2005-04-01
Skrivet av Kim Wadström
Den rosa generationen sjunger trängtande folkpop. På Donaus nattklubbspråmar dunkar eurohits och drum'n'bass när det unga, vackra och rika Belgrad dansar till gryningen. Krigen lärde belgradborna att festa, festa, festa. I morgon kan det vara för sent.
Att ta sig an Belgrads gator är alltid något av ett nervöst risktagande. Trafikhetsen. Vansinniga filbyten och omkörningar. Övergångsst
ällen som snarare markerar "plattan i mattan" än försiktiga inbromsningar. Därför kan jag inte helt avspänt hantera manliga medresenärers reaktioner på det de anser vara ett av stadens stora företräden. Mitt på ett övergångsställe, ett plötsligt hest rop från mitt sällskap:
- Åh, herregud!
Ser mig snabbt omkring, var finns faran? Bara för att upptäcka att det som framkallade skriet har ben upp till hakan, vidjesmal midja, blont, långt hår och dinglar med en Gucciväska när hon trippar förbi. Belgrads kvinnor, och några män också för den delen, är osedvanligt attraktiva. Ja, jag vet, det rimmar illa med våra fördomar om biffiga tjurnackar och matronor med hår på överläppen.
Länge funderade jag kring detta fenomen, varför så många vackra kvinnor? Och så smala? Alla flickor här har timglasmidja. Undrade först om folk svalt, och det finns det visserligen de som gör, men framför allt hittade jag förklaringen i att serberna äter mycket rent kött och grönsaker. Att de ännu inte har adopterat våra kolhydratstinna matvanor. Det är den ena delen av förklaringen, den positiva. Den andra är inte lika skoj; som i andra forna östländer har kvinnor med fördelaktigt utseende en större chans till en bättre framtid. Och framför allt skojigare nutid. Det är bara fyra år sedan Belgradborna köade från morgon till kväll för att kunna köpa en brödbit och en liter mjölk. Bara fem år sedan NATO:s bomber föll. Stålskeletten står kvar. Milosevic sitter åtalad för krigsbrott i Haag. Och Tito torde ha roterat många varv i sin gravkammare. Föreställer mig att Tito grämer sig över alla de hundratals miljarder han tiggde ihop världen över under Jugoslaviens goda år när alla ville köpa hans röst i kapprustningen mellan Sovet och USA. Miljarder som sedan förskringrades av hans efterträdare. Statlig egendom för tre hundra miljarder euro, sägs det, har genom mer eller mindre ljusskygga metoder - det kallas privatisering - förts över från staten till folket. Till en del av folket, vill säga. En mycket liten del. Inte undra på att Belgradborna dansar hela nätterna. De som fick en del av kakan firar än. De som blev utan dränker sina sorger och sjunger sorgsna visor om bättre dagar. För oss som nästan glömt Jugoslavien var i går länge sedan. Men människorna på Balkan har en annan tideräkning; i går är lika närvarande som i dag och vem vet om det kommer en morgondag? Serberna lärde sig tre saker av kommunismens fall och Milosevic: Var och en sin egen lyckas smed. Money talks. Och framför allt, det är bäst att festa i dag - i morgon kan det vara för sent.
Kej Olsobodenja, strandpromenaden i förorten Zemun, är ett utmärkt ställe för den som vill glana på tjejer, roa sig eller bara sippa frisk luft efter en dag i downtowns avgaser. Belgradborna flanerar eller cyklar utmed den kilometerlånga promenaden som kantar Donaus stränder. Ett litet tivoli. Några stånd med medaljer och andra artefakter från förr. Flodbåtarna ligger tätt, tätt i flera kilometer. På somrarna roar man sig inte downtown utan på de hundratals pråmarna i floderna Sava och Donau. 
Restaurang Amphora är en av stadens mest avspända oaser. Här samlas de rika, unga och vackra från lunch till sena kvällen över en islatte i skuggan på pråmens stora veranda. Vattenmoppar och snabba motorbåtar glider förbi medan pråmen gungar och den stiffa personalen knixar omkring mellan korgmöblerna och tar upp beställningar på internationella smårätter. Här finns många tillfällen att skrika "Åh, herregud". I var och varannan soffa sitter de klädda i Prada, Versace, Gucci. De kallas "expensive women" och i andra änden av handelsutbytet finns en man som satt upp en dyr kvinna på framgångens önskelista. Före eller efter den dyra klockan och dyra bilen vill jag låta vara osagt. De dyra bilarna står i alla fall parkerade utanför. Men missförstå mig inte. Dessa kvinnor är inte prostituerade. Många är respektabla hustrur och hemmafruar. Att vårda sitt utseende och gifta sig rikt är en åtråvärd karriärväg i hela det forna öst. En rik man är alltid en rik man när genomsnittsinkomsten är någon tusenlapp i månaden. För den som har jobb. Och i väntan på en rik man kan det duga med en rik pojkvän. Sponzoruse, kallas de, "sponsorflickor", professionella flickvänner. Med sin ungdom och skönhet som kapital kan de festa bort några år. Få en snygg garderob. Några smycken. Ett roligare liv än det de har möjlighet att köpa sig på egen hand.
Mest åtrådda är de vackra kvinnor som gjort sig en karriär som modeller, sångerskor, programledare eller såpaskådisar. Det allra största tecknet på en serbisk affärsman, politiker och maffialedares framgång och virilitet är att han lyckats erövra en sådan älskarinna. Man får anta att kvinnor i detta macholand i sin tur åtrår män med makt. Sorgligt nog för de kvinnor som valde maffialedare blev vinsten i form av beskydd och högre status rätt tveksam. Deras män sitter inlåsta efter massarresteringarna förra våren sedan premiärministern mördades av en eller flera av ligorna.
Du kanske tycker att jag tjatar om maffian? Kanske det. Men Serbiens nutidshistoria är så intimt sammanlänkad med dess brottslingar. Många offentliga platser har varit scener för interna uppgörelser. Många av maffialedarna har haft stort inflytande över politiken och krigen. De senaste tio åren har gangsters haft lika hög glamourfaktor som rockstjärnor hos oss. Det är bara något år sedan den förra regeringens egen ligaledare och hans män åkte i kortege med sina jeepar genom Belgrad - med sina automatvapen hängande ut genom rutorna helt öppet. Och säga vad man vill om det, men ännu ger den organiserade brottsligheten staden karaktär, en air av "vilda östern". Belgrads myter lockar fantasin. Som turist vore det dumt att inte låta sig sugas med. Och till skillnad från i Moskva behöver man inte vara rädd för egen del.
Nattklubbsbåten Blaywatch ett stenkast från Amphora hyser många flickdrömmar om sponzoruse. Redan vid landgången hörs tisslandet, tasslandet och fnissandet. Flickor från förorten som rizzlat upp sig i tajtt syntet och nu inte riktigt vet om de vågar sig in i danspalatset. Dörrvakten frågar om vi möjligtvis har vapen. Fotografen bär ryggsäck, skulle han vilja vara så vänlig att hänga in den i garderoben ... tja, ni förstår varför. Missförstå mig inte heller på denna punkt. Belgrad är en fredlig stad. Men när vi försäkrar oss hos Folksam, förlitar sig en del pojkar hellre på en handfast nio millimeters. Och vilka är vi att sätta näsan i vädret; den frågan skulle lika gärna kunna ställas i garderoben på Spy Bar.
Laserkanonen på Blaywatch lyser upp himlen, de senaste eurohitsen pumpar, på ställningar ovanför poolen dansar halvnakna flickor i ursinnig takt. Hårmanar flyger, höfter rullar, sköten trycks fram och svetten rinner.
- Att de inte skäms, de ser ut som horor, säger studentskan Ivana Mitic och snörper på munnen medan hon smådansar vid poolkanten.
Ivana och hennes väninnor dansar gärna på Blaywatch, men de gillar inte gogoflickornas utmanande dans några meter över deras huvuden. De förstår inte - varför gör de det? Jag frågar gogoflickorna.
- Jag tjänar fyra gånger mer på att dansa än vad mina föräldrar tjänar på sina jobb. Visst är det galet, men allt är galet i Belgrad, säger Dragana Jokic.
Svetten rinner nerför den vältränade kroppen. Hon har just dansat en timme i sträck, det fortsätter hon med i fyra, fem timmar tills klubben stänger i gryningen.
- Jag dansar på affärstillställningar, promotions och klubbar. Jag kommer inte att orka så länge, kanske fem år. Jag målar och studerar filosofi, och det tänker jag fortsätta med. Ivana och Dragana är inte så olika trots allt. Skillnaden är bara att den ena kan leva på pappas pengar, medan den andra får bekosta sina studier själv på det sätt som står till buds.
Längst ut på verandan har ett stort gäng samlats under storbildsskärmen. Helrör efter helrör ställs på bordet. Vi bjuds in, Belgradborna är nyfikna på västerlänningar, som en privat strategi för att bryta åren av internationell blockad och isolering. Blonda Catia i vita linnebyxor, kort topp och bar midja berättar att hon har en boutique i city.
- Catia reser till Paris var och varannan månad för att köpa in kläder, säger trettioåriga Daniel, som liksom många andra unga och rika lagt sig till med ett västerländskt förnamn. Han framhåller också gärna sina många affärsresor till Tyskland och Sverige med pappans bensinpumpsföretag där han är delägare. Varje helg drar Daniel och hans kompisar runt på stans nattklubbar.
- Jag gör väl av med minst hundra euro på en kväll, säger han och sippar inte så försiktigt på sin skotska whisky.
För att du ska förstå det chockerande i det han säger måste jag översätta till svenska förhållanden. Daniel bränner en normal månadsinkomst för en familjeförsörjare på en helg. Som om du satte sprätt på tjugofem eller trettio tusen kronor varje helg. Som sagt, värden för tre hundra miljarder euro "privatiserades" och är nu i omlopp.
- Alla här har pengar, säger Daniel och sveper med armen ut mot nattklubbskidsen. Men jag lever inte på min pappas pengar, jag har egna, skyndar han sig att tillägga.
Unga människor utan pengar då, var roar de sig? Daniel tänker, länge.
- Jag har ingen aning ... men jag tror att de går på ett ställe som heter Bus där det är rabatt vissa kvällar.
Catia ålar sig fram till mig och frågar:
- Vad gillar du, män eller kvinnor?
Jag sätter min GT i halsen. Catia skrattar förtjust över att hon lyckats med sitt uppsåt att chockera mig, samtidigt som hennes väninna Bojana slänger ur sig nästa chockgranat:
- Du måste testa Daniel. Jag testade hans yngre bror - och han var fantastisk, säger hon och fortsätter dansa med Catia, tätt, tätt. De kysser varandra. Det är det senaste för de rika kidsen, att leka med sin sexualitet. Bara litet, litet. För nej, det är inte okej att vara homosexuell i Belgrad.
I en källare i city ligger X-club, stans enda bögklubb. Jag ombeds mycket snällt att inte skriva ut klubbens adress, ett löfte jag härmed håller. (Det första du bör göra är att leta reda på en engelsktalande taxichaufför som kan sitt Belgrad. Rätt kille vet var du ska - oavsett vad du söker.) På den här klubben finns givetvis Belgrads vackraste män - var annars? Inte skulle jag vilja utsätta en enda av dessa vackra pojkar för fara genom att avslöja deras frizon. Bögar och fotbollsfans är de som behöver frukta att få stryk i Belgrad. Ett rejält slagsmål har å andra sidan inte hindrat svenska fotbollssupportrar från att följa sina lag till bortamatcher i Belgrad de senaste åren. Man kan misstänka att bägge sidor ser fram mot blodbadet. Fotboll är en allvarlig sport i Belgrad. Självklart en kommersiell affär också, lagen ägs av privatpersoner. Ett av de främsta ägs av turbofolksångerskan Ceca, Balkans svar på Carola. Fotbollslaget Obilic FC ingick i arvet efter maken Arkan Raznatovic, paramilitär, krigsförbytare och Balkans genom tiderna störste maffialedare, som sköts i lobbyn på ett av stadens lyxhotell för fyra år sedan.
När Ceca gjorde comeback för några somrar sedan valde hon att göra det på Red Stars hemmaarena i Belgrad. Hennes fans flög in från hela Balkan för de stora utomhuskonserterna. Sjuttio tusen unga människor hinkade öl, sjöng och dansade medan kamouflageklädda poliser log farbroderligt och sjöng med i brist på bråk att ingripa i. Det måste man säga; Belgradborna har ölsinne. När Ceca liksom tre tusen andra satt häktad efter mordet på premiärminister Djindjic förra våren (efter Arkans död blev hon älskarinna till den man som anses ligga bakom mordet) skämtade Belgradborna vilt:
- Varför sjunger inte Ceca i fängelset?
- Hon sjunger inte för en så liten publik som tre tusen.
Ceca är en symbol för Milosevictiden. Och en ikon för en hel generation, "the pink generation". Unga ur arbetarklassen som dricker öl, lyssnar på turbofolkpop på radio Pink och kan varenda trängtande, längtande sång. Det-var-bättre-förr-sånger.
- Men många av sångerna handlar ju om ingenting alls. Hör här, den här killen sjunger en hel låt om att han dricker en kopp kaffe, säger Mihaijlo Raznatovic, son till Arkan och styvson till Ceca. Mihaijlo hette från början Michael och växte upp i Göteborg. Som sextonåring satte han sig på ett plan till Belgrad och letade oannonserad upp sin far som han inte sett sedan han var liten. Michael blev Mihaijlo och blev kvar även efter sin pappas död. I dag driver han en japansk restaurang i gamla stan. Mihailjo avskyr den rosa generationens sånger, avskyr den nya tidens nyrikedom och ytlighet. Han framhåller vikten av andra värden; kunskap, heder och lojalitet till exempel. Där har han samma uppfattning som några av sin fars politiska motståndare, även om de kanske inte kommer till samma slutsats.
I Serbien gör du inte bara ett intellektuellt utan också ett moraliskt och politiskt statement med den musik du väljer att lyssna på. Den nya tidens klubbägare och musiker hatar varje trängtande ton i den fallna regimens musik.
- Turbofolkpopen dödade allt annat musikliv i Belgrad under Milosevic. Inget annat spelades på radion, vi tvingades lyssna på turbofolk, berättar Hugo, en av ägarna till Saragon, en av de trendigaste klubbarna. Nu på sommaren har Saragon liksom de flesta andra klubbar flyttat ut på en pråm. Vit, tjock rök och vitt ljusspel ersätter vanliga väggar kring ett enormt dansgolv som ser ut att hänga fritt mitt i floden. Technomusiken dunkar över Belgrad.
- Vi spelar bara utländsk musik här, riktig musik som öppnar nya horisonter. Vi ägare har gjort en överenskommelse om att aldrig spela en enda inhemsk låt, säger Hugo stolt medan gogodanserskorna byter pass uppe på korgarna över floden. Hugo är kanske inte feminist, men han ser sin trendiga nattklubb som sitt bidrag till de ungas strävan att föra Serbien in i det moderna Europa.
- Vi kan inte gå bakåt, vi måste framåt. Och om du vill vara medborgare i världen går du till den här klubben.
Värdekonservative Mihaijlos och hypertrendige Hugos önskan om något mer och bättre än det som kom efter Milosevic delas av Otpors studenter. De som demonstrerade och fick stryk av polisen utanför parlamentet under oktoberrevolutionen för fyra år sedan. Klubben Underground på en tvärgata till gågatan Kneza Mihaijla har fört en ojämn kamp mot sin samtid sedan den öppnades av ett par studenter 1963. Här har den unga generationen i årtionden kämpat för att få lyssna på utländsk musik. Då spelades mest jazz, i dag drum'n'bass.
- På åttiotalet blev vi framröstade som en av de bästa undergroundklubbarna i Europa av en brittisk tidning, säger Zeljko Bosic, musikproducent och klubbens chef.
Liberalismen under Titos senare år minns alla med värme. Sedan kom Milosevic och turbofolkpopen.
- Vi levde i ett mörker i tio år. I år kan vi för första gången på över tio år ta hit dj:er från London.
I dag kämpar de som driver klubben mot ekonomiska och kommersiella begränsningar. Zeljkos svåraste uppgift är att få in pengar för att rusta upp klubbens avlopp och el. Sådant som stat och kommun borde sköta men inte har pengar till. Men vilken affärsman vill satsa pengar på avloppet till en undergroundklubb? Zeljko hoppas liksom så många andra på att turister från väst ska våga komma tillbaka. Belgradborna behöver oss. Våra pengar lika väl som nya tankar och idéer för att vädra rent. Serbien står vidöppet för oss, menar Zeljko.
- De utländska turister som kommer hit tycker att vi är så öppna och sociala, och det är ju inte konstigt, vi är nyfikna eftersom ingen varit här på tio år. Och ni tycker ju att vi är så exotiska, säger Zeljko och skrattar.
- Dessutom brukar alla säga att vi har världens vackraste kvinnor. Men vackra kvinnor och vidöppna spjäll till trots. Belgrad står ännu och vacklar mellan väst och öst, den nya världen och den gamla. Aldrig har det varit så tydligt som när Ceca avslutade sin konsert och drog upp sina två små barn på scenen medan folkmassan skanderade:
- Arkan, Arkan, Arkan!
Serberna kan inte riktigt bestämma sig; ska de lyckas släpa sig in i den europeiska familjen eller ska de envist hålla fast vid sin historia och sin tusenåriga nationalkänsla av offerlammets utanförskap? Inget annat folk är så bra på att tycka synd om sig själva, denna urgamla och eviga klagan över att "hela världen är emot oss serber". En känsla som inte minskat under nittiotalets FN-blockad och tjugohundratalets rättegångar mot serbiska krigsförbrytare i Haag. Men kanske är det som en student säger:
- Ni borde resa hit för att visa att vi har fel. För vi vill bli en del av Europa, vi vill vara som ni.
Kommunistturism
På en höjd precis där Sava och Donau möts ligger det medeltida fortet Kalemegdan, en av få byggnader i Belgrad som är äldre än sextio år. Frågan är om någon annan stad i Europa har förstörts så grundligt och så ofta som Belgrad. Så gott som hela staden är byggd efter andra världskriget. Belgrad är ingen charmigt lättsmält turiststad, som till exempel Prag. Beligrad, den vita staden, har blivit sotsvart av kolrök, avgaser och brist på underhåll. Men staden har något annat som många andra storstäder förlorat under nittiotalets renoveringsyror; egenart och egensinne. Den som ser det egensinniga kanske också uppskattar kommunisttidens arkitektur. Om inte alltför många år kommer Belgradborna själva att förstå storheten och bekosta renovering. Tills dess är det ändå värt att söka upp hus byggda på femtio-, sextio- och sjuttiotalen. De flesta finns i förorten Nya Belgrad, en skapelse i betong och cement; hyreshuskomplex för hundratusentals poliser och soldater, den hemliga polisens högkvarter, Moderna Museet, Flygvapenmuseet.
Hotellet Metropol där Tito underhöll gästande statsledare och västerländska stjärnor ligger i city. Man kan ledigt förflytta sig i tanken till sextiotalet när "alla" var här: Sophia Loren, Mao, Kirk Douglas. Det är bara att gå in i baren och titta på bilderna. Själv kan jag sitta i timmar i baren och sukta efter barstolar och glaslampor från sextiotalet.
Också Milosevicåren har gett upphov till sina sevärdheter, till exempel Arkans och Cecas pastellpalats som påstods ha tre underjordiska våningar fyllda av vapen. Många byggnader som bombades av Nato 1999, som polishögkvarteret och kommunistpartiets högkvarter i Usce Business center, har inte renoverats. Och litet krigsturism har ingen dött av ...
Visa/dölj kommentarer
ännu bättre beskrivning av underbara Belgrad