. Man får äta försiktigt, ska inte ta ut sig och bör vila ett par dagar. Vissa klarar inte av det alls, oavsett hur lugnt de tar det.

Det finns massor av teorier – varav den kanske vanligaste och, åtminstone i mitt fall, mest troliga – handlar om stress. Det händer som alla vet en massa saker med kroppen vid just stress. Och antagligen påverkar det vår förmåga att ställa om till högre höjder, och knappast i positiv riktning. Dessutom ökar risken, vilket jag försöker ta som lite smickrande, ju yngre man är. Men det kan vara tvärtom. Det står olika på olika sajter och guideböckerna ger motsatta bilder av vad man kan vänta sig och inte och hur man ska bete sig. Rent personligen börjar jag snabbt att ångra de första dagarnas rundturer i stan och runtomkring. Jag borde ha lytt mina instinkter och stannat i sängen i stället för det logiska felslutet i att försöka boka upp inkaledsvandringen och en massa andra sightseeingturer innan vi överhuvudtaget visste hur vi skulle reagera på höjden.

Morgonen efter panflöjtsattacken har jag hög feber, en hosta som blir värre för varje sekund och det känns som om det ligger en mycket stenig liten ruinstad och skaver mellan min hjärna och pannbenet. Smärtan påminner inte om något jag känt sedan jag hade körtelfeber för fem år sedan och under en eller ett par sommarheta och väldigt febriga veckor fick skölja munnen med smärtstillande medel för att kunna dricka ett glas vatten eller svälja en liten sked soppa. Den enda smärtlindrande kroppsställningen är att sitta tillbakalutad och låta huvudet hänga, snett framåt i en viss vinkel. Alla andra positioner är förenade med ren och skär smärta.

Det står snabbt klart att jag inte kommer att kunna gå med på inkaleden. Efter att jag fått mediciner av doktor Cuba Cuba som mina reskamrater fått kontakt med genom en resebyrå i staden så är jag dessutom i det närmaste förbjuden att ge mig ut – om jag mot all förmodan hade velat. Ordinationen är vila och fem eller sex olika mediciner som dels ska dämpa hostan och minska febern. Jag är inte riktigt klar över hur de fungerar men de verkar lite lagom olagliga med svenska mått mätt, vilket som alltid känns betryggande.

Någonstans i feberdimman blir det bestämt att jag ska möta upp vännerna i Machu Picchu och medan de packar ihop sina grejer i de säckar de fått av turarrangören ligger jag i sängen och försöker läsa en bok, en nyinköpt dubbelutgåva av Tintinalbumen De sju kristallkronorna och Solens tempel – de som ungefär tjugofyra år tidigare gjorde mig besatt av Peru i allmänhet och inkaindianer i synnerhet. Man kan så klart ironisera och kalla det trettioårskris när en man i just den åldern drar till Sydamerika med ett par goda gamla vänner och helt plötsligt ska passa på att gå inkaleden.
I så fall bjuder jag på det.
Själva läsandet går dock sådär.
Precis som när jag försöker äta lite soppa.
På morgonen väcker de mig, säger hejdå och sedan väntar två dagars vilande då jag i stort sett bara sover och tittar i taket och funderar över ganska meningslösa saker som om sex i Cusco möjligtvis är samma sak som strypsex (jag menar syrebristen kanske har liknande effekt?). Den tredje dagen släpar jag mig ut till uppehållsrummet, eftersom jag tröttnat lite på sängen. Där träffar jag en annan ensam resenär. Han börjar prata. Och slutar aldrig. Att lyssna känns ansträngande. Lite lagom plötsligt börjar jag inse att jag fått ett annat problem.

Frågan är vad som är värst; den tyske killens långrandiga berättelser på halvdålig engelska om sitt år som utbytesstudent på en snobbskola i den peruanska bergsstaden Arequipa eller att slemmet jag hostar upp ur mina lungor fått en distinkt smak av järn.

Efter att ha inspekterat klegget som råkade hamna i mitt armveck noterar jag att det jag kämpat med att få upp ur lungorna har fått en mörkröd färg, som av outspädd hallonsaft. I mitt tillstånd tar det flera sekunder innan jag inser att det faktiskt är blod. Jag reser mig mödosamt på svaga ben, ler lite urskuldande med klarröda tänder – vilket visar sig vara ett mycket effektivt sätt att avbryta en oönskad konversation – och påbörjar den mödosamma vandringen mot receptionen på hotell Oblitas i Cusco.

Den ligger tjugo meter bort. För min del hade det lika gärna kunnat handla om fem kilometers klättring rakt upp inför en lodrät vägg. Eller tre mils krypande. Jag har inte varit lika trött sedan jag sprang Aranäsmilen i gymnasiet och kräktes i en enbuske efter att jag kom i mål på en allt annat än imponerande sluttid.

Efter att ha bestigit några trappsteg sisådär halvvägs mot målet, lutar jag mig mot väggen, redo att ge upp. En omfångsrik holländsk pensionär studsar piggt förbi mig, på väg mot inkaleden eller något sådant. Provokationen ger mig den sista lilla kraften jag behöver. Lite ilska mot Gud, världen och livets ständiga orättvisor vid precis rätt tidpunkt.

Uppskattningsvis tjugo minuter senare sitter jag på min säng igen. Fortfarande djupt flåsandes. Min läkare, doktorn med det filmiska namnet Juan Alberto Cuba Cuba, mannen som jag skulle kontakta omedelbart om symptomen förvärrades, stoppar in mitt gråblå långfinger i en liten plastmackapär.
– You should have called, säger han och skakar på huvudet medan mätaren på mackapären visar att syret i blodet är lite drygt hälften av vad det borde vara.
– You’re dying señor.

Ambulansen står utanför på gatan, i receptionen undrar de vad de ska säga till mina vänner när de återvänder. Just det ser jag inte som något av mina största problem – och Cuba Cuba löser situationen genom att lämna sitt mobilnummer. Utmattad anteckning till mig själv: res aldrig någonsin utan mobil igen.

Så fort jag, stödd på doktorn, lyckas ta mig in i ambulansen sjunker jag ihop på britsen och får syrgas. Effekten av att äntligen kunna andas på riktigt igen gör mig närmast hög, men samtidigt paradoxalt nog helt utmattad. Antagligen är det någon sorts anspänning som släpper, men det känns faktiskt mest som om jag bara ger upp. Utanför ser jag Cusco passera förbi, plötsligt är vi på kliniken, en massa folk böjer sig över mig, pratar på spanska (ett språk som jag aldrig förstått mindre av än nu), jag blir hjälpt av med tröjan, röntgas och till slut ligger jag på en sjukhussäng vid ett stort panoramafönster mot staden. Man har tagit en massa blodprover, satt i dropp och allt har givetvis hänt snabbare än man hinner säga ”panikartad oro för hepatit och HIV”. Även om jag i alla fall såg att nålarna till sprutorna verkade hyfsat nya. Det har dessutom uppstått ett mer akut problem.

Min försäkring. Det finns åtskilliga mer eller mindre jobbiga tankar som passerar genom huvudet och kroppen några timmar efter att man förklarats vara döende.I mitt fall blev läget något bättre så fort jag fick syre, men de första röntgenbilderna ser inte så roliga ut. Av dem att döma har mina lungor mer eller mindre kollapsat.
– Vätskefyllda, du har fått lungödem, förklarar läkaren korthugget.
– Du behöver ligga i en trycktank.

Jag har med andra ord drabbats av något som skulle kunna kallas den absoluta motsatsen till dykarsjuka. Det är på sätt och vis något närmast poetiskt att vara nära döden i en ruinstad. Ens egna brister och kanske framförallt alla nerlagda projekt i form av romaner, manus och uppskjutna drömjobb blir smärtsamt tydliga. Minnena av dem blir till anklagelser. Manifest över den egna lättjan. Jag minns plötsligt saker jag trodde jag förträngt och ofta inbillat mig inte betydde något. Saker jag tappade intresset för och lade ner för att i stället hänga lite för mycket på krogen eller bara se ännu en dvd-box med någon för stunden underhållande tv-serie. Tillfällen när en karriärmässig möjlighet ställde in den där planerade grabbresan till Kalifornien. Vänner man glömt. Andra man sårat och kanske aldrig bett om förlåtelse.

Och insikten att jag inte direkt kommer att lämna några stenbyggen efter mig på någon bergstopp. Möjligtvis ett hyfsat välvårdat bibliotek, men inget mer och absolut inga storverk. Jag antar att den här sortens funderingar är oundvikliga, tillsammans med en mindre existentiell kris om hur man egentligen ska leva sitt liv efter en sådan här händelse om man nu någonsin kommer tillbaka till sitt hem.

I sådana här stunder vill man däremot inte tvingas fundera över hur det egentligen stod till med försäkringen. För att jag ska få läggas i tryckkammaren krävs det nämligen klartecken från ett försäkringsbolag. Eller något litet bekräftande papper på att jag över huvud taget är försäkrad. Pinsamt nog, särskilt för en resereporter, har jag givetvis glömt att kolla upp allt sådant. Den där gula lappen från Försäkringskassan är antagligen både utgången och glömd i någon låda där hemma. Väntan på att allt ska ordna sig blir på grund av tidsskillnaden ganska lång och ackompanjeras av allt mer stressade doktorer.

Efter att ha ringt mamma, bölat lite, bett till Gud för första gången på väldigt länge (jag ber naturligtvis om förlåtelse för det långa uppehållet i kommunikationen) och ha legat sömnlös av oro, samt frågats ut av ännu fler och ännu mer stressade läkare som vägrar inse att vi har vanliga öppettider även i Sverige – körs jag i väg till tryckkammaren ändå. Jag behöver två besök.

Det första varar i en timme och det är som att ligga i en sådan där floatingtank som var så populär i slutet på åttiotalet. Ganska behagligt, det spelas avslappnande musik och det enda som känns är att man då och då behöver tryckutjämna för att inte få lock för öronen. Mer dramatiskt än så blir det inte. Efter nästan ett dygns lättare dödsångest, svårare självrannsakan och ett anfall av plötsligt utbruten religiositet (man kan aldrig vara för säker under sådana här omständigheter) blir jag tack och lov bönhörd.

SOS International har tagit sig an mitt ärende, sett till att pynta upp för tryckkammaren och en kommande evakuering ner till Lima. Den alltmer bekymrade doktor Cuba Cuba verkar tack och lov slappna av. I mina värsta fantasier har jag gått i såväl privat konkurs som släppts ut på Cuscos gator för att klara mig hem bäst jag kan, väl medveten, vilket Cuba Cuba och hans kollegor varit väldigt noggranna med att påpeka, om att jag antagligen hade varit död inom några timmar ifall jag inte kommit till sjukhuset så snabbt.

Mitt i natten behöver jag gå på toaletten. Eftersom jag sitter fast i en massa slangar och har syrgasmasken på slutar det med att jag lyckas välta dropphållaren och trassla in mig i slangarna. Det är inte första gången i mitt liv som jag känner mig som en Peter Sellers-karaktär. Det är däremot första gången jag är tacksam för att jag vet att det förmodligen inte heller är den sista. När jag rullas ut i rullstol till ambulansen för att köras till flygplatsen ropar överläkaren efter mig.
– You can never come back!

Jag passar därför på att ta en extra titt när vi passerar Solens tempel, stora torget och för en kort sekund tycker jag mig skymta ruinerna efter Sacsahuamán innan vi kommer fram. Doktor Cuba Cuba kör mig mot flygplansgaten. Jag håller den lilla syrgastuben i knäet och får hela tiden rätta till masken som håller på att glida av. När min rullstol passerar en butik ser jag oss reflekteras i dess fönster. Jag är mr Burns i Simpsons. Doktor Cuba Cuba är min trogne assistent Smithers.

En fördel är att slippa köa som alla andra. Den här dagen är jag, Cuba Cuba och ett mycket litet barn först ombord. När planet lyfter tittar jag ut över landskapet. Vi flyger över djupa dalgångar där floderna ringlar sig fram och jag funderar nog mest på åt vilket håll Machu Picchu ligger.

En dryg timme senare visar Cuba Cuba upp sin klocka med höjdmätare innan han stoppar den i fickan för att förhindra att någon ficktjuv i Lima ska kunna norpa den. Vi har landat i Lima efter en sväng över havet, styrts in över klipporna som stupar brant ner i havet mot stadens stränder där man kunnat se surfare ute i vattnet, och befinner oss enligt höjdmätaren exakt sjutton meter över havet. Det ser ut att stämma.

Syrgasmasken försvinner snabbt ner i Cuba Cubas väska. När vi går av är jag märkbart svag men får i alla fall gå på egna ben, något som faktiskt är en smula irriterande när man för ett tag vant sig vid att knappt få gå på toaletten själv. En taxitur senare, där vi bland annat erbjuds att köpa en fåtölj av en försäljare vid ett rödljus, är vi framme vid Clinica Ricardo Prado där det väntar nya blodprover, lungröntgen och ytterligare konversationer på spanska som jag inte riktigt begriper. Till slut säger läkaren på knackig engelska att jag är fullt återställd. Jag kan inte bara andas. Jag kan andas ut.

Senare på dagen väljer jag att fira mitt liv med en milkshake på Burger King varvid jag omgående drabbas av en präktig turistdiarré som sitter i flera dagar. Innan jag kommer hem har jag dessutom genomgått en sväng kräksjuka och en av mina vänner har fått problem med någon amöba som gör honom dålig i någon månad, givetvis precis lagom till hemresan.

För första gången i mitt liv känns det bara härligt att få ligga böjd över en toalettstol och spy ren galla. Paul Theroux skrev en gång i en essä om resande att ”i vissa länder minns man maten, men från andra – enligt mig intressantare – platser, minns man sina sjukdomar.”
Han har helt rätt, på ett lätt ofriskt sätt.
 

Kommentarer (0)

Visa/dölj kommentarer

Namn

E-post

Hemsida

Titel

Kommentar

mindre | större

Jag har läst och accepterar Användarvillkor.

Lägg till kommentar