Sköna lilla Diner, en av Williamsburgs sanna hipster-klassiker, den öppnade 1999 och serverade radikala idéer om jord-till-bord käk innan termen hade uppfunnits. Idag är konceptet lätt uttjatat, men Diner är fortfarande en av nejdens mysigaste krogar. Den ligger lite avsides, bortom Bedford Avenues tjatiga kommers, i en liten hörnlokal vars interiör påminner om en kabyss tack vare det välvda taket, det är varmt, ombonat, avslappnat och bardisken är lång. Det finns ingen meny, personalen bryr sig inte om att trycka någon då den ändras dagligen beroende på vad som är färskt, tillgängligt och passande rustikt, de rabblar upp alternativen samtidigt som de hastigt skriver ner dem på pappersduken; ett par förrätter, en fisk-, en kötträtt, 
kanske en soppa, beroende på årstiden, och så burgaren som är den ständigt återkommande medspelaren. Lamm är poppis i det här köket, liksom udda grejer såsom tunga, grönsakerna är ofta av det ödmjukare slaget; rödbetor och kål i alla dess skepnader som kocken vet att trolla med. Vinlistan är puttrig, ölen är av det konstfulla slaget och drinkarna är välkomponerade. Diner försöker inte vara något annat än ett välkomnande vardagsrum, en pålitlig restaurang som man gärna går till flera dagar i veckan, för att den är varm, okonstlad och o-krystad, till skillnad från många andra av stadsdelens bajsnödigt utstuderade ställen. Visst, när Diner öppnade var de precis lika haussade och akut-hippa, men patinan som har lagt sig över matsalen har på något vis suddat bort det där ängsliga. Lunch eller middag spelar ingen roll, det här är en pålitlig kvarterskrog, öppen under veckans alla dagar, tar inga bordsbeställningar. Och by the way, Marlow & Sons bredvid drivs av samma gäng, där är det finfint att käka ostron längst in i den murrigt gillestugiga matsalen. Rengards på The Whythe Hotel är också deras, liksom den lilla matbutiken Marlow & Daughters där man kan plocka upp kärleksfullt styckade köttbitar och dyrbara tomater, bl.a.