Apelsinblommornas Algarve

Här finns fler hotellrum och uthyrningslägenheter än i resten av landet. Med över tretusen soltimmar per år riskerar man knappast att får ledigheten bortregnad i Algarve. På Portugals sydvästra kust pendlar man ständigt mellan den ljuva doften av apelsinblommor och den av rödstekt turistfläsk.

Varningslampan vägrar slockna, så i skymningen svänger vi in på första mack. Men i stället för den väntade lukten av bensin och avgaser omsluts vi av ett osynligt, magiskt moln av väldoft. I apelsinodlingen intill lyser blommorna vita i dunklet. Det är en fröjd som följer resenären genom Algarve. På torgen, utmed gatorna, när man stannar vid en gammal tant som sitter vid vägen och säljer saftiga apelsiner i femkilospåse för fjorton kronor – varhelst man passerar kan man plötsligt smekas av den förföriska blomdoften.

Att prata om dofter blir subjektivt och inte sällan kvalmigt sentimentalt. Det beror väl på att luktsinnet är direktkopplat till hjärnans känslocentrum, det är därför dofter så lätt väcker minnen och associationer. Men orden räcker liksom inte, doftbeskrivningar blir jämförelser – se bara hur vinprovare brottas med liknelser till läder och röda bär. Så hur doftar apelsinblomman?

Sensuellt, skulle jag säga, med toner av gardenia och jasmin. Och så något annat, ordlöst, som föder en känsla som liknar den nordiska sommarnattens vemod: i skönheten finns ett bedrägligt löfte om det ouppnåeliga. Det tar emot att föreställa sig att något ont kan ske i doft av apelsinblom, men det kan det naturligtvis. Till exempel skulle hela macken kunna explodera i ett eldhav och förvandla oss till briketter när servicekillen bredvid pumpen tänder en cigarrett. Han förklarar lugnt att det inte är bilen det är fel på, utan varningslampan. Det är just vad vi vill höra. Så vi fortsätter västerut, mot solnedgångens kust.

Solen, morerna och turisterna
Apelsinblom är en av Algarves dofter, den av rödstekt turistfläsk en annan. Och så är det: här liksom nästan överallt där massturismen väller in är det ändå inte långt till något helt annat. Turismen, och EU- bidragen, är dock till stor del det som håller Algarve vid liv. Hälften av dem som har jobb arbetar på ett eller annat sätt i den så kallade besöksnäringen. Och vid sidan av turisterna finns de tiotusentals bofasta utlänningarna, inte minst tyska och brittiska pensionärer. Hos Lidl finns vin för en femma litern, så här räcker pengarna långt. Men det är inte bara kostnadsläget som drar, det är solen också. Den lyser tretusen trehundra timmar per år. Det är därför man norröver, i Serpa, nyligen invigde världens största solkraftverk med femtiotvå tusen vridbara solpaneler.

Och bortom hotellkomplexen och semesterlägenheterna finns en storartad natur och en lång historia. Spåren av morernas över fem hundra år i södra Portugal är långt fler än kakelkonsten och skorstenarnas form. Redan namnet Algarve kommer från deras al-Gharb, ”väster”, och otaliga ortsnamn har också islamska rötter. Men de riktigt gamla byggnaderna är få. Somligt står kvar, som morernas borg i Silves, men ofta är det till synes åldriga byggt efter jordbävningen år 1755, den som lade både Lissabon och Algarve i ruiner. Vi fortsätter på den tättrafikerade kustvägen med nummer 125. Här gäller det att vara både nykter och klok, räknat per miljon invånare dör mer än dubbelt så många portugiser som svenskar i trafikolyckor. På den snabbare men tråkigare motorvägen A22 är maxfarten hundratjugo kilometer i timmen, men man blir raskt omkörd även när man håller hundrafyrtio.

Vila Real de Santo António
En gatstump in från marinan öppnar sig det stora torget med mönster av strålar från obelisken i mitten. Det är ett vackert stadsrum, omgivet av låga, vita byggnader, apelsinträd och kyrkan. Torget är uppkallat efter statsmannen markisen av Pombal, som på 1770-talet lät återuppföra Vila Real de Santo António som ett skrytbygge för att visa spanjorerna på andra sidan gränsfloden Guadiana. Han ritade också Baixaområdet i Lissabon, och genom att ge Vila Real ett rätlinjigt gatunät skilde han den från alla andra städer i Algarve. Vi följer floden upp till Alcoutim. Pastoralt är ordet: olivlundar, betande kor, ängar täckta av gula blommor. Ibland kan man få bevittna hur Guadiana blir mångalen på grund av tidvattnet och börjar flyta uppåt land mot Alentejo i stället för ut mot oceanen.

restaurang

Tavira
Från Praça da República leder den gamla bron över floden Gilão som delar Tavira. Staden har en mycket lång historia, men trots vad som står i guideböckerna är nog bron snarare medeltida än från romarnas dagar. Salt har varit en huvudsak här i ett par tusen år, och fortfarande breder saltdammarna ut sig utanför stan. Kanske är Tavira kustens finaste stad, med tiotals kyrkor, borgen på höjden, vackra torg och trädgårdar och gränder att förlora sig i. Och så fiskrestaurangerna, naturligtvis. Läckra musslor som coquhillas och ameijoas, bläckfisk och räkor, och förutom de obligatoriska grillade sardinerna väljer man mellan tonfisk, makrill, svärdfisk, sjötunga, guldbraxen och en stor, god variant av ansjovis. Det mesta är kryddat med koriander.
– Under högsäsongen har jag sex servitörer anställda, säger ägaren på Cad’Oro som nu själv serverar torta de laranja Algarvia, den saftiga apelsinkakan.

Faro och Ria Formosa
Såväl i den muromgärdade gamla staden som på shoppingstråken hör man storkar klappra med näbbarna uppe i de stora, risiga bona. Storkboet i katedralen räknas till stadens sevärdheter. Och trakterna kring Algarves huvudstad är populära bland fåglar. Utmed kusten nästan bort till spanska gränsen sträcker sig naturparken Ria Formosa, en labyrint av öar och halvöar med sanddyner, våtmarker, laguner, saltbassänger och vida, breda stränder. Mängder av fåglar häckar eller övervintrar, eller rastar under flytten mellan Afrika och Europa. För människor är flygplatsen utanför Faro porten till denna ljusa, varma kust. Vid bagagebandet tycks det som om varannan väska är en golfbag. Algarve är strösslat med golfbanor, en av de mest kända är Vale de Lobo vid den förnäma och tråkiga semesterorten med samma namn.

Albufeira
Att Algarve har fler hotellrum och semesterlägenheter än hela resten av Portugal är inte svårt att tro i Albufeiratrakten. Tidvis har exploateringen svämmat över alla bräddar, betong eller golfbanor täcker tidigare jordburksområden, byar har slukats av hotellkomplex och semesterlägenheter och kan finnas kvar som en turistpittoresk kärna någonstans i mitten. Britterna tittar på fotboll i tv på pubar som är minst lika mörka och unkna som hemma i Blackpool eller Newcastle.

Bland bergen
Om pubarna, de grälla souvenirerna och trafiken börjar kännas kvävande, då vänder man norrut mot bergen, mot Serra de Alcaria do Cume, Serra do Calderão eller Serra de Monchique. Där doftar luften av tall och eukalyptus och cistros, himlen är hög och sluttningarna färgas av ginst och ljung och lavendel. Man odlar oliv och mandel, johannesbröd, fikon och druvor. Och kork, naturligtvis. Det som ser ut som högar av benhud från flådda elefanter är i själva verket barkrullar på tork. De knotiga korkekarnas stammar kläs av vart nionde år. Och kring alltsammans välver sig den stora friden, med tysta byar som kanske inte finns på kartan. Det är mest äldre människor som syns, men jobb på kusten har lockat tillbaka en hel del utvandrade bybor.

Vid vägskälet står fårade kvinnor med hatt på hucklet, mellan steniga åkerlappar kommer en man med en åsna och en skuttande vallhund. Mycket av det som kallas genuint eller traditionellt är här sådant som konserverats av fattigdom snarare än av nostalgi eller pietet. Det finns förstås undantag, som Caldas de Monchique, som varit kurort sedan romartiden. Kring källan har vuxit en lummig by med vackra byggnader, hotell och ett spa med mycket mellan behandling mot andningsbesvär och chokladterapi. Det låter som en aningen kinky kur, då kroppen förvandlas till en stor biskvi. Vinterapi finns också, men den är inte så enkel som att man tar sig tre glas vin och nickar till i skuggan.

Lagos
Henrik Sjöfararen, liksom så många andra, hade inga problem med att passionerat älska både Gud och guld. Han står staty på torget i Lagos, en mycket gammal stad som är mest känd för att ha hyst Europas första slavmarknad.

Nu äter vi lunch på restaurang Navegadors lilla terrass strax intill den plats där många tusen människor byttes mot regales i den kommers som utgjorde en av de bestialiska baksidorna av historiska upptäcktsfärder och växande välstånd. Fiskebåtar kommer in i moln av måsar. Såväl fenicier som romare och morer värdesatte Lagos för den utmärkta hamnens skull. Lagos är en turistfälla, men en trivsam sådan. Om somrarna är det fullt ös på barerna, och staden har också en särskild lockelse på åldrade hippies. Här finns en gammal tradition av både etnisk och kulturell blandning. Se bara indianorkestern på torget som spelar Hotel California på panflöjt.

Träd

Cabo de São Vicente
Sista biten ut mot Europas sydvästligaste spets går över en trädlös hed. Där borta reser sig fyren, män fiskar med spö från de sextio meter höga, lodräta klipporna där Atlantens vågor krossas. Den mobila korvkiosken drivs av ett tyskt par och heter Letzte Bratwurst vor Amerika, Sista korven före Amerika.

Förr, innan man visste att Amerika fanns bortom horisonten, var detta en mycket laddad plats: den sista utposten i den kända världen. Ingen visste vad som väntade där ute – vidunder, ett ändlöst stup, eller skulle havet bli tjockflytande? De som småningom vågade sig ut skulle komma tillbaka med karavellerna fulla av guld och kryddor och slavar, och Portugal skulle bli Europas rikaste land.

Solnedgångens kust
Vägen ner till den lilla fiskehamnen i Arrifana stupar orimligt brant. På kajen ligger travar av tinor, fällor och burar som har det gemensamt att det ska vara lätt och lockande att ta sig in, men omöjligt att ta sig ut. Ungefär som med somliga erbjudanden om att köpa andelslägenhet på den soliga kusten i öster.

På andra sidan udden lyser surfarnas favorit Praia da Arrifana gyllengul i eftermiddagsljuset. Den är bara en i en lång rad av magnifika stränder, som Praia do Amado, Praia da Bordeira och Praia de Monte Clérigo. Hela den vilda västkusten, från Cabo de São Vicente till Odeceixe uppe vid Alentejogränsen, är avsatt som naturpark. I stället för all inclusive-hotell, semestersovstäder eller industrier är det dramatiska sandstensklippor som reser sig vid havet. Och mellan dem dessa gyllene stränder.

Vid de tyska husbilarna som står parkerade strax intill avgrunden klirrar det av glas. Det är dags för en sundowner, medan solen sväller och rodnar och sänker sig mot den väldiga oceanen som med undantag för Azorerna ligger tom och ödslig ända bort till Nya världens Washington DC.

Relaterade artiklar