Ibiza

Kategoriarkiv: Barcelona

Ibiza Karaktärer #3: Svenskar på Ibiza- Anitha Wesley Brandt

Anitha bor på Ibiza sedan 5 år tillbaka, på heltid. Innan hon flyttade hit, pendlade hon mellan Barcelona och Ibiza sedan år 2000, då hennes nuvarande man introducerade henne till Ibiza. Hon blev förälskad i dess speciella atmosfär och skönhet.

Anitha har bott i Spanien sedan 1971, då hon spenderade ett år på Mallorca, för att sedan flytta till Barcelona. Där träffade hon sin första man, som var Katalan, och gifte sig och fick barn med honom.

Anitha pratar alltså inte bara Spanska, utan även Katalanska. Jag har verkligen inte träffat många ”invandrade” som kan Katalanska! Varken i Barcelona eller på Ibiza, trots att det faktiskt är det lokala språket.

Hemma hos Anitha finns bilder från hennes tid i Barcelona, då hon tävlade med hästar. Här en bild på Anitha med Plaza Espanya och Montjuic i bakgrunden.

Man får känslan av att Anitha levt ett fullt liv i Barcelona, totalt integrerad i kulturen, språket, livet. Hon verkar så kosmopolitisk, det finns något svenskt över henne, men mera som en Bond-brud, som är svensk och väldigt vacker, har ett klassiskt svenskt namn, men levt ett liv med många skiftningar och nyanser, bortom lilla Sverige.

Men här och där syns små tecken på Sverige. Anitha är trots allt Svenska också. Inte bara Spanjorska, Katalanska, och Bond-Brud.

Eller som hon själv säger: På Ibiza känner jag mig hemma. Varken Svenska eller Spanjorska. Bara mig själv! Det finns en enorm tolerans här. 

Anitha har länge jobbat som sömmerska och med kläder. På senare år har hon börjat designa och sy kläder själv.

Faktum är, att överallt i Anithas hus finns små Svenska tecken. Här är vi i hennes systuga, en mysig liten verkstad i ett mysigt litet hus vid sidan av det stora huset hon delar med sin man och deras djur.

Anitha talar öppenhjärtligt om sitt liv och sin kärlek till Ibiza. Hon känner att ön har så mycket att erbjuda. Naturen, framförallt, som är så otroligt vacker. Och de underbara ständerna. Att kunna bo på landet, med får och vilda harar precis bakom huset, och samtidigt vara bara några minuter från världens bästa underhållning och hålligång, är en oslagbar kombination. Hon nämner även Ibiza stad, som sägs ha flest boutiquer per kvadratmeter i hela världen, med sitt speciella ”hippe chic”-mode.

Anitha har ett eget klädmärke, Linnea Ibiza. Hon skapar kläder av naturmaterial och spets, och mixar secondhand med nytt. Hennes designer är kvinnliga, coola, och väldigt Hippie Chic-Ibiza. (linnea.ibiza@hotmail.com)

Jag får en elegant känsla, stil och kvalité, blandat med äkta Ibizensk frihetskänsla av att gör vad man vill med livets material. Skapa den helhet man vill, av de delar man själv väljer,

Det enda Anitha säger att hon saknar, är att kunna hitta bra textilmaterial och andra saker man behöver, till bra priser. Utbudet är litet här, och det som finns, är dyrt. Där är fastlandet mycket bättre. Sen säger hon att folket på ön inte är så värst professionella eller seriösa. Hon tillägger att det i och för sig kanske är så på alla öar.

Men jag håller med. Att komma i tid till ett möte är inget man kan förvänta sig att någon gör här. Vi var definitivt försenade, jag och Emma, när vi kom hem till Anitha för att träffa henne. Å andra sidan, tar man ofta igen sådana saker med att gå över tiden, eller att dricka en vänlig kall öl tillsammans. Även om det är före middag.

 

 

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0.0/10 (0 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0 (from 0 votes)

Strandjobbare på Barceloneta: illegala arbetare på playan

Min vän och kollega Emma bad mig följa med till Barceloneta för att intervjua de som arbetar på stranden.

De som irriterar turisterna med sina ”agua-cocacola-cerveza-coldbeer-water” och ”masaje-masssaaaaage”.

De som kom till staden byggd på drömmar och visioner, för att bygga ett bättre liv. Många anlände med en båt, flyende, utan papper och tillstånd.

De arbetar i hettan på stranden och säljer sina tjänster och varor. De har ett väl utarbetat system som hjälper dem att snabbare än en skogsbrand på en Medelhavsö varna varandra om att polisen är på intåg, för att undvika arrest.

Emma skrev en otroligt intressant artikel om Barcelona efter OS, Barcelonas glättiga framsida som beskriven i Vicky Christina Barcelona och om Barcelonas baksida porträtterad i Biutiful, inspirerad av dessa illegala arbetare som kämpar sig fram i en av världens mest besökta städer. Läs den här:

http://emmajustnu.wordpress.com/drommen-om-barcelona-20-ar-efter-os/

Att Emma just refererar till de två filmerna med samma huvudrollsinehavare (Javier Bardem) är otroligt intressant, då dessa två filmer verkligen visar de två olika sidorna av Barcelona som immigranter, besökare och turister troligtvis upplever.

Att bo i Barcelona, och särskilt i det området där jag och Emma bodde, fick oss att inse att mittemellan dessa två rörliga grupper av glättig, turistig Gaudi-shopping-LasRamblas framsidan och tuff, mörk och illegal skräpsäljande överlevnad, finns en bortglömd Katalansk identitet som verkar sväva ovanför marken, på väg att glömmas bort i allt det andra så färgstarka tumultet.

Nedan finns fler bilder från den eftermiddagen på playan. Det blir så tydligt här i det gassande solskenet, hur de två världarna möts.

Inte en Katalan i sikte.

Bara toplessturister som läser böcker om Messi och konsumerar Pina Coladas och kall öl. Och så Afghaner, Kineser, Pakistanier, klädda i mörka kläder.

Vad är det riktiga, äkta Barcelona?

Katalanerna syns liksom inte till i många delar av staden. De verkar gömma sig inne i sina egna sociala cirklar, medan de andra två grupperna cirklar på ytan.

Barcelona har definitivt en identitetskris, som Emma skriver.

Eller, man kanske skulle kunna säga att hon är tripolär.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 10.0/10 (1 vote cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0 (from 0 votes)

men gud vad töntigt! men vad gör man när man är utlandsboende svensk…?

Eftersom jag befann mig i Barcelona hittade jag på någon dum ursäkt för att kunna åka till IKEA och äta köttbullar. Jag bad om extra ”la cosa roja” (den röda saken) (vad heter lingonsylt på spanska, liksom??)

Sen fanns det inget annat val än att låtsas gå igenom hela affären. Jag försökte verkligen hitta något nyttigt att köpa. Att släpa hem till Ibiza.

Tyvärr hittades inget nyttigt och jag hade ännu en ursäkt för att köpa en påse kanelgifflar.

Cykla, cykla, cykla. Uppväxt på en cykel, uppväxt i Lund (halva livet åtminstone). Där BOR man ju på sin cykel, typ. GUD vad jag saknar att cykla när jag inte cyklar. Därför är Bicing-systemet för boende i Barcelona bara så underbart. Att rulla hela vägen ner downtown från mitt barrio, Grácia, är bara oslagbart! (hem är en annan femma. ungefär som när man skulle cykla hem igen till Norra Fäladen i Lund, som verkligen kändes som ett skånskt Mount Everest.)

Gud vad töntigt med cykel kanelgifflar och köttbullar. Men det ligger i blodet. Man kan ta svensken ur Sverige, men inte Sverige ur Skånetösen.

 

 

 

 

 

 

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0.0/10 (0 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0 (from 0 votes)

en weekend i Barcelona: vad gör jag?

Jag ska inte tråka ut er med det tråkiga, utan jag ska berätta för er om det jag gör MELLAN det tråkiga.

Nämligen:

Jag äter frukost på Grekisk-ägda LUKUMAS, ett underbart fräscht café på Torrent de L’Olla (nummer 169), den coolaste gatan i Grácia.

Frappe (iskaffe grekiskt-style) och donuts från HEAVEN. Citronkräm inuti, eller pinjenötsglasyr? Proppfulla av Nutella inuti eller marmelad? ÅÅÅH!

Självklart catchar jag upp med diverse magasin från dagstidningar. Mode, trender, och…RESOR!! Det är ju snart semestertider här i Spanien…

På väg hen från middag på La Vietnamita (Torrent de L’Olla 78) där det är självservering och full rulle med fräscha örter och chili och citronella och kokos och lime och citron och underbart allting, stannar jag svältfödd trots den underbara maten och törstar trots den underbara drycken efter det som saknas på Ibiza, nämligen: KONST! Det fräscha galleriet med nya exhibitions varje månad heter Espai [b] och ligger på nummer 158. Denna målningen är enorm och ser ut som kolonial-Sydamerika-någonting. Jag ville försvinna in i den och bara stanna där. Ett tag, i alla fall.

Inte nog med at jag åt på La Vietnamita, jag åt även en ypperligt prisvärd Menu del Día på Bun Bo Vietnam i Gótico http://www.bunbovietnam.com/ som jag kan rekommendera varmare än sommarhettan i Barcelona. Vilken fantastisk mat, vilken inredning, wow!!!

För €10 på vardagar får man förrätt, huvudrätt och efterrätt eller kaffe, och en dryck (vin, öl, vatten eller soft drink) precis som på alla andra Menu del Día-ställen i Spanien. Men denna smakupplevelsen kombinerat med hur hälsosamt det är, gör det totalt oslagbart.

…så oslagbart att jag cyklade nerför alla gator från Grácia efter jag gjort allt tråkigt på lördagen och bara råkade hamna här igen… Trots att det inte är Menu del Día på helgen! Däremot fanns det citrongräsmarinerad fisk ångad i bananblad och en jordgubbsdaiquri..och servitriserna kände igen mig och var så gulliga!

Jag tror jag har en ny passion…passionerat beroende..av Vitenamesisk mat!!!

Macba, modern konst, mitt i Raval. Så nice att vandra omkring inne på ett museum. Tillfredställer den delen av själen som får vara hungrig på Ibiza. Men… ändå hamnade jag på en utställning som handlade om just… Eivissa. (Ibiza på Catalá)

En arkitekt- nånting mötesgrej- nånting på 70-talet, i Port Sant Miqel, Eivissa. Fascinerande att se bilder. Utställningen hette ”Utopia is Possible”. Väldigt passande. För Ibiza. Till och med under Francos tid var Ibiza fritt.

På väg till den kinesiska superaffären nära Ronda Universitat snubblade jag på Pride-paradens förspel. Jag hade som tur var kameran med mig och fångade en hel den bilder som kanske kommer att bli censurerade pga snuskigt läderlesbiskt innehåll. Men så fort jag är tillsammans med min kabel som kan ladda ner mina bilder till min dator, lägger jag upp dem. Mycket juicy lovas!

Bio på kvällen. Cinemes Verdi. Carrer Verdi. Nyaste med Juliette Bonoche. Jag njöt. En polsk mamma som fick mig att skratta (de alla säger samma saker!!!) och Parisiska scener som får mig att rysa (en dag ska jag ha en Parisisk studio och skriva böcker där!) och skådespel av Juliette Binoche som bara verkar bli vackrare för varje år (fast hon var ju sååå ung i första filmen jag såg henne, Kielowski’s The Blue  …det ät så många år sedan, men det var liknande, du vet.. en film med henne regisserad av en polack. I like!)

Söndag och jag vaknade med smällande huvudvärk som snart lättade då regnet äntligen kom. Det har varit tryckande hett i dagar och regnet kom som guldmanna från himlen. Jag tog på mig shorts och paraply och gick ut och vandrade längs med Grácias glänsande gator, till ”La Nena” (Ramon y Cajal 36) som är superultramegamys på Söndagar.

Nu?

Det är fortfarande regnfriskt i luften och jag vill ut och njuta. I Sverige är det ju så underbart när det väl är sol. Här är det så underbart när det väl är regn.

Weekend i Barcelona. Vietnamesisk mat, konst, film, foto, lesbo, och regn. Halleluja och Bon Día!

Moltes Gracies per la pluja! (Tack så mycket för regnet på Katalanska)

 

 

 

 

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0.0/10 (0 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0 (from 0 votes)

från jobbet till poolen

Jag insåg idag när jag jobbade, att det jobbet jag ensam gjorde på en irländsk pub i Barcelona, görs av fyra personer på Ibiza.

Självklart har det att göra med chefens/ägarens inställning till hur man vill se på sin restaurang och hur man vill ta hand om sin personal.

Men det har även att göra med pengaflöde.

Ibiza må vara i Spanien, men någon kris är här inte. I alla fall inte under fyra månader om året, då pengarna flödar.

På Ibiza får personalen 30 minuters rast och en vällagad, hälsosam måltid.

I Barcelona får personalen en macka gjord på vitt bröd, men dock valfri alkoholdrink efter avslutat pass.

Barcelona vs Ibiza.

Vad gäller restaurangjobb vinner Ibiza med hästlängder. Även vad gäller avslappning efter jobbet. Poolen nästa!

 

 

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 2.0/10 (1 vote cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0 (from 0 votes)

Nu börjar ett nytt kapitel…ibiza!

Idag tar jag färjan till Ibiza.

Ett kapitel tar slut (vintern?) och ett annat börjar (sommaren!)

Barcelona blir till Ibiza + Barcelona blir till Ibiza, blir senare kanske Barcelona…

En vinter i Barcelona är över. Det känns verkligen inte som att det är vår och än mindre som sommar just nu; det regnar och de säger att det ska storma. Hoppas färjan till Ibiza klarar av stormar. Vi får väl se.

Toppen på min gatan Carrer Verdi. Gröna Gatan.

Där jag bor, på slutet, är den full av Arabiska restauranger som serverar himmelsk baba ganoush och hummus och baklava och…mmm. Det myllrar alltid av folk, fullt på alla barer och restauranger, och små söta butiker trängs med crepesstället som luktar Nutella-himmel.

Här uppe är det tyst. En fågel kvittrar. Inget annat. Havet skymtar långt där nere.

En bit bort ligger Park Guell. Igen, myllrande. Fullt av folk. Gaudi’s grejer är poppis. Turisternas måste, att gå dit.

Jag går dit med Xucla ibland, eftersom det är det närmsta natur-liknande området. Jag brukar bli tillsagd av turistpolisen att sätta kopplet på henne. Turisterna kan bli rädda.

Barcelona. Turisternas stad.

Barcelona. Krisens stad.

Barcelona. Min och Xuclas vinterstad. Nu flyttar hon tillbaka till sin ö. Hon har ingen aning om det enorma som håller på att ske. Hon biter, gnager, tuggar just nu hysteriskt på det där benet som hon har kämpat med i två dagar.

I natt åker hon färja för andra gången i sitt nästen ettåriga liv. Hem till ön. Hem till Ibiza.

Jag äter en ägg- och kaviarmacka innan vi ger oss av.

Hasta Pronto!

Puss Puss

 

 

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 10.0/10 (2 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +2 (from 2 votes)

trång alkofylld bodega

Belamrat från golv till tak, och till och med hängande i taket. Med alkohol.

Vin, cava, mera vin och mera cava.

Bodegorna är trånga, mörka, och överbelamrade ställen, klassiska små grottor, vart man kan slinka in och ta sig ett eller två glas både billigt och skuldfritt, närsomhelst på dagen. På kvällen är det ju stängt, liksom.

Ingen tittar snett på en för att man tar ett glas vilken tid som helst under dagen. För alla andra gör det också, nämligen. Business typer med blanka skor och finslipsarna sitter med en hel flaska cava och läser lugnt och stilla tidningen. Gamla damer som tar en paus från morgonens grönsakshandling på marknaden. Alla möjliga typer. Ofta en och en, sitter de där det går att sitta, längs med belamrade väggar och skåp och hyllor.

Just denna heter ”Bodega Marin” och ligger i Grácia. Den har öppet till klockan halv nio, som en helt vanlig butik. På fredagkvällar är den belamrad inte bara med cava, men också med vindrickande människor, som spiller ut ur den fullsmockade lilla lokalen, ut på trottoaren framför. Det är trångt, det är mysigt, och det är billigt.

Det är klassik Barcelona-feeling.

 

 

 

 

 

 

 

 

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 10.0/10 (1 vote cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +1 (from 1 vote)

Är min granne kär i mig om han ställer en ros utanför min dörr? svaret får du här.

I dag firades Sant Jordi här i Barcelona. Sant Jordi är bokens helgon. Sant Jordi innebär att alla män ger rosor till kvinnorna och alla kvinnorna ger en bok till männen.

Gatorna är fyllda med ros- och bokförsäljare. Precis varenda flicka, kvinna och tant/gumma verkar hålla i minst en ros. Alla män verkar ha en bok i handen, eller till och med sitta på en bänk, och läsa sin bok.

Fan också, tänker hon. Nu ska gubbjäveln få en bokjävel till i samlingen som bara samlar mer och mer damm för varje jävla år som går.

Eller kanske inte.

De alla verkar nöjda och glada och stämningen är liksom gullig.

Tillfället tas även i akt att gotta sig i Katalonien, att de är Katalaner. Allting har en rosett eller en kristyr i Katalanska gula och röda ränder. Balkonger och rosor, officiella byggnader och bokstånd är alla nationalistiskt finklädda.

”Ara és el moment” kanske han tänkte, min granne. ”Nu är stunden” tänkte han nog, när han köpte rosen och gick alla tre trapporna upp, och ställde den precis utanför min dörr, i en liten glasvas fylld med några centimeter vatten. Jag såg den när jag gick ut med Xucla i morse, och orkade inte fundera på saken. Jag gick ut i St Jordi-vimlet, och kom hem igen på eftermiddagen. Jag rörde inte rosen. Sen kom Emma och drack vin och åt ost, och när hon skulle gå, hörde vi ljud i trappan. När vi öppnade dörren, hade han tagit rosen ut vasen, tagit vasen med sig, och satt rosen i handtaget på min dörr.

Så ja, ara és el moment. Hade det bara varit denna gången, så hade jag kanske till och med tyckt det var lite gulligt. Men han har lämnat lappar, han låter sin dörr vara öppen så att han kan stirra på mig när jag går ut på min kvällsrunda med Xucla, och han kommer upp med tvätt som jag tappar ner på hans terass, och överlämnar den personligen. Enligt normalt Barcelona-uppförande, brukar man lägga denna tappade tvätt i trappan, för detta är en helt normal sak, i dessa trånga små hus, där tvätten hänger ute, att det regnar underkläder till våningarna under. Men man kommer definitivt inte och överlämnar dem personligen. Särskilt INTE med darrande händer!

Vi har ju fan aldrig ens pratat med varandra! Vad sitter han och kokar ihop för fantasier om mig, därnere i sin grotta? Att jag är en Skandinavisk gudinna, som inte fiser och inte tjatar, som inte bråkar och inte säger till honom att fälla ner toalocket?

Mamma Mia! Snälla sluta! Jag är INTE den du tror!!!

 

 

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 10.0/10 (2 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +2 (from 2 votes)

En lördag i Sants, Barcelona med El Clásico och Auschwitz-fabrik-kulturcentrum

Det var en helt vanlig lördag i Barcelona. Nämligen en sådan då Barcelona skulle möta Madrid i El Clásico, och det är helgen för en av alla tusentals helgon som firas; denna gången Sant Jordi.

Platsen är Sants. för de flesta, är detta bara namnet på en tågstation. Härifrån går tåg till hela Katalonien och till Spanien, och här går tåg och bussar till flygplatsen.

Men Sants är så mycket mer. Det är ett stort ”barrio” (=en stadsdel) som kan kallas lite av Barcelonas baksida.

Det är inte vackert, det är inget speciellt. Det har inget som lockar, det är ganska så tråkigt.

Men här bor de ”riktiga” människorna.

Bristen på coola, trendiga barer är enorm. Här är det sunkiga hål i väggen som gäller.

En cool gammal skylt, som i vilket coolt barrio som helst i världen hade tagits till vara på, och gjorts om till en retro-skylt. Men inte i Sants. Här står den kvar på sitt ställe, där den alltid stått. Affären undertill är igenmurad sedan massor av år.

Baksidan av Barcelona. Hit hittar inte en enda turist. Hit finns det ingen anledning att komma. Det är inte ”underground” så att det är coolt. Det är bara baksidan.

Men denna baksidan känns ÄKTA. Mycket mera äkta än den glättiga Gaudi-fasaden och de överdyra Sangria- och paellasäljande restaurangerna på Las Ramblas.

”Konst- inte brott” säger denna grafitti-konstnären.

Detta säger mer än bara dessa orden. Läser man mellan raderna, kan man också börja fundera på vad som är rätt, vad som är fel, vad som är bra, och vad som är dåligt. Barcelona visar upp sin bästa, leende framsida mot turisterna. Men denna äkta baksida finns, i mycket större utsträckning. Här händer det ”äkta” livet, här lever, älskar, och dör folket.

För några är Sants en ful, skamsen baksida. För andra är den sanningen.

Fult och fattigt, brukar i många städer så småningom bli coolt, ungt, och artistiskt trendigt.

Fast på något sätt känns det som att Sants har långt, långt dit. Det har inte retro-cool-känslan. Det har bara en rå äkthet.

Baksidans poesi. Poesi på baksidan.

Slitet, obebott, gammalt. Vad har hänt i dessa gapande, tomma hål, som brukade vara hem? Hur många generationer har bott, levt, älskat och hatat, precis här?

Det finns förvånansvärt lite immigranter i Sants. Det ger ännu mer känslan av att tiden stått stilla här. Det är överhuvudtaget det mesta Katalanska, och arbetsklass-aktiga, barriot i Barcelona. Grácia anses också vara väldigt Katalanskt, men här har vi även många av de tillfälliga Barcelona besökare som pluggar Spanska (och snart inser att det inte är Spanska som talas här, alls) och många av de lite ”flummigare” och ”hippie-aktiga” folket, som öppnar sin lilla drömbutik, säljandes små drömplagg, designade i Milano, eller en affär med bara tvålar, typ, från Provence.

När man vandrar mot Montjuic, alltså bortåt från Sants, mot Gran Vía som leder till L’Hospitalet och sedan mot Monjuic, kan man välja att ta vägen genom den gamla trådfabriken, som nu är mestadels parkering, och halvt typ kulturcentrum. Katalanerna har en förkärlek för kultur och konst, och konverterar allt gammalt oanvändbart till kulturella projekt. (Fantastiskt!)

Men denna läskiga gamla skelettfabrik behöver verkligen ses över ordentligt innan den görs om till kulturcentrum. Den påminner nämligen alldeles för mycket om Auschwitz. Fruktansvärt mycket.

Får en att tänka på Franco, och på Spanska inbördeskriget.

Block elva. Undrar hur många människor som har spenderat hela sitt yrkesverksamma liv här. Undrar om de stängde nyligen, på grund av krisen. Undrar hur många Sants-invånare som nu ”estan en paro” (=är arbetslösa) på grund av stängningen.

En gata i Sants är full av Sydamerikaner. Här bor de immigranter som finns i detta barriot. De är unga, och uppklädda, med tajat brallor och höga klackar. Fastän deta bara är lördag eftermiddag, är det full fest. Salsamusiken strömmar ut ur barer och klubbar, och bilar kör förbi med kepsprydda och tatuerade unga killar. Luften är full av hångel, flirt och bråk.

När matchen börjar, avstannar all trafik på vägarna, och alla samlas inuti och utanför alla caféer och barer som visar el Clasico. Folk skriker unisont, så att det ekar genom bergen som omger staden Barcelona.

Här i Sants känns gatorna övergivna. Folk är som klistrade runt de otrendiga barerna. Ölen kostar en tredjedel av vad man betalar i centrala delarna av staden, men den är samma. Estrella, så klart, the one and only, producerad i Katalonien.

El Clasico vanns av Madrid. Det var en överraskning. Barca vinner ju fan alltid.

Liver går vidare. I Sants och runt den glättiga Gaudi-fronten.

 

 

 

 

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 10.0/10 (1 vote cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +1 (from 1 vote)