Rättrogna chassider i korkskruvar och vidbrättade hattar dominerar ankomsthallen på flygplatsen. En friskt vågad taxifärd utan seriösare stötdämpning mot den håliga, trefiliga motorvägen bär ner till centrum. Från ingenstans dyker ett gäng BMX-cyklister upp och svischar förbi på den fashionabla promenadtrottoaren utanför ett nyöppnat - och landets första - H&M. Tjutande sirener från en passerade ambulans slungar ljudminnet till biljakternas New York innan skramlet från spårvagnarna dövar alla andra ljud. Vad är det här för ställe?

Luften är grå och fuktig. På andra sidan huvudgatan Marszalkowska hyser två slitna hangarbyggnader en sorts inomhusmarknad för plastiga lågprisvaror, och bakom dem - Kulturpalatset, den tårtbitsaktiga bjässen tronar upplyst som en ensam vålnad, skjuter upp genom duggregnet vars droppar fångar stadens alla bjärta neonljus och väver en luftig julgransbelysning. Var såg man det senast? I Gotham City. Batmans territorier. På ödemarken mellan spårvagnsspåren har gravallvarliga poliser stoppat en skinande svart BMW, fullastad med skalliga, välskräddade biffar som hämtade ur en amerikansk B-maffiafilm. I gångtunneln mellan spårvagnarnas plattformar ekar Johnny Cashs röst.

Warszawa. Den polska huvudstaden står vid ett vägskäl. Med två, tre, fyra, fem ben i olika kultureror överträffar staden varenda rekvisita i en futuristisk serietidning. Elledningar löper som slingerväxter dragna utanpå väggar pepprade med gamla kulhål. Bageridofter strömmar ut på gatorna, charkuterier skyltar med saftiga fläsklägg i fönstrena och hörnet Lulbelska/Grochowska osar sagolikt av mörk choklad. Här ligger chokladfabriken E. Wedel. Willy Wonkas fabrik. Och "här", det är stadsdelen Praga. På andra sidan floden Wislas brungula vatten och årtionden från upprustningstakten i den mer välbärgade, monumentbelamrade delen på norra flodbanken. Praga är befläckad med rykten. Illvilliga rykten.
- Det är inte en del av Warszawa!, utbrister taxichauffören. Vi svarar inte på utrop till Praga på nätterna.
Warszawabornas inställning är väl inetsad. Stadens skamfläck är inte vatten värd i det finkulturella, moderna medvetandet.

Men tiden läker som bekant alla sår. Det en gång hårt kriminellt belastade området på andra sidan broarna har blivit ett Warszawas Brooklyn. Den moderna konstscenens aktörer flyttar hit med sina ateljéer. I de risiga gamla fabrikslokalerna får de groteska elskåpen vara kvar i inredningen som rymmer nattklubbar med stadens specialitet: elektronisk nu jazz. Hit hittar landets stolthet, designern Arkadius med sina nationella modevisningar, och alternativa designbutiker etablerar sig med ett utbud som ger en retrostylist stora skälvan.

Än så länge syns det inte utåt. Förvandlingen sker här och nu men till det yttre är Praga fortfarande ett ruffigt område där slitna kommunistghetton dyker upp mellan de hoplappade tjugotalshusen och stadens vodkafabrik. Där ljudet från flitigt övade fiolskalor tränger igenom gårdsskjulets vindpinade fönsterkarmar. De enda färgklickarna är alla Jesusstatyer och Madonnor, naivistiska regnbågsstänk till helgedomar inne på var och varannan jordgrå bakgård.

Samt de limegröna sofforna inne på stadsdelens första moderna bar, Lysy Pingwin, om än i tydlig femtiotalskitsch. Bartendern Jasek Serhies håller inte med taxichauffören.
- Sanningen ligger någonstans mittemellan! Tiderna förändras, ekonomin är bättre, nya människor kommer hit. Man måste komma över sin paranoia och ta sig över broarna.

Skivomslag med Thelonius Monk, Sonny Rollins, The Cecil Taylor Quartet och Chet Baker pryder passagen in till bardelen. Vinylhyllan tar upp en hel vägg. Bredvid tapasdisken huserar skivbåset framför en enorm Buddha. Medan discjockeyn misshandlar De La Souls Say no go, innan han slänger på en polsk gatukorsning av tysk schlager och Roland Cedermark till gästernas odelade glädje, förklarar Jasek tjusningen med området:
- Det finns en massa gammal kultur i området. Alldeles här i närheten ligger en protestantisk kyrka, och kvarteret här bakom var judiskt. Och nu flyttar konstnärer hit och etablerar sina ateljéer för att det är billigt.

Religionen är ständigt närvarande. Lökformade kyrkokupoler visar vägen mot Warszawas zoo som också ligger i området. Liksom en drös brudklänningsbutiker och den utsökta libanesiska restaurangen Le Cedre. Europas största utomhusmarknad, där stånden översållar den en gång så pampiga idrottsstadion Dziesieciolecia som myror vid en myrstack, ligger i södra Praga. Hundvalpar, undertröjor, elektronik, allt går att få tag på. Allt. Den "ryska marknaden" i folkmun är inget Warszawa vill visa upp i turistväg. Ännu mindre än Praga själv. Marknaden sägs vara minst lika farlig. Ändå strömmar Warszawaborna dit, veckans alla dagar.

Söndag och den billigaste nöjesaktiviteten i mänsklighetens historia. Flanerandet. Hippa barer och heta trendrestauranger är fortfarande förbehållet fåtalet nyrika företagare och kändisar. Resten av invånarna är experter på den ädla sporten att njuta av sin ledighet utan att det kostar ett öre. Måsten är som bortblåsta. Blickar möts och stöts och nöts, gata upp och gata ner. Påtagligt många snaggade och krampiga familjefäder - killmodet har varit detsamma sedan Lech Walesa-mustaschen blev omodern - drar runt på sina ungar i ultramoderna barnvagnar.

- Det är fler män som är arbetslösa än kvinnor. Det och att föräldrarna jobbar i skift gör att det oftast är männen som passar barnen på dagarna.
Tjugoårige schackgeniet och hiphoparen Patryk Lagowski har mött upp för att visa den enorma graffitivägg som utgör utsidan på den slitna kapplöpningsbanans oändliga mur i Warszawas utkant, precis där den nybyggda stadsdelen Ursynów tar vid. Warszawa är Europas största byggarbetsplats. Skogar av lyftkranar konkurrerar med parkernas lövverk. Byggarbetare bryr sig inte om söndagar. Inte ens när den katolska kyrkan vill förbjuda söndagsöppet i de hypermoderna köpcentren. Likt dozerna i Fragglarna klättrar byggarna högt upp i luften i sina gula små hjälmar. Hamrar, borrar, uppåt, uppåt. Futuristiska skyskrapor skjuter som svampar upp ur jorden, tränger sig fram som ogräs genom asfalt bredvid kommunisterans slitna betongblock till praktpalats som pryds av förstenade arbetspatrioter i jätteformat.
-Hiphop är enormt i Polen, fortsätter vårt blivande schackproffs Patryk medan två graffitiartister tar sig an en del av muren och ignorerar de förbipasserande bilisternas tutande. Tillsammans med sina kompisar driver Patryk en av Warszawas cirka tre hundra amatörradiostationer för hiphop över Internet.

Politrukerna är borta. En av veteranerna på den polska hiphopscenen, gangsterrapparen Liroy, tillhör stadens nya elit. Han utgör ena hälften av Polens svar på Jay-Z och Beyoncé: är gift och har barn med en före detta Playboymodell och programledare för landets första erotiska tv-show. Det här är påven Johannes Paulus II:s hemland. Ett konservativt, djupt religiöst land. En postkommunistisk nation som lider av akut brådska in i 2000-talet.
- Det finns inga polska hiphopare som kan scratcha med skivor, för vi har aldrig haft råd med skivspelare. Vi har jobbat med datorer från början, förklarar Patryk.
Hans kommentar symboliserar hur den nya, billigare teknikens möjligheter har slungat in huvudstaden i ett frenetiskt upplopp. Mållinjen är ett ultramodernt samhälle, återerövringen av den position som de stolta polackerna alltid ansett sig ha haft. Europas mitt.

Huvudstaden har på historiskt kort tid präglats av olika högtstående kulturer. Landet har gått från små kungliga furstendömen till att genomsyras av katolicism. En tredjedel av huvudstadens invånare utgjorde det andra största judiska samhället efter New York, fram till nazitysklands ockupation och förintelsemaskineri. Stalin tog över och kommunistregimen tycktes besegla Polens öde fram till fackföreningen Solidaritets uppror 1989. Efter ett decennium i en ideologisk centrifug står landet inför ännu en omvälvning. För första gången finns en möjlighet att ta igen åratal av ockupation och påtvingad fattigdom. Foten som tryckte ner bromspedalen ska väck fortast möjligt. Polen har ingenting att förlora. Mammon är den senaste religionen och allting är möjligt. Det märks i byggivern. Och på undergroundnivå. I det kulturella baksug som uppstår när välståndet hägrar.
- Vi skapar allting från grunden, från noll. Det finns inga pengar, men det finns energi. Konstnärer och musiker från hela världen kommer hit och gillar vad de ser. Vi kan inte erbjuda dem hotellplats, men vi kan bjuda in dem i våra hem. Polacker utomlands som flyttar hem menar att det händer mycket mer intressanta saker i Warszawa än i Berlin. Folk här är törstiga. Hungrar efter uttryck. Vi är inte mätta.

Michal Wolinski är chefredaktör för Fluid. En tidskrift som vill lyfta fram den puttrande grytan av kvalitativ skaparglädje inom polsk konst, mode och musik. Framför allt för polackerna själva.
- Vi känner inte till våra egna konstnärer som slår igenom i konstsalongerna utomlands.
Iförd Adidas i falskt ormskinn, hårdrocks-t-shirt, en sorts förlängd hockeyfrilla och Walesamustasch ingår Michal i den lilla men tongivande klick av kreativa Warszawabor som kämpar emot det enorma trycket som finns för att förvandla staden till ett renodlat konsumtionssamhälle i bästa asiatiska storstadsanda. (Även om de futuristiska höghastighetstågen i luften lär vänta, Warszawas metro har än så länge bara en linje).

Det är en kamp i motvind. Allt från väst och framför allt USA tjusar. Den svåra tiden ska raderas för gott. Mest konkret genom att utplåna den kakafoni av arkitekturstilar som gör Warszawa så oförutsägbart och vackert. Mastodontlika kommunistschabrak bredvid 1700-talsslott, deprimerande hyreshus från sjuttiotalet, klassiska neonskyltar som slocknat för länge sedan, dammiga biografteatrar, utsökta funkismiljöer och bakgårdar som fortfarande håller sig med utedass. En atmosfär som håller på att försvinna i samma kaotiska takt som skyskraporna skjuter i höjden.
- Folk i allmänhet dras till det som blinkar och är elegant. Det finns pengar för att bevara och bygga intressant, men i stället använder man det till dyrbara och glamorösa material utan att ha några idéer. Warszawa var väldigt grått. En massa ångest. Det finns mycket "fulhet" men också mycket vackert i det fula, förklarar Michal.

Den utsvultna jakten på det moderna har lett till att den nybildade medelklassen ratat de gamla monumenten. En ny generation har tagit över de fallfärdiga slotten och stadsborgarna. Kulturpalatset, kommunisternas skrytbygge för att matcha Empire State Building och en förhatlig nagel i ögat på alla dem som vill glömma årtionden av umbäranden, hyser nu jazzklubbar, teatrar och alternativa filmvisningar. Och Warszawas museum för samtida konst huserar i ett 1700-tals slott vid den stora stadsparken Park Lazienkowski.

Postkommunismen genomsyrar även här. Det är torsdag vilket betyder gratis inträde. Dörrarna står olåsta, utan skyltning. Längst ner i ena hörnet av den pampiga entréhallen, i skenet från den minimala skrivbordslampan, hukar en museivakt av den äldre skolan bakom sitt lilla skrivbord. Det är lätt att gå vilse, att irra planlöst mellan våningar, skrymslen och vrår. Den spegelblanka innergården av marmor tycks hålla andan. Bakom ännu en tung ekdörr hörs fullkomligt malplacerade toner. Polsk reggae. Väggarna innanför skriker polkagrisrandiga, brunblommiga, behängda med tatueringskitschig konst. Konstmuseets bohemiska kafé tycks symptomatiskt för Warszawa. Det är Michal och hans vänner, de yngre, alternativa kulturutövarna som erövrar de pampiga klenoderna.

Den radikala motsatsen ligger bara ett stenkast bort, i stadsdelen som sträcker sig mellan den palmbeprydda rondellen Charles de Gaulle och Kulturpalatset. Fullkomligt Londonesque med irrande sidogator i vit, antikinspirerad arkitektur rymmer den fashionabla butiker och inneställen som mynnar vid lyxstråket Nowy Swiat. Restaurangernas menyer är talande. Även om Louis Vuitton-väskbärarna, modeller och nyrika affärsmän trängs i minglet är matlistan kort medan drinklistan lång. Fortfarande äter de flesta hemma för att få ekonomin att gå runt. Escadabutiken på andra sidan den okände soldatens grav och mittemot Victoria, stadens första lyxhotell från 1972, har få besök. Warszawas kvinnor skapar egna alternativ till modemagasinens höjdare. Stolta sträcker de på ryggen och förväntar sig att männen ska bjuda. På allt. Hjälp av med kappan, dra ut stolen, sköta beställning, liksom betalning ... Även om det är i en av "mjölkbarerna", Bar Mleczny - Warszawas fattigmanskrogar som för en tynande tillvaro med sin husmanskost på syrlig kål, biff med lök, kokt potatis och köttdegsknyten, där tiden tycks ha stått stilla och matpatronorna surmulet serverar genom väggluckan. Den polska mannen ska vara den ultimata gentlemannen.
- Männen klagar, är ledsna och känner sig utnyttjade. Säger att kvinnorna är elaka och kan lämna dem när som helst. Men så är de polska männen de mest otrogna i Europa, skrattar en ung kvinna i baren på NoBo, ett av Warszawas hetaste uteställen.
Dit kommer man knappast in på helgen, om man inte lyckas övertyga vakterna att man känner den eller den kändisen.

Nöjeslivet är utspritt över hela staden. Taxinäringen gör strålande affärer trots den diskutabla körsäkerheten. Adresskännedom är livsnödvändig, de hippaste nattklubbarna och restaurangerna skyltar sällan eller aldrig med sin närvaro. NoBo i orientaliskt Buddha Bar-stuk är filmregissören Roman Polanskis favorithak och döljer sig bakom ett gäng nerdragna persienner på en innergård vid den smala gatan Ulica Wilcza.
- Det finns ett ställe som heter Under stjärnorna. Det finns inga skyltar, såklart. För att komma dit måste man först gå igenom en butik, ta hissen upp till ett fullkomligt asfult ställe, verkligen polskt åttiotal och riktigt cheesy. Och när man väl kommer upp så är det en riktigt kool och trendig plats med stor balkong, berättar grafiske formgivaren Piotr Stolarski. Hans kollega, modefotografen Paulina Ochnio, fortsätter:
- Det finns en speciell look på sådana ställen. Folk som håller på med mörka affärer, som kör Mercedes och håller sig med en blond modell klädd i Versace. Det är de nyrika, unga och yuppieaktiga. Warszawas krogvärld är en av de trendkänsligaste i Europa. Populariteten fluktuerar våldsamt, medellivslängden ligger på ett och ett halvt år. Piotr Stolarski påpekar att det inte var länge sedan han sprang på invigningar varje vecka.

Endast ett ställe är rejält seglivat. Tioåriga Miedzy Nami, ursprungligen ett förtäckt gayställe, har en skönt avspänd atmosfär där kvinnorna ser ut som dockteaterdockor i de tjeckiska barnfilmerna från sjuttiotalet och röker supersmala Slimcigaretter.

Fredag kväll. En polsk variant av The Arks Ola Salo, med stora åttiotalsglasögon, rakad syntfrisyr och afghanpäls, välkomnar i portuppgången på en dunkel bakgata. Han är en av stadens alternativa festfixare. En purung professor i fysik som lever ett dubbelliv som bekräftar idyllen av Warszawas befolkning som högutbildad och trendmedveten. Den här gången huserar festen med rymdentema i en gammal rivningskåk. En paradvåning med fyra meter upp till den flagnande stuckaturen och spöklikt ledsna relieftapeter i vinrött och silver. Det unga klientelet i den vaga belysningen tycks hämtat ur det senaste livsstilsmagasinet. Nästan varenda tjej är en kopia ur Sex & The City. Den stora skillnaden är plastmuggarnas billiga och begränsade innehåll. Och kanske lekfullheten. Vem kommer på idén att placera en sockervaddsförsäljare i trappuppgången?
- Åh! Warszawianer har en fantastisk känsla och medvetenhet för mode. Både män och kvinnor vill klä sig bra. Problemet är att det inte finns några internationella designer som satsar och öppnar butiker. Märkesvaror finns inte för folket har inte råd, utbrister festfixaren. Ändå lyckas hans "warszawianer" se precis likadana ut som i vilken metropol som helst. I deras ögon lever de verkligen i en metropol, om än å ena sidan med ett frustrerat mindervärdeskomplex.
- Det finns fortfarande ett eko i Polen, en stereotyp bild att allt från väst är bättre. Vilket verkligen är idiotiskt, för vi behöver inte blicka utomlands, säger Piotr Stolarski, den grafiske formgivaren som tipsat om festen.

Å andra sidan finns ett uppenbart överraskningsmoment som även lurar Warszawaborna själva.
- Staden överraskar en, hela tiden! Man promenerar och ser samma gamla "shitty buildings", men bara man går runt hörnet så ser det totalt annorlunda ut. På höger sida ett skitigt höghus, på vänster ett vackert gammalt tjugotalshus. Det är som flera städer i en. Det finns ingen plan, inget solitt. Och det är det vackraste, det mest magiska av allt: kaoset, totalt kaos.

Kommentarer (0)

Visa/dölj kommentarer

Namn

E-post

Hemsida

Titel

Kommentar

mindre | större

Jag har läst och accepterar Användarvillkor.

Lägg till kommentar