Sri Lanka – Från te till ö

Ett helt land i presentkartong. Handgjort papper av elefantbajs, tiorätters festmåltider och sevärdheternas parad – få länder kan jämföra sig med den päronformade ön Sri Lanka.

srilanka01.jpg

Inte så dumt, tänker jag i Unawatuna där jag suger ut hjärnan på en jätteräka. Havet kastar sig mot restaurangens terrass vid en av landets bättre badstränder, ja, som någon rentav kallat för en av ”världens tolv bästa”. Hur man nu avgör sådant utan att ha rest till varenda strand?

Liksom de flesta badorter på Sri Lanka drabbades Unawatuna av tsunamin, men nu är turistindustrin på fötter igen: för ett litet land som Sri Lanka är intäkterna från turismen av yttersta vikt, extra mycket under detta år som ägnats åt reparation av vägar, hotell och andra faciliteter. Faktum är att många strandhotell öppnade igen inom två månader efter flodvågen, nyrenoverade och ommöblerade. Längre bort svingar sig ett backpackergäng över vågtopparna i rep som hängts i en skyhög palm. Jag funderar över myten att man skulle bli intelligentare av att äta hjärnor. Det kan väl inte stämma? Hjärnor har en delikat oljig konsistens, som mogen avokado. Med lime, vitlök, pommes för 37 kronor är jätteräkorna en lunch som sammanfattar upplevelsen av Sri Lanka: underbart och billigt. Jag försöker tänka tillbaka på rundturen jag just avslutat.
– Cigaretter? stör mig en man som håller upp tre limpor: Marlboro röda, light och gröna.
– Jag nyttjar inte tobak, säger jag lite malligt eftersom jag slutat röka.
– Gräs då? Bara 2 500 rupier för 10 gram.
Han blir ivrig: överåldriga ”beach boys” har ingen god arbetsmarknad.
– Du är min första kund i dag så du får för 1 800. Inte? Hur mycket vill du betala?
– Jag är polis, säger jag och suger myndigt i mig en hjärna till.
– Men du är väl på semester?

Eftersom jag är utsänd från en respektabel tidskrift skärper jag mig och säger:
– Ställ dig med händerna mot väggen, sära på benen ...
– You like sex? säger knarkhajen i Unawatuna och ler sin glestandade version av begagnad-bilförsäljar-leendet.

Nåväl, det finns andra vackra stränder om man fått nog av en strand och dess population. Det är det som är behändigt: när man vill dra vidare räcker det att förflytta sig fem kilometer till en ny badort, fem mil för att byta landskap helt. Det lär finnas ett talesätt att till och med en halt kyckling kan hoppa från Galle till Colombo – en sträcka motsvarande en tredjedel av ön på längden.

Sri Lanka är, för jämförelsens skull, tre gånger längre än Gotland och till ytan stort som Litauen. Alla städer – utom Colombo – är så små att man kan trycka ner ett par i backfickan, ta med sig hem och ha på fönsterbrädan. Själva resan började en gryning när farbror Mervyn forslade mig mot elefanterna i Pinnawela, efter en natt i miljonmetropolen Colombo där turister roar sig på dygnetruntöppet casino eller avnjuter en bärs på cricketklubben. Så fort kommersiella Colombo försvinner i backspegeln kör vi genom djungler i Tarzanstil. Vid vägkanten säljs det som är bygdens specialitet. En gammal bilist som Mervyn vet att en viss by är känd för king coconuts, tunga som guldtackor (upp till tjugo kilo) och brinnande orange. I nästa by får man öns bästa rambutan, de rödhåriga frukterna staplas i pyramider överallt. Man kan handla på sig en hel fruktkorg om man är hungrig.

Längs vägen matas jätteigelkottar och krokodillika varaner för att turister ska stanna, fotografera och shoppa.
Några bybor demonstrerar det mirakulösa kokosträdet. De tar ut fibrerna och flätar rep starka nog att förtöja elefanter med. Korgar, mattor. Binder sopkvastar, målarpenslar. Av bladen görs staket och hustak. Stammen blir till mortlar att stöta ris i. Barken blir skedar, slevar. Virket är bränsle och kolen kan användas till att värma strykjärn (många hem saknar el). Ur nötter och blommor utvinns mjölk, olja, toddy, arrak och vinäger. Tomma nötter blir skrammelinstrument. Uppvisningen är en trollerishow: i princip kan kokosträdet omvandlas till vad som helst utom rymdraketer.

srilanka03.jpg

Farbror Mervyn pekar ut elefantspillning: men själva elefanterna trycker utom synhåll. Mervyn bakom ratten är en förtidspensionerad änkling från Horagolla vilket är en by nära Ganemulla. I många år arbetade han som matematiklärare, så han är ovanligt exakt med tider – ovanligt för Sydasien i alla fall – och vet alltid hur många kilometer det är dit vi ska (och förkastar tvärsäkert kartan med vars hjälp jag beräknar vår framfart). Han är naturligtvis buddist och våra samtal ger många glimtar in i den buddistiska vardagen. På sin födelsedag – juldagen – väljer han ut en fattig familj, handlar ris och linser som han lämpar av utanför deras dörr. Roligare än att bjuda grannarna på fest, skrockar Mervyn.

Buddisterna visar en grundläggande välvilja gentemot andra varelser. I Pinnawela finns till exempel ”Elefantbarnhemmet” som anlades på sjuttiotalet. Även vuxna elefanter – som räddats från djurplågeri – kan få en fristad. Elefanter är värderade för sin minnesgodhet och läraktighet, de deltar i skogsarbete och är nödvändiga aktörer vid religiösa högtider, så på många sätt kan man säga att elefanten är Sri Lankas nationaldjur.På Elefanthemmet finns en blind ”tusker” med gigantiska betar, Raja heter han. Det finns en elefantinna som trampat på en landmina och nu tultar runt på tre ben, Sama heter hon. Alla elefanterna har namn.

De är inte ens inhägnade utan rör sig fritt och jag hinner skaka hand med många snablar. Ett antal är föräldralösa och entréavgifterna går bland annat till mjölk eftersom en bäbiselefant slurpar i sig många liter. Turister kan stödja verksamheten genom att handla i souvenirbutiken – en intressant produkt är handgjort papper av recyclad elefantdynga, ”papier d’elephant”. Deras dagliga kost består nämligen av tvåhundrafemtio kilo vedspill och grova blad, så ut ur bakändan kommer giftfri miljövänlig pappersmassa. Turisterna tjuter av förtjusning när elefanthjorden klättrar nerför en flodbank för att bada. (Tips: minns att en elefantsnabel är en duschanordning som rymmer åtta liter vatten – stå inte i vägen när Sama nyser.)

Farbror Mervyn ägnar sig gärna åt religiös spekulation, upptäcker jag när vi susar norrut mot öns heliga städer. Det är endast på Sri Lanka som den renläriga buddismen (på fackspråk theravada eller ”de äldstes lära”) lever oförfalskad, säger han och pekar mot ett eremitage på en bergstopp – där uppe bor en svensk konvertit hos lankesiska munkar. En gång var buddismen spridd över världen, Ka’bah i Mecka är Buddhas fotavtryck, säger han.
– Va?

Mervyn fortsätter utan att ta notis:
– Muhammedanerna vet inte att de dyrkar Buddhas fötter. Det är därför de har ett skynke kring Ka’bah för att folk inte ska veta. Jesus var också buddist. Han var nära vän med Dalai lama.
Att den förste Dalai lama levde på fjortonhundratalet tycks inte bekymra farbror Mervyn. Ganska snart har han formulerat en teori om att även jag varit lankes – i ett tidigare liv. Mina resor till Sri Lanka är symtom på hemlängtan.

Och det är ju möjligt att farbror Mervyn har rätt, för sällan har jag mått bättre än när vi äter middag i Habarana, en by vid ett vägskäl mitt i den så kallade kulturella triangeln – ett område som kryllar av världsarvslistade tempel, ruinstäder och sevärdheter – och får in en tiorätters meny för 30 kronor. Då känns det sannolikt att det är här jag hör hemma. Maten på restaurang Acme är enligt Mervyn precis lika bra som hemlagat, fast jag undrar om ens Mervyn var dag därhemma får ett sådant här urval av fiskcurry, biffcurry, jackfruktcurry, brödfruktcurry, bananblomstercurry, äggplantscurry ...

srilanka02.jpg

På morgonen duschar jag sömngruset ur ögonen och lallar tokglatt hela vägen till ”Lejonklippan” som reser sig rakt upp i en fallisk form. Namnet Sigiriya hittades på av kung Kasyapa som såg potentialen för ett machopenthouse. Där uppe lät han måla ett galleri av pinuppor (välutvecklade himmelska nymfetter, om man ska vara akademisk) på fyrahundratalet.

Kungens gäster var imponerade och skrev i klippans gästbok – den så kallade spegelväggen – hur de uppskattade konstgalleriet. Någon menade att himlen inte längre känns som ett vettigt alternativ. På toppen finns en antik swimmingpool, utsikten är fantastisk och man förstår varför Kasyapa ville bo här: innan moderna krigsmaskiner fanns var borgen ointaglig. Nedanför lät han uppföra en vattenträdgård med fontäner som fortfarande sprutar under monsunen.

Vägen ner är kul för man stöter på många chartertyskar som står fastfrusna och klamrar sig vid de rangliga järnräckena vilka inte har underhållits sedan de installerades 1938. Vinden viner och i fjol blåste en berusad turist i väg: det tog fyra dygn innan han hittades i djungeln. Någon har korrekt yttrat att den kulturella triangeln är som Bermudatriangeln fast tvärtom: här kan de mäktigaste palats försvinna i mer än ett årtusende för att plötsligt poppa upp igen som en sevärdhet för oss moderna människor.

Vid klippans fot pågår liksom vid alla turistmål souvenirhandel. I den kulturella triangeln är alla vägar kantade av möbelaffärer, örtagårdar med medicinalväxter och kryddor, batikfabriker och diverse. Stressfaktorn är lika hög som priserna, personalen trycker förpackningar i händerna på mig medan jag duckar och springer mot utgången.
För stressfri shopping upptäckter jag den nya statliga Sigiriya Handicrafts Village två kilometer bort, där man gör affärer direkt med traditionella konsthantverkare utan mellanhänder. Chefen är en fnissig gentleman vars kontorsväggar tapetserats med buddistiska deviser.

Weerasinghe gratulerar mig när han får höra att min fru är från Indien.
– Indiskor är världens vackraste eftersom de bara äter grönsaker och mjölk: därför finns det ingenstans kvinnor med bättre hy. Inte ens på Sri Lanka, fnissar han med uppspärrade ögon. Sedan i ett plötsligt ämnesbyte:
– Ditt ansikte har förresten en väldigt asiatisk form. Du måste ha levt på Sri Lanka i ett tidigare liv.
– Va? Hur vet du det?
Jag börjar misstänka att det ligger något i det där med reinkarnation.

I krokarna ligger de heliga buddistiska städerna Anuradhapura och Dambulla, sistnämnda är ett tvåtusenårigt tempelkomplex på en klippa där man i fem grottor kan studera fresker som skildrar Buddhas liv och Sri Lankas historia. Där finns även ett kitschigt buddistcenter som ser ut som en kinakrog i Göteborg på åttiotalet fast hundra gånger större.

På eftermiddagen fortsätter vi till Polonnaruwa då jag inser att Mervyn gjort en tabbe. Emedan Sigiriyas porträttgalleri torde göra sig bäst i mjukt aftonljus och jag såg dem på morgonen då de var färglösa i skuggorna, är Polonnaruwas skulpturer mest sevärda i förmiddagsljus eftersom de faktiskt vetter mot soluppgången. På eftermiddagen tvingas jag se allt i motljus vilket är frustrerande för man står och blinkar mot solen hela tiden, samtidigt är det en lärdom om att man inte – av ren lathet – ska låta någon annan planlägga ens resa, inte ens en mattelärare som kan räkna vad som blir mest praktiskt ur kilometerperspektiv.

För ett millennium sedan regerade från Polonnaruwa en mäktig kung vars staty kan ses här än i dag. Han anlade gigantiska reservoarer (som fortfarande tjänar bygdens bönder), palats och tempel. Om man bara tänker se en historisk plats är Polonnaruwa ett givet val. Här finns de kolossala Buddhastatyer som man ser i alla fotoböcker och flera av de karakteristiska månstenstrapporna vars symboliska innebörd det tvistas om.

Som turist bör man ägna resten av tiden åt att slappa på något lämpligt lyxhotell (budgethotellens swimmingpooler är fyllda av chartergrupper). De tre bästa är Elephant Corridor, Deer Park och Kandalama. Sistnämnda är ett av öns mest fascinerande hotell ritat av Geoffrey Bawa (1919–2003) och ser ut att ha vuxit ur en djungelklädd klippa.

Det är mer inne med elefantpapper än vad jag anat för Elephant Corridor, där jag själv övernattar, trycker sina broschyrer på bajspapper. Men så följer man den neorustika stil som allt fler medvetna hotell i Asien anammat.
Jag hämtas vid grindarna av en ung kvinna i en eldriven golfbil för att andra gäster inte ska störas av bilmotorn. Punkahfläktar över terrassens schäslonger, dusch med skylight, sänglinne av egyptisk bomull, fältkikare och konstnärsstaffli. Vartenda ett av de tjugo rummen har panoramafönster mot ett savannlandskap med högt gräs, utspridda dungar, en sjö där vilda elefanter dricker. Mervyn är orolig för att elefanthannar ska angripa bilen i tron att det är en brunstig elefanthona, så jag lovar hålla utkik.

Resan går via Kitulgala och den berömda bron över floden Kwai – som inte finns längre och som egentligen aldrig funnits ... där. Kwai flyter som alla vet i Thailand, men 1957 valde David Lean den här skådeplatsen för sin mycket prisade krigsfilm – bästa film, bästa regi, bästa manliga huvudroll (Alec Guinness), bästa manus, bästa musik: totalt sju Oscar.

I rollen som Kwai ser vi alltså floden Kelani, nu en intressant anti-sevärdhet. Jag klättrar till stranden genom tät regnskog, svett av saunatypen bubblar innanför skjortan och djungelrötan fnisslar i näsborrarna. En kvinna pekar ut hålen för brofästet till kulissbron. Det finns ytterligare fyra hål i en klippa på motsatta stranden.
Vägvisarkvinnan pekar på sin tystlåtne make:
– My husband: Jungle Boy. Nine years old, he only Sri Lanka actor in Hollywood film.

För att bevisa saken drar hon fram fotografier. ”Jungle Boy” heter Samuel Perera och växte upp vid inspelningsplatsen, och han är egentligen den enda turistsevärdheten som finns kvar från filmen. Regeringen, som inte insåg att cineaster skulle komma hit mer än fyrtio år senare, beordrade att bråten skulle forslas bort, rälsen, tåget och gummidockorna som föreställde ihjälsprängda japaner. Så luffar jag ner längs västkusten och solar mig tills jag blir helt röd, simmar lugnt och suger ut räkhjärnor.
Det normala, perfekta turistlivet på Sri Lanka.

srilanka04.jpg

KLIMAT
Oftast är vädret vackert: tropisk värme (runt trettio grader) råder. Högsäsongen är december–mars, men man kan lika gärna besöka Sri Lanka året om. Man kan dock inte dyka under monsunen (grovt räknat april–juli och oktober–november på väst- och sydkusten samt november–januari på östkusten). Men vissa delar av ön är torrområden och där märks monsunen knappt alls, i synnerhet i det som kallas den kulturella triangeln, där det i mars kan bli upp till trettioåtta grader varmt.

COLOMBO
Den egentliga huvudstaden är Kotte, en förort där parlamentet ligger. Men Colombo med över två miljoner invånare är öns nav som alla resenärer tvingas passera genom. Staden är bra för shopping och har många restauranger. Priserna nedan är cirkapriser och tenderar att förändras efter säsong, efterfrågan och så vidare.

HOTELL
Galle Face Hotel
Charmig klassiker byggd 1864, med det utan tvekan magnifikaste läget. Om man inte bor här, är det värt att dricka ”high tea” (15.00–18.00), ta en ”sunset cocktail” (18.00–19.00) eller äta på deras veranda. Gästlista: Duke Ellington, Carrie ”Star wars” Fisher, Yuri Gagarin, Alec Guinness, Christopher Ondaatje, Cole Porter, Robert Rauschenberg.
Adress: 2 Kollupitiya Road
Tel. +941-1-254 10 10/16
Pris: 460–600 kronor
Tel. +941-1-254 10 10/16
Pris: 460–600 kronor
www.gallefacehotel.com


Cinnamon Grand Colombo
Före detta Colombo Plaza med fem hundra moderna rum – alla med bredband – och sju restauranger, har ett bra läge mittemot turistbyrån och är hopbyggt med en galleria (Crescat Boulevard) med butiker och en foodcourt där man hittar en suverän kakbutik.
Adress: 77 Galle Road, Colombo 03
Tel. +94-1-2 437 437
www.cinnamonhotels.com
Pris: 700 kronor

Colombo House
Colombo House är ett pensionat med tre dubbelrum, inrymt i en lyxig privat bungalow tillhörande en brittisk modetecknare.
Adress: 23 Gregorys Road, Cinnamon Gardens
Tel. +94-1-268 80 17
Pris: bed and breakfast för 900 kronor

Mount Lavinia
Lavinia med sitt strandläge i en söderförort är det närmaste man kommer en beach resort i Colombo, stället klarade sig helt oskatt undan tsunamin. Det fyrstjärniga hotellet byggdes som ett kärleksnäste av en guvernör på kolonialtiden och har personal i tropikhjälmar, men tenderar att vara fullt av charterturister. Gästlistan: Kirk Douglas, Vivien Leigh och Gregory Peck.
Adress: 102 Hotel Road
Tel. +94-1-127 152 21/7
Pris: 1 000 kronor
www.mountlaviniahotel.com
Pris: 1 500–9 500 kronor
 

safari
Kandalama
Kandalama har också har utsikt över Sigiriya (till och med från badkaret på rummet). Hotellet, som är en kilometer långt och sju våningar högt, är hopbyggt med ett berg. Rätt vad det är snubblar man på granit som sticker upp ur golvet. Rummen är relativt små.
Adress: Dambulla
Tel. +94-66-555 50 00

Ruhunu National Park
Ruhunu National Park som också kallas för Yala ligger trettio mil från Colombo. Omgivningarna drabbades hårt av tsunamin, bland annat demolerades det anrika Yala Safari Beach Hotel totalt.Folk som varit på besök efter tsunamin ser fortfarande gott om djur, det är dock lite deppigt att hamna där på helger när stora grupper av turister far runt i jeepar kring en ensam chockad elefant. Se upp för falska safariarrangörer – många är bara ute efter en snabb penning. Observera att parken är stängd delar av året för att ge djuren en chans att pusta ut. Sri Lankas övriga nationalparker påverkades överhuvudtaget inte av tsunamin.

STRANDLUFF
Det bästa området att strandluffa på är västkusten och sydkusten. Små samhällen, gott om hotell. Förr var det här pärlfisket bedrevs, i dag är pärlor mer sällsynta. Återhämtningen efter tsunamin gick snabbt – många hotell fick bara begränsade vattenskador och har passat på att renovera – och turisterna är tillbaka igen. Stränderna närmast Colombo används av paketresor och är fulla av ölpimplande tyskar med bratwurstringar, överåriga ”beach boys” (manliga prostituerade) som omskolats till tuktukförare, frilansguider eller hallickar. Allting blir billigare och lugnare ju längre från Colombo man tar sig.
 

Negombo
Ligger åtta kilometer från flygplatsen och är praktisk för en sista natt före avresan, stranden är sunkig eftersom det var Sri Lankas första chartermål. De flesta hotell ligger vid Lewis Place. Ät på King Coconut som har enkla rum. Bland respektabla hotell märks Brown’s Beach för 600 kronor.

Beruwela
Ett av de stora chartermålen, femtiofem kilometer söder om Colombo. Några kilometer söderut ligger den andra gamla charterstranden Bentota där det tenderar att vara lite dött på playan eftersom turisterna sällan lämnar sina hotell. Bland gedigna hotell märks Neptune (www.aitkenspencehotels.com/neptune ) och Bentota Beach (www.johnkeellshotels.com) – öns första resort från kring 1970.

Hikkaduwa
Hikkaduwa påminner rätt mycket om Goa i Indien och är den mest berömda stranden sedan hippieåren på sjuttiotalet. Här kan man surfa och dyka (utrustning finns att hyra) men man får se upp så att man inte blir överkörd av en motorbåt. Korallen som varit en huvudattraktion tog en hård smäll i samband med tsunamin, men stranden klarade sig. Gott om restauranger, curry och hajstek, priserna är lägre eftersom det är så pass långt (hundra kilometer) från Colombo. Trevligt att bo på är Plantation Hotel i Baddegama, en liten bit inåt landet på en teplantage.

Galle
Tolv mil från Colombo ligger en av de mest charmanta städerna med en gammal borg och gott om klassiska hotell. En flott redarvilla byggd 1860 är The Closenberg ( www.closenburghotel.com) som överblickar hamnen. Sun House och systerhotellet Doornberg (www.thesunhouse.com/galle.html) samt Villa Illuketia (www.villa-srilanka.com) är några andra gamla villor som hyrs ut till turister, somliga inklusive veteranbilar för exklusiv lyx. Galle Fort Hotel (www.galleforthotel.com) på Church Street inuti själva borgen ses som ett av de hetaste ställena i denna populära turistmiljö, med bara drygt tio rum är exklusiviteten garanterad. På smågatorna i borgen – speciellt Lighthouse Street och Peddlar Street ligger pensionat med rum för 40–80 kronor, Beach Haven rekommenderas.

Unawatuna
Galles strand, fyra kilometer längre bort, är en av de vackrare stränderna på ön med ett rev som bryter vågorna. Populär bland backpackers även om det finns hotell med havsutsikt i alla prisklasser. The Strand (tel. +94-77-625 61 01) är en flott äldre villa med stora rum för cirka 150 kronor.

Övriga stränder
Vidare längs kusten passerar man stränder där fiskare står på träpålar ute i havet och metar, byar med enstaka enklare hotell och charmiga småstäder.

Weligama Bay (hundrafyrtiofem kilometer från Colombo) har en privat ö med en villa, Taprobane (www.taprobaneisland.com), som byggdes av en person som påstod sig vara fransk greve år 1929, och har varit ett extremt privat hotell de senaste åren. Ön nås genom att man vadar från stranden eller blir buren på en elefant.

Utanför Tangalle (hundranittio kilometer från Colombo) på Rekawastranden brukar havssköldpaddor lägga ägg, som blir till nykläckta bäbissköldpaddor. Inträdesavgiften går till Turtle Conservation Projects arbete med att rädda de utrotningshotade djuren. I Tangalle finns gott om hotell.

Relaterade artiklar