New York

Weird Living, NYC edition

Compact living gör New Yorkare till ofantligt kreativa människor.  Visst har vi alla vänner med spatiösa, palatsliknande hem, folk som bor i fisförnäma brownstone hus på Upper East Side och andra som har skapat James Bond liknande, futuristiska boningar med splashig konst på väggarna men det är de som lever på små ytor som är mest intressanta.  Som svensk tar man liksom för givet att bostäder kommer ekiperade med otalet garderober och förvaringsutrymmen, att det finns tvättstuga samt källarkontor i huset.  Sånt är oftast en lyx här i New York.

När jag först flyttade hit tyckte jag det var omåttligt fascinerande att se hur folk arrangerade sina hem.  Själv bollade jag mina tillhörigheter från West 23rd Street – där jag delade en minimal tvåa med tre andra tjejer, vi bodde ovanpå varandra men ingen av oss var någonsin hemma så det gjorde inte så mycket – till Harlem i en byggnad där det enligt rykte bodde en knarkdealer.  Någon händig individ hade för evigt mekat upp porten genom att sätta tuggummi i låskolven, min rumskompis blev nästan skjuten en morgon när han steg ut mitt i en pickadol-fajt.  Det blev lite för häftigt, så jag tog min resväska till Orchard Street där jag installerade mig i en trivsam tvåa med en ny rumskompis som visade sig vara manodepressiv och lätt sinnesrubbad, han hotade att slänga ut mina tillhörigheter genom fönstret varpå jag raskt rafsade ihop pinalerna och lång-lånade en nybyggd etta med utsikt över Hudson floden, i det som på den tiden var det skitigt sköna Meatpacking distriktet, där transor patrullerade gatorna om nätterna och slaktarbetarna under dagtid parkerade tråg med blodiga ko-rester utmed trottoarerna.  Det var livat och alldeles förträffligt underbart, om det inte hade varit för den fantasi-artade hyran på närmare $1 700 i månaden.  Jag fick låna lägenheten av en vän som flyttade till LA, han hade ett par husregler:

”Om du absolut måste värma något i mikron måste du först ta ut pärmarna som bor där.  Sätt för gudsskull inte på ugnen, för där har jag stuvat in mina finskor.  Använd inte diskmasken, där förvarar jag mina papperskassar.” (Gucci, Barneys, Prada, Jeffrey, Bergdorf m.fl!  Varför samla på sånt om man inte har plats för det, undrade jag mest).  Listan var lång, Troy hade blivit mäkta kreativ när han själv bodde i den tjusiga hyresrätten med dörrvakt på 100 Jane Street.

Jag kommer ihåg en karl som lyckats peta in en bergsprängare i badrummets väggfasta tvättinkast, högtalarna stack ut ur locket som han gläntat upp med hjälp av en ätpinne.  Feng shui?!  Fen Fooey!  Om det går att gömma grejer under sängen förblir de oftast där tills dammråttorna slukat dem totalt.  Och om du, likt en kille jag dejtade, sover på en zen-chic japansk futon på golvet, då hamnar de där prylarna bakom gardinen i vardagsrummet.  Min vän Randy ägde inte ens bestick, varför ska man hålla sig med sånt om take out stället skickar med plastgafflar?!!  Hans kyl var tom sånär som på de små soya- och senapspåsarna som kineskrogen skickar med middagsbeställningen, i hans frys vilade inget annat än vodka.  Att bjuda till galamiddag i en lya med kokvrå var uppenbart inget Randy någonsin hade tänkt göra.

Hushållsjätten bed, Bath and Beyond har ett häpnadsväckande utbud av nödlösnings-attiraljer för trångbodda; handdukskrokar som häktas fast på dörrar, förvaringslådor med hjul som smidigt rullas in under soffan etc.  Det är ganska fascinerande att spankulera runt i denna butik.

När jag flyttade in i min nuvarande våning såg jag framför mig en vit, minimalisk låda, utan en endaste dammsamlare på display.  Så blev det inte riktigt, jag bor i  en bohemkvart, till bredden fylld med böcker, antikviteter, loppisfynd och saker jag plockat upp på mina många långväga resor.  Loftet på översta etaget i den rangliga Lower East Side byggnaden har ett vindsutrymme, det är inte klokt vad med skit jag samlat på mig genom åren. Och trots att bostaden är hyfsat stor har även jag gett vika och pulat in saker under sängen samt travat alltför mycket i köksskåpen.  16 år i New York och jag har blivit precis som alla andra kreativa hoarders!

 

Compact living forces New Yorkers to become really creative.  Sure, we all have friends with spacious, palatial homes, people who live in hoity-toity brownstones on the Upper East Side and others who’ve created James Bond:ish, futurist abodes with splashy art on the walls, but it’s those who live in small spaces that are most interesting.  In Sweden we take it for granted that homes come equipped with endless closets and storage space, and that there’s a laundry room and a cellar to cram things into.  All of that is a luxury  in New York.

When I first moved here I found it immensely fascinating to see how people arranged their living quarters.  I juggled my belongings from West 23rd Street – where I was sharing a tiny one bedroom with three other girls, we lived on top of each other though that didn’t really matter as neither one of us was ever home – to Harlem in a building where, rumor had it, there was a drug dealer.  Some crafty individual had jimmied the front door lock by stuffing chewing gum around the bolt, my roommate was almost shot one morning when he stepped straight out into a gunfight.  It got to the point where I couldn’t handle it any longer so I packed my suitcase and shuffled off to Orchard Street where I settled into a cosy one bedroom with a new roomie who turned out to be bipolar and bat shit crazy.  He threatened to toss my belongings out the window, upon which I quickly gathered them and borrowed a pristine studio with a view of the Hudson river in what was once the charmingly dog-eared Meatpacking District, where trannies trolled the streets at night and butchers parked troughs of blood-smeared cow-oddments along the sidewalks during the day.  It was lively and perfectly wonderful, had it not been for the outlandish rent of almost $1.700 per month.  A friend who moved to LA kindly agreed to lend me this pad, he had a few house rules:

”If you really must use the microwave please make sure to first remove the binders that live there.  Whatever you do, don’t turn on the oven, that’s where I keep my dress shoes.  Don’t use the dishwasher, I keep my paper bags there.”  (Gucci, Barneys, Prada, Jeffrey, Bergdorf et al.  I couldn’t help but wonder why on earth you’d keep that sort of thing if you didn’t have room for it.)  The list was long, Troy had become impressively creative when he lived in the fancy-pants doorman building on 100 Jane Street.

I remember a guy who had managed to lodge a boom box in his bathroom’s, wall-fixed laundry hamper, the speakers stuck out of the lid that he’d blocked open with the help of a chopstick.  Feng shui?!  Feng Fooey!  If you can hide things under the bed they invariably end up staying there until the dust bunnies devour them.  If you, like a dude I was dating, sleep on a zen-chic Japanese futon on the floor, things end up stacked behind the livingroom curtain.  My friend Randy didn’t even own silverware, why keep stuff like that around when you get plastic forks from the take out joint?!  His fridge was empty, save for those little soy- and mustard packets that the Chinese restaurants send along with your dinner order, his freezer housed nothing but vodka.  Throwing a gala dinner in an apartment with a make-shift kitchen was clearly nothing Randy would ever consider doing.

The household giant Bed, Bath and Beyond sells a mind-boggling array of stop-gap solutions for cramped dwellers; towel racks that hook over the door, storage boxes on wheels that’ll easily roll in under the sofa etc.  Its rather fascinating to browse through this store.

When I moved into my current living quarters I envisaged a white, minimalistic box, without a dust collector on display.  It didn’t quite turn out that way.  I live in a bohemian lair, filled with books, antiques, flea market finds, tchotchkes and things I’ve amassed on my numerous, far-flung travels.  The loft on the top floor of a rickety, Lower East Side tenement building has an attic, the amount of crap that I’ve collected throughout the years is nuts.  And despite the fact that this home is comparatively large, I’ve copped to shoving things under the bed and piling way too much into the kitchen cabinets.  16 years in New York and I’ve become one of those creative hoarders!

 

 

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 5.5/10 (2 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0 (from 0 votes)
Weird Living, NYC edition, 5.5 out of 10 based on 2 ratings
Detta inlägg postades i Do as the locals, Gör som lokalbefolkningen, I heart NY, Local, New York, Non-tourist, Okategoriserade, The Big Apple, Tidningen RES den av .

Om argotnewyorksecrets

Världen är mitt vardagsrum, New York är mitt hem. I 17 år har jag utforskat det Stora Äpplet, från skal till skrutt, det finns idel godbitar som jag vill dela med mig av. Jag skriver om mode, konst, design, resor, mat och dryck för diverse tidskrifter, både svenska och internationella. Här på bloggen dukar jag upp ett smörgåsbord av New Yorks mest smakliga företeelser. "From soup to nuts", som det heter på engelska. Följ mig på Instagram: @argotius The world is my livingroom, New York is my home. I have been nibbling at the Big Apple for the past 16 years, from peel to core. There are plenty of sweet tidbits I want to share with you. I write about fashion, art, design, travel, food and drink for various Swedish and international magazines. On this blog I serve a smorgasbord of New York's tastiest phenomena. From soup to nuts, as they say over here. Follow me on Instagram: @argotius. X


Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *