Kanotsafari i Zimbabwe
Skyll på inflygningen, skyll på den enormt tidiga morgonen. Skyll på den aningen oklara kartan i guideboken som nästan förleder en till att tro att här finns ett samhälle. Skyll på att jag är så medtagen att jag knappt vet vad jag heter, än mindre var jag är. Skyll på vad som helst. Bara inte på mig. För så fort jag ställt frågan inser jag själv hur dum den är.
- Finns det något ställe där man kan köpa lite frukost?
Orden blir hängande i den dammiga luften i Mana Pools nationalpark i Zimbabwe. Jag ser att munnen på vår infödde guide, Andy Ault, plötsligt formats till ett mycket frågande "o". För att parera skjuter jag in ett strategiskt "eller något?" innan han börjar kasta de ofrånkomliga menande blickarna åt de andras håll. Jag borde ha insett att detta inte direkt är stället där det finns en espressobar med grillad focaccia.
Andy axlar sitt gevär och leder i väg oss över ett fält. Pekar bortåt några buskar och förklarar att det finns lejon där någonstans, "eller också är de redan två mil bort". Till slut kommer vi fram till skjulen. Eller rucklen. Med alla nationers mått mätt.
En kille sitter och rengör någon ospecificerad utrustning men lyckas fixa fram inlagd guava, flingor och mjölk. Andy väger på en stol under ett träd fullt med babianer och röker det lokala cigarettmärket Madison. Mellan blossen förklarar han att vi måste vara mycket försiktiga om vi lämnar närområdet.
- För bara tre månader sedan blev en sjuttonårig tjej ihjältrampad av en uppskrämd elefanthona där borta, på vägen mot toaletterna.
Typiskt nog får den uppgiften min mage att rassla i gång som aldrig förr. Av någon grym ödets nyck måste jag genast gå just den vägen.
Kanoterna sicksackar mellan flodhästarna. Det gäller att hålla sig på rätt sida om djuren. Helst närmast stranden, eftersom de föredrar de djupa rännorna mitt i, men det beror på hur de ligger i förhållande till varandra. Ibland blir det lite trixigt att välja rätt läge. Eftersom vi pumpats fulla med historier om hur farliga flodhästarna är håller vi spänd uppsikt över alla ögonpar som ständigt följer oss vad vi än gör. Redan efter ett par timmar på Zambesifloden känns det som att jag sett tusentals flodhästar. Och ju längre dagen går, desto rödare framstår de som. Öronen snurrar och lyser som lyktor.
- Det är en sorts svett som får dem att se ut så där, säger Andy. De utsöndrar ett sekret och det är därför de ser så röda ut. Flodhästarna är flodens sura gubbar. Kommer man någon halvmeter för nära deras domäner signalerar de sitt missnöje med höga råmande ljud. Ett paddeltag för nära och de beter sig som om man försökt palla deras äpplen.
- De låter en hel del. Det fanns till och med en flodhäst, en stor gammal tjur, som snarkade. Man kunde höra varje andetag över hela floden när den sov. Det var lite störande, men egentligen rätt skönt. Man visste var den fanns. För allra vanligast är att flodhästar sover under vattnet. Risken att man ska råka paddla över dem är ganska stor. Vaknar de då är det lite svettigt. En gång hände det mig, när jag hade en elvaåring och en trettonåring i båten. Kanoten lyftes upp och kastades omkull. Tack och lov var vi så nära strandkanten att vi inte ens hann bli blöta. Och det var ingen aggressiv attack, vi var bara på fel ställe vid fel tidpunkt. Här och var är den höga, sandiga strandkanten perforerad av hål. Ibland när man smyger förbi störtar det ut små röda fåglar från dem. Det känns som att bli beskjuten. Fågelsorten heter carmine bee eater och håller luften föredömligt fri från jobbiga insekter.
Vår safari sträcker sig över fyra dagar och tre nätter. Vi kommer att färdas några av flodens sammanlagda 254 mil. Zambesi är Afrikas fjärde största flod och rinner ut i Indiska oceanen. I min värld minst lika mytisk som Kongofloden. Bara namnet är som en besvärjelse. Alldeles bredvid oss på floden ligger Johan och guppar i en kanot som styrs av vår andra guide, Bono Lunga.
- Vad som än händer. Spring inte i väg, väser Andy i samma sekund som elefanten tar ett steg framåt för att markera vem som har makten.
Andy Ault hukar med geväret i handen bakom ett träd. Vi andra kryper ihop bakom honom. Var verkligen den här strövturen bort från stranden verkligen nödvändig? Elefanten tar ett steg till. Jag ser hur Johan plötsligt blir spänd som en sträng. Eller jag känner det, för i exakt samma stund drabbas jag själv av samma reflex. Hela kroppen vill genast lägga benen på ryggen.
- Sitt stilla, säger Andy bestämt och börjar sedan tala lugnande med elefanten.
Efter tio, femton långa sekunder går den vidare, förbi oss, bort mot ett av de vattenhål som gett Mana Pools dess namn. Där står ett överraskat vildsvin och blänger mot den.
Här finns mycket gott om djur, det har jag redan förstått. Mana Pools har varit nationalpark i snart fyrtio år, sedan 1967, och ligger i norra delen av landet, utmed gränsen till Zambia. Andy skrattar och visar upp sin darrande hand. För mig dröjer det en lång stund innan jag återfår kontrollen över mina knän.
Då har Andy precis upptäckt några vildhundar som vi bara måste speja på. Vildhundarna har precis ätit upp en impala, ett av de hjortliknande djuren med vad som ser ut som en svart McDonaldslogotyp målad tvärs över stjärten. De är i dubbel bemärkelse den afrikanska vildmarkens fast food. Nu ligger hundarna mätta under ett träd och vi spanar på deras stora runda Musse Pigg-öron genom våra kikare. En bit bort ligger impalans huvud med tillhörande ryggrad. Kranium och kotor. Inget mer. Smyger man dit går det att se hur oerhört väl avgnagt kadavret är. Ingenting har sparats. Det är delvis helt förfärligt, delvis en stark påminnelse om barndomen och den oerhörda glädjen man endast kan finna genom att peta på döda saker med pinnar.
Den första lunchen på safarin spenderas i sällskap med ett gäng britter på fiskesemester. Klockan är bara tolv men de sippar redan på drinkar och mobbar varandra på det där jobbiga viset som vissa sorters män gör för att visa vänskap. En av dem är tjock och får veta det. En annan är flintis och blir hela tiden påmind om sin brist på kalufs. En tredje, den rödmosige Nigel, är tydligen kass på att fiska. Den fjärde verkar bara vara perfekt. Mellan gnabbandet visar de stolt bilder på en sammandrabbning med en elefant. Av bilden att döma ser elefanten ut att ha vält den ena kanoten. Två sydafrikaner sitter också med vid bordet. Far och svärson. De är knäpptysta. Talar bara motvilligt. Aldrig med varandra.
Jag tittar ut över floden och fattar inte riktigt hur jag ska palla med flera timmars paddling nu. Det blev en tidig morgon i Kariba, sedan en timmes nervkittlande flygning i ett litet plan styrt av en gammal vithårig, fåordig man i ökenkängor, khakibyxor och vit skjorta. Landskapet under oss böljade fram. Uttorkade buskar såg ut som svinborst på bergsryggarna. Sedan en tur runt reservatet efter landningen och mötet med elefanten. Jag är fullständigt färdig. Andy Ault visar sig vara tankeläsare. Han kommer direkt fram med en kopp kaffe som tacksamt tas emot. Med munnen full av kaffe och magen full av mat går jag tillbaka till kanoterna.
Tankeläsaren slår strax till igen. Det har gått timmar. Mina axlar värker som efter ett stenhårt styrketräningspass. Kan jag känna fibrerna i musklerna? Börjar de brista? Precis när jag tror att något ska gå sönder i dem styr vi in till strandkanten eftersom Andy tycker att vi ska ta oss ännu en titt omkring. Utan att jag hunnit säga ett knyst. Andy sticker upp huvudet över banken för att kolla att kusten är klar och att inga arga elefanter, lejon, bufflar eller flodhästar passerar förbi.
- Följ mig, säger han. Som om det fanns några egentliga alternativ.
- Det här är en av mina absoluta favoritplatser längs floden.
Vi marscherar tätt över bränd jord, i akaciornas skugga. Akaciaträdens fröskidor är, vid sidan av impalor, de mest populära matvarorna bland ställets alla djur. Elefanter och babianer älskar dem som om de vore gåslever.
Eftersom det är de sista dagarna av september är Zimbabwe precis i slutet av den årliga torkan och vi passerar då och då stora skallar som ligger kvar efter fjolårets rekordhetta då massvis med elefanter svalt ihjäl. Framme vid ett vattenhål ser vi en silvrig mungo rassla i väg genom gräset. Överallt omkring oss syns impalor, ståendes blickstilla. Skogsbrynet är fullt med zebror. Vid vattenhålet rör sig en stor krokodil. Det ser egentligen inte djupt ut, men när den glider ner bland växterna är den totalt omöjlig att upptäcka. Jag börjar fundera över karriärdraget att bli delvis uppäten av en krokodil? Eller vore det coolare att bli mosad av en elefant? Andy sätter sig på en stock, stödd mot geväret. Johan plåtar en gam eller något. Bono sätter sig ner och läser en tidning om nationalparkskötsel. Vi vilar en stund, njuter av den fantastiska vyn med de kornblå bergen bortanför floden på Zambiasidan.
Klockan är runt sex och solen verkar inte kunna vänta på att gå ner. Jag hinner inte ens duscha innan mörkret faller och alla konstiga ljud sätter i gång. En uggla ser mig naken i duschen och börjar hoa uppskattande. Vissa människor måste gå mycket långt för att bli värderade som sexsymboler.
Vi har anlänt till det första lägret. Våra tält är redan uppställda när vi når stranden, de är knappt mer än myggnät på sidorna vilket visar sig vara helt perfekt, maten är på gång och på ett bord vid en eld står det massvis med spritflaskor uppställda. I en kylväska intill finns öl. Det känns förstås som en härligt manlig dröm att slå sig ner i en regissörsstol och dricka något väldigt starkt. Det finns inget som en gin & tonic i vildmarken för att förvandla en människa från en cityslicker till en äventyrare i doktor Livingstone-klassen. David Livingstone skrev för övrigt en bok om sin expedition längs Zambesifloden, då det enligt uppgift gick lite vildare till än under vår. Han hade också med sig en hel del sprit, men gick även loss ganska hårt bland de besökta byarnas alla kvinnor. Å andra sidan råkade han ut för tjuvaktiga konstnärer (målaren Thomas Baines fick sparken för stöld, mer eller mindre mitt i djungeln), köttsår, parasiter och andra vedermödor.
Den sortens äventyr är så klart väldigt överskattade. Till slut hade Livingstone i stort sett bara sin malaria att njuta av, och expeditionen benämndes som ett enda stort misslyckande trots att han under den upptäckt Victoriafallen. Vi har en väntande trerättersmiddag (Soppa! Biff Stroganoff! Cheesecake!), sköna nybäddade tältsängar och egna tälttoaletter så att vi slipper bli uppätna om en nödsituation skulle uppstå. En bekväm livsfara.
Under middagen berättar Andy episoder från sin karriär som guide.
- På mitt första jobb skyfflade en kille in fullt med fröskidor från akaciaträdet under bilen där jag sov. Mitt i natten vaknade jag plötsligt av att ett gäng elefanter stod och buffade på bilen. Givetvis blev jag livrädd, men det var bara att knipa igen om det. Hade jag sagt något hade jag fått höra det i år. Det är en viss machokultur här ute. En kille togs in för att han blivit biten av ett djur, jag minns inte vilket. Alla hade väldigt roligt åt att han fått bettet i häcken, eftersom det tydde på att han "fegat". Den episoden kommer han aldrig att få glömma. Vi skrattar med som om vi förstår precis och själva aldrig skulle ha vänt ett vilt djur ryggen, men det krävs så klart bara ett enda bett från lägrets enda mygga innan jag börjar fantisera om svåra tropiska sjukdomar och min egen nära förestående död. Men då passar Andy på att släppa en nyhet som får håret att räta ut sig i min afro.
- Jag bor förresten egentligen i Motala.
Myrsloken är nationalparkens egen hyresvärd. Han gräver hela tiden nya hål och i de gamla flyttar andra djur in. Såväl piggsvin som vildsvin brukar kvarta i de övergivna gryten. Påfallande ofta brukar de bosätta sig i samma håla. Eftersom vildsvinen är vakna på dagen och piggsvinen är verksamma på natten brukar det gå bra ett tag. För eller senare brukar dock vildsvinen få en smärtsam överraskning när piggsvinen tagit sovmorgon. Eftersom de förra tar sig in i grytet med baken först blir de en tacksam måltavla för rumskamratens vrede.
- Kolla här, säger Andy och visar på ett litet ärr på sin ena hand. Det här kommer från ett piggsvin. Taggen gled in i handen, och det var oerhört svårt och smärtsamt att få ut den igen eftersom den har hullingar.
Det är vår andra dag på floden och vi har återigen gett oss ut på upptäcktsfärd mellan strandbankarna och skogen. Vattenflaskor slängda över axlarna. Jag tror aldrig tidigare att jag förstått skillnaden mellan hetta och värme. Jag trodde att det delvis var samma sak. Men de är inte ens släkt. Det är inte särskilt varmt här, bara som en typisk svensk sommardag. Det är däremot väldigt hett. Torrt. Vi andas damm och gräs och passerar genom buskar som luktar precis som marijuana. Andy går först. Jag och Johan följer efter. Sist går Bono tystlåtet och håller koll på saker och ting. Efter att vi kollat in myrslokens hålor står vi och spanar bortåt horistonten. Bono ser något i kikaren och vi andra tittar åt samma håll.
Ett gäng vildhundar jagar något (gissningsvis ännu en impala). - Har en impala någonsin dött av ålderdom? funderar jag högt.
- Du, jag kan lova dig att det aldrig har hänt. Inte här, säger Andy.
Bono garvar. Johan plåtar en snygg träformation. Vi börjar sakta gå mot tumultet. Mitt vatten är redan uppdrucket. Promenaden går långsamt utmed en liten kulle. Då och då stannar vi medan Andy och Bono lyssnar på saker eller letar spår.
- Kolla, här har det gått en leopard, säger Andy och petar på några nertryckta sandkorn i vad som för mig bara är ett virrvarr av fotavtryck och spillning.
Efter några sådana pauser höjer Andy högra armen i en signal som inte kan missförstås. Vi ställer oss i tät formation. Nere till vänster, ovanför vad som ser ut att vara en glänta, kretsar ett gäng gamar.
- Något har hänt här, säger Andy.
Sakta, sakta går vi dit. Från vår plats bakom en buske kan vi se ett köttstycke och en vildhund som jagar och nästan får tag i en gam.
- Äter de gamar? frågar jag.
- Jag vet inte, det har jag aldrig sett dem göra men det beror på att jag aldrig sett dem få tag på en gam, säger Andy.
- Inte jag heller, säger Bono.
- Därför hade det varit lite intressant att se vad som hänt, säger Andy.
Efter att ha underhållit oss med några roliga anekdoter om krokodiler strax innan vi går i kanoterna tycker Andy att vi ska ta en badpaus mitt ute på floden. Vattnet är visserligen grunt just här, men idén känns med ens sådär lite lagom lockande. Johan försöker förklara att han "inte är någon stor badare", vad nu det kan betyda. Men Andy vet exakt vad som biter. Fem minuter senare sitter vi nakna mitt i floden och dricker öl.
Kvällen är en välkommen repris på den föregående. Drinkbord och trerättersmiddag. Medan vi äter pressar vi Andy på hans bakgrund i Motala. Det visar sig att han, som ursprungligen kommer från Zimbabwe, träffade sin svenska fru när hon var här för att forska om vildhundar. När hon blev gravid med deras första barn beslöt de sig för att flytta till Sverige. Men båda längtar tillbaka till Afrika och Andy åker hit och jobbar varje år, några månader åt gången. Ofta i Mana Pools, men också på andra ställen. Bland annat har han lett safariturer till bergsgorillorna i Uganda.
- Jag måste tillbaka till Afrika efter nio månader i Sverige. Det är verkligen som en drog.
Det blir en blöt middag. Och det blir ännu blötare efteråt. Andy och Bono börjar berätta skräckhistorier som de, av fullt naturliga skäl, hållit inne med tidigare under dagen, men däremot gärna hintat lite om då och då. Det börjar med de rent djuriska tragedierna:
- En kollega såg några lejon simma över floden, säger Andy. Det var naturligtvis en fantastisk syn, man ser dem sällan simma överhuvudtaget och inte så långt. Plötsligt togs en lejonhona av en krokodil. Hon daskades fram och tillbaka i vattnet och bara försvann. Tänk, ett helt lejon!
Därefter är inte steget särskilt långt till att berätta om de mänskliga ödena:
- Det var ett gäng som kapsejsade med sin kajak och blev kvar på en ö i floden. En kille beslöt sig för att simma över och försöka skaffa hjälp. När han var något simtag från strandkanten blev han tagen av en krokodil. Den högg honom i armen. Han hade ändå närvaro nog att få in sin andra arm i gapet och tvinga upp käften och komma loss. Men han förlorade mycket blod, och när han sedan låg där på stranden hörde han hur hyenorna började yla.I en sådan stund räknar man nog med att ens sista stund är kommen, men märkligt nog kom en stor gammal buffel fram och la sig bara en meter ifrån honom. Den låg där hela natten och höll vakt. Dagen efter kom en båt och räddade allihop.
Bono fortsätter med mer personliga upplevelser:
- En gång fick jag en en och en halv meter lång krokodil i kanoten, säger han. Den sköt ut från strandbanken och fastnade i nätet som vi spänt över packningen. Krokodilen låg kvar en minut och sprattlade innan jag fick loss den. Det var en väldigt lång minut, så väl för mig som för kvinnan som satt längst fram.
Bono har fru och barn i Kariba, men kommer ursprungligen från Bulawayo som är Zimbabwes andra stad. Redan som ung scout bestämde han sig för att bli safariguide. Nu har han jobbat i branschen av och till i snart tio år och pendlar mellan Mana Pools och hemmet. Det blir några dagar här, några dagar här.
- Krokodiler i all ära. Det mest bisarra hittills har varit några av de turer som jag gjort med gifta par.
- Berätta om han med ringen, säger Andy.
- Ett par började bråka så till den milda grad att vi fick dela upp dem. Man kan säga att han fick en safari, hon en annan. Det hann gå så långt att han slängde vigselringen i Zambesifloden.
- Det är ingen hård safari direkt, men bara det att ett par delar på en kanot kan vara ett ganska hårt test av ett förhållande, fortsätter Bono.
Alla fyra tystnar lite, glada över att livet just nu är så okomplicerat och bara cirklar kring paddling, smygande på stora, härliga djur och en och annan drink. Civilisationens sociala finlir känns mycket avlägset och mycket onödigt. Efter ett par avslutande gin & tonic är det läggdags. Någonstans långt borta hörs ett ljud som låter som om någon blåser mycket högt i en mycket stor flaska.
- Lejon! säger Bono.
Det känns som om jag inte hinner sluta ögonen innan det är dags för morgontoalett. Utanpå tältet hänger en sprucken rakspegel. I den ser man sig själv och floden och ett gäng flodhästar medan man blaskar av rakhyveln i ett litet portabelt handfat av vattentätt tyg. På matbordet står flingor av flera olika sorter och tack och lov en kanna starkt kaffe. Trots att jag sovit hårt är ringarna under ögonen så kolsvarta att de matchar den rykande varma drycken när jag slår upp en kopp. Andy är redan startklar och går omkring och röker sina Madison och säger att den här dagen ska vi åka hans favoritsträcka på floden.
Johan kommer ut ur den mycket spartanska men väldigt varma duschen och är redan så pigg och entusiastisk att jag skulle ha drogtestat honom om jag var nattklubbsvakt.
- Fy fan, det stod en hyena bara någon meter bortanför din säng i natt, ropar han. Jag såg hur den glänste som silver i månskenet.
- Coolt, eh, säger Andy och ler menande mot mig.
- Jo.
- Och om någon dag kan ni göra er beredda på att paddla genom adrenalinkanalen.
- Varför heter den så?
- Den heter så för att där får man känna att man lever. Stället är fullt med flodhästar. Och annat.
Den informationen bär jag med mig ner i kanoten som den sista droppen vatten.
Planen är att ska jag få se en av de stora katterna. Ett lejon eller en leopard. Andy har funderat och tror att han vet det perfekta stället för ett sådant möte. Ett av hans favoritställen, faktiskt. Så efter en timmes paddling eller två, drar vi upp kanoterna på strandbanken och börjar gå in mot en skog. Det dröjer inte länge innan Andy får oss att stanna med en snabb vink med högerhanden.
- Impalorna där borta står inte stilla på grund av oss. Här finns något annat rovdjur i närheten.
En stund är det enda som hörs ljudet av våra flåsanden när vi promenerar bort mot skogsbrynet där vi såg impalorna. Andy tycker sig se leopardspår och stannar plötsligt.
- Där under trädet! Fyra par kikare riktas mot något vitt som ligger slängt en bit ifrån det. Ännu en impala har slaktats. Den ligger nu övergiven men inte uppäten.
- Det måste vara en leopard. Bara en leopard skulle ha övergivit bytet så där när vi närmade oss.
Vi väntar här. Vi tillbringar säkert en kvart sittandes blick stilla på en nerfallen trädstam medan vi väntar på att djuret ska komma fram. Det gör det inte. Efter att ha inspekterat kadavret går vi in mot ännu ett av Mana Pools alla vattenhål. Det här är helt uttorkat.
Men Andy upptäcker några gamar som cirklar kring något inåt skogen och vi fortsätter ditåt. På vägen ser vi två Musse Pigg-öron sticka upp. En vildhund som kommit ifrån sin flock.
- Det var nog han som dödade impalan, säger Andy. Men det där gamgänget är ute efter något annat.
Det bär av djupare in i skogen och till slut är vi helt omringade av elefanter. På alla håll drar de fram genom skogen. Oroväckande många elefantkor med sina barn. För första gången verkar Andy en smula nervös. Vi gömmer oss bakom träd och buskar. Går längs små försänkningar och uttorkade flodådror och trots att vi egentligen var på väg tillbaka har vi kommit att hamna alldeles vid platsen där gamarna sveper fram. Uppskattningsvis tjugo meter ifrån oss, mitt i ett mycket högt gräsparti, finns något som de fortfarande inte verkar våga hugga in på. Vilket bara kan betyda att där fortfarande finns kvar ett rovdjur med sitt byte.
Vad det rör sig om för djur kommer vi bara att kunna gissa oss till, gräset är för högt och risken för en obehaglig överraskning för stor. Gissningen är dock hyfsat kvalificerad. För en ilsket trumpetande elefant får ett högt rytande till svar. Ett rytande som bara kan komma från ett lejon.
Lunchen intas mitt på floden. På en sandbank, bara en decimeter under ytan placeras ett bord. Kring det fyra stolar. Det ser antagligen en smula lustigt ut när vi sitter och väntar på att Bono ska få fram spagetti och köttfärsås, och kakan till kaffet. Före maten doppar jag mig i Zambesi. Blundar. Håller för näsan och sjunker ner i vattnet. Släpper greppet om bottnen och låter strömmen föra mig bort.
Adrenalinkanalen visar sig vara bedövande vacker. Med eftermiddagssolen i ryggen och vatten så lugnt att kanotens skärning tvärsöver ytan känns närmast burdus. Antalet flodhästar är inte riktigt lika stort som beräknat. Åtminstone inte efter att vi passerat två bråkande hannar som visar sina enorma gap för varandra. Under tiden de gör upp väntar vi oroligt vid strandkanten. En förnedrad flodhästhanne kan ofta vilja göra sig av med sin ilska på svagare varelser i närheten. Som en kanot. Eller två.
Därefter följer en snirklande smal kanal där vi möter elefanter vid strandkanten - där Johan och Bonos kanot nästan välts av en lite väl lekfull och provocerande hona som rullar sig i vattnet och ger ett allmänt stökigt intryck. Även djurlivet verkar ha sina damp-barn. Framför oss löper ett gäng antilopsläktingar över floden. Långa, höga hopp som lämnar dem hängande i luften, som om de skuttade i slowmotion.
Vi passerar en elefanthanne som till vår ära har sin ganska enorma penis ute i hela sin prakt, till allmän beskådan. Det ser ut som om han har fem ben. Och vi passerar bufflar. I kikaren ser de alltid ut som om de har världens värsta dag. Sura, hopskrynklade ansikten.
Det är svårt att inte låta tankarna vandra bort till hur området uppfattades i mitten av artonhundratalet när Livingstone utforskade floden. Som naturskönt? Och vad tänkte de arabiska upptäckarna på medeltiden, de som först placerade floden på den tidens relativt annorlunda världskartor? Eftersom man inte ser ett tecken på civilisation måste det här vara ett område som ur den synvinkeln rimligtvis ser mer eller mindre likadant ut i dag som då. Trots den nybyggda dammen i Kariba och trots att floden då och då ändrat sin fåra.
Ibland lägger jag ner paddeln och låter Andy sköta hela jobbet. Vi har inte sett några andra människor på dagar och det gäller att verkligen försöka suga i sig den här sortens ögonblick.
- Det är fantastiskt här, säger jag.
- Jag vet, säger Andy. Det är ett av mina favoritställen.
- Finns det något enda ställe vi stannat på som inte varit ditt favoritställe?
- Nej. Jag blir lika entusiastisk varje gång jag ser dem.
Det är kanske en smula komiskt, men också lättförståeligt.
På eftermiddagen passerar vi genom den mest helvetiska biten på hela resan. Tsetseflugornas rike. Under en kvart, eller en halvtimme, hör vi ständigt ett surrande ljud och det bränner till på skulderbladen som av små, små cigaretter. Precis på de ställen dit händer och armar inte når. Det är bara att bita ihop. Och så slutar de plötsligt, lika hastigt som de var över oss. Snart syns våra tält på strandbanken. Strömmen är så stark att vi bara glider fram den sista kilometern. Andys GPS visar att vi färdas i mellan fem och sex knop utan att behöva sätta en paddel i vattnet.
På vägen till flygplanet morgonen därpå ser vi en art som är mycket sällsynt här ute, till och med mer svårfunnen än lejon. Fyra män stirrar förvånat, med gapande munnar. Tystnaden är kompakt. Vi vill inte skrämmas på något sätt. Det här exemplaret kör en bil, har långt hår och ler vänligt åt oss när det kör förbi.
