En gång var det en viktig knutpunkt för slavhandeln. Och en handelsplats där afrikaner, perser och indier möttes. Idag är Zanzibar mest känt för vackra stränder och fenomenal dykning, men det är arvet från det förflutna som gör ett besök så intressant.

Text: Jörgen Ulvsgärd

I eftermiddagens motljus förvandlas vägbanan till en dallrande hägring av vattenspeglar som bildas av solen och hettan från asfalten. Den yppiga grönskan av eukalyptusträd och bananträd på vardera sidan om vägen reser sig som grön vägg. För ett ögonblick ger det en känsla av att färdas på en flod. Vi är på väg mellan huvudstaden Zanzibar och nordspetsen på ön med samma namn, och passerar byar med swahilinamn som Mahonda, Kinyasini och Mkwajuni, innan vi når vår Nungwi.

Det är längs sådana här dammiga och dåligt underhållna vägar som det afrikanska livet utspelar sig i all sin tydlighet och inför öppen ridå. På vardera sidan dikesrenen pågår allt samtidigt. En kvinna i vacker grön sari stöter rytmiskt maniok i en stor trämortel, små eldar brinner utanför de enkla skjulen och doften av rök tränger in genom bilens trasiga sidorutor.

Utanför en liten speceriaffär står en man och stryker en skjorta med ett träkolsstrykjärn. Lite längre bort sitter två grabbar och skär tunna gummiremsor från uttjänta bildäck, som de sedan säljer som lastremmar till hugade spekulanter vid vägkanten. Här behövs inga påbud om vikten av recycling. Hela Afrika är en enda stor återvinningsstation. Allt tas till vara. Inget förgås. Bensinstationerna längs vägen är flera och storslagna, men någon bensin finns inte. Vi tankar i stället upp jeepen snett över gatan med dunk och kannor. Den svarta bensinen är inte dyrare, som man lätt skulle tro, utan betydligt billigare.
– Det kan tyckas märkligt men det är en del av den afrikanska vardagen, säger chauffören  Silima Zubeir. Kenyanerna som äger de flesta bensinstationerna på ön håller samma prisnivå som i Kenya, vilket inte alls är anpassat till levnadsnivån på ön och därför säljer de heller ingen bensin. Ingen tycks bry sig. Det är så marknadsekonomin fungerar i det här landet.

Plötsligt dyker en vägbom upp framför bilen eller snarare ett rep som korsar vägen. Två bistra militärer i kakiuniformer börjar noggrant inspektera fordonet. Det vet att det nästan alltid finns någon defekt som kräver en muta för att fortsätta färden. I det här fallet är chauffören ytligt bekant med en av poliserna och slipper därför betala.

Zanzibar betraktas otvivelaktigt som kusinen från landet av den tanzaniska regeringen på fastlandet. Det politiska scenariot påminner till viss del om fransmännens styvmoderligare behandling av Korsika. Likheterna är flera. Motståndsrörelsen på Zanzibar överensstämmer med den på Korsika, som också arbetar för självständigt. I båda fallen bottnar den politiska kampen i djupa ekonomiska och juridiska orättvisor. Skulden läggs i Zanzibars fall på fastlandstanzanierna.
– De skickar hit folk från hela världen för att njuta av vårt klimat och de vackra stränderna, men större delen av inkomsterna går till att betala höga avgifter till administrationen i Dar es-Salaam. Inget blir kvar till oss för att utveckla ön, säger Silima Zubeir, och den inre vreden går inte att ta fel på.

Bakgrunden är den här. Efter självständigheten 1963 följde en blodig revolution, som slutade med en sammanslagning av Tanganyika och Zanzibar till Förenade republiken Tanzania. Zanzibar består av ön Unguja, som rymmer huvudstaden Zanzibar, ön Pemba och ett stort antal mindre öar.

Zanzibar brukar kallas den lilla ön med den stora historien. Under århundraden har den stått i världshistoriskt centrum, som knutpunkt för slavhandeln, men också som central handelsplats mellan afrikanska fastlandet, Arabien och Indien. Redan på sexhundratalet började folk att flytta från Persien och Arabien till den östafrikanska kusten. Namnet Zanzibar kommer från ordet Zanj, som är persiskt och betyder ”svarta människor” Araberna kallade den östafrikanska kusten med sina öar Zinjibar, som betyder ”den svarta kusten”. Det blev senare  Zanzibar.

Hotel Raz Nungwi på nordspetsen av ön är ett vattenhål för alla dykentusiaster. Hotellet drivs av kenyaner och det märks på servicen. Publiken är yngre och mer laidback än på resorten söderut. Trivsamma bungalower ligger insprängda i grönskan på den branta sluttningen ner mot havet. Det är sen eftermiddag och tidvattnet har just slagit om till ebb när jag följer med några  fiskare med spjut i händerna som börjar vada ut i vattnet i jakten efter bläckfisk. Det dröjer inte länge förrän en av männen spetsar en grönskimrande bläckfisk som oförsiktigt kikat fram mellan några stora koraller.
– Jag brukar ta ett par till kvällsmaten och så kastar jag ut ett nät för att ta lite småfisk, säger Ahmed Boabango. Det är fortfarande gott om fisk i våra vatten, men det har blivit mindre med åren. Varför vet jag inte.

Han erbjuder mig att följa med på sin pontonriggade träkanot för att snorkla bland korallreven. Överallt på Zanzibar ställer tidvattnet till det för turisterna. Det går bara att bada vid flod och ska man dyka eller snorkla med god sikt får det inte vara när vattnet stiger eller sjunker för då rivs bottensedimentet upp. Å andra sidan är det en fantasisk korallvärld som blottar sig när rätt tillfälle ges. Vid ett sådant tillfälle hinner jag stirra den dödliga stenfisken i ögonen och nästan vaggas till sömn av vågornas brytningar utmed reven innan jag återvänder till huvudstaden och den gamla stadsdelen som kallas stenstaden.

Några dagar innan vi anländer till Zanzibar har det varit val på ön. Det sittande partiet har vunnit och oppositionen har anklagat dem för valfusk. Upplopp med stenkastning mellan rivaliserande partgrupper har skrämt i väg turisterna ut till badorterna österut. Vi varnas för att besöka huvudstaden, men lugnas efter några samtal med personer som har koll på vad som händer.

Utanför huvudporten till den gamla stadsdelen kastar sig solen som ett rovgirigt djur över den som går ut ur staden. När man går in i den sker det motsatta, vi omfamnas av svalkande skugga. Det är vid sådana tillfällen man inser skickligheten hos dåtidens stadsplanerare och arkitekter: de trånga vindlande gränderna åstadkommer ständig skugga var man än befinner sig oavsett vilken tid på dygnet. Stenstadens smala hus med sina överskjutande balkonger i indisk stil ger också ett befriande skydd mot solens brännande strålar.

På en gata som är så smal att man måste kliva in i en port om det kommer en bil möter jag en arabisk kaffeförsäljare med en konformad kaffekanna i ena handen och en korg full av porslinskoppar i den andra. Att dricka morgonkaffe före bönen är en gammal muslimsk sed som visar att en ny dag är i antågande. Kaffeförsäljarna är ett gott tecken på att tillståndet normaliserats efter de politiska oroligheterna. Runt ett litet torg lutar sig slitna hus mot varandra, några med vitmålade vackra ornamenterade dörrar av arabiskt snitt, andra ärgigt gröna av koppar. Den ena antikvitetsaffären avlöser den andra. Överallt dyker små moskéer upp med sina minareter målade i grälla färger, sultanpalats, koloniala byggnader som tar andan ur en. Stora delar av stenstaden är ett Indien bebott av araber.

På det lilla torget vid Changa Bazaar pågår livliga diskussioner mellan en grupp män i vita kanzuskjortor över en kopp te. Det är det enda vi märker av de politiska upploppen dagen innan. Det ser nästan lite komiskt ut när män med tunna porslinskoppar i händerna gjuter ed och förbannelse över orättvisorna i valutgången. Masalakryddans sötaktiga dofter sticker i näsan. Trots inslag av den arabiska kulturen, som satt sin prägel på både seder och bruk lyser de vanligtvis så pådrivande arabiska affärsmännen med sin frånvaro. Det är den afrikanska vänligheten och ödmjukheten som i stället gör sig påmind i butikerna.

”Jambo, jambo” och ”hakuna matata” är fraser som ständigt dyker upp i olika sammanhang. Allt går inte på räls i det här landet, men det mesta ordnar sig till slut. Att förrätten kommer in som dessert gör servitrisen föga bekymrad. Och ett leende brett som hela strandremsan nedanför hotellet får vem som helst att kapitulera. Zanzibar, Dar es Salaam, Mombasa Bombay är namn och platser som är intimt förknippade med swahilikustens tusentals sjömän eller snarare före detta sjömän. En av dem jag träffar vid torget på Changa Bazaar heter Josef Matombe och har seglat åtskilliga turer med de klassiska latinriggade dhowbåtarna mellan Zanzibar, Indien och Arabien.
– På den tiden jag seglade, under sextio-, sjuttio- och åttiotalen, var handeln det viktigaste både för landet och för befolkningen, säger Josef. Nere i hamnen låg hundratals båtar som väntade på att lossa dadlar, virke och porslin eller lasta mangrove och kokosnötter. I dag går dhowerna mest med turister.

Han bär en klassisk kofia på huvudet och en lång vit kanzu, medan kvinnorna som skyndar förbi i gränden är täckta från topp till tå i svarta buibuidraperingar där bara ögonen skymtar fram.
– Det var långa turer med fraktbåtarna. Vi följde monsunvindarna och kunde vara borta i ett par månader på resorna mellan Zanzibar och Indien, men det var också spännande med möten mellan olika kulturer och vi träffade hela tiden nya människor från andra länder.

I dag hjälper han sin son, som har en liten jordlott utanför huvudstaden, med försäljning av jordbruksprodukter på marknaden inne i stan.
– Visst drabbas jag i bland av längtan ut på havet igen, men nu är jag för gammal. Det jag saknat mest är sammanhållningen ombord. Den var fantastisk, även om det var oerhört tufft, säger Josef och återupptar den politiska diskussionen med sina vänner.

Vi fortsätter resan från västkusten till östkustens hotellstränder. Ensamma baobabträd dyker då och då upp längs vägen med sina för årstiden kala grenar och sin silvriga bark. Stammarna ser ut som skinnen på mycket gamla elefanter. När man på avstånd ser ett sådant högt träd kan man gissa sig till att där framme ligger en by. Omkring foten till stora träd ligger nästan alltid en by i Afrika. För utan skugga överlever ingen.

Innanför grindarna på Hotel Breezes finns det skugga. Här råder frid och paradiskänsla. Smakfullt i kolonial stil med diskreta färger och vackra träslag, det bästa ur den afrikanska designen. Maten är lysande, även om man får vänta lite väl länge på den i bland. Men singlar göre sig knappast besvär. Raggningsfrekvensen är noll. Det är par på smekmånad, bröllopsresa eller födelsedagsfirande så långt ögat når. Nere på stranden pågår just en vigselceremoni. I en liten bungalow i snidat trä med palmtak fladdrar gardinerna i de ljumma vindarna från havet. I mitten av huset står ett dukat bord för kvällens middag på tu man hand. Breezes gör skäl för namnet. En varm fläkt från havet, en oas där de politiska problemen på Zanzibar lyser med sin frånvaro. Här i skuggan innanför grindarna klingar swahiliuttrycket ”hakuna matata” rätt, men man skulle önska att det gällde för hela ön.