2008-01-17
Skrivet av Lesley Anthony
Packat med skidor, skibums, luvor och små rännilar av smält snö mellan sätena rusar Glaciärexpressen fram mellan Alpernas toppar.
Från tåget ser Alperna ut att rusa emot en som en flock elefanter. Och plötsligt är man mitt ibland dem, väjer hit och dit runt deras svällande steniga fötter i förhoppningen om att inte bli nertrampad under deras enorma massa. Åtminstone känns det så under många tågresor i Schweiz, ett land så bergigt att man ofta upplever det som om man trippar på tå runt ett stort okänt monster som tornar upp sig över molnen. Det finns ett tåg, emellertid, som inte räds några berg, hur monstruösa de än är, och på vilket man inte bara skuggar dessa geologiska bestar, utan även färdas in i deras hudveck.
Det tåget är den berömda Glaciärexpressen, überbanan när det kommer till att ta in Schweiz hisnande bergssceneri och alpina kultur. Fastän rutten från Zermatt till Sankt Moritz passerar över 291 broar, genom 91 tunnlar, och till och med övervinner det 2 033-meters Oberalppasset, tar det inte mer än sju och en halv timme att åka den i en sprutt. Men en så snabb resa vore ett slöseri.
Nog för att det bästa av Schweiz dukas upp framför ens ögon på detta historiska, självutnämnda ”långsammaste snabbtåget i världen”, men om man vill bjuda in även andra sinnen krävs några stopp på vägen. Vår plan var att göra resan på vintern, och stanna några dagar här och där på vägen för att åka skidor. I sämsta fall skulle vi bättre kunna uppskatta det snöiga landskapet vi korsade. I bästa fall skulle vi få en underbar skidupplevelse.
Zermatt förkroppsligar idén om den klassiska skidorten. Med sittliftar, spårvagnar, tåg och allehanda mekaniska fortskaffningsmedel som löper i alla riktningar över vidsträckta, böljande ängar. Allt överblickat av den bistra och pyramidiska toppen av Matterhorn – den internationella ikoniska bilden av en bergsupplevelse. Trots hundrafemtio år av hardcoreturism har Zermatt alltjämt behållit sin gammaldags karaktär (kanske inte så konstigt, staden härstammar från så långt tillbaka som 1280-talet då den var känd under namnet Pratobornum). En lycklig konsekvens av Zermatts ålder och trånga gator, är att man inte kan köra bil in dit utan är tvungen att lämna sitt fordon utanför stadens gränser. Desto mer praktiskt blir det att – som vi – anlända dit med tåg. All transport i staden sker antingen med hästdragen släde eller med elektriska fordon. Minitaxibilar, inte mer än en och en halv meter breda, väntar utanför stationen redo att svepa med en över snöklädda gator till hotellet.
Gatorna här är aldrig helt snöröjda, utan snarare upptrampade och osandade (förutom vissa branta gångvägar) så att skidåkarna kan ta sig direkt från backen till favoritafterskin utan att ta av sig sin utrustning. Innan vi kunde avnjuta något sådant var vi dock tvungna att klara av en heldag i backen. Den första morgonen tog oss till Schwarzseeparadiset, där vi jobbade oss igenom det som låg kvar av förra veckans snö. Här uppe blir man överväldigad av Zermatts dominerande kännemärke – det 4 478 meter höga Matterhorn, eller Cervino som det heter i den italienska systerorten Cervinia. Var man än åkte, onpist eller offpist, befann man sig alltid under dess vaksamma blick. Detta i synnerhet när vi åkte från Klein Matterhorn, en 3 883 meter hög bergstopp som nås via den längsta liftkabeln i Europa.
Mycket av det elva kilometer långa loppet nerför backen ter sig platt, men poängen med denna färd är att man inte ska behöva uppmärksamma lutningsvinkel och eventuella faror under skidorna, utan kunna åka lugnt på autopilot och lapa i sig det sensationella panoramat. Att åka i detta landskap är som att röra sig i en tavla, och det ger en känsla av bergsrymd som är omöjlig att få när man rusar nerför en tekniskt svår backe där all uppmärksamhet måste riktas mot marken framför ens fötter.
Även om det är imponerande att åka nedanför Matterhorn, så får man den absolut bästa utsikten över berget – och över Monte Rosa (4 634 meter), Liskamm (4 527 meter) och Breithorn (4 165 meter) för den delen – längre bak i skidorten, från antingen Rothorn (3 103 meter) eller Stockhorn (3 405 meter). Den senare, där vi tillbringade vår andra dag, nås via kabinliftar från Gornergrat. Dit tar man sig från stadskärnan med Gornergrattåget, som kravlar uppför berget i ett sicksackmönster. Staden må ha bevarat sin åldriga karaktär, men den genomgår verkligen samma demografiska förändringar som andra moderna skidområden. En livlig, internationell plats med många restauranger och barer, som nu verkar vara mitt i en fullskalig rysk invasion – man hör ständigt ryska på gatorna och ett hotell skyltade om ”rysk natt” med billiga vodkaerbjudanden.
Det historiska Hotel Julen, vars trådlösa Internetanslutning nyttjades dagligen samtidigt som vi drack cappuccino i deras bekväma och mysiga bar, har kopplingar till några av Zermatts förnämsta skidåkare, av vilka många delar hotellets namn. Något som vi upptäckte i stadens alpinmuseum, undangömt på en bakgata vid torget.
Där ignorerade vi de slitna uppstoppade djuren och lärde oss i stället sig hur människor levt och arbetat i dalen i evigheter, och tog del av dess omfattande skid- och klättringshistoria. Den senare är av särskilt intresse på grund av de starka regionala banden av bergsklättring i Schweiz, Frankrike och Italien. Den första bestigningen av Matterhorn 1865 är verkligen ett virtuellt mikrokosmos av alla framtida bergsklättrarmisstag: det började som en duell mellan italienska och brittiska team (det senare med en symbolisk fransman), efter arton tidigare misslyckade försök gjorda av en brokig skara individer och grupper, och slutade med att britten Edward Whymper och hans sjumannalags triumf blev en klassisk bergsklättrartragedi, när fyra av männen omkom under nerstigningen. Men – vi fick nog av historien. Kanske till och med av nuet. Det var dags att rikta blicken mot framtiden. Dags att stiga på tåget igen.
För sjuttiofem år sedan (25 juni 1932) åkte Glaciärexpressen sin jungfrutur mellan de växande turistdestinationerna Zermatt och Sankt Moritz. På den tiden drog ångmaskiner eleganta öppna salongsvagnar och en och annan restaurangvagn över svårtillgänglig bergsterräng som det berömda Furkapasset. Införandet av elektriska motorer kort därefter gjorde saker och ting snabbare och effektivare, men hjälpte inte tågen att tränga igenom Furkapasset under vintern. Faktiskt kunde inte Glaciärexpressen passera passet under vinterhalvåret förrän 1982, fastän arbetet med Furkatunneln mellan Oberwald och Realp började redan 1973. Vi skulle inte förrän senare förstå hur olyckligt det var för gångna tiders skidåkare. Nu var vi bara glada att kunna börja resan från den plats varifrån det första tåget en gång avgick.
Glaciärexpressen sammanlänkar några av Alpernas klassiska skidorter, men passerar även några mindre lysande stjärnor och okända juveler. Eftersom Schweiz har ett väloljat och smidigt tågsystem är det lätt att ta en avvikare här och där för att undersöka dessa. Efter att ha åkt ner från Zermatt och farit igenom den övre Rhônedalens större städer som Visp och Brig, blir den första platsen vi väljer att stanna vid Bettmeralp. Dit når vi genom att helt enkelt kliva av tåget vid Betten Talstation och ställa in vårt bagage i en hiss, som tar det två våningar upp och lämpar över det i den spårvagn som sedan tar oss upp till skidområdet. En gång i tiden var Bettmeralp som så många andra schweiziska byar en sommarbetesmark för djur. Om hösten flyttade herdarna ner till byn Bettmer. Men 1951 byggdes den första kabinliften som kopplade samman de två, följt av en skidlift 1955. Nu är det ett område länkat till andra skidområden som Riederalp och Fiescheralp i den större skiddomänen Altesch (som fått sitt namn av den tjugo kilometer långa Alteschglaciären, Europas längsta och utnämnd till världsarv.)
Denna enorma isflod rinner längs med hela baksidan av de tre skidorterna, med början västerut nära Eiger, Jungfrau och Aletschhorn, vilka alla är synliga från Eggishorn ovanför Fiescheralp. Lägger man till det man ser söderut från Bettmerhorn – Monte Rosa och Matterhorn, Grand Combin och Mont Blanc – förstår man varför detta har blivit ett favoritområde för vandrare i Europa. Utsikten vägrar ge upp.
Faktiskt var det i detta område som observationer gjordes under 1830-talet av den schweiziske naturalisten Jean de Charpentier (och hans berömda student Louis Agassiz) som formade teorin om kontinental nerisning, en teori som var kontroversiell och mötte mycket motstånd i över femtio år innan den accepterades.
Bettmeralp är också det ett ställe utan bilar, med endast små snömaskiner, miljövänliga skotrar och terrängfordon som forslar bagaget. Och man ser visserligen människor dra packning på träslädar överallt, men ändå är platsen olik Zermatt ur alla andra aspekter. Tidlösa byggnader från herdarnas era mixas otvunget med mer sentida arkitektur i en skidort som fick liv under modernare tider. Byns blickpunkt är en klassisk liten kyrka där man under soliga dagar kan se en virvel av svarta fåglar stiga mot skyn, vilket får en att undra om kyrkan byggdes just här eftersom termikvindar tycktes höja sig mot himlen på exakt denna plats.
Vi upptäcker att skidåkningen också är annorlunda här. Omsorgsfullt preparerade pister tvinnar sig över berget likt stora, snirklande floder, kompletta med forsar, vattenfall och sträckor med vidöppet lugn. Stora klippväggar fulla av stenbumlingar och små avsatser erbjuder en vidsträckt, naturlig terrängpark. Med kortare liftavstånd och mer uppenbara vägar nerför berget känns skidåkningen här mer lekfull än i Zermatts alpina allvarlighet. På Bettmerhorn tronar en sjuttiotalsaktig, rymdstationsliknande restaurang som en arkitektonisk absurditet. Den två hundra platser stora terrassen är fullproppad under soliga dagar, men outhärdlig vid minsta blåst. Som tur är prickar vi in solen, och njuter av en lång avslappnad lunch samtidigt som vi insuper utsikten. Vid dagens slut kan vi åka skidor ända ner till Hotel Slalom: ett välvårdat, modernt bed & breakfast-ställe alldeles inunder huvudgatan. Reto, som äger hotellet, föddes här. Hans far var en berömd skidguide som omkom i en lavin när Reto var liten. Detta må vara en liten stad på alla sätt och vis, men för järnvägsupptäcktsresande som vi representerar den ytterligare en del av Alperna och ytterligare en bit själ och hjärta.
Vi ligger utsträckta i en av Glaciärexpressens specialbyggda, glaskupolförsedda utsiktsvagnar, där man får känslan av att befinna sig utanför och innanför samtidigt. Från Fiesch följer vi den krympande Rhône igenom en avsmalnande dal, och passerar en samling lika krympande samhällen – ställen som lilla Niederwald, där herr Ritz med den kända hotellkedjan Ritz föddes.
På de hopfällbara borden framför oss står Glaciärexpressens specialdesignade vinglas, som innehåller mirakulöst fräcka ransoner av regionens berömda dolevin. Alltför civiliserat alltsammans. Utanför sänker sig kall luft över dalen, som får isig dimma att sväva över floden. De rimfrosttäckta stenarna vid vattenlinjen ser ut som fryst blomkål, medan träden kastar långa, stålblå skuggor över snön. Det känns som om tåget färdas in i en vintrig akvarell. Långfärdsåkare och vandrare går på kilometervis av vandringsleder som sträcker sig genom dalen när vi närmar oss Oberwald och Furkapasset – där vägen officiellt slutar och den som färdas i bil måste sätta bilen i en tågvagn för att få den över till andra sidan. Med sina 15,4 kilometer är det den längsta tunneln på vår resa.
Furkapasset markerar också slutet på Valaisregionen, och den fysiska barriären visar effektivt hur geologi stoppat flödet av handel och kulturutbyte. På andra sidan passet ersätts Valaisregionens träbyggnader med stenhyddor, och när man når Andermatt – ett modernt skidområde som är beläget vid den forntida knutpunkten för handelsrutter mellan nord och syd, och öst och väst – befinner man sig vid gränslandet mot de mindre kända rätoromanskspråkiga delarna av Schweiz.
Tåget gör en paus vid Andermatts ganska stora station, där två äldre män i gammalmodiga skidkläder sitter på en bänk och dricker ur en flaska, höjer den då och då liksom för att skåla för vad vi gissar var en bra morgon i backarna. När vi till slut fortsätter resan, drar ett kugghjulsdrivet system tåget uppför några branta berg-och-dalbane-backar till Oberalpasset, ruttens högsta punkt. På andra sidan ligger Rhens källa och dalen som leder oss till vårt nästa mål.
Rätoromanska är ett gammalt språk som innehåller såväl germanska som latinska inslag, och man kan se dess påverkan på landet där det talas. Allting i denna del av landet är en aning annorlunda – arkitekturen, maten, och den generellt lugnare livsrytmen. Staden Disentis ligger i hjärtat av den här uråldriga trakten med anor från sexhundratalet, och utgör förbindelsen till ännu ett expansivt skidområde knutet till det närliggande Sedrun. Till skillnad från Zermatt och Bettmeralp karaktäriseras Disentis av trånga dalar med korta klippväggar, stora stenbeströdda backar och tät skog. Vi tillbringar våra dagar här med att kasta oss från en zon till en annan, utan att veta exakt vad vi har att vänta av någon av dem. Den långa vägen hem ner till dalen i slutet av dagen passerar alla zonerna, och visar sig vara ett kanonsätt att koppla av efter en lång dag på berget. Den nedre delen där leden mynnar ut i åkrar är ganska knotig, och efter flera veckors gassande sol är snötäcket tunt. Så det kanske är tur att staden har en så fascinerande historia att utforska.
Till att börja med: Disentis benediktinkloster, grundat år 612 efter Kristus och ett av Schweiz äldsta. Och för alla med intresse av arkitektur och konst är det intilliggande museet ett måste. Det här är en stad som förtjänar mer än några korta promenader, och en plats där vi tacksamt testar den rätoromanska versionen av schweizisk kokkonst. När vi åker därifrån, med siktet inställt på Sankt Moritz och linjens slutdestination, har vi på sätt och vis vant oss vid att vistas bland dessa mäktiga berg. Men inte vant oss tillräckligt för att kunna slita oss från utsiktsvagnen i Glaciärexpressen. Ty, som alla som jobbar med riktiga elefanter vet – man kan vänja sig vid deras storlek, men man slutar aldrig att fascineras av dem.
Visa/dölj kommentarer