TEXT: EVA  BRODIN KJELLER FOTO: CAMILLA SJÖDIN

Antistressfaktorn är hög i södra Thailands största stad Hat Yai. Här finns inget att göra utom att vila ut efter flygresan i väntan på en minibuss till piren i Pak Bara, porten till den relativt okända övärlden Tarutao National Marine Park i Satunprovinsen som gränsar mot Malaysia.

Nationalparken består av femtioen öar, de flesta pyttesmå och utspridda som ett Loch Ness-monster vars taggiga rygg sticker upp här och där ur overkligt kristallklart vatten. Några av öarna, till exempel Tarutao och Adang, är större och har parkvakter och campingfaciliteter. En av öarna – Ko Lipe – står utanför naturskyddet och bara där tillåts privatägt boende. Lägg namnet på minnet, Lipe är definitivt nästa Phi Phi. Inte riktigt lika vackert kanske, men som kompensation desto mer ointagligt för massturism genom sitt svårtillgängliga läge vid världens – eller i alla fall Thailands – ände.

Det är till Lipe välbeställda och äventyrliga Bangkokbor åker för en avkopplande långhelg, för att i all enkelhet njuta av skärgården. Det är dit lite äldre, mer livserfarna ryggsäcksresenärer söker sig eftersom ryktet säger att det här är den enda delen av Thailand som fortfarande känns spännande. Och det är till Lipe vi är på väg. Vi är på jakt efter ett Thailand som många tror gått förlorat för gott. Fantastiska lyxhotell med spaanläggningar i all ära, men vad hände med bungalow i bambu med myggnät och fläkt vid vattenbrynet? Visst uppskattas luftkonditionerade shoppingcentrum, men vart tog det enkla strandlivet vägen? Tog fantastisk service och bekvämlighet död på äventyret? Vad hände med det gamla goda Thailand vi en gång förälskade oss i?

Redan i Hat Yai känner vi att vi är på rätt spår. Här finns inga turister (vi ser tre västerlänningar på två dagar), inga souvenirbutiker, inga menyer på engelska – vi uppskattar att de lokalt erkända kinakrogarna som Siams Birdsnest har bilder på rätterna i menyn. Svalbon ser inte ut som mat, så det får bli soppa på hajfena och pilgrimsmusslor i curry. Servitrisen kan inte ett ord engelska och det är så billigt att notan knappt ger utslag på kreditkortet.

Många har varnat oss för att flyga via Hat Yai. ”Där måste man ju ha hjälm”, säger en person i flygbranschen. En kvinna inom turistnäringen försöker få oss att boka av resan eftersom nyheterna rapporterat att tio personer dödats i stridigheter kring Pattani på östkusten. Det är förstås något politiskt tjafs mellan fan och hans moster, men vi vänder andra kinden till och tänker att på västkusten blåser vänligare vindar. I Hat Yai märks inget av oroligheterna, stan är så stillsam att klockorna stannar och efter en brutal men avslappnande fotmassage ger vi efter för jetlagen.

"Ko Tarutao beskrivs bäst genom vad som inte finns här. Inga hus, inga människor, inga restauranger, inga barer, inga försäljare, inga longtailbåtar. Bara vackra stränder, regnskog och ett trettiotal turister."

Det är i princip omöjligt att i förväg organisera en resa ut till Tarutaoöarna. Det finns information på Internet, men telefonnätet funkar inte så bra. Mejl kommer inte alltid fram, och om någon mot förmodan svarar i telefonen är det osannolikt att de kan engelska. Därför känns det helt okej att den hjälpsamma – engelsktalande – personalen på Sukhothai Tour mittemot tågstationen i Hat Yai tar ut ett par tjugor extra för att hjälpa oss. De har bilder på olika bungalower, de vet när bussar och båtar går, de verkar till och med vara i besittning av några magiska telefonnummer för nu plötsligt svarar både parkvakten på Tarutao och receptionerna på Lipe. Det visar sig att mobilnätet fungerar bra, så snart är vi på väg till en ”villa with two bedrooms” på huvudön Tarutao.

Man kan ta sig ut till Lipe snabbt, med taxi från Hat Yai och motorbåt ut tar det totalt inte mer än tre timmar. För den bekväme finns till och med några luftkonditionerade bungalower på ön. Men det är roligare att resa sakta. Mindre stress, mer upplevelse. Och den som hoppas på stilfullt designade ekolodger med doftkrus och blomsterarrangemang är fel ute och bör åka direkt till Ko Lanta utan att passera den oexploaterade Satunprovisen. Det här är inte en resa för själen, utan en resa bakåt i tiden. Till den tiden när Thailandssemestern tillhörde backpackers på upptäcktsfärd. I Tarutao National Marine Park kan man fortfarande höra glada tillrop som ”oj, lyset fungerar”. Något som i bästa fall gäller några timmar på kvällen. Vi väntar på bussen. Sedan väntar vi på båten. När den till sist kommer, hinner vi bara ut på öppet hav innan bensinen tar slut. Då väntar vi på räddning från en annan båt. Men att vänta är inte så dumt, det är snarare meditativt: acceptera nuet, stirra på horisonten, lyssna på svetten som rinner längs halsen, räkna andetagen. Eller gör som thailändarna själva – sov en stund. När vi till slut kliver av i paradiset har vi rest i fem timmar och väntat i tre.

Ko Tarutao beskrivs bäst genom vad som INTE finns här. Inga hus, inga människor, inga restauranger, inga barer, inga försäljare, inga longtailbåtar. Bara vackra stränder, regnskog och ett trettiotal turister. De flesta är thailändare, andra kommer från Malaysia men vi träffar även några ryssar och amerikaner. Tarutao är en berömd ö i USA, det var här Survivor (den amerikanska versionen av Expedition: Robinson) spelades in fram till för två år sedan. Det är därför det finns en asfalterad väg tvärs över ön, vilket känns skönt med tanke på att det också finns mycket orm här. Giftigt grön viper syns liksom lite bättre på asfalt än i regnskog.

Stränderna på Tarutao är fantastiska. Helt jävla otroligt fantastiska. Kritvit sand, skuggande träd och i många av vikarna kristallklart, turkost vatten. Och inte en käft. Inte ens ett suddigt fotspår i sanden. Bara någon enstaka kokosnöt. Gissar att det finns många stora hotellkedjor som suktar efter att få bygga resort på Ao Sone, en tre kilometer lång, bildskön strand någon halvmil söder om piren och parkkontoret i Ao Phante. Eftersom Tarutao är en stor ö och ligger så pass nära kusten, bara en halvtimme med motorbåt, skulle det här kunna vara en kommande charterö. Om det vore tillåtet att bygga här, om det vore tillåtet att slösa med naturresurserna el och vatten. Men än så länge finns bara nationalparkens egna baracker.

Inte för att vi tillbringar många minuter på rummet, här är det svettiga naturvandringar och ett stillsamt gungande i hängmattan på stranden som gäller. Middag äts i kantinen som helt klart inte väntar sig västerländska turister, varje munsbit innebär en chilichock.

Efter en svettig, sömnlös natt (öronpropparna tar knappt udden av regnskogens vilda ljud) väcks vi av hundra campande skolungdomar som sätter upp tält på stranden. Kanske är det thailändska scouterna? Gruppens ledare missbrukar både visselpipor och megafoner så det är dags att dra vidare längre ut i skärgården, till Lipe.
Vi har visserligen inte bokat något rum, men bestämmer oss för att ta dagen som den kommer. Hur svårt kan det vara? I Thailand, landet där man alltid möts av ett leende och ett bra erbjudande så snart man kliver av på en pir? Det visar sig vara svårare än vi tror.

Det finns till att börja med ingen pir. Det finns inte heller några lediga rum. Och absolut inga leenden. På Lipe finns i dagsläget bara tjugofem små bungalowbyar utspridda på de tre stränderna Pattaya Beach, Sunset Beach och Sunlight Beach. Varje by har mellan fem och tio bambuhyddor. Alltså finns det kring trehundrafemtio besökare på ön. Minst tre hundra av dem är thailändska turister. De flesta av dem har köpt paketresor med boende från Bangkok. Vi andra irrar omkring på lerstigarna och undrar vart vi ska ta vägen.

De lokala havsnomaderna möter färjan en bit ut med långsvansbåt och tar tio kronor per person för att köra folk in till land. Om du inte vet vilken strand eller bungalowby du ska till uppstår problem. Vi vill till ”byn” (utsatt på kartan) men ”byn” är bara en sandig gata med plåtskjul så vi hamnar hos Forra Diving. Förutom att de brittisk-franska ägarna Natalie och Antoine hyr ut de läckraste trähyddorna på ön har de dessutom skapat en modern strandlounge med liggsoffor och oväntat piffig meny. Bara det att hyddorna är fullbokade och kocken har rest bort en vecka. Men Natalie serverar äkta espresso och förklarar varför det är så svårt att boka rum på Lipe:
– Vi har ingen telefon eller dator eftersom telefonnätet är så dåligt. Och nu upptäckte vi att de stänger av ens mobil om man inte har använt den på tre månader … Men jag tycker det är charmigt att det fortfarande finns ett ställe på jorden där inte allt är kontrollerat av kommunikation.

"Och den som hoppas på stilfullt designade ekolodger med doftkrus och blomsterarrangemang är fel ute och bör åka direkt till Ko Lanta utan att passera den oexploaterade Satunprovinsen."

Det är kring trettiofem grader varmt i skuggan och sju timmar sedan frukost. Därför skjuter vi upp letandet efter bungalow och lunchar på nybyggda Mountain Resorts högt belägna uteservering. Här föds kärleken till Lipe. Utsikten är vykortsvacker, ölen iskall och de har en ledig bungalow från nästa dag. Med el tjugofyra timmar! Återstår alltså bara i natt. Vi går från ställe till ställe men hittar inga rum. Under tiden träffar vi flera andra utlänningar som letar bungalow. Det är Sharon, en kirurg från New York som är här för att dyka, pr-konsulten Emma och förläggaren Ben från London som reser jorden runt och sjuksystrarna Nicky och Becky från Australien som tillbringat semestern i Asien och webbpublicerar allt de gör. ”Hi – where are you staying? Is it clean?” är den vanligaste hälsningsfrasen på Lipe.

Vid solnedgång ger vi upp. Sharon tar den sista bungalowen med toalett på Andaman Resort. Trots att det ligger råttskit på sängen. Emma och Ben väljer vacker utsikt framför mat och checkar in på Viewpoint vars restaurang har stängt för säsongen. Sjuksystrarna har nyligen varit på bekväma Ko Lanta och kan inte riktigt svälja den enkla standarden på Lipe så de sätter sig i baren och planerar en natt på stranden. Därför går Andamans allra sista bungalow till oss. Här finns förstås också råttskit på rummet. Men i stället för toalett har vi ett hål i golvet. Yippee! Okej, vi har inte rest till Thailands ände för att hitta bekvämlighet. Vi förväntar oss inte lyx som lakan och toapapper. Speciellt inte när rummen kostar kring 60 kronor för två. Men ändå. Nog hade man hoppats på en toalettstol. Plötsligt blir det bråttom. Kommer vi att hinna få i oss tillräckligt många öl för att kunna somna här innan baren stänger?

Efter att ha köpt lakan och toalettpapper i byns lilla butik, den enda i hela nationalparken, parkerar vi oss i Andamans bar med Nicky och Becky. Under kvällen får vi sällskap av Sharon, Emma och Ben. Efter en dags gemensam bungalowjakt är vi alla sammansvetsade som ett handbollslag. Efter några öl är vi bästa kompisar. Under kvällen trollar receptionisten mirakulöst nog fram en bungalow till Nicky och Becky (med toalettstol). I övrigt avhandlas ämnen som hårets förändring efter många havsbad, frotténs karaktär i olika länder och bästa tekniken för ståtoaletter (extra användbart i vår bungalow som döpts till ”rövhålet”).

När baren stänger tar vi med oss deras sista kalla öl och avslutar festen på stranden i den kolsvarta natten. Åt ena hållet ständiga stjärnfall, åt andra hållet intensivt blixtrande. Oexploaterade paradisöar har liksom myntet två sidor: å ena sidan fungerar inte fläkten när elen stängs av, å andra sidan är natten så kolsvart utan en enda neonskylt att himlens bildspel visar utomhusbio. Det vi hatar med Lipe är anledningen till att vi älskar Lipe så mycket. Eftersom det är så svårt att hitta boende, har vi alla i stället hittat varandra. Och här finns ju ingenting, men ändå allt. Tystnad. Skönhet. Värme. Öl. Förläggaren Ben får sista, filosofiska ordet:
– Lipe är förvisso lite sunkigt, men det beror på att ingen kastat pengar över ön för att locka västerlänningar.

Ön sköts av lokalt folk som inte ens sett ett västerländskt turistkomplex. Ge Lipe några år till och allt kommer att vara fantastiskt. Men om tio år är Lipe ett nytt Samui och inte värt ett besök för oss som söker det genuint lokala på resan. Efter ett svalkande nattdopp sover vi gott utan fläkt. Råttorna kunde ha dansat salsa på våra magar utan att vi hade märkt något.

Nästa dag tillbringar vi under vattnet. Dykvattnen här sägs vara bland de bästa i världen men snorklingen räcker också långt. Kring öarna Rawi och Butang finns skogar av levande korall i alla regnbågens färger. Det kryllar av exotiska fiskar, speciellt utanför Rawis strand där det känns som om man simmar i ett akvarium. Sharon som gjort två dyk under dagen är alldeles till sig när vi samlas i solnedgången på Mountain Resort. Hon har sett en gigantisk bläckfisk byta färg och som grädde på moset två valhajar och tre jätterockor.

Det är lätt att bli fast på Mountain Resort. Rätt mycket tid går åt till att gunga i hängmattan på verandan, resten till att beundra solnedgången mellan kalkstensformationerna från restaurangen. Men Lipe är en gullig ö som det är mysigt att gå runt på. På mitten ligger Pooh’s som fungerar som sambandscentral: mr Pooh vet allt, har datorer med uppkoppling och kan engelska. Han till och med spelar Lisa Ekdahl när han hör att vi är från Sverige. Engelska är gångbart även på underbara creperiet Pancake Place och på Pattaya Song Resort vars ägare är en gladlynt italienare som stoltserar med Lipes bästa restaurang.

Det tar kring en halvtimme att korsa ön från Sunlight Beach till Pattaya Beach som egentligen är den roligare stranden. Under högsäsong avlöser strandpartyn varandra på ställen med namn som Banana Tree Bar, Cozy Cove Café och Jumping Monkey Bar. Vi passerar just Peace and Love Bar när det plötsligt blåser upp så hårt att thaiflaggorna smattrar i givakt på longtailbåtarna som ligger på rad i viken. På bara några minuter gaddar gråsvarta molntussar ihop sig till ett riktigt åskväder och himlen öppnar sig fullständigt. Det öser ner en timme.
– Det kan regna en halvtimme eller en hel dag, det vet man aldrig, säger killen i baren som av en händelse spelar Tracy Chapmans Change just som vädret totalväxlar.

Eftermiddagens dykning blir inställd eftersom ovädret grumlar vattnet, men ett alldeles ljummet ösregn är också ett slags naturupplevelse. Efter en milkshake, två kaffe och en döpt kattunge (Pussie) mojnar vinden, regnmolnen lämnar plats för solen och eftermiddagens solnedgång blir lika vacker som vanligt.

Lipe kallas Lucky Island eftersom ön klarade sig oskadd undan tsunamin. Men kommer Lipe att klara turismen? Öarna i Tarutao är inte lika vänliga och serviceinriktade som öarna i populära och numera kraftigt exploaterade Krabi. Om någon annan gör ett misstag är det garanterat du som får betala för det. När pengar kommer på tal slutar nämligen även det fåtal som kan engelska att förstå. Den mat du beställt kan komma in med bara hälften av ingredienserna som står på menyn. Du kan tvingas byta till ett sämre rum när som helst utan förklaring. Din båtbiljett kan bli oanvändbar för att en färja går sönder. Men begreppet kompensation existerar inte. Åter på fastlandet i Pak Bara kommer jag på mig själv med att bråka om ett par hundra kronor alldeles för länge. Säkert tappade jag ansiktet inför hela piren. Men vi hade köpt dyra biljetter till entimmesbåten som gick sönder mitt ute på havet. Där vi stod och guppade i bensinångor i en timme innan några thailändskor började spy och vi blev ilandsatta på en öde ö. Där vi väntade i en timme på en färja. Som tog tre timmar till Pak Bara. Där det äntligen fanns vatten att köpa. Till slut erkände jag att allt nog ändå måste ha varit mitt fel, och då ljusnade pirkvinnan upp och erbjöd oss gratis minibuss till Trang.

Vi hämtar igen oss efter öluffen med ett par nätter på lyxhotell; Amari Trang Resort är det bästa hotellet i södra Thailand. Efter en djuprengörande ångbastu och en upplyftande massage i det själfulla spat beställer vi stora avsmakningsmenyn i den svala restaurangen. Mätta på äventyr och omhuldade av designmöbler, blomsterarrangemang och eviga leenden njuter vi av det moderna Thailand. Men ännu större är glädjen över att det fortfarande finns en orörd thailändsk övärld kvar att upptäcka. Konstrasterna kunde inte vara större. Aldrig tidigare har en uppsjö krispigt rena hotellhanddukar framkallat sådan tacksamhet. Och aldrig verkar en simpel fläkt som stannar när elen slås av så charmig som i ett rum med ac.

SÖK HOTELL

FRÅN RES NR 10 2006

Kommentarer (0)

Visa/dölj kommentarer

Namn

E-post

Hemsida

Titel

Kommentar

mindre | större

Jag har läst och accepterar Användarvillkor.

Lägg till kommentar