Det bästa med små flygplatser vid ekvatorn är att man får kliva rakt ut på landningsbanan och direkt känner hettan och lagret av tjock fuktighet som lägger sig över huden. Ett band spelar. Den här typen av flygplatser ska ha minst en kille med ukulele. Så är det bara. Passkontroll. Ängslan vid svarta bandet. Utandning. Väskorna klarade sig genom Charles de Gaulle. Världens sämsta flygplats. Försöker komma ihåg den där ordleken som anspelar på namnet och handlar om att bagaget alltid försvinner där. Jag är alltid nervös hos de Gaulle. Det är något som inte stämmer. Hela flygplatsen är byggd som en mage, tjocka ståltarmar transporterar folk och fä och deras bagage genom den feta kroppen och rätt som det är hamnar din Samsonite och några indier i blindtarmen och är för evigt förlorad.

Odette och killen med helikoptern möter oss på flygplatsen. Odette äger huset. Hon pratar långsamt och lågt. Hon bor på den stora ön Mahé och har en tjej som sköter det lilla huset på La Digue som ska bli vårt hem under två veckor.

Det är alltid ett vågspel att hyra hus på nätet. Det blir aldrig som man tänkt sig. Någon enstaka gång blir det bättre. Tricket är att alltid ha väldigt låga förväntningar. Den här gången har jag dessutom gått på en rekommendation från en konstnär jag känner som varit mycket på La Digue. Han gillar huset. Det kan inte bli helt fel.

Odette har sin dotter med sig. Hon talar tyst. Jag tittar en extra gång på folk som bor på en sådan här plats. Måste alltid fundera en stund på hur det kan vara; spela upp en liten film i huvudet. Jaha, nu åker de hem till sig, till något hus utan fönsterrutor för att fönsterrutor inte behövs här och de steker upp några ägg eller nackar en höna, gör en sallad med söta frukter och sitter och käkar på terrassen och papegojorna skriker i bakgrunden, palmerna rasslar och det är naturljud och hav och vind hela tiden och solen går alltid ner sex och det är ett helt annat liv.

Killen med helikoptern talar mycket tyst. Man måste luta sig fram. Han drar lite säkerhetsgrejer. Varför talar alla så tyst? Eller är det vi som pratar högt? Ibland känner man sig sådär lång och stor och bufflig och blek och västerländsk och snabb och klumpig i mötet med mindre tystare och eftertänksammare människor.

Undrar hur man betalar räkningar på ett sådant här ställe? Det är nog mycket kuvert med kontanter. Någon kommer och hämtar ett kuvert, tar en fika, eller kanske en juice, öl, och hämtar kuvertet.

Jag fipplar med kameran inför flygningen. Man får aldrig en så bra chans att plåta som från en helikopter men det gäller att sitta längst fram. Vi är fyra i helikoptern. Jag är egoistisk och kastar mig fram förbi det andra paret till platsen bredvid föraren. Vad är det Klas brukar säga: "Onödig artighet kan förstöra en semester".

Vi lättar från Mahé på väg mot La Digue över det spräckliga korallhavet. Vita strandremsor kring frodiga gröna cirklar med utspridda röda plåttak som paprika i en sallad. Där nere bor folk. De med kuverten.

Vi tar en taxi från helikopterplattan. Känns konstigt. Det är en av de få bilarna på ön. Tydligen får man inte ha privata bilar på La Digue. Det är en välsignelse. I alla fall för oss. Det finns några få taxibilar och några stora pickuper, som alla åker på. Det sitter alltid ett gäng på flaket när en bil åker förbi. Resan kostar 40 rupier. Vi betalar i euro. Får växel i dollar.

När vi kommer fram är huset låst. Vi har blivit varnade. En ettrig fransyska och hennes älskare har bott i huset i två veckor. De gör så varje år. Hon vill inte lämna huset förrän i absolut sista stund. De har förklarat för Odette att de måste få vara kvar tills de bara måste lämna ön. Så är det. De gråter väldigt mycket varje gång de ska lämna ön för då ska de också lämna varandra. De bor inte ihop annars. De lever inte ens i samma stad. Vi har hört skvallret.

Fransyskan kommer springande över stranden. Hon har rött hår, undrar om vi kan tänka oss att äta lunch, alltså försvinna, medan de ger sig av, om några timmar. Under tiden de gråter. Innan regnet faller. Hennes älskare mumlar i bakgrunden. Visst. Knulla ni så äter vi.

I våra flygskitiga kläder lommar vi bort längs vägen mot en restaurang som serverar "poisson au sauce picante dans un feuille de banane" och den lokala ölen Seybrew. Molnen drar ihop sig.

Huset är fantastiskt. Spartanskt på ett sätt som hus är i länder där folk inte riktigt behöver hus. Ett gäng väggar med hål i. För många sängar som det alltid är i hus man hyr. Några spridda konstverk eller vad man ska kalla dem, lämningar av folk som velat lämna något. En ful akvarell inom ram. En hatt av flätade bananlöv hänger på väggen och i ett snöre två decimeter drivved där någon bränt in ett "Welcome". I köket väldigt slöa knivar och gammalt porslin. Några få möbler i mörkt trä. Blommiga, väldigt blommiga kuddar och lakan i travar. Tunna enkla gardiner i vitt framför fönster utan glas fast skyddade av tjocka fönsterluckor som man slår upp likt en dandy på Amalfi och släpper luften och ljuset och livet och en svärm av insekter in i huset. Trettio steg från den lilla altanen ligger havet och stranden som är den vitaste jag sett. Det blir inte mycket bättre än så här.

På väg tillbaka från restaurangen såg vi några män släpa ner stora högtalare på stranden. Flera bord stod dukade med stora grytor kokande på bärbara spishällar. Under resten av dagen dränks vågornas brusande av ett pumpande soundsystem som levererar taktfast pop-calypso-Britney-goes-Trinidad. Det är äkta, tänker jag, kanske hade jag velat ha bara havet eller så hade jag velat ha ursprungliga riter och stämsånger från slavättlingar som dansade något traditionellt kring eldar på stranden men det hade ju bara varit fejk. Det är ju 2006 även på Seychellerna. Alkoläsk.

På Seychellerna bär naturen historien. Människorna fann under århundraden inget här att göra. Åtskilliga har seglat förbi på oceanresorna mellan Europa och Asien men Seychellerna har aldrig blivit mer än några trötta rader i loggboken. Ett stopp på vägen, skydd i någon hamn. Inga människor att plundra, inga djur att äta upp, inget av intresse att roffa åt sig.

Inte förrän på artonhundratalet befolkades öarna när britterna dumpade utnyttjade och uttjänta slavar här. De fick klara sig bäst de kunde bara de var ur vägen. I perspektiv av den grymhet och människosyn som hela slavhandeln byggde på kan man ändå fundera över det överraskande stråk av barmhärtighet som ledde till att någon faktiskt utrustade och betalade för de båtar som skeppade slavarna hit. Det hade väl varit mer i linje med handelns värderingar att bara skjuta dem på fläcken.

Precis i samma sekund som solen går ner tystnar calypsopopen och vågorna och rasslet från palmerna tar över igen. Vi preppar med myggolja och går ner mot byn eller vad man nu ska säga - samlingen med hus vid piren. Vi bestämmer oss för en restaurang Chez Michel som är rekommenderad i gästboken men visar sig vara präktigt usel. Fast det är klart, bara en idiot beställer kött på en ö mitt i Indiska oceanen. Den oxe som fick sätta livet till för den här curryn har flugit minst tusen mil för att ligga på min tallrik och någonstans i processen har detta blivit den utan jämförelse segaste köttbit jag satt tänderna i. Jag gör ett par tappra försök men det går bara inte att få ner och jag är som vanligt alldeles för mesig för att klaga. Betalar och ler. Betalar och ler.

På vägen hem är det becksvart, hela djungeln sjunger i natten, cikadornas pulserande ljudmassa, enstaka skrik från fåglar ännu vakna, råttdjur som rasslande kilar längs grenarna i lövtaket ovan, stora krabbor vars klor skrapar ljudligt mot vägens stenbeläggning, träd som knakande sträcker på lederna och kraftiga brak från djupet av skogen när ruttnade lemmar släpper sin stam och rasar till marken. Ljudet av het och svettig natt.

Svälld av fukten och lätt febrig fö rsöker en ovan kropp hitta sömn i det nya klimatet. Med öppna fönster, fladdrande gardiner och blöta lakan som aldrig kan bli för tunna når jag ett sorts utslocknande, ett tjockt och tungt tillstånd natten igenom med några korta yra avbrott av förvirrad vakenhet.

På morgonen möter jag Jerry Seinfelds granne i badrummet. Kramer stirrar mot mig från spegeln, svullen i ansiktet och med ett hår som lyft sig från sin hjässa i ett virrvarr av upproriska lockar stärkta av tropisk fukt. Ett popband från åttiotalet hade betalat dyrt för en sådan här frisyr. Jag irrar stolpigt nyvaken ut på terrassen, vinden tar tag i håret eller vad man ska kalla det, och jag möts av den där bilden som alla har sett och lite färre verkligen har upplevt. Den perfekta stranden helt öde i morgonsolen, fuktiga palmer hängande över havet, inte ett fotspår.

Valutan är rupier men det går alltid att betala med euro.
- Det blir 100 rupier.
- Och i euro?
- Har du bara euro?
- Ja.
- 100 rupier ? vi säger 10 euro.
Det låter ju inte ett dugg konstigt om det inte vore så att kursen officiellt är 6,40 rupies på en euro men ibland avrundar man helt enkelt bara 1:10. Det är den bästa turistblåsning jag har åkt på, för det är turisten som vinner. Det är ofta lite mer hemsnickrade etablissemang som växlar på detta intressanta sätt. Jag är ingen matematiker, kan knappt lösa sudoku, men jag inser att det är en av de mer förmånliga ekonomierna att turista i. Genom att betala med euro kan man alltså kamma hem en rabatt på dryga trettio procent. Betala alltid i euro.

Cyklar under ett träd. En fågel bajsar. Jag måste byta skjorta.

På Gregoires supermarket finns inte allt man skulle vilja. Det är till exempel väldigt dåligt med frukt. Mitt i jordens växthus, och så är utbudet av frukt och grönsaker sämre än på Konsum. Vad som helst växer ju här, det går säkert att få en skruv att gro, men ingen tar vara på det. Kanske man blir hemmablind. Vi svenskar borde äta mer svamp slår det mig. Jag gillar svamp. Det är rätt gott om morötter i fruktdisken men sedan är det skralt. Det ligger ett par övermogna mango och skräpar bredvid en hög importerade amerikanska äpplen. Några kvistar enorm selleri. Konserver är det gott om. Nittiofem procent av utbudet i butiken är konserver, mycket asiatiska grejer, åt det indiska hållet, olika sorters curry men också mycket från Sydafrika. Det seychelliska köket är en blandning av alla väderstreck, välkryddade rätter, grytor, fisk på längden och tvären, kokos, och gul pumpagucka till allt. Rustika grejer.

Killen som äger Gregoires är öns pamp. Han har ett stort hus uppe på ett berg som alla kan se från hamnen. Seychellernas president sover över i huset när han är på La Digue. Presidenten och pampen är polare.

Politiskt är det lite svajigt på Seychellerna. Det har det varit länge och det är bättre nu men fortfarande är det säkert lättare att bli pamp om man är polare med presidenten. Till exempel så kan man få en egen ö. Pampen fick Felicité Island av presidenten. Nu har han gjort ön till en lyxresort dit turister kommer och får vara alldeles i fred från precis alla andra utom andra lyxturister. Pampen äger ett tjusigt ställe på La Digue. Han breder ut sig. Pampen gillar tjejer. Vilken pamp gör inte det? Men det kostar. Hans fru har lämnat honom för att han hade en älskarinna för mycket. Det är sådant som det snackas om under fläktarna på de små barerna i hamnen.

Lokalbefolkningen på La Digue handlar inte gärna på Gregoires. De handlar på de små affärerna längs gatan. Det är billigare där. Pampen verkar inte så väl sedd. Han lever där uppe i huset, ensam. Någon älskarinna hälsar på då och då.

På morgonen springer vi tills vägen tar slut, fyra plus fyra kilometer, flåsande springgår, och tillbaka. Vid vägkanten ligger den, en jättesköldpadda. Rena Galapagos. Det är ett märkligt djur. Den verkar helt orädd. Käkar gräs som om inget hade hänt. Man är kanske inte så lättpåverkad om man har levt ett par hundra år.

Det är bara här och på just Galapagos som dom finns. Jag förstår inte varför folk åker till Galapagos för att se jättesköldpaddor när de finns här. Varför heter de paddor? Jag har aldrig varit på Galapagos men jag har hört många som blivit besvikna. Namnet klingar ju så magiskt att verkligheten omöjligt kan leva upp till myten. Jag har hört att det är dyrt att ta sig dit, och bökigt, och att det inte alls är så där jungfruligt och ensamt expeditionsartat som man vill tro. Och sedan när man sett ödlorna och sköldpaddorna och de vindpinade klipporna. Sedan då? Då åker man tillbaka den långa och dyra vägen och blir sjösjuk. Jag röstar på Seychellerna, fast då räknar jag förstås inte in Ecuador, som är en värld i sig. Med en månad i Ecuador så kanske ett par dagar till Galapagos kan vara värt, inte annars.

Jag gör ingenting. Det händer ingenting. Jo det regnar ibland. Ibland är det sol. Det är vad som händer. Jag läser, nästan hela tiden när jag inte bara stirrar framför mig. Det tar tre timmar med båten till huvudön Mahé. Lite längre än att flyga från Sverige till Paris.

Att växa upp här? Måste man inte bli lite lycklig ändå? Jag vet ju inte ett skit. Inte ett skit vet jag och jag är säkert alldeles dimmig i huvudet av föreställningar om det bekymmerslösa livet under ekvatorn. Bara för att vi, sargade nordbor, kommer hit några veckor och suger i oss allt vi är berövade i vår vinter.

Killen som hyrde ut cyklarna och skelade så mycket att jag undrade om han var blind cyklar upp jämsides.
- Hi. Where are you goin?
- To Gregoires, säger jag.
- I'm goin home, watch a video. Relax. So much work. All day work.
Han säger så.
- Work, work, work.
Han säger så. Verkligheten är relativ. "Du ska inte klaga din jävel" skulle jag kunna skrika. Det gör jag inte. Det kan säkert vara jobbigt att hyra ut cyklar. Vad vet jag. Och inte fan ska jag klaga heller. Utbrändhet, är det ett stort samtalsämne på Seychellerna?

Alla barnen som cyklar. Tjejerna har små handväskor. Väldigt små handväskor med ett läppstift i kanske. De växer upp här. Just precis nu växer de upp på Seychellerna, fyra grader söder om ekvatorn. Jag är en betraktare i deras uppväxt. Detta är deras liv. Varför är det så svårt att förstå? Jag tror ändå att de är lyckliga. De skrattar. En svag men hyfsad indikation.

Ungefär två tusen personer bor på ön. Alla känner förstås varandra. Cykelkillen som skelar och heter Jude känner Anielle som städar vårt hus och lagar god kycklinggryta. Det vet han säkert. Anielle känner Rörmokaren som vi snart ska tvingas träffa. Alla känner barnen med cyklarna och handväskorna som känner den tjocka tanten i kassan på Gregoires som känner det spinkiga fyllot som raglar omkring i vattenpussarna.

Man måste tänka sig det alternativa livet ibland. Det här är ett av alla de alternativa liven. Eller blir man galen då? Går det att tänka sig ett annat liv? Bör man göra det? Detta är livet om man vuxit upp på den här ön, på La Digue, tusen mil från all annanstans. Man cyklar hem från sitt cykeljobb nere vid piren, kollar på en film eller ställer sig utanför en bar och hänger och snackar, kanske äter lite kycklinggryta och tar hand om sina döttrar med handväskorna. Jag läste i boken att många barn är "illegitimate" om det nu stavas så. "Födda utom äktenskapet" skulle man väl säga på svenska. Det låter som en term Försäkringskassan kommit på, ett högtravande och nedlåtande uttryck med unken bismak av pekfingrig kristendom. Det handlar väl helt enkelt om att man skiter lite mer i vem man ligger med, och får barn med, och så struntar man i att gifta sig. Det kanske inte är riktigt lika viktigt här som hemma i vår slutna betongvärld av Konsumkort och varannanveckasfamiljer.

Anielle tänker inte gifta sig. Hon har redan två barn. Pappan är någon annanstans, i verkligheten och i tankarna. Det blir bra så. Anielle ska inte gifta sig. Hon vill inte vara beroende av någon säger hon. Hon bor i det vita huset på kullen med alla sina systrar. När mamman dog fick de huset så nu bor alla där. Anielle vill ha ett eget hus. Hon ska ta ett banklån och bygga eget.

Det regnar idag igen. Det regnar väldigt mycket och det gör nästan ingenting. Jag läser böcker som om jag skulle bli hög på bokstäverna. Jag läser en hel dag. Och en till. Och det regnar. Har varit här precis en vecka och först nu, precis nu sätter rastlösheten in. Har läst fyra böcker, och stirrat på havet, sovit, ätit, låtit kroppen komma i kapp, hjärnan samla ihop skärvorna av månader av knäckande stress. Det tog en vecka av apatisk stillhet att bli någorlunda hel och gå från minus till noll. Nu börjar det bubbla lite i blodomloppet. De säger att det är nyttigt, att det är det här tillståndet man måste hantera, att det är då det verkliga lugnet sätter in. "Master the uproar and peace shall be given", som man skulle sagt i Star Wars.

Först tror jag inte att det är sant, att det bara är en fågel, men det är en fladdermus, eller en "flying fox" som man säger här. Stor som en hel räv. Flappar med sina lädervingar. Tydligt ser man klorna mitt på vingen, och fötterna som avtecknar sig mot den skymmande himlen. Jag ser öronen också.

Precis hela dygnet har det regnat. Som om det var straffet för att det var soligt hela dagen i går. Stekande. Natten var helt galen, ett skyfall av bibliska mått. Hela dagen bara jämngrått, duggande ibland, hällregn ibland, korta avbrott. Vi bor inne i molnet. Det är ovanligt att det är grått hela dagen. Det stämmer inte. Klimatet karakteriseras annars av sina kontraster, några timmar klarblått sedan snabbt över i tunga droppar och svarta moln som skingras relativt hastigt och spricker upp i en ny himmel. Fast de säger att klimatet har förändrats mycket här.

Och det säger de överallt jag varit de senaste åren på de här platserna kring ekvatorn, i den tropiska zonen verkar väderförändringarna vara större än någon annanstans, korallerna dör i massor vilket är en tyst katastrof, regnperioderna blir längre och längre och flyttar sig över året och själva vädermönstret blir ett annat. Det regnar ihållande, flera dagar i sträck utan uppehåll. Så var det inte förr. Något har hänt. Så går snacket.

Tar en båt ut till Coco Island och snorklar en halv dag. Korallerna kring stränderna på La Digue är inte mycket att ha. Det är inte korallerna kring de andra öarna heller visar det sig. Allt är dött. Hela kyrkogårdar av gammal död korall, kilometer efter kilometer. Fisk finns det gott om. Vattnet är glasklart men korallerna är döda. Michel som kör båten säger att tsunamin knappt gjorde någon skillnad alls. Alla koraller var redan döda och allt har dött under de senaste åren. Allt.

Plötsligt hör jag ett skrik från badrummet. D står där inne och det sprutar vatten från handfatet. Golvet fylls snabbt och det börjar rinna ut i resten av huset. Jag kastar mig på slangen och försöker täta läckan med en plastpåse men trycket är för stort. Kryper runt hela huset och försöker hitta något vred för att kunna stänga av vattnet men hittar bara en sönderrostad kran på utsidan av huset som med lite våld går att vrida runt. Men ingenting händer. Vattnet forsar över golvet. D ringer larmnumret tre gånger. 999 går till polisen. Oavsett vad det gäller så får man prata med polisen. Polisen säger rådigt att de ska göra något men ingen kommer, inget händer. Till slut tar jag en tång och vrider den läckande ledningen i krumbukter tills den kniper sig själv och flödet stoppas upp lite grann. Det är en decimeter vatten på sina ställen i huset.

Då kommer Anielle. Sedan kommer Rörmokaren. Han bor precis bredvid. Rörmokaren kommer från Madagaskar, han flyttade hit med hela familjen för tio år sedan. Det enda problemet han har är pappren. Han får egentligen inte stanna på Seychellerna. Men det har han löst genom att hjälpa pampen. Så fort något händer på Gregoires eller på något av hotellen som pampen äger så är det Rörmokaren som rycker ut. De har en pakt, Rörmokaren och pampen. Pampen tjallar inte på Rörmokaren så länge han får hjälp precis när han behöver det. Undrar om presidenten vet? Rörmokaren har till och med fått låna ett litet hus av pampen bredvid det stora pamphuset på berget. Där bor han med sin familj. Bredvid berget bor vi. Anielle cyklar till Gregoires och köper en ny slang. Rörmokaren sätter in slangen och så är läckan lagad. Vi sopar vatten hela eftermiddagen.

Det är sista dagen på La Digue. Vi ska vidare till Pralin, den näst största ön i Seychellerna. Två nätter ska vi på en riktig lyxresort. Femstjärniga Lemuria är det finaste hotellet på Pralin och en av de lyxigaste på hela Seychellerna vilket säger en del. Seychellerna är känt för sina lyxhotell.

Resorter är en relativt modern företeelse. I alla fall i den omfattning och på det sätt som man pratar om det i dag. Det är klart att det fanns resorter tidigare, kring sekelskiftet när man åkte på kurort med sina hattaskar. Det var ju en typ av resort. Men i dag är det ett begrepp och en av de delar av turismen som växer allra snabbast. Några ställen i världen har gjort det här med resorter till en del av sin image. Seychellerna är ett sådant ställe, Maldiverna är ett annat, Bali har också några av världens finaste resorter.

Men vad är egentligen en resort? Det är alltid lite mer än ett hotell, en sorts plats där man kan göra mer än bara bo. Hela ordet andas: "ladda batterierna". Det är svaret för utbrända stressmänniskor i karriären som behöver en kvick fix. Man bör ha en karriär för att bo på resort. Det är oftast hiskeligt dyrt. På Seychellerna liksom på andra ställen i världen pågår en kapprustning mellan hotellkedjor som tävlar i att bygga den allra lyxigaste och den allra mest kompletta och utomordentliga resorten. Tanken är att man som gäst ska bli alldeles vansinnigt avslappnad.

När Lemuria byggdes 1999 var det den första femstjärniga resorten på Seychellerna. I dag finns många fler, och några ännu lyxigare. North Island är en sådan. En lyxresort utanpå det mesta. En helt egen ö där man bor i egna hus med egen pol och där allt är väldigt ekologiskt.

Det är ju ett modeord. Man vill ju inte bli stressad av att förstöra den fina naturen. North Island är bland det lyxigaste som finns i världen. Tror att det kostar ungefär 20 000 kronor per natt. Det lär vara helt fantastiskt där men jag tror att jag skulle bli lite stressad av att kreditkortet låg och brann som en fyrbåk i plånboken.

Att göra entré på Lemuria ska vara lite som att komma in i himlen. Bländande är det. Två enorma portar slås upp mitt i djungeln. Ljuset slår emot en från den öppna lobbyn. Solen gnistrar i den svarta marmortrappan. Kisande urskiljer vi en stab av människor som står längs våra lätt förvirrade steg. De räcker fram kylda handdukar, fruktdrinkar, leenden, ilar i väg med våra väskor. Det är en bild av lyx man förlägen tar emot.

Villan på stranden är enorm, champagnen står på kylning, två duschar, ett badkar, krispiga lakan och bolstriga handdukar. Allt är ditt för 10 000 och lite mer per natt. På Lemuria är allt perfekt. Till och med träden verkar växa på ett sorts belevat sätt. Det är så välordnat lyxigt att det blir en sport att hitta sprickorna i fasaden, hålen i himlen. Visst kan det bli så när man står mitt i lyxen? Håll med mig. Det är därför de rika klagar så mycket. De som inte har något att klaga på.

Precis när livet är väldigt bra där jag ligger i solstolen på den minutiöst krattade vita stranden kommer en kille och undrar om han får putsa mina solglasögon. Hans arbetsredskap är en liten duk. Han har uniform. Han ska putsa mina glasögon. Det är hans jobb. Putsa glasögon. Där går gränsen. Jag är så svensk.

Funderar över de rika. Hur de ser ut. De ser så vanliga ut. Slevar i sig av frukostbuffén. Den enda som ser riktigt cool ut är en kille som skulle ha kunnat vara Miles Davis. Han har en fru, eller vad det nu är, som liknar Karen Blixen. De är ett vackert par. Snygga. Annars ser de flesta ut som amerikanska datakillar och deras tjejer ser ut som någon butikschef på H & M. Jag hade velat ha lite mer blåhåriga människor med stramande kinder. Cigarrer. Johnny Depp hade också gått bra. Det viskas att Frankrikes president är här. Han lär bo i sviten. Han är i alla fall inte vid frukostbuffén.

Står och hyperventilerar på terrassen. Vill dra in det sista i lungorna. Det sista av Seychellerna. I morgon är det vinter igen.

Kommentarer (0)

Visa/dölj kommentarer

Namn

E-post

Hemsida

Titel

Kommentar

mindre | större

Jag har läst och accepterar Användarvillkor.

Lägg till kommentar