2002-06-01
Skrivet av Anders Falkirk
Låga hus, baracker, plåtskjul, kojor? Jakten på upplevelser och suget efter verklighet har fått en ny sorts turistattraktion att uppstå. Anders Falkirk känner ambivalens inför minibussbesöket i Sydafrikas slum men hoppas att kunskap och insikt kan leda till förändring.
Tystnaden kommer redan när minibussen lämnar hotellet och kör ut på motorvägen. Det är en spänd förväntan, eller snarare en obekväm förväntan på vad vi ska få se. Vi är på township tour,
på väg mot de fattiga i New Brighton, den sydafrikanska hamnstaden Port Elisabeths största slumomrade. Ett Soweto by the sea.
Frågorna hänger i luften. Hur kommer de att ta emot oss? Hur fattigt kommer det att vara, vilken grad av misär kommer de att leva i? Hur är det med aids, med kriminalitet? Kommer vi att tas emot som vänner eller med hatiska ögon? I vanliga fall avråds turister, ja, vita i allmänhet, från att besöka slummen. Det sägs att man skulle klara sig i en halvtimme innan man blev rånad eller hotad.
Vissa av oss brottas även med våra samveten: är det rätt detta, att vi från den rika västvärlden, turister med ansikten varma av sol och vind och kameror på bröstet, ska åka och förfasa oss över människors djupa misär?
Är det rätt att göra detta nedslag? Ta några bilder, köpa ett konstverk, lämna ett bidrag till en skola och sedan dra hem till tryggheten och en lättnadens suck.
Efter ha lämnat det vita Port Elisabeth kommer vi först in i ingemansland. Ett stort område med motorleder och småindustrier med namn som Dynamic Commodities, Global Enterprises och Logistic Suppliers Inc. Vi ser staplar med containrar från hela världen och på avstånd ett koleldat jättekraftverk med fyra smutsiga skorststenar som visar upp sin siluett mot en vindpinat hav.
Och plötsligt, som alltid, är vi inne i Boastville, en av ett tiotal stadsdelar i New Brighton. En ny värld. Husen är låga och mycket enkla. Några är rappade i starka färger, andra har lämnats åt sitt öde och solens blekande strålar.
Grupper av skolbarn hukar sig i vinden och i en gatukorsning står kvinnor och samtalar vid ett grönsaksstånd. Över en tom, dammig fotbollsplan dansar plastpåsar. Vi kommer att se tusentals av dem under vårt besök. Fastnaglade vid taggtrådstängsel, inklämda under staket, farandes över fält och på varenda buske och träd. Men vi ser också välputsade skor och bilar. Supermarkets, skolor och människor som verkar ha ett mål med sina vandringar.
Vi kör igenom McNamee, Elundini och White Location. Vi kommer över ett krön och ser bort mot Kwazakhele. Överallt, så långt ögat kan se, breder New Brightons alla stadsdelar ut sig.
På kullar, i dalar, ut mot havet ligger låga hus, baracker, plåtskjul, kojor ...
Bussen stannar till vid Kwekwe Sports Tavern och vår guide förklarar att den var en så kallad shebeen, en illegal krog, som efter apartheidregimens fall fick rättigheter. Alla får var sin Castle Lager och känner att lederna åter blir mjuka och avslappnade. Några skratt kan även höras vid borden.
Det här var inte så farligt.
Efter en lunch på kyckling och ris ska vi ta verkligheten i hand. Målet är Red Location, New Brightons första och äldsta stadsdel. Under en koleraepedemi 1899 tvingades de svarta ut ur centrala Port Elisabeth och fick bosätta sig i den brittiska arméns övergivna och rödmålade baracker.
Sedan dess har den ena stadsdelen efter den andra vuxit upp kring Red Location. Det är främst xhosas som har kommit från hela Eastern Cape på grund av långa perioder av torka, allmänt dåliga jordar, en vardag utan skolor, kliniker och total brist på arbete.
- I dag är det fortfarande runt ett 50-tal familjer i månaden som ger upp livet på landet och vandrar med barn och de få ägodelar de har och bygger ett illegalt skjul i New Brightons utkanter. De nya områdena blir snabbt etablerade och en dag får de även en vattenledning och gemensam kran i området, berättar vår guide.
Sådan är cykeln, på så sätt växer slummen. Nya områden kommer ständigt till och etableras, brädskjulen ersätts ibland med statligt byggda småhus, så kallade Mandelahus, och efter ett tag finns det även skolor och bussförbindelser till området. Så här ser det ut i hela Sydafrika. Slummen växer, växer och växer.
Men trots att det kan synas välordnat och organiserat, så är det är ytterst få av townshipens invånare som har välordnade och organiserade liv. Problemen är enorma. På tv några dagar före vårt besök visades bilder av townshipinvånare som slåss vid tömmande sopbilar som om det vore hjälpsändningar, av utbrända skjul från vilka zimbabwier jagats bort av en uppjagad sydafrikansk lynchmobb.
En rapport från en mödravårdklinik i townshipet Kayelitsha utanför Kapstaden avslöjar att 27 procent av alla gravida kvinnor som besöker kliniken är hivpositiva. Och det talas ständigt om att Sydafrika har den högsta kriminaliteten i världen och att arbetslösheten ligger på runt 60 procent och ännu högre i de värsta områdena. Hela familjer får leva på en gamlings pension.
- Det största problemet i Red Location är dock alkoholism, säger vår guide.
Röda plåtskjul, rostiga och hoplappade, möter oss när vi kommer till Olof Palmes gata i Red Location. Bussen stannar och barnen upptäcker oss snabbt och springer emot oss för att stilla sin nyfikenhet och kanske få lite pengar. När jag går ut i blåsten får jag genast ett litet posse på ett tiotal barn. En liten pojke rör hela tiden vid mina knän.
Inifrån skjulen tittar ögon ut, ögon som följer oss och händelserna på gatan. Inte nyfikna ögon, utan livströtta på gränsen till apatiska. Vi frågar guiden om vi får gå in och titta i ett skjul.
- Inga problem, svarar han och med honom som ledsagare kliver vi fram till öppningen med barnen i följe.
Guiden frågar någonting, inifrån mörkret får han ett svar, och vi kliver förbi en plastpåse med några ko- och fårhuvuden, så kallade smileys som senare ska kokas och bli en måltid, och så är vi inne. Gäster i en helt annan verklighet.
En kvinna och en man i trettioårsåldern sitter i skjulets enda möbel; en säng som gjorts av lådor och en fläckig madrass. De är tandlösa och doppar några brödbitar i en pappersmugg med grå soppa. De tittar på oss och vi på dem.
Ingen säger någonting, förrän guiden pekar upp mot taket. Vi tittar upp och ser stora hål och hur plåtstycken rör sig i vinden. Det finns inget ljus utom det som kommer från dörröppningen.
Stämningen är nedslagen, hjärtat förtvivlat. Det känns som om vi har varit på freakshow, men till skillnad från 1800-talets tivolibesökare är skratt och pekande händer långt borta. Är de verkligen människor? Hur kan människor leva så? De sitter och äter, och vi står och tittar på dem som de vore ... djur.
Vi tackar för att vi har fått se deras hem och alla går ut med en klump i magen och hjärnan full av konflikter. Vår guide förklarar att de flesta hem i Red Location ser ut ungefär på samma sätt. Här lever de fattigaste av de fattiga, de som har gett upp och söker sin tröst i sprit, droger, lim och allt annat de kan komma över.
- Missbruket är hundraprocentigt, förklarar han igen.
- Men barnen, då? undrar någon.
- Troligtvis kommer de att gå samma väg.
Under bussresan till ett illegalt skjulområde är vi tysta, tagna av upplevelsen. Det nya platserna, konstnärsateljen med sina för Sydafrika så vanliga svartvita gummitryck och tavlor tillverkade av småskrot, det storslagna universitetet och pojken som sitter vitmålad bland buskarna (en del av en initiationsrit), gör egentligen inget intryck. Vi går in i lite mer välbeställda hem med gasspisar, små tv-apparater och soffor skyddade av plast och pratar med dem som bor där.
Jag frågar en kvinna vad hon tycker om vårt besök.
- No problem, säger hon med ett tonfall som visar att hon kanske inte riktigt förstår frågan.
- Isn't it strange to have strangers visiting your house?
- Yes, but it's ok.
Senare på kvällen diskuterar vår grupp allt vi har varit med om. En del tyckte att besöket var fruktansvärt, att
vi egentligen bara ville se det allra fattigaste för att tillfredställa någon form av sensationsbehov. Andra påpekade att det var nyttigt och att vi faktiskt fått en inblick i hur majoriteten av Sydafrikas befolkning lever.
Till slut bestämdes att vi i alla fall skulle kanalisera vårt engagemang i något konkret: var och en skulle bidra med 100 kronor och så skulle reseledaren skicka pengarna till Calabash Trust, en välgörenhetsfond, och vidare till en skola i slummen.
- Ja, då vann i alla fall några på att vi åkte på turen, som någon sa.
Visa/dölj kommentarer