Foto: Martin Adolfsson

Stora RESpriset - entreprenör
Chateau Marmont i LA, The Raleigh i Miami eller senaste sensationen The Standard New York. När André Balazs öppnar hotell står celebriteterna, affärsmogulerna och modemaffian i kö för rum. Hur bär han sig åt egentligen?

Det har uppstått ett problem på André Balazs alldeles nyöppnade hotell The Standard i New York. Folk har för mycket sex. Hotellets glasfasad vänder sig rakt ut mot den nyöppnade parken Highline, som under sommaren har varit så populär att de tvingades anställa ett halvdussin dörrvakter på dagtid. Genom de stora panoramafönstren kan man se rakt in i hotellrummen. Det här tycker många av hotellets mer exhibitionistiska gäster är ett utmärkt tillfälle att ha offentligt sex, med halva Manhattan som publik.

Klagomålen har strömmat in till The Standard från folk som, med skräckblandad förtjusning, förklarar att de plötsligt har fått syn på nakna, svettiga människor uppressade mot fönsterrutorna. Tabloiden New York Post har gjort skandalrubriker och varnat barnfamiljer från att besöka Highlineparken.

Men André Balazs är inte särskilt bekymrad. Tvärtom har han låtit hotellets personal uppmuntra gästerna att fortsätta ha offentligt sex. Det passar nämligen ganska bra med hotellets image som en hipp, sexig och glamorös hyllning till tiden då det här området i New York – Meatpacking District – var lite farligare och lite mindre förutsägbart. Tiden då man inte riktigt visste vad man kunde förvänta sig runt hörnet.

– För mig är det viktigaste med ett hotell att man känner vilken stad man befinner sig i. Ett hotell som ligger i Sydney får aldrig se likadant ut som ett hotell som ligger i Stockholm. Man måste hela tiden vara medveten om att man är bortrest, säger Balazs.

Foto: Martin Adolfsson

 Vi träffas på The Standard Grill, restaurangen i entréplanet till hans nya hotell. Balazs har på sig en bäckeböljakostym med diskreta, violetta ränder. Efter en snabb handgest till en av servitörerna får vi in en flaska rosévin – hans standardbeställning.

Balazs ger ett varmt, generöst intryck – som någon som är exceptionellt bra på att vara värd. Han har ett solbränt, lite busigt ansikte som skvallrar om hans rykte som internationell playboy. Han har två barn med Katie Ford, som grundade modellagenturen Ford, och han var under många år tillsammans med Uma Thurman. Senaste halvåret har han synts ihop med Daphne Guinness, arvtagerska till den förmögna bryggerisläkten med samma efternamn.

Till vardags bor Balazs två timmar norr om New York, på ett gods som är känt som The Locusts, som tidigare ägdes av Astorfamiljen, en av de mest välbärgade släkterna i USA, och senare av Bob Guccione, grundaren av tidningen Penthouse. Där någonstans – mittemellan de gamla pengarnas diskreta charm och mjukpornografi som tänjer på gränserna för det anständiga – kan man kanske placera Balazs estetik.

Sedan mitten av 1990-talet har han satt sin signatur på några av USA:s mest glamourösa hotell: Chateau Marmont i Los Angeles, The Mercer i Soho, The Raleigh i Miami, såväl som de fyra amerikanska hotell som går under det nästan ironiska namnet The Standard (två i Los Angeles, ett i Miami och numera ett i New York).

– Vår slogan är ”The Standard isn’t”. Det ska vara bekvämt och opretentiöst men samtidigt allt annat än ”standard”.

Balazs är son till en framgångsrik forskare i biomedicin, vars familj flydde från Ungern under andra världskriget och under en kort period bosatte sig i Näsby Park utanför Stockholm. Han pratar hyfsad svenska, med ett slags elegant, blandeuropeisk accent, och säger ”skål” när vi klingar våra roséglas.

Han är mestadels uppväxt i Cambridge i USA, där han bland annat studerade konst, skulptur och journalistik. Strax efter college startade han ett par gratistidningar som distribuerades i norra delstaten New York, därefter arbetade han på pappans medicinföretag en kort period, men kom snabbt fram till att han ville göra något mer kreativt. I början av 1990-talet startade han några av nedre Manhattans hetaste nattklubbar och fortsatte sedan med sina två första hotell: The Mercer och Chateau Marmont.

Foto: Martin Adolfsson

– Att jobba med hotell kombinerar egentligen alla mina intressen. Skulptur, design, konst, men också en berättelse, nästan som journalistik. Varje byggnad har sin egen historia och man skriver alltid en sorts saga när man skapar ett hotell. Man börjar fantisera om vem som ska komma dit, vad de ska göra där, hur olika livsöden kommer att utspelas på hotellet. Att göra restauranger och nattklubbar var inte tillräckligt tillfredställande för mig – det är lite för passivt. Man kommer dit och så får man hela upplevelsen serverad. Men på ett hotell skapar man sin egen situation. Varje rum får de möjligheter man själv tar med sig, säger Balazs.

Att komma till ett Balazshotell är oftast som att kliva in i en glamorös, amerikansk fantasi. Att smyga fram genom de lummiga trädgårdarna som omger Chateau Marmont känns som att hamna i vinjetten till en film från Hollywoods guldålder. När jag bodde på Balazshotellet The Raleigh i Miami häromåret, under en vintrig lågsäsongsvecka, var det alldeles tyst ute vid den eleganta poolen, sånär som på en liten pojke som plaskade runt med sin mamma – Sofia Coppola.

Gemensamt för de flesta av Balazs hotell är att han inte direkt anpassar sig till miljön där de befinner sig, utan snarare försöker påminna gästerna om vad den där miljön en gång har varit – eller vad den skulle kunna vara. När han öppnade Mercer i Soho var stadsdelen obskyr – det fanns nästan ingenting där, inga tjusiga butiker eller lyxkrogar. Likaså med The Standard i Los Angeles downtown, som också var känt som en kulturell ödemark när Balazs öppnade hotellet där, med en takpool som förmodligen synts i flera hundra filmer och tv-serier. I dag är Los Angeles downtown ett av stadens trendigare distrikt.

Med The Standard i New York är det lite annorlunda. Meatpacking District fick sitt genombrott som trendig utelivsdestination redan för tio år sedan och är i dag etablerat som Manhattans Stureplan. Men kvarteret där The Standard numera ligger var avsides och lite krångligt – en stor tunnelbanebro löpte rakt genom kvarteret, vilket för de flesta gjorde det otänkbart att bygga ett hus där.

Balazs visste dock att tunnelbanebron – som inte varit aktiv på decennier – skulle förvandlas till en elegant liten park, tack vare en rad privata finansiärer. Han skaffade bygglov för ett slags miniskyskrapa som blev hans mest ambitiösa projekt hittills. När han i somras slog upp dörrarna till The Standard New York kunde tajmningen knappast bli bättre – tunnelbanebron, som alltså kallas The Highline, hade precis förvandlats till Manhattans snyggaste park.

Du säger att du alltid tycker att man måste ”känna var man befinner sig” när man bor på dina hotell. Hur har du gått till väga för att se till att The Standard känns som ett New York-hotell?

– New York är ju en väldigt fysisk stad. Man knuffas med folk hela tiden, dunkar in i saker, det är trångt och buffligt och högljutt. Den här byggnaden är sådan. Varje gång man rundar ett hörn så ramlar man liksom in i något, man blir hela tiden överraskad. Du kan gå i hotellkorridoren till ditt rum och plötsligt är det ett glasgolv där man ser 40 meter rakt ner till gatan nedanför. Det är ett elegant, nybyggt hus men det har en urgammal, rostig tunnelbaneräls som går rakt igenom det. Vad kan vara mer New York än det? När man står i vår nya beer garden har man bokstavligen tunnelbanerälsen som tak.

Och så har ni den klassiska mc-baren tvärs över gatan.

– Ja, precis, Hogs & Heifers. Den är fantastisk. Folk parkerar fortfarande sina Harley-Davidson utanför. De har egentligen inte råd med hyran men hyresvärden låter dem vara kvar ändå, eftersom det är en institution i de här kvarteren.

Utöver själva hotellet har The Standard New York även rum för restaurangen The Standard Grill och en stor utebar – Manhattans enda riktiga ”beer garden”. Men det mest spektakulära med hotellet är förmodligen takbaren, som för tillfället går under namnet Boom Boom Room. Den har en terrass som är vinklad rakt ut mot Hudson River, och när man står där i solnedgången känns det som att vara i den perfekta New York-fantasin, samtidigt som det känns som att vara i ett New York som man aldrig har sett tidigare. Det finns helt enkelt ingen liknande utsikt i New York, eftersom den här stadsdelen mest präglas av fyra- och femvåningshus.

När baren invigdes i september dök bland andra Madonna och Jude Law upp för att dricka cocktails i solnedgången.

– Det som är så unikt med det här huset är luften runt omkring oss. Det finns inga höghus i närheten, utan man ser rakt fram åt alla håll. Och det är väldigt breda gator, eftersom det brukade vara lastbilar som åkte här och lastade kött och andra varor. Så man får se New York från en sida som man aldrig sett det förut.

Trots att The Standard präglas av Balazs sedvanliga glamour har han inte missat att USA nyligen råkade ut för sin värsta ekonomiska kris på 70 år. Priserna på The Standard är förhållandevis låga och restaurangerna och barerna är folkliga, snarare än snobbiga (undantaget takbaren, som ska bli en exklusiv medlemsklubb).

Foto: Martin Adolfsson

New York-bor har länge varit besatta av att ställen som är hemliga, exklusiva och gärna omöjliga att hitta. Så kallade speakeasybarer med gömda entréer har dominerat 2000-talets barscen hittills. Men Balazs tror att lågkonjukturen kommer att innebära slutet på den epoken. Såväl rummen som restaurangerna på The Standard må attrahera New Yorks vackra och framgångsrika, men de är inte exceptionellt dyra eller krångliga att komma in på. Utebaren är tillräckligt stor för att släppa in alla som vill komma dit.

– Det här är en av de mest demokratiska platserna i den här stadsdelen. Om man äter middag här så ser man att menyn reflekterar det, det är husmanskost, vettiga priser och vi har en rätt som heter ”on the house” som vi bjuder alla sällskap på, en stor skål med något som alla får dela på, så att det känns som att äta middag hemma hos någon. Du vet, när man säger ”kan du skicka potatismoset”. Vi vill att det ska stå en sådan skål på varje bord så att det blir en sådan avslappnad hemmastämning. Vi har varit väldigt måna om kvaliteten och detaljerna här, men det ska kännas demokratiskt, inte exklusivt.

Är det ett tidstecken?

– Javisst, men det är också ganska trevligt, eller hur? The Standard ska vara tillgängligt och prisvärt.

Jag påpekar för Balazs att The Standard Grill påminner en hel del om krögaren Keith McNallys restauranger – Balthazar, Pastis, Schiller’s. De har samma förmåga att skapa nya rum som omedelbart känns varma, genuina och etablerade, som att komma till en klassisk krog eller ett gammalt hotell med en lång, intressant historia. Det är det Balazs pratar om när han säger att hans hotell har ett ”narrativ”. Man ska få känslan av att det finns en historia här, även om det bara är en illusion.

– Jag är mycket god vän med Keith McNally och det är en ära att du överhuvudtaget nämner oss i samma andetag. Jag beundrar alla hans restauranger. En kul grej som händer här på The Standard är att folk kommer hit och säger ”André, jag gillar verkligen att du har tagit hand om den här vackra gamla byggnaden”. Men det är inte en gammal byggnad, vi gjorde allt från scratch.

Vi rundar av vår flaska rosévin och gästerna börjar trilla in på The Standard Grill. André ursäktar sig för att åka upp till sitt weekendhus vid Hudsonfloden ”före rusningstrafiken”, och berättar avslutningsvis om sin ideologi för ett bra hotell.

– Alla hotell som jag tycker om har vissa återkommande egenskaper. De får gästerna att känna sig bekväma, att slappna av. Det är det fundamentala. Men de får dig också att ständigt bli påmind om att du inte är hemma, att du är någon annanstans. Holiday Inn har en slogan som lyder ”den bästa överraskningen är inga överraskningar”. För mig är det tvärtom, jag vill att man ska bli konstant överraskad. När man bor på The Standard ska man hela tiden veta att man är i New York.

På kullerstensgatan utanför rullar ett par mc-killar upp sina motorcyklar utanför Hogs & Heifers. I baren på The Standard Grill börjar välklädda unga människor beställa komplicerade drinkar. Och borta vid Highlineparken har det än en gång blivit kö runt kvarteret. För att gå till en park.

Jodå, vi befinner oss nog i New York.

André Balazs

Ålder: 53

Bakgrund: Son till en framgångsrik forskare i biomedicin, vars familj flydde från Ungern under andra världskriget. I början av 1990-talet startade han några av nedre Manhattans hetaste nattklubbar och fortsatte sedan med sina två första hotell: The Mercer och Chateau Marmont. Har två barn tillsammans med Katherine Ford, dotter till Ford Models-grundaren Eileen Ford.

Hotell som ägs av André Balazs: The Standard New York (NY), The Mercer (NY), Sunset Beach (NY), Chateau Marmont (LA), The Standard downton LA (LA), The Standard Hollywood (LA), The Raleigh (Miami), The Standard Miami (Miami).

Balazs ideologi för ett bra hotell: ”Alla hotell som jag tycker om har vissa återkommande egenskaper. De får gästerna att känna sig bekväma, att slappna av. Det är det fundamentala. Men de får dig också att ständigt bli påmind om att du inte är hemma, att du är någon annanstans. Holiday Inn har en slogan som lyder ’den bästa överraskningen är inga överraskningar’. För mig är det tvärtom, jag vill att man ska bli konstant överraskad. När man bor på The Standard ska man hela tiden veta att man är i New York.”