Ibiza

Tre dagar i Madrid

Tre dagar i Madrid. Tre dagar med den nya mannen i mitt liv. Tre dagars smekmånad. Oj oj oj.

Små torg fyllda med folk som dricker kylt vitt vin eller läskande, kall öl. Klockan är efter 21.30 men inget annat än oliver och chips syns till på borden. Middag äts sent i Madrid. En yogalärarträninskollega till mig, från Florida, kommenterade på Instagram: ”åh, vad jag saknar Europa!”

Och ja, tänkte jag. Det här är helt enkelt väldigt… Europa.

Stängda, hemliga portar. Madrid är nattens drottning. Hon vaknar ur sin strikta huvudstadsutstyrsel sent på natten och kastar på sig glittret och fjäderboan och skuttar ut i natten, fylld av flirtande prostituerade, viskande taxibilar och massor av barer fyllda av människoöden bakom dessa grafittiklottrade stålgaller.

Parkerna är så gröna, så gröna. Detta är ”el buen Retiro”- Madrids svar på Hyde Park. Efter solens nedgång, kommer halva Madrids befolkning hit med shorts, gympaskor och iPhonen fastsurrad på överarmen och joggar svettandes i strida strömmar.

På Museo Nacional Centro de Arte Reina Sofia, nära Atocha tågstation, befinner sig just nu en Dalí-utställning. Här inne finner man även den stora, magiska och kaosartade Guernica, av Picasso. Sist jag var i Madrid spenderade jag en halv dag här och satt en lång stund och betraktade detta verk.

Denna gången betraktade jag mest mannen som jag rest hit med.

Madrid har verkligen skepnaden av en ordentlig Europeisk huvudstad, med sina ståtliga pompösa byggnader, välfungerande metrosystem och kostymklädda medborgare. Men en sak är hel ofattbar- takten.

Folk går så SAKTA. Till och med över gatan. Är det en biverkning av krisen, eller är det dess orsak? Är det en reflektion av samhället? Av dess medborgare?

Hursomhelst verkar det ganska hälsosamt, faktiskt. London och Paris hade fått en trippelsidig hjärtattack och exploderat av otålighet.

Men här är anledningen, eller ursäkten, till att vi kom hit, då. Svenska Ambassaden ligger i ett finfint, uppnäst område, som en ambassad bör. Nästan granne med fina italienare som Gucci och Roberto Cavalli, stiger man in genom en tung port för att mötas av… Sverige. en survresig madame med skakande fingrar och dominant haka fräste åt mig att flytta på mig, på någon slags Stockholmsdialekt blandad med Gotländska. Jag insåg att mitt beteende inte var så svenskt längre- att tyst och snällt vänta på sin tur bara för att ställa en fråga, behövs inte i Spanien. Det är helt socialt accepterat att tränga sig in i luckan framför näsan på pågående ärende.

Men det blev min tur till slut, och vi fick hjälp av en fantastiskt trevlig man med att ta passfoto på min älskade. Hans ansikte hålls upp av båda mina händer och hans ögon är nästan helt stängda mot dom starka lamporna. Tänk att man tar passfoto på en åtta veckor gammal varelse.

Thaimat är det bästa jag vet och det är en av sakerna jag verkligen saknar på Ibiza- bra thairestauranger. Här är jag på Bangkok Thai Restaurang nära Puerta del Sol, men den var inte lika bra som Phuket Thai som jag var på dagen innan. Fantastisk Chicken Green Curry och spicy Gurksallad! Wow.

Parken är ståtlig, lineär. Allting är perfekt klippt och ordnat i rader och parader. Jag som nu bott på Ibiza i ett år, och i Barcelona i ett år innan dess, tycker att detta perfekta huvudstadsuppvisande känns konstlat. Jag tror jag föredrar Ibizas vilt blommande och imperfekta klippor som ramar in det blågröna Medelhavets ständigt skiftande yta. Och Barcelona som stad känns mer genuin och äkta. Men Madrids natt är ändå drottning.

Här är han. Den nya mannen i mitt liv. Han bestämde det mesta under våra dagar i Madrid. Han gillade sin nya barnvagn- ibland. Oftast föredrog han BabyBjörnen. Ibland somnade han gott till storstadens buller och ambulanssirener. Under dom ljumma kvällarna log han mot den rosa himlen.

Och vacker var den, himlen, på kvällen. Slutet på den kostymklädda fasaden och övergången mot den sammetslila Madridnatten. Allting vaknar till liv. Stadens riktiga personlighet sträcker på sig och sparkar av sig slipsen och de blanka knytskorna.

Men jag och minimannen vandrade genom gatorna hem till hotellet, med ätstopp och förändringsstopp. En vilja av stål lyser igen denna bebisfasad och berättar hur det skall vara för att han ska vara nöjd. Min nya chef.

Sista dagen, lunch i området Salamanca. Usch!! Traditionell spansk mat kan vara god men också totalt FRUKTANSVÄRD! Hur fan kan man servera friterade bläckfiskringar med tonfisk på salladen och kroketter med skinka i? Jag tyckte synd om den snälldumme servitören så när han var långt borta stoppade jag om det mesta av maten i servetter och slängde i papperskorgen bakom mig.

Och vädret? Svettigt!! Man har ju hört om den obarmhärtiga sommarhettan i Madrid. Om detta är vad det är i början av juni, kan man ju tänka sig resten… Jag åkte utmattad tillbaka hem till Ibiza.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0.0/10 (0 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0 (from 0 votes)

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *