När New York, Chicago och Los Angeles känns utslitna som deckarmiljöer och när man tröttnat på ännu en av Scotland Yards sega mordutredningar på den engelska landsbygden - välkommen till Bangkok, staden som har en ängels ansikte och en gangsters hjärta. Bland barer, prostituerade, skumma hotell, slumkvarter, lönnmördare, korrupta poliser, narkotikahandlare, västerländska män och vanliga turister följer RES i spåren på privatdetektiven Vincent Calvino, polisofficeren Pratt, advokaten Jack Shephard och andra deckarfigurer.

När privatdetektiven Vincent Calvino får sitt uppdrag i Christopher G Moores bok Cold Hit handlar det om att förstå varför fem faranger, utlänningar, hittats döda i Bangkok. Som vanligt tar Calvino hjälp av den thailändske polisofficeren Pratt för att lösa fallet, som växer till en härva med en Internetbaserad ring av sexturister, narkotikasmugglare och råa mördare.

Dom landar på flygplatsen Don Muang och checkar sen in på hotell som Dynasty, Nana, Brandy eller dussintals av andra hotell som rekommenderas av sexringen. Detta är basen när de ska dricka och leka på Nana Entertainment Plaza, äta i gatuköken eller på de hundratals restauranger som finns på tvärgatorna vid Sukhumvit Road. Dom vet redan innan dom går av planet var man får massage, var frilansarna finns, hela menyn med prislistan för varje nöje. Området, som dom rest över halva världen för att hitta, är bara några få kilometer långt, från Soi 1 till Soi 33 på Sukhumvit Road.

När Christopher G Moore låter Calvino röra sig i Bangkok är det i den här miljön han trivs allra bäst. Bakom kulisserna på sexindustrin, bland alla faranger som lever i häxkitteln, bland mutade poliser och den svårtolkade kulturen, den obegripliga religionen.

Plaza var nästan osynligt från parkeringen på Brandy Hotell. Detta var Mecka för de som skaffat sig en ny religion. Den smala öppningen var full med tuk-tuk, motorcyklar, vans, mobila gatuförsäljare och bilar. Öppningen leder fram till en U-formad tarm som svalt mer än den kan smälta, en tarm fylld med neonupplysta ölbarer, gogo-barer, restauranger, matstånd, massageställen, korttidsrum och diskotek.

Christopher G Moore, liksom flera andra författare, återkommer ofta till just denna plats, öppningen mot gatan utanför Nana Entertainment Plaza. Kanske för att det är så bisarrt, så depraverat och så annorlunda - inte minst för att vara miljö i en deckare. Det kryllar av ambulerande försäljare som säljer snacks som rostade gräshoppor och skorpioner och det är en absurd gatukorsning, både moraliskt och kulturellt. Här händer också en del våldsamheter.

Ekot av en kraftig explosion hördes från Sukhumvit, ungefär som när terrorister utlöser bilbomber. Tryckvågen slog ut elektriciteten och allt ljus försvann. Två skott smällde av. Ljudet av finkalibriga skott fick människomassan, som samlats i öppningen, att stanna upp. Tryckvågor, som efter bomber, följdes av skott. Det var en hektisk kväll utanför Plaza.

Långt innan olika deckarförfattare började intressera sig för Bangkok på allvar användes miljön som kulisser i olika filmer. Den täta scenen i Deer Hunter, när vietnameserna spelar rysk roulett med sina fångar, är tagen på Soi Cowboy, en annan nöjesgata i Bangkok. I boken The Big Weird låter Christopher G Moore denna scen utspelas en gång till: amerikanskan Samantha McNeal dör när hon leker rysk roulette på samma sätt som i filmen, och en amerikansk regissör som var med och gjorde Deer Hunter är inblandad i det som visar sig vara ett mord. Moore utnyttjar skickligt både miljöer och stämningar i sina böcker. En hel del människor har råkat illa ut när de besökt Bangkoks mer kända turistattraktioner. Lumphini Park är en lunga i stan, grön och relativt tyst med sin sjö. Men man ska inte besöka parken på det kinesiska nyåret, i varje fall inte om man är tv-fotograf och nyligen har varit i Burma på uppdrag.

Hutton var en förlorare i en värld där ingen överlever för länge. Hutton hade tillbringat de sista stunderna på jorden i Lumphini Park, slagits för att kunna andas när någon höll honom under vattnet, väntade och såg bubblorna bli tunnare och tunnare. Till sist var vattnet lugnt och andningen upphörde, den rosa dimman och den kinesiska nyårsmånen kastade ett sista, ångestfyllt flämtande och vattenytan blev klar och stilla som glas.

Lunphini Park återkommer också hos andra författare. Jake Needham är en av dem. Han tar ett mer litterärt grepp och en bredare ansats i sina böcker. Han lyfter upp brotten från Moores gatunivå; här är det i stället djupare skildringar av Bangkoks förändring, på alla plan. Styrkan hos Needham är förståelsen för de senaste årens politiska och ekonomiska utveckling i Sydostasien, som sätts in i ett historiskt sammanhang.

Jag är ingen trädkramare men jag löptränar i Lumphini Park så ofta jag kan, enbart därför att jag tycker om den fina vyn över sjön. Det jag kunde se rakt över sjön var kontorstornen som radade upp sig längs Silom Road söderut, den del av stan där de flesta stora banker, mäklare och advokatkontor låg. Inget av husen hade någon speciell karaktär, flera av dem var faktiskt andlöst fula, men det var inte deras arkitektur som lockade min fantasi. Det var mera en djup känsla av tillfredsställelse att veta att jag inte jobbade i nåt av dem.

Jack Shephard, advokat och tidigare expert på global penningtvätt, lutar nu sig tillbaka i Bangkok där han föreläser i affärsjuridik. Livet är gott. Och han bor bra, vid Lumphini Park.

Läget på Soi Chidlom var ett av stans bättre. Jag kunde förmodligen inte haft råd att bo där om inte den tidigare ägaren var en amfetaminproducent från Burma. Han blev indragen i en mycket allvarlig affärsdispyt där någon satte ett antal skott i honom, just som han läste Penthouse på toaletten vid sitt stora sovrum. Det gjorde underverk för att hålla prisnivån i huset på en rimlig nivå.

Givetvis blir hans lugna liv så småningom en rysare när Asian Bank of Commerce kollapsar i lågkonjunkturen och en gammal kollega till Jack visar sig vara indragen i härvan. Men då som tidigare i Jack Needhams böcker träder Bar in i handlingen, en krönikör på tidningen Bangkok Post. Bar finns i verkligheten, en märklig man som heter Bernard Trink, vars enda uppgift är att bevaka det minst sagt omfattande bar- och nöjeslivet i stan. Och det har han gjort grundligt i 35 år. Han kan Bangkok.

Forty Winks Guest House låg i Chinatown, i en svagt upplyst gränd som slutade vid floden. Det fanns en liten skylt bredvid den gröna metalldörren. Det var en tunn, gulfärgad glasplatta med en textrad på thailändska och en på kinesiska, men ingen på engelska. Det skulle inte varit lätt att hitta stället om inte Bar böjt sig framlänges från baksätet och med sina stackatoviskningar dirigerat chauffören, samtidigt som den lilla Toyotan vickade fram i en labyrint av små, krokiga gator.

En annan deckarförfattare som gillar Bangkok är Collin Piprell, kanadensisk frilansjournalist. Han har ett helt annat sätt att skriva än de två tidigare författarna. Det är rappt, snabbt, ett snubblande i olika miljöer och väldigt roligt. I tre böcker får vi följa hans alter ego, Jack Shackaway, en sorts frilansare med obskyra uppdrag i Bangkok med en förmåga att hamna i tråkiga situationer och att stöta på osannolika figurer. Jack Shackaway har även litterära ambitioner, han har bland annat gett ut mästerverket A Dick for Dorothy. Men för att försörja sig måste han ta sig an jobb som ofta är rena självmordet. Bangkok är inte den bästa platsen för grävande journalistik. Men sedan Jack Shackaway blivit rånad på en pir vid floden Chao Praya av två udda figurer med hemmagjorda vapen, Tommy Two-Toes och Wrong-Way Willie Wong, bestämmer han sig för att skriva en historia om lönnmördare - och blir själv jagad. Lönnmördare är ett vanligt fenomen i Asien, inte minst i Thailand. Personer med makt, inflytande och pengar hyr ofta in unga och fattiga unga män som utför sina uppdrag, ett eller två snabba skott för en ringa summa pengar. Ofta flyr de sedan på motorcykel i storstadstrafiken. Så hur hittar man en lönnmördare för en intervju? Jack Shackaway tänker rätt. Han uppsöker en biljardhall, ett sådant ställe som det finns tusentals av i Bangkok. Några biljardbord, en ruffig bar med sparsmakat utbud, flickor som kritar köerna. De flesta biljardhallar är sunkiga och allra sunkigast är de i Klong Toey, slumområdet ner mot floden, från Sukhumvit Road räknat. Här börjar en riktigt dålig tid i Jacks liv.

Den här biljardhallen är vad man skulle kunna kalla ett färgstarkt ställe. Det här är stället att prata med lönnmördare på om du är ute efter att prata med lönnmördare. Alla jag såg här inne kunde vara lönnmördare. De biffiga grabbarna flyttade på sina glas med Mekong och soda, stötte hårt. Hälften av dem hade inga skjortor alls, den andra hälften hade rullat upp sina t-shirts och blottade sina magar. Armarna var täckta av tatueringar, ödlor och drakar. Man kunde tro att man tittade på boxare, hamnarbetare, killar som kunde bära hundrakilos säckar med ris på ramperna vid floden, tio timmar om dan och med en halvtimmes lunch. Jag ångrade att jag slutat röka för det är nästan omöjligt att hänga i en biljardhall utan röka. Jag försökte vara osynlig men alla stirrade på mej.

Hur det går för Jack? Han överlever. Liksom alla våra hjältar i den här texten. Men i slutet av boken ligger Jack blåslagen, trött och funderar i sin säng där han bor på en ruffig tvärgata i Bangkok. Och upplever det som man ofta kan göra på små hotell i stan:

Utanför kan jag höra när den ambulerande försäljaren av musikkassetter börjar dagens arbete. Det är så tidigt att jag inte ens kan se klockan, men vi får musik. Och dagens första val är Milli Vanilli.

Citaten i texten är hämtade från följande böcker:
Christopher G Moore: Asia Hand (1993), The Big Weird (1996) och Cold Hit (1999)
Jake Needham: The Big Mango (1999) och Tea Money(2000)
Collin Piprell: Kicking Dogs (1991)

Läs mer på: www.cgmoore.com , www.jakeneedham.com

 
C G Moore - Deckarkungen av Bangkok 
En lunch med Christopher G Moore - som just släppt sin sjunde bok om Vincent Calvino, privatdetektiven som överlevt tio år i Bangkoks undre värld - intas givetvis på Lone Star Texas Bar vid Washington Square. Här är Vincent Calvino stamgäst, baren heter Lonesome Hawk i böckerna. Vinnie bor också här i kvarteren, en tvärgata på andra sidan Sukhumvit Road. Lone Star är baren där många veteraner från Vietnamkriget samlas.
- Jag började helt enkelt skriva serien om Calvino för att se om det gick att använda en västerländsk privatdeckare i den här miljön. Det är annorlunda, det är miljöer, symboler, ett tänkande som aldrig använts förr på det här sättet. Det blev ett slags hjärntransplantation, säger Christopher G Moore.

Det finns också andra förklaringar till att Vincent Calvino uppstod. Christopher G Moore är från början professor i juridik, kanadensare. Men han tröttnade på sitt jobb, sitt liv. Efter en av många lika trista konferenser, den här gången i Japan 1988, bestämde han sig för att sluta, hoppa av karriären som akademiker och jurist.
- Jag vill leva livet, ha roligt. Jag ville utforska Bangkoks subkultur. Jag flyttade då hit och började skriva mina deckare, säger han.
Christoper G Moore hade redan gett ut noveller i New York, bland annat publicerades His Lordships Arsenal 1985. I Bangkok skrev han först trilogin Land of Smiles där den inledande boken A Killing Smile (1991) betydde ett snabbt genombrott. Boken är en klassiker och utspelas kring den mytomspunna baren Thermae, som Moore kallar HQ. Aldrig förr hade det hårda livet efter midnatt i Bangkok skildrats på ett liknande sätt. Gamla Thermae har rivits, men stället har flyttat några kvarter upp på Sukhumvit Road. När man flyttade köpte Christopher G Moore de gamla galonsofforna i baren. Av det röda galonet tillverkade han en bibliofilupplaga i 275 exemplar av A Killing Smile, 275 dollar styck.
- De som köpt dessa böcker är verkligen hardcore, de som hängt under alla år på Thermae, menar Christopher G Moore.

Serien om Vincent Calvino, som börjar med boken Spirit House (1992), är inte bara en historia om våld, brott och ond, bråd död i den undre världen. Det är lika mycket en beskrivning av hur det thailändska samhället fungerar, av religionens betydelse och hur svår och obegriplig relationen mellan thailändare och faranger, utlänningar, kan vara. Samspelet och diskussionen mellan privatdeckaren Vincent Calvino och hans thailändske kollega, polisofficeren Pratt, när de både löser brott och samtidigt försöker förstå varandra löper som en röd tråd genom böckerna och ger en lektion i thailändsk kultur. Christopher G Moore förklarar också en del av mekanismerna bakom västerlänningarnas liv i Bangkok, bland annat skillnaden mellan dem som är utsända av sina företag, med traktamenten och hela trygghetspaketet och dem som söker lyckan på egen hand.
- Bangkok är en helt underbar miljö att använda för en deckarförfattare. Det räcker med att slå upp tidningen på morgonen så kan det finnas de mest bisarra och fantastiska små notiser om händelser man kan ha nytta av, berättar Christopher G Moore.

Christopher G Moores serie om privatdeckaren Vincent Calvino omfattar böckerna Spirit House (1992), Asia Hand (1993), Cut Out (1994), Comfort Zone (1995), The Big Weird (1996), Cold Hit (1999) och Minor Wife (2001).