Nu efteråt förstår jag att vi hade tur. Den där kvällen när vi rullade in i Turkiets tredje största stad. Izmir befann sig nämligen i eufori. Bilarna tutar hetsigt i kör, och ur takluckorna pressar sig överlyckliga turkar som gormar: "Segern är vår". Mellan slitna gränder studsar turkisk dunkadunka och över Egeiska havet smattrar ett färgsprakande fyrverkeri. I bilen framför vår klättrar en tonårstjej ut genom fönstret och upp på bilen. Där på motorhuven, inlindad i blågul fotbollsflagga, dansar hon med långsamt rullande höfter. Jag och Patrik tittar frågande på varandra. Det här var inte vad vi väntat oss. Vilken folkfest. Landets två rivaliserande fotbollslag har precis spelat finalmatchen i Süper Lig och Fenerbahçe, känt som den eviga tvåan, har sparkat in 3-2 och avgjort saken.

Under flygresan hit har vi plöjt igenom guideböcker som alla säger samma sak, Izmir är en rätt så trist stad. Eller snarare: Izmir är trots alla förutsättningar en rätt så trist stad. Ett fantastiskt läge vid Egeiska havet schabblades bort i samma stund som den sexfiliga motorvägen byggdes vid strandkanten. För tio år sedan räddade Ahmet Piristina staden från ytterligare ett vansinnesbygge, en upphöjd autostrada som skulle gå rätt igenom staden. Stadsplanerarna som härjat här borde få stryk; det som kunde ha blivit ett orientaliskt Barcelona blev i stället ett turkiskt Helsingfors.
- Izmir är en symbol för vår sorgliga civilisation, säger arkitektstuderande Haakan, som vi möter över en kopp grumligt turkiskt kaffe i Alsancak, Izmirs charmiga konstnärskvarter. Stadsdelen med sina låga hus med burspråk, smala gränder och kullerstensgator är en backspegel till det som en gång var grekiska Smyrna. En stad som gick förlorad i tjugotalets lågor då landets stora hjälte Kemal Atatürk återtog staden från grekerna, som invaderat den efter Ottomanska rikets kollaps.

Historierna går isär om vad som egentligen hände de där dygnen med start den 9 september 1922. Vad man vet är att turkiska folkmobbar med facklor rusade in i den grekisktalande staden och att Smyrna några dagar senare var näst intill totalförstörd.
- Få ställen på jorden har varit så utsatta för brutal stormaktspolitik som vår västkust. På gott och ont, säger Haakan.

Dagens Izmir kallas ofta för Turkiets mest västerländska stad, en benämning som inte känns helt träffande eftersom de nybyggda områdena och de feta boulevarderna i staden snarare för tankarna till Östeuropa än till något annat. Men i kväll är i kväll. Och kvällen är fantastisk. Det blåser varma vindar över bargatan Kibris Sehitleri Caddesi, som får vattenpipornas äppeltobak att blandas med doften från sumpen i min lilla kaffekopp. Tänker på det turkiska ordspråket som säger att kaffe ska vara svart som helvetet, starkt som döden och sött som kärleken, och konstaterar att det även stämmer in på Izmir som stad. Historien är mörk, maten stark och allt det söta, med fikonen som främsta representant, kommer härifrån.

Lugnet på Sokak 1453 bryts av att en sliten BMW dundrar in över kullerstensgatan. Ena rutan har gått i tusen bitar, och den mörkblå lacken har repats på flera ställen. Ur bilen hoppar dess långhårige ägare, klädd i Fenerbahçes matchtröja och allt annat än nykter. Han frustar av skratt när han får se bilens skador, tittar på oss med glädjetårar i ögonen och säger:
- Vi vann i alla fall.

Några dagar därpå efter pliktskyldiga besök i klocktornet Saat Kulesi, den pyttelilla kakelklädda moskén Konak Kamili och den legendariska hissen Asansör som byggdes i början av förra seklet och som nu gett namn till en hel stadsdel, tar vi oss in i den livliga basaren. Kalla mig bimbo, jag erkänner att jag mer än gärna överlåter historiska monument och ruiner till dem som bättre lärt sig uppskatta dem.

Basarkvarteren mellan Konak och Basmane får däremot genast min puls att gå upp. Fyllda av prunkande prakt och skrikande plast, en krock mellan skönhet och smaklöshet, och framför allt en glimt av det Turkiet som är på väg att försvinna. Ögonblicksbilder: En blivande brud står och provar brudklänningar som liknar uppvispad grädde, påhejad av nio andra kvinnor med starka åsikter. Stekoset som stiger från den öppna grillen på populära Dört Mevsim Et Lokantasi. Mustaschprydda män på låga pallar, djupt försjunkna över backgammon, eller tavla som det heter här, med starka cigaretter i mungipan. De diskuterar medlemskap i EU, och är alla negativa. Framför allt är man rädd att allt kommer att bli dyrare.
- I rika Istanbul kanske EU är en bra idé, säger en av de spelande männen på knacklig engelska samtidigt som han slår en dubbelsexa som får motståndaren att sucka högt.
- Men Izmir och Istanbul är olika som dag och natt. Här jobbar vi helt enkelt inte så hårt och därför tjänar vi inte så mycket. I Istanbul sliter de flesta som djur, men de är rika. Vem är jag att bestämma vad som är bäst?

Jag slår mig ner bland rökmolnen, mitt emot en gubbe med yviga mustascher och öronhår, lyfter tärningen till brädspelet och tittar på honom frågande. Får en överraskad och smått road nick tillbaka. Spelet kan börja. Jag öppnar med slagen 6 och 1. Det är bra. Det bygger ett bra försvar redan från början. Mustaschmannens tur: dubbelfemma. Fan. Förlorar jag det här lämnar vi Izmir redan ikväll, tänker jag och slår på nytt. Tärningarna dansar över det brunvita brädet, håller mig på halster ett tag och snurrar sedan till och visar 1 och 2.

En timme och en kvart senare. På väg mot Çesme, halvön sju mil väster om Izmir. Här börjar det sköna livet, även om Patrik är sur för att vi gav oss av så hastigt. Egeiska havet rullar in från tre håll, naturen är karg och vindpinad, och från vårt öppna bilfönster doftar det av enrisbuskar, oregano och olivträd. Det här känns som helt rätt kust att besöka i Turkiet efter att Medelhavet exploaterats till bristningsgränsen. Det är hit turkarna själva åker för att komma ifrån storstädernas hets och avgaser. De tar in på pensionat eller besöker egna sommarhus, och njuter av avsaknaden av turisttechno och nattklubbsflyers.

Çesme betyder egentligen fontän och skvallrar om de många källor som upptäcktes i området under 1800-talet. I fickan ligger en lapp med namnet på en by. Alaçat? står det.
- Åker du dit är du förlorad för alltid, sa ägaren till lappen innan hon räckte över den till mig för mer än två år sedan på restaurang Safran i Istanbul.

Det är skymning när vi når den starkt grekiskinfluerade byn sydöst om Çesme Centrum. Fyra gamla väderkvarnar tar emot, och påminner oss om att bara tre kilometer härifrån ligger Alaçati beach, som lockar vindsurfare från hela världen. När jag frågar ägaren till Art Café, en konstnärinna i bohemisk batikklänning, var gatan Kemalapasa där vårt hotell O Ev ligger, skrattar hon bara.
- Här bryr sig ingen om gatunamn, det kommer du märka. Cemaliye, Mektep eller Musavvail, vi tänker inte så. Följ bara rytmen i byn, så ska du se att du kommer rätt till slut.

Patrik och jag har inte gått många meter när vi plötsligt hör de mest berusande toner av tango. När vi gläntar på dörren under en grön plåtskylt där "Agrilia" står skrivet med snirklig stil, ser vi intensiva siluetter av dansande par. Det är sensualism i luften och de levande ljusen får även skuggorna att dansa tango längs med väggarna.

Restaurangens ägare, Melhi vinkar in oss, och sätter varsin iskall Efes i händerna på oss. Han berättar att lokalen, som i dag fungerar som restaurang, bar och på lördagar tangopalats, är en omgjord tobaksfabrik från 1880. Takhöjden på åtta meter, det slitna men noga utvalda möblemanget och klientelet i åldrarna tjugo till sjuttio, får hjärtat att ta små skutt av glädje. Ett snyggt par i trettiofemårsåldern som dansat oavbrutet sedan vi kom, slår sig ner vid det slitna träbordet bredvid. Det visar sig att båda är inflyttade Istanbulbor, och inbitna vindsurfare, som bott i Alaçati i två år.
- I Istanbul ser man en stark trend i att många stadsbor väljer ett lugnare liv på landet, säger Simin, som för ett år sedan gav upp sitt liv som grafisk formgivare på en av stadens bättre reklambyråer.
- Men vi valde aldrig Alaçati, Alacati valde oss, säger hennes pojkvän Uluc, som berättar att det var den levande byn med den stolta lokalbefolkningen som fångades deras hjärtan.
- Två dagar efter att vi hade checkat in på Tas Hotel, sade jag upp mig över telefon och bad mamma buda de viktigaste sakerna saker från lägenheten, säger Simin glatt.

Det är svårt att beskriva precis hur skönt det är att vakna på O Ev Hotel. Att barfota gå ut i den lummiga trädgården, doppa tårna i poolen och slå sig ner i den avskalade men estetiskt tilltalande utomhusrestaurangen över en brunch som lockar Izmirs mest kräsna. Huset har karaktär, i allt från personalen till val av lakan. Hade det här hotellet legat på franska Rivieran hade det kostat skjortan, men i Alaçati är allt överkomligt.

Det var Tas Hotel, ett stenkast bort, som startade trenden med små, intima boutiquehotell för sex år sedan. Efter det följde några inspirerade hotellägare efter, och i dag håller alla hotell i byn hög standard. Hade det inte varit för att Egeiska kustens absolut bästa strand låg några kilometer bort hade jag gärna tagit en heldag på hotellet. Men nu väntar Altinkum med sin guldgula sand och mjuka dyner.

Precis i början av den tio kilometer långa stranden har vi stämt träff med nöjesproducenten Ates Tezer från Istanbulbaserade Hip Productions som om somrarna driver strandklubben Kum beach.
- Vill man ha köttmarknad bör man åka till strandklubbarna i Aya Yorgi, säger Ates och syftar på Paparazzi och Sole Mare som likt Saint-Tropez klubbar lockar Turkiets unga, vackra och törstiga.
Kum Beach däremot är lugnet själv där besökarna kan njuta av organisk mat och livemusik i de öppna strandhusen täckta av vass. Ates är lite av en kändis på halvön efter att ha fixat dit artister som Moloko och Jethro Tull. Nu i sommar väntas norska Röyksopp.
- Jag tröttnade helt enkelt på att alla populärkulturella yttringar under sommaren var förlagda till Bodrum och Marmaris, så för två år sedan bestämde jag mig att göra något åt det och startade Kum beach.

Turkarna själva har redan upptäckt Altinkum, och flyr gärna hit under de stekheta sommarmånaderna juli och augusti när den sköna havsbrisen svalkar.
- Det är bara en tidsfråga innan resten av Europa kommer, säger Ates och det är svårt att uttyda om han ser det som något positivt eller negativt. Junisolen värmer våra vårbleka kroppar, det turkosa havet glittrar inbjudande och borta i horisonten skymtar grekiska Chios. Det enda som får mig att tappa humöret är tanken på flygresan hem till Sverige om två dagar.
- Patrik, vet du hur man spelar backgammon?
- Nä, jag har aldrig testat men jag försöker gärna, säger han och fattar tappert tärningarna.
Vinner jag det här bokar jag en senare flygresa hem, tänker jag och ler.

Kommentarer (0)

Visa/dölj kommentarer

Namn

E-post

Hemsida

Titel

Kommentar

mindre | större

Jag har läst och accepterar Användarvillkor.

Lägg till kommentar