London

Strange Days: Memories of the Future

Ett av mina favoritgallerier i London är 180 The Strand, en gigantisk brutalistkoloss som ligger nära vackra Somerset House på The Strand (såklart.) De har ofta superba utställningar där, bland annat har jag sett videokonst och Wes Anderson-dockor här innan.

One of my favourite London Galleries is 180 The Strand, a gigantic brutalist building close to beautiful Somerset House on The Strand (duh.) They often have superb exhibitions; I’ve seen video art and Wes Anderson dolls here before.

I lördags gick jag och min kompis Sam dit för att se mer videor på utställningen med det fantastiska namnet ”Strange Days: Memories of the Future,” som samlade konstnärer som alla visat verk på New Yorks New Museum, en annan av mina favoriter.

On Saturday me and my friend Sam visited to watch more videos at the exhibition with the excellent name ”Strange Days: Memories of the Future,” a collection of works by artists who’d all shown at the New Museum in New York, another favourite of mine.

Jag är väldigt förtjust i videokonst och här visades många, många bra verk, man ville stanna och se nästan alla från början. En av de roligaste installationerna var Pipilotti Rists ”4th Floor to Mildness” som man såg i taket, liggandes på sängar i ett stort rum.

I’m really into video art and this exhib had a lot of great ones; you wanted to stay and watch nearly all of them from the beginning. One of the most fun ones was Pipilotti Rist’s ”4th Floor to Mildness”, which you watched in the ceiling, lying on beds in a large room.

John Akomfrahs ”Vertigo Sea” är också vacker, och otroligt sorglig – han behandlar Atlanten som en plats fylld av historiska trauman, från slavskepp till isbjörnsjakt.

John Akomfrah’s ”Vertigo Sea” is beautiful too, and incredibly sad – he treats the Atlantic as a site of historical trauma, from slave ships to polar bear hunting.

Den sista filmen är också superb, Ragnar Kjartanssons ”A Lot of Sorrow” där han fick bandet The National att spela sin sång ”Sorrow” om och om igen inför en publik på MoMA P.S. 1 i New York. De spelade den 95 (!) gånger och det tog sex timmar. Jag tror att vi kom ganska nära slutet, de såg sjukt trötta ut? Extremt fascinerande idé, och de måste ha varit så trötta på den låten sen…

The very last film is superb too, Ragnar Kjartansson’s ”A Lot of Sorrow,” in which he makes band The National play their son ”Sorrow” over and over again in front of an audience at MoMA P.S. 1 in New York. They did 95 (!) takes over six hours and I think we must have been there close to the end, they looked pretty tired. Such a fascinating idea, and they must have been SO fed up with the song after…

I slutet av utställningen finns en bar med mat, vin, kaffe och öl etc. som är mysig att sitta och snacka igenom utställningen i. Strange Days är gratis och pågår till 9e december och jag rekommenderar den verkligen! Tänk på att byggnaden inte är uppvärmd bara, så ta på många lager om du ska dit eftersom man sitter stilla och tittar på många av filmerna. Älskade den.

At the end of the exhibition there’s a bar with food, wine, coffee, beer etc. that’s a nice place to sit and talk about the exhib in. The exhibition is free and on until December 9 and I definitely recommend it! The space isn’t heated though, so wear a lot of layers if you go, as you’ll end up sitting still and watching videos for quite a while. Loved it.

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +5 (from 5 votes)

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *